När en patient är orolig inför att möta en ny psykiatriker/annan vårdpersonal och ni säger att den personen är så ”snäll” och ”gullig”, tänk på att även om hen är snäll och gullig i er närvaro så kan hen vara nonchalant och behandla patienten illa.
Alltså: En vårdpersonal som är snäll och gullig mot sina kollegor kan ändå behandla patienter illa när ingen kollega är med.

Har själv upplevt detta och litar aldrig på att en psykiatriker är trevlig bara för att hens kollegor påstår det.

Jag bad om att få lyssna på en av mina favorit låtar under tiden för den gör mig trygg. Skötaren sade ”nej den låten är inte bra för dig”.

Jag var inlagd med LPT på BUP efter en intox i suicidsyfte. Jag hade varit inlagd på samma avdelning många gånger tidigare då ingen (skolan, öppenvården, socialtjänsten osv) ville ta ansvar för mig eller hjälpa mig, vilket resulterade i många och långa inläggningar med LPT efter suicidförsök, självskada, ätstörning mm. Eftersom jag var ”välkänd” på avdelningen var det många skötare som inte tyckte om mig. Jag var jobbig som inte lyckades ta mitt liv, jag var jobbig när jag grät på mitt rum, jag var jobbig när jag inte ville äta, jag var jobbig när jag blev livrädd av att vara ensam på mitt rum med skötare som hade bältat mig, jag var jobbig för att jag var ett barn som ingen ville hjälpa. Skötare hotade ofta mig på olika sätt med exempelvis bältning eller att mina anhöriga inte skulle få besöka mig. De hotade mig med saker som de visste att jag blev livrädd för, eller saker som betydde mycket för mig. Tillslut var jag för sjuk för att orka bry mig om hoten. Jag var helt apatisk av alla mediciner och depressiva tankar, så jag brydde mig inte om de hotade med bältning eller att mina anhöriga inte skulle få hälsa på mig. En skötare blev vansinnig när han märkte att hoten inte fungerade längre och gjorde en sak som jag aldrig kommer att förlåta. Jag hade kommit tillbaka till avdelningen från en permission. Min gammelmormor hade avlidit när jag var inlagd och permissionen var till hennes begravning. Jag hade en liten necessär som jag hade fått av gammelmormor när jag var liten och direkt jag kom tillbaka till avdelningen höll jag om den necessären och grät. Då kommer skötaren in på mitt rum och tar necessären ifrån min famn, för att sedan slita sönder den och kasta den i soporna. Den här skötaren visste om att min gammelmormor betydde otroligt mycket för mig. Han visste om att jag hade kommit tillbaka till avdelningen från en begravning. Han visste om att necessären var från min gammelmormor. Den här skötaren tog den ända tryggheten ett barn hade kvar på avdelningen, slet sönder den och kastade den i soporna. Det är fruktansvärt vad barn blir utsatta för på svensk psykiatri.

just nu

mentalt kors

PTSD pga lpt öpt

jag håller inte ihop

nervöst sammanbrott

kastade två vattenflaskor av plast i väggen
som avreagering

psykiatrin vägrar mig samtal

psykiatrin vägrar mig lugnande tre tabletter om dan för att orka bära LPT korsets våldtäkter via tvångs injektioner

de ändrar mitt medvetande med mengele kem droger, svårt att bära korset

svårt är livet. längtar bort

har värk i magen och är rädd för orosanmälningar

är rädd för mig själv när jag går sönder mentalt

rädd och ledsen

har tappat min syster maj 2021

har tappat min kusin september 2022

har tappat livsgnistan

har slutat bry mig

vill dö

vill inte gå sönder som människa

obarmhärtighet möts jag av

börjar bete mig som ett sårat djur

i LPTÖPT bur

jag vill int va med nåmer

orkar inte längre lyfta blicken

till min Gud

orkar inte klaga mer

har sagt, jag ska gå sönder sen ska ja dö

jag är en leksak som psykiatrin lekt sönder

ingen vill laga en trasig leksak

så vi ger upp på han

Blev bältad naken inför personalen. Läkaren hade fått för sig att jag hade rakblad på mig trots att jag återupprepade gånger sa att jag inte hade något vasst på mig. Jag blev tvingad till kroppsvisitation och jag blev såklart arg när hon tvingade av mig kläderna och jag tog av mig allt jag hade på mig i ren ilska så då bältade de mig för att jag var aggressiv. Fick ligga näck med ett lakan på kroppen fastspänd och förnedrad i flera timmar.

När jag var 13 år blev jag om inlagd med LPT på BUP p.g.a. min ätstörning. Jag blev under en tvåveckorsperiod dragen till bältesrummet av minst två personal fyra gånger om dagen för att bli tvångsmatad med sond. Kommer ihåg den starka ångesten både före och efteråt och hur jag kämpade under hela bäldesläggningen för att komma loss så att jag var helt genomblöt i svett efteråt. Ibland var det någon av personalen som var med mig efteråt när jag av den starka ångesten sprang in i väggar och slog mig själv men som jag kommer ihåg det blev jag ibland lämnad ensam. Kände aldrig något stöd från varken mina föräldrar eller från vårdpersonalen när jag var inlagd och kommer ihåg att en ur personalen hotade med att anmäla mig då den var nära att bli träffade av min arm eller ben när jag kämpade i bältessängen. Jag vet att jag kände mig väldigt maktlös hela tiden och att jag utsattes för hot om bestraffningar, exempelvis eftersom jag hade stora problem med att sitta ner och vila då det gav mig extrem ångest och att personal då sa att om jag inte satt ner den avsatta timme skulle de injicera ett lugnande medel som skulle göra att jag somnade vilket gav mig ännu mer ångest då jag då aldrig skulle ha lagt mig ner frivilligt mitt på dagen p.g.a. ångesten jag fick av att vila och stillasittande. När jag blev utskriven fortsatte bestraffningsdelen fast hemma med mina föräldrar vilket öppenvården på BUP stöttade. Om jag exempelvis  inte åt upp eller ibland om jag fick panik av all ångest kunde mina föräldrar bestämma att jag inte fick gå ut den dagen. Vid vissa ångest anfall tryckte de även ner mig i marken och höll fast armar och ben vilket gav mig ännu mer ångest dels för att jag var tvungen att ligga stilla men även för att den till viss del påminde om bältesläggningen. Vid några tillfällen blev jag även uppdragen på rummet för trappan i vård hem så att jag fick blåmärken på kroppen för att de inte orkade höra mig skrika och gråta av min starka ångest. Mår fortfarande dåligt över allt detta nu 6 år senare (är 19 år nu) och har svårt att ha en normal relation till mina föräldrar som fortfarande hävdar att allt som gjorts mot mig varit rätt.

Jag är mindreårig o blev bältad på en av bup:s avdelningar, ansvarig sjuksköterska berättade inte vad han gav mig för injektion när jag låg bältad o mamma fick inte veta att jag blivit bältad förrän flera timmar senare när jag motvilligt berättade, hon hade varit hemma under tiden o kunde ha kommit till mig när jag låg i bältessäng om hon hade vetat, ansvarig personal måste sköta allt bättre.

Blivit bälteslagd flera gånger. En gång, 2013,för att jag inte ville ha lugnande efter att ha suttit tyst och stilla i nästan 2 timmar på akutintaget på psyk, allt jag ville var att få vara ifred och sova. Läkaren beordrar det ändå, jag gör motstånd och läggs i bälte och får tvångsinjektion.

En annan gång,2019, ska jag flyttas till en annan avdelning. En avdelning jag blivit livrädd för. När personal kommer för att hämta backar jag undan, drar mig bakåt ut deras grepp. Tillslut sitter jag och hyperventilerar av rädsla och panik mot väggen i korridoren. Då bestämmer läkare (utan att ha träffat mig) att jag ska bältas. Jag får sån grov panik av hela situationen att det urartar totalt. Jag sparkas, biter, o skriker för första gången när 5-6 personer lyfter mig och lägger mig i bälte. 3-4 gånger lyckas jag slita mig loss under tiden de transporterar, med fullskalig panik i kroppen. Det slutade med tvångsinjektion av stesolid och flertalet blåmärken på min kropp.

Jag tog kontakt med psykiatrin första gången kring 2009 då jag flyttade hemifrån, då var jag 22 år.
Mitt första minne är något år senare;  Jag hade varit inlagd under en tid men fått permission över helgen. Under natten tog min kompis en överdos mediciner, hon kontaktade mig kort efter att hon gjort de. Jag åkte me i ambulansen till akuten. Jag mådde väldigt, väldigt dåligt pga det. På den tiden bodde jag väldigt nära sjukhuset så efter återigen en sömnlös natt gick jag tillbaka till avdelningen då jag inte klarade av att vara ensam hemma. Jag var väldigt spontan och rädd att jag skulle ta livet av mig då jag försökt flera gånger förut. Då jag kom in på avdelningen satt jag och kollade på tv resten av natten med skötarna som jobba natt. Efter att morgonpersonalen kom o dom hade haft sitt lilla möte så bad en skötare att få prata me mig vid sidan av. Han sa ordagrannt ”…det här är inte en fritidsgård dit man kan komma o gå till o skaffa vänner”. Jag blev hemskickad men kom tillbaks på måndagen, dagen efter, då permisen va slut o jag hade läkarsamtal…

Idag är jag 35 år och har än idag kontinuerlig kontakt med psykiatrin. Genom åren har jag mått väldigt dåligt med flera inläggningar (bla. LPT), ätstörning, självmordsförsök och självskadebeteende.
Jag har dock aldrig fått nån direkt hjälp, de enda dom har erbjudit är olika mediciner. Jag har provat en del genom åren men ingen av dom har hjälpt, på sikt. Jag har också haft en himla massa olika samtalskontakter, men mötena ger inget, jag har aldrig fått nåt konkret tips att jobba me som kan förbättra mitt mående.
Dom har aldrig erbjudit eller tipsat om nån hjälp typ KBT,  ätstörningsklinik eller liknande.
Den senaste samtalskontakten jag hade slutade höra av sig. Vi hördes strax före sommaren 2020 men efter nyår 2021 så hade jag fortfarande inte hört nåt. Jag fick hjälp av boendestöd som ringde nån chef o de visade sig att han slutat pga att han inte skötte sitt jobb. Jag hade dock inte fått veta nåt.
Jag blev erbjuden nån jour-kontakt, bestående av 3st skötare som vi kom överens om skulle ringa en gång i veckan för o höra hur de va me mig. De va 10 frågor, väldigt likt ett polisförhör o aldrig några följdfrågor. Fastän jag sa att jag mår skit o inte vet om jag vill leva så sa hon. ”…då hörs vi nästa vecka, hör av dig om de blir sämre.”
Hur mycket sämre ska man må tänker jag!? Ska jag komma i en liksäck?

År 2021 gjorde jag ett försök att själv kontakta en ätstörningsklinik i en närliggande kommun me hjälp av egenvårdsremiss, jag blev uppringd via telefon, jag förklarade läget o hon skulle prata om det nästa gång dom hade rond. Jag blev uppringd en vecka senare o då sa hon att jag inte fick komma. Jag skulle istället kontakta psykiatrin i min hemkommun (vilket jag redan sagt att jag försökt i mer än 6 år, men att jag inte får nån hjälp då dom inte tar mig på allvar)…

I september 2021 blev jag på egen hand varse om den grundläggande orsaken till mitt mående och min ätstörning. Jag är trans. Nu när jag visste orsaken till mitt mående så kontaktade jag åter igen psykiatrin o förklarade. Sen dess har de gått otroligt sakta, men FRAMÅT iallafall.

Sist jag hade kontakt me psyk var i början av december 2022. Jag mådde väldigt dåligt då, mycket stress, så jag bad om en tid efter nyår istället då de lugnat ner sig lite. Min samtalskontakt skrev i journalanteckningarna att han skulle höra av sig efter nyår o erbjuda en ny tid men jag har inte hört ett ljud.
Jag kommer nog ringa honom själv till veckan o förklara läget då jag hunnit ha ett annat möte sen dess. Egentligen vill jag inte ha me honom o göra. Pga min autism har jag haft ett samtalsstöd me mig. Han har redan skrytit me sin 40 åriga erfarenhet. Dock verkar han tro att han kan allt. Han tar orden ur munnen på mig o låter mig inte prata klart.
Jag är inte ensam om att inte tycka han är bra. Dock är de bara han inom psykiatrin här, som har hand om könsidentitetsfrågor.

Jag var inlagd nån gång under sommaren 2020(?). Viktigt att nämna- de var ej tvångsvård!
Trots detta var enda gången jag fick gå ut tillsammans me en grupp andra samt en skötare. Promenaderna skedde 2 ggr per dag, ibland bara en gång. De var inget inbokat, väldigt spontant, då dom hade tid. Nån gång missade jag helt då jag hade spontana möten me skötare eller läkare. Vi fick bara gå runt sjukhuset, ca 15min promenad.
Jag minns att jag var inlagd för att jag hade väldigt svårt att äta o då jag åt var jag tvungen att gå ut pga stark ångest. En promenad, bara för o tänka på annat. Jag minns att jag frågade om jag kunde få gå ut på promenad själv, jag hade ju inga självmordstankar o jag var inte på LPT… Men de fick jag inte pga risken me covid. Men jag skulle ju inte ens träffa nån sa jag, jag vill bara ut. Dom sa fortfarande nej. Dock såg jag att de va en eller två stycken som blev utsläppta. Fick veta att dom skulle åka hem på permis. Jag kände mig så sjukt kränkt, jag fick ju inte ens gå ut o sätta mig på innergården.
På läkarsamtalet som följde så bad jag om att bli utskriven pga detta. Egentligen hade jag inte fått nån hjälp än men min önskan uppfylldes trots att skötarna först inte ville släppa ut mig. De va sista gången jag var inlagd.