Opsynliga – berättelser från psykiatrin

Känner mig oönskad inom psykiatrin

Jag upplever att vården ofta främst fokuserar på de som har det socioekonomiskt sämre ställt. Jag förstår att det finns en poäng med att sätta sig in i patientens livssituation, om man sedan utgår från det för att ge relevant behandling, men dessvärre har jag mött vårdpersonal som rynkar pannan åt mitt Svensson-liv. Jag har en stabil relation, tryggt boende, dubbla magisterexamen från universitetet, jobb och stabil ekonomi. Allt ser så jäkla bra ut på pappret så inte ens psykiatrin kan förstå vad som är fel. Jag har blivit erbjuden samtal med livscoachningsfokus (endast fokus på materiella saker som bostad och kapital) och i grunden tror jag att det är en jättebra grej att stötta patienter i att bygga upp ett hållbart liv (åtminstone ur ett materiellt perspektiv) eftersom jag inte kan neka till att det är en förmildrande omständighet att slippa oroa mig över mat på bordet och tak över huvudet. Det är dock inte allt. Jag blir helt stum när vårdpersonalen konstaterar att jag ju har det stabilt och tryggt omkring mig, så det ”finns inget att göra här”, trots återkommande inläggningar på slutenvården.

Socioekonomiska faktorer är viktiga att ta hänsyn till, men jag skäms så för att jag är på en sluten avdelning när jag faktiskt har ett fint hus och familj, eftersom jag får känslan att jag inte är önskad på avdelningen. Jag som har det så bra borde ju klara mig själv.

Som om det är helt omöjligt att ha pengar på kontot samtidigt som man är tom i själen.

Läs mer om: #Bemötande • #Slutenvård • #Vuxenpsykiatri Publicerad 26/9-2021

Förminskad och misstrodd

När jag sökte akut till en psykiatrimottagning våren 2013 led jag av extremt svår utmattningsdepression, svår panikångest, och klarade inte längre av att leva.

Min man följde med mig för ett första möte med en psykiatriläkare och en behandlare. Jag var extremt ljus- och ljuskänslig, vilket jag hade meddelat i förväg på telefon. Till det togs ingen hänsyn. När jag berättade att starka stimuli, såsom ljud och ljus gav mig så starka och långvariga panikångestattacker att jag inte klarade av det, så ryckte de mer eller mindre på axlarna.

Jag skulle kunna berätta en en rad horribla erfarenheter där, men nöjer mig med att i min första berättelse beskriva detta första besök. Det började med att jag blev starkt misstänkliggjord; aldrig hade de väl hört talas om att någon blev extremt ljud- och ljuskänslig av utmattningssyndrom? I själva verket visste jag redan att det inte var så ovanligt, och blev chockad över hur de kunde angripa mig redan på tröskeln av vårdapparaten.

Och de fortsatte strax, och satte in stöten på skuldbeläggande: hur kunde jag göra det så svårt för min man? Och varför behövde jag ha honom med mig? Var jag inte självständig nog att klara mig själv? Läkaren och behandlare bortsåg därmed ifrån vad de redan visste om mig, dvs att min ljud- och ljuskänslighet var så otroligt stark att jag knappt kunde vara i dagsljus. Vanliga gata- och trafikljud gav mig sådana starka panikångestattacker benen bara vek sig under mig. Jag behövde alltså hjälp bara för att ta mig till psykiatrimottagningen.

Eftersom jag också sedan tidigare har haft många erfarenheter av rasism inom vården, så ville jag ha med mig min man som stöd (men just den aspekten berättade jag inte om, eftersom det säkert skulle ha kunnat uppfattas som ”provocerande”).

Det första samtalet, som jag hade hoppats kunna hållas kort, blev utdraget till nästan två timmar. Då var jag helt slut, efter att ha blivit ifrågasatt och ”kritiserad”. Man upprepade flera gånger att man inte riktigt trodde på att jag verkligen led av utmattning – trots vad jag hade berättat. Snarare antydde de av att jag led av tvångsföreställningar och inbillning. Ljus och ljud var inga farliga saker, och så var det med det.

Något de hade lovat mig inför det första besöket, var att jag skulle få hjälp med den oerhört starka ångesten. Men psykiatriläkaren skrev endast ut den mildaste dosen av Atarax, vilket endast marginellt mildrade den vilda ångesten under ca 40 minuter. När effekten klingade av, började ett panikångestanfall som, med vissa vågor och dalar, höll i sig i nära ett dygn.

Detta var mitt första möte med psykiatrin.

Läs mer om: #Ångest • #Bemötande • #Diskriminering • #Maktmissbruk • #Psykakuten • #Rasism • #Utmattningssyndrom • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 29/8-2021

Autismdiagnos ledde inte till några insatser

Diagnosen ledde varken till insatser eller förståelse för mitt mående. Diagnos är stigmatiserande och behövs definitivt inte när det inte leder till återhämtning. I mitt fall ökade min misstro till psykiatrin med autismdiagnos. Gå inte till psykiatrin och tro att du tillfrisknar.

Läs mer om: #Autismspektrumtillstånd • #Bemötande • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 28/7-2021

Injektionerna ges i rumpan

Jag var LPT:ad och hade fått ordinerat injektioner. Jag är väldigt blyg av mig inom slutenvården, det tar ett tag innan personal kan få mig att prata avslappnat, och det har blivit att jag knyter ann till någon enstaka och känner mig trygg med hen och otroligt otrygg med de andra.
Injektionerna ges i rumpan, vilket kanske är rimligt med tanke på att det är en stor muskel, och av säkerhetsskäl för patient är det två personal med. Jag får lägga mig på mage på britsen, och så drar ssk:n ner byxan så att hela rumpan visas. För dem är det väl inget konstigt, som ssk har du nog sätt mer och värre, men som blyg, otrygg ung vuxen som inte har något val, är det hemskt. En ssk gjorde det snyggt, hen vek ner byxan minimalt och tycktes förstå att det var integritetskränkande. Men de andra? Nä.
I och med LPT hade jag inte mycket att säga till om. De gick från en injektion till tre/dag, och när jag i panik sa att jag inte ville, med gråten i halsen, fick jag som svar av ssk:n : du är på LPT. Gör det frivilligt, annars blir det tvångsinjektion.
Sedan tackade hon mig ”för samarbete”, men det kändes mer som att hon tackade mig för att hon slapp tomultet med att ev behöva hålla fast och så. Det kändes som att jag istället hade behövt ett förlåt.

Läs mer om: #Bemötande • #Mediciner • #Slutenvård • #Tvångsvård • #Vuxenpsykiatri Publicerad 13/7-2021

Straffad för att jag var rädd

Var inlagd med LPT, hade precis blivit myndig och hade noll koll på vad mina rättigheter innebar i praktiken. Men hade fått dom lite snabbt upplästa för mig.
När det efter ett kaotiskt dygn var dags för andra läkarutlåtandet hämtas jag och ombeds sätta mig på en pall. Det var fyra till personer i rummet, kanske fem(?) minns inte riktigt… Kommer ihåg rädslan över att ha någon sittandes bakom ryggen på mig. Den konstiga känslan av att ha blivit placerad på en pall framför läkaren som satt i kostym tillbaka lutad å tittade uppmanande på mig. Övriga personer i rummet var två studenter och en skötare, alla utom jag satt på en ordentlig stol.

Läkaren frågade frågor om måendet, varför jag inte ville leva, osv. Kunde inte svara på några av dom, det knöt sig i halsen av ångest och kunde inte slappna av när någon satt bakom mig. Hade sån extrem ångest och skämdes för att jag hamnat i situationen och nu inte ens klarade av att prata.

Läkaren suckade och sa kallt att tänkte jag minsann inte samarbeta så tänkte han inte göra det heller. Och vägra jag låta dom kontakta någon av mina föräldrar så kunde jag räkna med att få bli kvar på avdelningen länge…

Det kändes som ett hot och anledningen till att jag inte ville att mina föräldrar skulle kontaktas var pga det förekom våld. För mig kändes det som att bli straffad för att vara rädd.
Och frågan varför jag inte kunde prata, eller varför jag inte ville att mina föräldrar skulle blandas in. Den frågan ställdes aldrig.
Läkaren bara antog att jag var omedgörlig å obstinat.
Och ingen annan i rummet sa till eller satte ned foten.

Det är så viktigt att vården inte dömer en innan dom fått en klar bild. Att man förstår att alla kan kommunicera, fast på olika sätt OM man får tiden och möjligheten. Och snälla, hota inte med att hålla kvar en längre bara för att man inte vill ha ens familj delaktig. Jag förstår att familj kan vara en bra resurs, men att försöka tvinga någon fram till att ta kontakt med någon som man kämpat för att börja bryta banden med pga våld. Det känns nästan värre än våldet i sig.

Läs mer om: #Bemötande • #Maktmissbruk • #Tvångsvård • #Vuxenpsykiatri Publicerad 13/7-2021

Det kändes som att jag skulle dö

Jag bältades första gången på BUP som ung tonåring. Jag minns det som i ultrarapid även om jag gjort allt för att försöka glömma. Rasslet från bältesremmarna när sängen kördes fram i korridoren. Musklerna som frös likt de gjorde under de sexuella övergrepp jag upplevt som barn. Okända vuxna som tog tag i armar och ben. Lyfte mig upp på sängen. La sig över mig för att få fast alla remmar. Jag kunde inte röra mig. Kunde inte skrika. Det enda jag fick fram var ett viskande ”Hjälp mig”. Det kändes som att jag skulle dö.

Jag har bältats många gånger efter den där första, både på BUP och vuxenpsykiatrin. Alla gånger har varit vidriga och brutit ned mig som människa men den första var den absolut värsta. Den kontrollförlusten. Sveket från vuxenvärlden. Insikten i att allt kan tas ifrån mig, även av de jag måste lita på. Det gjorde sönder mig.

Läs mer om: #Bältesläggning • #Barnpsykiatri • #SexuellaTrauman • #Slutenvård • #Tvångsvård • #Vuxenpsykiatri Publicerad 31/5-2021

Medicinerna jag fick gjorde att jag krampade

Jag blev bältad första gången när jag var 18 år. Jag hade aldrig varit inlagd på psyk där då jag flyttade 60 mil ifrån där jag växte upp och hade levt hela mitt liv. Blev inlagd och det var lugnt typ första veckan innan jag ville skriva ut mig och fick då lpt. Samma natt försökte jag strypa mig och när de hittade mig hade jag sån ångest att jag fick panik. De valde att bälta mig efter ca 3 minuter. Lyfte upp mig i sängen och tryckte ner mig där och läkaren kom springandes och godkände det. Samtidigt som de bältade mig pratade personalen om vad jag gjort ”såg du hur hon sparkade läkaren nästan” osv. Jag fick massa medicin och minns inte mycket mer än att jag 14 timmar senare blev uppsläppt när mitt besök hade kommit in i rummet. Jag hade varit lugn hela natten men ändå fick jag ligga där hur många timmar till som helst. Medicinerna jag fick gjorde att jag krampade och inte kunde styra min kropp. Mitt ex var där och det enda jag kunde tänka var ”ligg normalt nu så du inte krampar när hon är här” men det gick inte. Jag låg i en jättekonstig ställning och ingen trodde mig när jag sa vad jag kände. Jag fick även problem med att hålla inne kiss men jag vet inte om det var pga medicin eller något annat. Efter detta hade de som rutin att bälta mig så fort något hände. Jag åkte in och ut från psyk där efter jag flyttat till ett behandlingshem och jag har många trauman från det innan jag slutligen bestämde mig för att flytta tillbaka till hemstaden. Även här har jag blivit bältad många gånger. Men mina värsta trauman är därifrån

Läs mer om: #Ångest • #AnhörigaVittnar • #Bältesläggning • #Mediciner • #Slutenvård • #Suicid • #Tvångsvård • #Vuxenpsykiatri Publicerad 31/5-2021

Du ser ut att må bra

kommer på mitt första möte på vuxenpsykiatrin efter 8 år på bup. Jag är nervös och har gjort mig så fin jag kan (har socialfobi och rädd för att träffa nya människor). Jag berättar min historia och om mina tidigare diagnoser, då säger psykologen ”jag tror att du kan vända dig till vårdcentralen om du skulle vara ledsen någon gång, du ser ut att må bra och vara en pigg tjej”. Efter det gick jag aldrig dit igen

Läs mer om: #Bemötande • #SocialÅngest • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 27/5-2021

Ibland erbjöd de mig blöja

Jag har varit inom psykiatrin länge. Jag bältades första gången som 18 åring. Det var första gången jag var inlagd på vuxenpsykiatrin och i en helt ny stad. Jag låg i bältessängen 14 timmar den gången. De släppte in mitt besök till mig där jag låg bältad. Och bältningarna fortsatte. Ibland fick de hjälpa mig att äta i bältessängen. Minns vad det var för mat och jag kan inte äta det längre pga får stark ångest. De sa också att jag skulle kissa på mig för jag inte fick upp och kissa. Ibland erbjöd dem mig blöja.

Läs mer om: #Bältesläggning • #Slutenvård • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 24/5-2021

Kraschat utan hjälp

Hej
Jag skriver hit för att belysa och framföra mina synpunkter.

Med en lång historia av Stress bakom mig. Alltid på gränsen. Som ensam vuxen ta ansvar för 3 nu vuxna barn, fanns inget utrymme att ta hand om stressen p.g.a rädsla för repressalier som skulle kunna äventyra tryggheten för barnen i relationen till mig. Därför körde jag på utbildning, jobb, boende. Alltid med barnen i tankarna utan ngn möjlighet till återhämtning för min stressade hjärna. Allt kraschade till slut. Med en bröstcancer diagnos 2016, följt av beh, stråln och flertalet op i efterförloppet, pararellt med en nedbrytande, destruktiv relation, som chockartat avslutades när cancerbehandlingen var klar 2017. Sökte då efter inrådan av kurator på onkologen, som förstod att jag levde under ständig stress till öppna psykiatri Mottagn, med förhoppning och önskan att få hjälp med trauma. Efter denna kontakt har ingenting fungerat. Blev sjukskriven med medicin mot oro o sömn, sedermera fick jag antidepressiva utskrivet. Allt detta samtidigt som jag genomgick flertalet operationer och lymfödem som tröttade ut mig i efterförloppet. Fick ingen hjälp med rehabilitering. Trauma terapi genom lov var inte aktuellt, då terapeuten ansåg att min kropp inte var färdig op. Därför lämnades jag med sjukskrivning o medicin. Antidepressiva gav ingen effekt p.g.a problemet handlade om stress efter trauma o jag drev på mig själv ännu mer, när jag inte heller blev förstådd. Att känna sig helt ur balans, med en hjärna ständigt uppvarvad oförmögen till återhämtning. Känna att jag tappat kontroll över att inte förmå lugna mig själv. Besökte Akut Psyk som inte uppmärksammade detta akuta stresstillstånd som behövde omhändertas. Påtalade varje gång. känslan av traumatiserad och att jag fastnat i detta tillstånd. Fick till svar, detta var inte trauma. Saknat stöd o förståelse för hur stressen efter trauman nu försatt kropp o hjärna i denna obalans. Detta har ytterligare förvärrat mitt tillstånd eftersom jag tvingats själv kämpa för att söka kunskap och förståelse för vad som försatt mig i detta tillstånd. Påtalade för läkare på Psyk att jag hela livet varit utsatt för livstrauman.

Trots all denna bakgrundsinformation fick jag inte förrän höst 2019 diagnos ptsd. Att tvingas kämpa så hårt för förståelsen för allt detta, samtidigt som att kroppen utsatts för påfrestningar efter operation och efterföljande besvär. Upplevde från hösten 2017 kroppsliga besvär som började med stelhet o svullnad i händer o leder och sedan dess successivt förvärrats. Har för dessa symtom sökt hjälp på Vc och där blivit bollad över till Psyk efter att händer röntgats och nu väntar på karpaltunnel operation. Samma med magen som till slut fick diagnos IBs. Ögonen är påverkade med dimsyn, skelning och tunnelseende. Väntar på operation för detta. Förlamande trötthet, yrsel o huvudvärk , försvårar min väg tillbaka, tillsammans med svåra kognitiva besvär med minne och koncentration. Jag påtalade rädslan ifrån början att min hjärna fastnar i detta uppvarvade tillstånd där mer o mer kroppsliga symtom handikappar vardagen. Trots detta får jag inte någon hjälp till rehabilitering. Arbetsträning är den terapi jag behöver, som är mycket svårt att komma igång med pga komplikationer efter bröstcancer och 4 stora operationer sedan 2016. Att tvingas stressas o pressas till bristningsgränsen o samtidigt försöka förstå hur skadlig o förgörande dessa stressorer är för mig nu. Har tagit hårt.

Har sökt förklaring för all denna stress är kopplad till ett utmattningssyndrom, som jag dessvärre inte lyckades undkomma efter att trauma och den efterkommande stressen, kraschat min hjärna. Ingen utredning har skett. Bollats mellan olika läkare nästan varje gång. Tog därför kontakt med utmattnings och smärtklinik som efter en multimodal utredning bedömde och klargjort mitt utmattningstillstånd och behov utav teambaserad rehabilitering för det stress och utmattningstillstånd jag befinner mig i och hur det dagligen påverkar mig. Detta har gjort att min slutsats är att trauma o stresstillstånd varit handikappande, förvärrats och medfört ytterligare svårigheter att komma tillbaka. Detta P.g.a fel vård, utebliven utredning och fel diagnos. Jag har inte haft en vårdplan och samordning att känna mig delaktig i. När jag nu kämpar för att komma tillbaka, saknar jag de viktiga verktyg som behövs inför återgång till arbetsträning. jag blir så uttröttad både i kropp och mentalt och det gör det svårt. När den viktiga rehabilitering behövs för att få hjälp med stress, utmattning, en kraschad hjärna och kroppsliga besvär o heller varken fått stöd eller rehabilitering. Samt att det saknats den viktiga faktorn att min familj har fått förståelse och delaktighet vad som hänt mig. Nu har jag avslutat ett flera års lidande och oförståelse ifrån psykiatrin p.g.a felbehandling som har känts djupt kränkande o allvarligt skadat mitt förtroende för vården. Rädslan att nu stå utan skydd ifrån vården är stor och min förhoppning är nu att få rehabiliterande samordnade insatser för att få ny chans att hitta tillbaka med hopp o tillförsikt genom att få vända ett nytt blad.

Läs mer om: #MellanStolarna • #PTSD • #Utmattningssyndrom • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 7/1-2021