Jag är autistisk och var inlagd för kombinerad ätstörningsbehandling och traumaterapi. Det fanns en långsiktig planering för inläggning många månader. Tyvärr behövde jag ta beslutet att skriva ut mig i förtid pga avdelningens bristande bemötande och kommunikation. Jag orkade helt enkelt inte med deras otrevliga och arga bemötande när jag fick ångest över att de ständigt missade att informera mig om förändringar. I journalen står det under utskrivningsorsak ”Inte längre i behov av slutenvård” Jag önskar att de någon gång bara kunde vara ärliga i journalen. Erkänna att de misslyckats, istället för att hela tiden bara försöka mörka saker.

Blivit utkickad från tre olika anoreximottagningar pga PTSD. Och från traumamottagning pga anorexi. Man hamnar verkligen mellan stolarna med PTSD. Blir nekad vård och blir kallad ”för svår”. Ingen vill hjälpa en och tiden går. Egentligen är det ju inte så komplicerat

Jag hade varit inskriven i dagvård hos en ätstörningsenhet en månad då jag ombads att sluta ställa frågor för att några patienter fick ångest av dem – trots att vi patienter uppmuntrades till att ställa frågor så när min åsiktsfrihet inskränktes slutade jag samma dag. Jag har aldrig blivit emottagen sedan dess trots flera försök.

Jag är autistisk och har därför extremt svårt att få en fungerande behandling för min ätstörning, eftersom de specialiserade ätstörningsbehandlingarna inte kan anpassa vare sig bemötande, information eller den allmänna strukturen på avdelning/dagvård så att jag klarar av att vistas där. Och öppenvård är för låg vårdnivå, jag klarar inte att hålla ett adekvat matintag hemma själv.

På ett av mina första möten på ätstörningsenheten gjorde de en screening för att se om det fanns anledning att remittera för utredning om någon annan diagnos. Efter mina svar sa de ”vi kan ju utesluta autism i alla fall, du ser mig i ögonen och vi har ett bra samtal”. Två år senare fick jag en autismdiagnos. Det var visserligen inga specialister på autism, men jobbar man inom psykiatrin kan jag tycka att mer kunskap än så borde finnas.

Blev utsatt för bl.a incest av min biologiska pappa. Fick sedan anorexi som en följd av det hela. Blev inlagd på Bups anorexienhet, men fick inte prata om orsaken till anorexin som till stor del var sexuellt våld utan fick enbart prata om huruvida jag följt matschemat och gått upp eller ner i vikt mellan gångerna. Blev inte frisk, utan blev utkastad med diagnosen kronisk anorektiker när jag var 20 samt fick rådet att åka till medicinakuten om jag svimmade

Har hela mitt liv brottats med problem med min kroppsbild pga psykisk misshandel från en släkting, och äntligen tagit tag i att be om hjälp med ångesten kring allt som rör maten. Har dock blivit överviktig de senaste åren pga psykisk ohälsa och mediciner så jag har svårt att bli trodd. Förklarade för läkaren hur jag mår dåligt av mat i allmänhet och ibland går hela dagar utan att äta, ändå handlade alla hens frågor om hetsätning, som att det var den enda rimliga ätstörning en tjockis som jag skulle kunna ha…

Jag började behandlas för min anorexi på en ätstörningsenhet och när jag tillslut vågade berätta om våldtäkten jag utsatts för så fick jag inte gå kvar. Jag var tvungen att få behandling för traumat, men ingen hjälpte mig att få den hjälpen. Det fanns alltså inte en enda personal utbildad på just trauma på enheten där ätstörningar behandlas, som troligtvis har en stor grupp patienter med just obearbetade trauman.

Efter en lång tid vågade jag öppna upp mig för min behandlare om de sexuella övergreppet jag varit med om. Jag hade fått frågan flera gånger om det fanns något mer bakomliggande till ätstörningen men gång på gång nekat det. Tillslut bestämde jag mig, jag kom inte frammåt i behandlingen för varje gång ätstörningens symptom lättade kom PTSD symptomen, flashbacks och ångest som en stor käftsmäll. Trots stor rädsla om att hon skulle döma mig och se det som jag själv såg det, att det var mitt eget fel så med hjälp av en medpatient tog jag modet till mig. Jag fick ett så otroligt bra bemötande i det och påbörjade därefter min PE behandling med samma behandlare. Det var en lång och smärtsam behandling men någonstans så blev det bättre, ångesten, skammen och alla andra känslorna lättade och jag är idag helt fri från PTSD symptom.
Det är inte lätt, men det går att få rätt hjälp och ta sig igenom något som länge kändes som helt oöverkomligt <3

När jag var 19 och 22, har jag blivit diagnostiserad som kronisk anorektiker. Jag har fått påbörja en ätstörningsbehandling fyra gånger på BUP, samt traumabehandling en gång för komplex PTSD grundat i bla incest. Fick dock aldrig göra klart någon av behandlingarna, utan fick istället mediciner jag inte ville ta och en diagnos som kroniker. Detta trots att jag varit nära döden flera gånger. Idag är jag 23 och ätit narkotikaklassad sömnmedicin i över 6 år, och slutat på egen hand med övriga mediciner jag blev påtvingad från BUPs ätstörningsenhet. Medicinerna var ett krav för behandling, som jag ändå inte fick.