Jag har fått kämpa med näbbar och klor för vård av och till, och så även när jag flyttade förra året. Det tog månader innan jag ens fick kontakt med vården, och sedan fortsatte det bara i samma lunk. Man höjde min antidepp och pratade om sjukskrivning men det var allt. Nån satte mig på en psykoedukation om depression efter 11 år… hur det skulle hjälpa mig fattade jag inte. Har man levt 11 år med skiten så vet man vad det är, man vet hur man copear. Utbildningen slog dock helt fel. Den kändes skuldbeläggande och lade allt ansvar på mig. Det tog en månad till uppföljningen.

Här kommer dock ett stickspår. Jag flyttade för att studera på folkhögskola, och fick här kontakt med en skolkurator som försökte hjälpa mig. Vid ett tillfälle kommer diagnoser upp. Vi vet att det inte är NPF, och personlighetssyndrom verkar det inte heller vara, jag säger att det som står i journalen är Recidiverande depression och tar upp att det väl skulle kunna vara traumarelaterat eller bipolär, fast jag är ju inte manisk hahahah. Då tittar hon på mig och säger att hon funderat på om jag är Bipolär typ 2. Jag skjuter undan det, jag har ju inga manier, men får då förklarat om hypomani. Kort innan har en vän till mig tagit upp att hon tror jag är feldiagnosticerad. Vännen i fråga är, you guessed it, bipolär.

Tillbaka till psykvården. Efter en månad kommer utvärderingen och man konstaterar att slår den utbildningen så fel, är det kanske något annat i grunden. Man gör SCID-II men hittar inget personlighetsrelaterat. Under ett läkarbesök lyfter jag frågan om bipolär. Det utreds inte här, men läkaren håller med, och jag ska nu få pröva lithium. Det tog en jävla tid, men det känns som att jag nu har en vårdkontakt som lyssnar. Och jag har lite hopp igen.

När jag var inlagd på slutenvården blev jag tilldelade ett dussin diagnoser utan utredning eller ordentliga grunder. Man skyllde sina misstag på att jag hade EIPS, ADHD och mycket mer och ville ha uppmärksamhet. När jag blev utskriven blev jag utredd och det visade sig att jag inte alls hade EIPS, ADHD eller andra diagnoser de satt på mig. 2 månader av icke-existerande vård baserades på diagnoser jag inte hade.

Det tog många år inom psykiatrin innan jag fick min diagnos dissociativ identitetsstörning (DID). Detta efter en grundlig utredning på öppenpsyk.

Läkarna inom slutenvården satte borderline… utan att göra en utredning. Och än idag vägrar de använda min utredda diagnos. Så öppenvården använder DID och slutenvården bpd/eips.

Det känns oerhört kränkande och irriterande. Det är som att läkarna inom slutenvården inte kan erkänna att de har fel. Varför är det så? Måste de sitta på sina höga hästar? Hur svårt ska det vara liksom…

Hatad, förtalad och avskydd av psykiatrin utan att jag har gjort dem någonting. Utan att de känner till någonting om vad jag har varit med om. Ingen dialog har förts med mig. Ingen kommunikation har skett. De valde att kommunicera med dem som angrep mig efter en anmälan mot en pedofil. Nu är det psykiatrin som hotar mig. Lögner skrivs i journalen och efterkonstruktioner görs. Man begår sekretessbrott och lagbrott. Den psykiatriska kliniken valde att samarbeta med en anmäld pedofil som hotade mig och mitt barn. Pedofilen angav tonen och sjukvården lät honom diktera villkoren. Smutskastningen är aktiv fortfarande 25 år efter anmälan och är nu i första hand projicerad till primärvården. Psykiatrin påverkar dem till att de inte ska bevilja mig sjukvård för fysisk ohälsa, vilket sätter mig i en hälsofarlig situation. De har gett mig en primärvård som skapar sjukdomar i stället för att bota. Psykiatrin framställer mig som en lögnerska som man inte ska tro på – inte ens vad gäller fysisk ohälsa. Så när jag söker primärvården för astmatillstånd, andningskollapser och ledskador som kräver operation så nekas jag sjukvård, utredning, behandling och smärtlindring. Jag har blivit utkastad, som ett annat fyllo, från en vårdcentral vid astmatillstånd. Jag nekas läkartider och läkarkontakt. Blir aggressivt och provokativt bemött! Hotas av tvångsvård i mitt ”normala tillstånd”, trots att det är psykiatriker och den psykiatriska kliniken som beter sig extremt illa emot mig. Att hotas av tvångsvård i sitt ”normala tillstånd” innebär att man kan bli tvångsvårdad utan orsak. Psykiatrin utgör därmed ett direkt hot mot mig och min existens i dagsläget.

Har väl tidigare skrivit här om hur det tog ca 16 år för mig att få en ptsd-diagnos. Nu har det visat sig att psykologen som utredde mig bara har skrivit i journaltexten att jag har ptsd, inte i diagnoslistan.
Så nu måste jag göra om hela utredningen(!!) med en annan psykolog för att formellt kunna få ptsd som diagnos!
Detta förklarar ju varför en annan psykolog skrev i min journal: ”själv säger hon att hon har ptsd”. H*n hade inte läst den tidigare psykologens anteckningar! (Det sägs att journalen är till för att patienten ska slippa upprepa sin historia och underlätta för personalen att göra sitt jobb men uppenbarligen läser inte vårdpersonalen den så vad är vitsen?)

Så man får väl hoppas att jag får ptsd inskriven under diagnoser någon gång under detta årtionde …
Förväntar mig ingen hjälp av psykiatrin längre.
Tänk om man vore välbärgad, då kunde man få hjälp privat hos nån som faktiskt bryr sig om sina patienter på riktigt.

jag har alltid hållit tyst. om det absolut värsta. det som trasade sönder mitt då 18-åriga jag på riktigt. det som skulle rädda mig – skadade mig istället för all evighet. för jag vet, att jag aldrig kommer läka. aldrig få någon upprättelse. det som skedde där och då var och är tydligen okej.
anmälan jag senare gjorde lades ner. enligt min så kallade läkare var jag psykotisk; ”så det var alltså befogat att ligga bältad på rygg i 28 timmar”.

vi tar det hela aningen kortfattat:
(lägg också väl märke till att jag i efterhand förstår att jag behövde hjälp. men inte att vara fastspänd under alla dessa timmar. den smärtan. den skammen. ja, allt. jag vill bara glömma. hur gör man?)

då börjar jag. det var inte första gången jag bältades denna soliga vårdag. det var en del av min vardag, på avdelningen, på sjukhuset. jag hade spenderat tretton månader inneliggandes på BUP mot min vilja. otaliga bältningar, hundratals. minst. jag var itu.
i samband med min 18-årsdag fick jag min första permission på mycket länge. jag såg detta som min chans att fly, för trots att jag nu egentligen tillhörde vuxenpsykiatrin var jag fast i BUP:s klor. jag ville bara därifrån.

permission gick utåt sett bra, ingen visste om mitt självmordsförsök den dagen men på kvällen började det märkas mer och mer. jag var tillbaka på BUP:s akutavdelning och läkaren anade att någonting inte stod rätt till. hen hade rätt. jag kände ändå att nu har det gått så pass lång tid och för varje minut som går tar kroppen mer och mer skada. jag minns såklart inte varenda av dessa sekunder och minuter tills… jag hör storlarmet gå och där kommer inte den ”vanliga” personalen springandes utan det är personal från flera olika avdelningar från vuxenpsyk. sängen rullas fram. flytten är ett faktum. straffet jag också får för att jag inte pratar – bältesläggning.

Jag minns att jag körs i bältessängen genom den kilometerlånga kulverten, det kändes som en evighet. tillslut är jag framme på en somatisk avdelning då jag försämrats ganska så kraftfullt. jag går i försvarsläge genom att inte prata. inte kolla. inte se. jag vill inte inse vad som sker. jag ville ju bara dö.

vad jag då inte visste var att jag totalt skulle vara bältad i 28 timmar, varav sju timmar nersövd på IVA i slutet då läkaren på somatiken åtminstone förstod att det här inte var okej. alla mina rättigheter försvann. jag fick inte ens gå på toa. jag fick en kateter. ”räddningen” var min mobil. jag minns hur jag liksom halvligger på rygg men är fastspänd överallt. försöker skriva/ringa mina vänner som var väldigt oroliga. fick prata i telefon och smsa. jag kan bara inte förstå. hur fick jag ligga så många timmar mot min vilja, inte få någon som helst chans?

bakjouren på psykiatrin, utan att ha träffat mig, förlängde bältningsläggningen trots att jag var lugn och inte gjorde motstånd. jag fick inte ens en chans att ta emot hjälp. jag fick inga som helst mediciner förutom mot mitt fysiska tillstånd vilket gör att jag än idag minns allt så himla tydligt.
”kanske hade det fortfarande inte gjort lika ont om åtminstone fått lugnande, något som gjorde att nutiden försvann”. nu är det dåtid. men jag minns allt precis som att det sker varje dag. om och om igen.

Slutligen: Enligt IVO var detta okej, jag hade som jag skrev ovan en psykos från ingenstans vilket absolut inte stämde. det var den nya läkaren som satte den diagnosen, antagligen för att kunna fortsätta bältesläggningen.
nu viker jag mig av ångest och sorg. det här absolut det mest förnedrande jag varit med om. och det värsta är ensamheten. önskar ingen denna smärta.

Jag har varit i kontakt me psykiatrin regelbundet sedan 2009. Under åren har jag fått göra EN(!) utredning, som dom dessutom säger är felaktig. Utredningen visade sig vara anorexia fast de har alltid bara stått ätstörning UNS (utan närmare specifikation) i min journal på 1177. Jag har vägt 53kg i över 10 år, är 180cm lång. Senaste 3 åren har jag dock ökat me 20kg då jag mår så dåligt att jag slutat idrotta.
Läkarna har annars bara sagt att jag har en depression o erbjudit mig att prova olika mediciner, dessa har inte hjälpt…
Man måste vara frisk för att vara sjuk.

Jag hamnde inom psykiatrin när jag var ung vuxen och har blivit illa behandlad många gånger Ingen har lyssnat på mig känns det som och jag har blivit straffad på något viss av psykiatrin när psykiatrin inte vetat vad dom ska göra med mig Iallafall kändes det så Jag gick frivilliga till psykiatrin när jag var ca 20 år pga haft en tuff uppväxt Men tyvärr så fick jag ingen bra hjälp Jag hade en svår ätstörning diagnos och själv skade beetende som inte jag själv visste hur jag skulle hantare och psykiatrin gjort igentligen bara det värre Jag var mycket inlag på vård avd psy och behandling hem som både var frivilliga och imellåt med lpt Och jag har försökt ta mitt liv Många gånger trots jag igentligen inte ville dö Allt kändes bara så hopplöst och ingen som bryde sig Ofta kändes det som att när jag var inlag på vård avd psy Att det var en förvaring av någon som dom inte visste vad dom skulle göra med Även min tid på behandling hem var en förvaring Ingen form av behandling Iallafall inte någon annan än medicin och ECT och lagd i bälte Jag var aldrig våldsamma mot någon Jag skadade mig själv aldrig någon annan Och åren gick Och jag mådde sämre och sämre och jag förstod oftast inte varför mitt liv inte fungerar så bra Som med skolan och vänner mm Men efter ca 25 år inom psykiatrin kom en vändning Jag fick en adhd diagnos och ptsd och emotionell peronlighets störning Och till en början inte mycket mer än adhd medicin Men till slut fick jag äntligen bra hjälp Jag börjar i Dbt och trauma behandling av samma terapeut som i Dbt Och jag blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt på ca 3 år Och nu har jag ” bara ” en adhd diagnos och ptsd och ångest speciellt bland folk Men att någon lyssnar fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Det gav mig en chans att börja min återhämtning på riktigt På bara 3 år blev jag av med mina destruktiva beteenden genom att någon lyssnar fullt ut Jag är nu också medicin fri förutom min adhd Och lite melatonin för sömnen Och jag har haft mycket medicin från psykiatrin Nu mår jag bättre än jag gjort i mitt liv Och har jobb kvar att göra med min återhämtning Men nu kan jag börja leva på något viss Jag har trauma pga det Psy har gjort mot mig och att jag haft en tuff barndom Men jag lever på ett mycket bättre viss nu Och visst kan jag vara bitter och arg på psykiatrin att det skulle behövas ta så lång tid Många saker är för sent nu pga min ålder Men jag har ett liv

Som så många andra var jag feldiagnosticerad i många år. Men först tog det nästan tjugo år innan man ens gjorde någon grundlig diagnosutredning. Då fick jag diagnoserna bipolär typ två och GAD. Samtidigt som flera jag träffade inom psykiatrin skrev ”misstänkt aspergers” i journalen. Tillslut gjordes en riktig aspergersutredning. Som sedan fick göras om (pga slarv från psykiatrin). Men tillsist, efter fyrtio år, fick jag en autismdiagnos. Nu är det bara rätt hjälp som ska till. Vilket kommunen vägrar. ”Vi vill inte att funktionsnedsatta ska bli beroende av hjälp.” Mina funktionsnedsättningar är medfödda, de kommer aldrig att gå över.

Kontaktade öppenpsyk pga ångest, mardrömmar, rädsla, nedstämdhet och kroppsliga minnen av övergrepp. Genom åren fått olika depressions- och ångestdiagnoser, ätstörningsdiagos ospecificerad, personlighetsstörningsdiagnos. Några till som jag inte minns. Fick antidepressiva i stället för rätt behandling. Efter att psykiatrin i ca 15 år missat eller ignorerat mina symtom på PTSD så lyckades jag få en utredning och den visade att jag har PTSD. Tyvärr har jag även neuropsykiatriska funktionsnedsättningar så får ingen traumabehandling pga att jag har för många diagnoser. Mottagningarna som behandlar PTSD tar inte emot mig pga mina npf, neuropsyk vill inte ge behandling efter mina behov. Har suicidtankar och -planer hela tiden, varje dag. Dövar symtomen med tunga mediciner, bl.a. antipsykotika trots att jag aldrig haft psykos, och har lyckats få en stödkontakt men vi pratar mest om problem som mottagningen orsakar mig.

Nåt är riktigt fel när man mår sämre trots att man får ”vård”.