Jag har ätit samma narkotikaklassade läkemedel i snart 15 år och skött det exemplariskt. Men fortfarande verkar vården tro att jag planerar att knarka upp allt. Jag får inte ha framförhållning och hämta ut innan den är slut, vilket skapar problem med mina diagnoser och oförmåga att planera.
Snabb utsättning gav mig abstinens
Fick utskrivet Xanor, skulle ta 1 varje dag. Fick ingen info om beroende eller abstinens. Tog sen varje dag i ett år, istället för behandling. När en läkare som träffade mig första gången bara tog ut den utan att fasa ut den så låg jag på badrumsgolvet och spydde och skakade flera timmar. Låg i mina spyor länge för kunde knappt stå upp.
Visste inte att jag fick narkotikaklassad medicin
Första gången jag var inlagd fick jag narkotikaklassad medicin utan att jag visste om det. Det var ingen som berättade det för mig. Efter några dagar mådde jag bättre och blev utskriven. Men jag mådde ju bättre på avdelningen för att jag blev påverkad av medicinen. Så när jag kom hem mådde jag lika dåligt som innan min inläggning för då hade jag inte dem medicinerna. Vilket fiasko.
Ett helvete när medicinen skulle trappas ut
Vid en tvångsinläggning på BUP så blev jag insatt på Stilnoct. Flera år senare uppmärksammas detta av en annan läkare som utbrister ”den här ska man ju bara äta i max 2 veckor!”, jag hade då käkat det i ca 4-5 år.. Det var ett rent helvete när det skulle trappas ut. Kändes som rena avvänjningsrehab.
BUP ignorerade mig
En dåvarande vän ringde polisen efter jag delat med mig om ett mindre allvarligt självmordsförsök föregående natt. Fick åka med min morfar i över en timme till närmaste BUP akut, där fick vi sitta i över en timme innan en nedlåtande psykolog pratade till mig (inte med mig) i 5 minuter, sen med min morfar i 10 o sen skickade hem mig. Jag minns inte närmsta tiden efteråt, allt jag vet är att jag hade så mycket planer de kommande 2 åren innan jag fyllde 18, inklusive några ”mindre allvarliga” försök som jag aldrig delade med mig av. Jag litar inte på vuxen psykiatrin heller.. men kommer aldrig förlåta BUP för hur värdelösa dom är och hur de ignorerade mig i nästan 10 år, innan de gav mig min första psykolog som 16 åring, och ändå inte ens försökte hjälpa mig.
Psykiatrin gjorde mig beroende av Lyrica
Jag jobbar som sjuksköterska och har länge varit sjuk i anorexi och depression relaterat till min äs. När jag mådde som sämst i min äs och var inlagd satte dom även diagnosen generaliserar ångessyndrom och satte in mig på lyrica. En medicin som nu blivit narkotikaklassat, i samband med detta 2018 ville min läkare sätta ut läkemedlet som jag nu hade i nästan högsta dosen. Anledningen var att dom tagit bort diagnosen generaliserat ångestsyndrom, vilket var rimligt då jag aldrig uppfyllt kriterierna och jag fått diagnosen när jag låg inlagd för min anorexia. Tyvärr hade jag redan blivit beroende och den uttrappning som min läkare försökte sig på var helt orimlig, det kan jag förstå nu idag. Det gjorde att jag tillslut var helt förstörd hade sjuk många utsättningssymtom som diarréer, insomnia och huvudvärk. Det hela slutade i att jag via en vän hittade en kille som sålde lyrica till mig. Jag mådde så dåligt att jag köpte ett narkotikaklassat läkemedel av en för mig okänd kille på kvällar i ett mindre trevligt område. Nu i efterhand när jag blivit av med mitt beroende så kan jag se tillbaka på detta och känna mig så sjukt ledsen och rädd. Tänk om något gått fel, om jag fått fel medicin av killen, om polisen kommit på mig. Vad hade hänt då, hur hade mitt liv sett ut idag. Att sätta in någon på ett läkemedel som är narkotikaklassat eller sätta ut ett sådant läkemedel innebär att vården/ansvarig läkare måste se till att det fungerar för pat. På mitt jobb ser vi alltid till att det finns uppföljning och en plan för alla patienter som sätts in på ett narkotikaklassat läkemedel och att ev nedtrappning blir rimlig och att det finns någon som kollar av med pat att den mår okej under tiden.
BUP brydde sig inte om att jag tog narkotika
Jag var inlagd på bup för första gången. En dag fick jag komma på permission, då jag valde att ha påverka mig själv av narkotika. När jag sa det till personalen när jag kom tillbaka var det ingen som brydde sig. När jag var påverkad i skolan var det heller ingen som orosanmälde.
4 timmar efter utskrivning låg jag på IVA
Låg på HSL och skulle bli utsläppt. Informerade personalen om att det var exakt 8 månader efter min systers suicid, och att jag inte ville bli utsläppt för att jag visste att jag skulle försöka ta mitt eget liv. Blev utslängd och 4 timmar senare låg jag på IVA efter allvarlig intox. Hade läkaren på psykiatrin lyssnat på mig hade vi undvikit det hela.
Ingen diskuterade min dotters verkliga problem
Min dotter 17 år var inskriven på BUP och gick på regelbundna besök. Hon hade självmordstankar och existentiell ångest. Psykologen fokuserade alltid i samtalen på hur hon åt, motionerade och skötte skolan. Det fanns inga diskussioner kring min dotters verkliga problem. Hon fick ångestdämpande och seratoninhöjande medicin. Psykologen konstaterade en dag att min dotter var frisk och vi skulle skrivas ut från BUP då mat, motion och skola verkade fungera. På natten gör min dotter sitt första självmordsförsök. Efter försöker förvarades hon på ett hem för flickor med ätstörningar. Hon har aldrig lidit av det. Hon genomgick en utredning för autism men efter ett par intervjuer konstaterades det att hon inte hade autism. Hon är 22 år idag och har inte kunnat fullfölja varken gymnasiet, folkhögskola eller komvux. Hon har legat inlagd på vuxenpsyk för akut depression. Hennes diagnos är deprissiv episod. Hon kämpar fortfarande för att få rätt diagnos då hon inte kan studera eller jobba, blir lätt utmattad och inte riktigt kan ta ansvar för vardagssysslor.
Läkaren trodde inte på mina suicidplaner
Jag talade med läkaren under en inläggning och säger på samtalet att så fort jag kommer ut där ifrån så kommer jag ta en intox, varpå hen säger ”Du kommer inte göra det, för då skulle du inte sägs det till mig.” Mindre än 24h senare så var jag tillbaka och hade fått LPT pga en allvarlig intox som borde avslutat mitt liv.
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
