Första gången jag var inlagd fick jag narkotikaklassad medicin utan att jag visste om det. Det var ingen som berättade det för mig. Efter några dagar mådde jag bättre och blev utskriven. Men jag mådde ju bättre på avdelningen för att jag blev påverkad av medicinen. Så när jag kom hem mådde jag lika dåligt som innan min inläggning för då hade jag inte dem medicinerna. Vilket fiasko.
Ett helvete när medicinen skulle trappas ut
Vid en tvångsinläggning på BUP så blev jag insatt på Stilnoct. Flera år senare uppmärksammas detta av en annan läkare som utbrister ”den här ska man ju bara äta i max 2 veckor!”, jag hade då käkat det i ca 4-5 år.. Det var ett rent helvete när det skulle trappas ut. Kändes som rena avvänjningsrehab.
Psykiatrin gjorde mig beroende av Lyrica
Jag jobbar som sjuksköterska och har länge varit sjuk i anorexi och depression relaterat till min äs. När jag mådde som sämst i min äs och var inlagd satte dom även diagnosen generaliserar ångessyndrom och satte in mig på lyrica. En medicin som nu blivit narkotikaklassat, i samband med detta 2018 ville min läkare sätta ut läkemedlet som jag nu hade i nästan högsta dosen. Anledningen var att dom tagit bort diagnosen generaliserat ångestsyndrom, vilket var rimligt då jag aldrig uppfyllt kriterierna och jag fått diagnosen när jag låg inlagd för min anorexia. Tyvärr hade jag redan blivit beroende och den uttrappning som min läkare försökte sig på var helt orimlig, det kan jag förstå nu idag. Det gjorde att jag tillslut var helt förstörd hade sjuk många utsättningssymtom som diarréer, insomnia och huvudvärk. Det hela slutade i att jag via en vän hittade en kille som sålde lyrica till mig. Jag mådde så dåligt att jag köpte ett narkotikaklassat läkemedel av en för mig okänd kille på kvällar i ett mindre trevligt område. Nu i efterhand när jag blivit av med mitt beroende så kan jag se tillbaka på detta och känna mig så sjukt ledsen och rädd. Tänk om något gått fel, om jag fått fel medicin av killen, om polisen kommit på mig. Vad hade hänt då, hur hade mitt liv sett ut idag. Att sätta in någon på ett läkemedel som är narkotikaklassat eller sätta ut ett sådant läkemedel innebär att vården/ansvarig läkare måste se till att det fungerar för pat. På mitt jobb ser vi alltid till att det finns uppföljning och en plan för alla patienter som sätts in på ett narkotikaklassat läkemedel och att ev nedtrappning blir rimlig och att det finns någon som kollar av med pat att den mår okej under tiden.
Ingen diskuterade min dotters verkliga problem
Min dotter 17 år var inskriven på BUP och gick på regelbundna besök. Hon hade självmordstankar och existentiell ångest. Psykologen fokuserade alltid i samtalen på hur hon åt, motionerade och skötte skolan. Det fanns inga diskussioner kring min dotters verkliga problem. Hon fick ångestdämpande och seratoninhöjande medicin. Psykologen konstaterade en dag att min dotter var frisk och vi skulle skrivas ut från BUP då mat, motion och skola verkade fungera. På natten gör min dotter sitt första självmordsförsök. Efter försöker förvarades hon på ett hem för flickor med ätstörningar. Hon har aldrig lidit av det. Hon genomgick en utredning för autism men efter ett par intervjuer konstaterades det att hon inte hade autism. Hon är 22 år idag och har inte kunnat fullfölja varken gymnasiet, folkhögskola eller komvux. Hon har legat inlagd på vuxenpsyk för akut depression. Hennes diagnos är deprissiv episod. Hon kämpar fortfarande för att få rätt diagnos då hon inte kan studera eller jobba, blir lätt utmattad och inte riktigt kan ta ansvar för vardagssysslor.
Skötaren fick läkarna att förstå
I många år har jag åkt ut och in från slutenvården, många gånger har jag varit där alldeles för lång tid utan att det har hjälpt mig nämnvärt förutom att hindra mig från att skada mig eller ta mitt liv. Enbart förvaring och medicinering. En skötare som jobbade där och känt mig i många år är bra på att se mönster, och visste att inläggning inte gör ett jädra skit för mig förutom i det sk ”akuta skedet” men efter det är det bara kontraproduktivt att ha mig kvar på avdelningen. Vid ett tillfälle låg jag bältad och han var där, överläkaren som ”ordinerat” (eller vad man nu säger) tvångsåtgärden hade, efter att jag blivit om att få släppas loss, sagt att ”nähä du, du ska ligga där i fyra timmar och få två injektioner så att du skärper till dig” och jag blev FLY förbannad minns jag. Läkaren sa också att du kan glömma att åka hem, du blir kvar här ett bra tag. Denna skötare, vi kan kalla hen G, hade då tagit denna läkare åt sidan och sagt åt honom att han gjort fel. Detta berättade G för mig många år senare då hen började jobba här på mitt boende. Iaf så hade G fixat så att läkaren skrivit in i ”prokapita” tror jag han kallade det, att inläggning av mig ska undvikas så långt det går och endast i akut skede, sen ska vårdtiden vara så kort som möjligt och utskrivning ska ske så fort just det akuta skedet är över.
Jag visste ju inte om att detta stod i min journal när läkarna loggade in lixom, och jag tyckte det var lixom märkligt hur jag från att bli eskorterad av väktare till psykakuten efter varje självskadetillfälle och flertalet gånger blivit inlagd i minst 3-4 dagar upp till 2 veckor ENBART pga EN självskada så fick jag gå hem. Och när jag väl blev inlagd och dagen efter sa att jag vill hem så fick jag åka hem?!?! Jag tyckte det var helt fantastiskt och tänkte att ÄNTLIGEN har läkarna fattat att inläggning inte ger mig något. Att jag mår bättre av att vara hemma med mina rutiner osv. Men när jag träffade G igen efter 2,5 år då jag sluppit slutenvård och hen började jobba här på mitt boende så berättade hen vad som hade hänt den där kvällen när läkaren ”bestämt” att jag skulle minsann ligga där i fyra timmar och ”inte komma ut härifrån på ett bra tag”. Jag är oändligt tacksam för G och att hen på ett sätt satte läkaren på plats. Det var till och med den läkaren som skrev in detta i min journal efter att han samtalat med G om hur jag ”funkar” och vad som inte är hjälpsamt för mig osv.
Idag är det 2,5 år sedan jag var inlagd i slutenvården. Mycket för att jag bor på ett boende för personer med just psykisk sjukdom och ”långa slutenvårdsperioder” och de gör ALLT för att det även i dåliga perioder ska funka för oss att vara hemma. Men också för att jag är mer stabil, vågar be om hjälp vilket jag haft svårt för hela mitt liv och för att jag nu har kunnat släppa ”identiteten” som psykiskt sjuk lixom nu när den inte ”bekräftas” på samma sätt.
Jag förstår varför läkarna idag undviker att lägga in personer med självskadebeteende (specifikt eips-patienter vilket jag också är), det ÄR kontraproduktivt att göra det och med eips ingår en instabil självbild och stort bekräftelsebehov, och att då ”validera” självskadebeteendet spär då på hela skiten. Jag är nog den enda med eips som kan hålla med läkarna om att inläggning för vår patientgrupp bör undvikas så långt det går just för att det blir som en bekräftelse och det gör bara saken värre.
Traumabehandling efter suicidförsök
Istället för att utreda och intervjua vård och anhöriga EFTER att någon tagit livet av sig, varför inte fråga alla oss som överlevt suicidförsök? Och varför får man ingen traumabehandling efter det första försöket? Varför får man inte mer praktisk hjälp (istället för neuroleptika)? Mitt förtroende för vården är nu nere på noll. Den senaste personen inom vården har jag haft kontakt med en gång i månaden i över två år, efter ettochetthalvt år skrev hen ner att jag hade suicidtankar i journalen, och jag nämnde det redan vid första besöket…
”Det här är ingen akutverksamhet!”
Minns inte hela konversationen men hittade lite anteckningar som jag gjorde efter besöket.
Jag mådde dåligt och hade svårt för att komma på vad jag skulle svara men kom på en del tankar efteråt.
Läkaren: – Man får inte ha centralstimulantia och andra narkotikaklassade läkemedel samtidigt!
Efteråt kom jag på att det var denna läkare som satt in mig på cs och hen visste ju då att jag redan stått på de andra medicinerna långe.
Jag: – Det är så dåligt organiserat här, jag får inte tag på X (min kontaktperson där som jag skrivit meddelande till flera gånger under ca två månader. Hen hade sagt att om jag skriver meddelande via 1177 så ringer hen upp inom någon vecka).
Läkaren: – Det här är ingen akutverksamhet! Vi har patienter hela tiden!
Efteråt tänkte jag att det är väl inte för mycket begärt att de ska göra som de själv sagt att de ska göra? (Ringa upp inom en viss tid).
Jag: – Jag har självmordstankar och -planer varje dag.
Läkaren: säger ingenting, lyfter inte upp blicken, ignorerar mig.
”Vi har patienter här som faktiskt mår dåligt, till skillnad från dig”
Jag har kämpat med panikångest, ätstörningar, självskadebeteende samt självmordstankar och -försökt de senaste 13 åren av mitt liv. Under de senaste fyra åren har jag upprepade gånger sökt mig till psykakuten, främst för att jag velat ta mitt liv. Trots att rätt ut ha sagt ”Jag kommer ta mitt liv ifall jag går härifrån, jag kommer hoppa från bron här utanför”, har jag aldrig fått ett ordentligt bemötande. Det jag istället har fått höra är ”Gå hem och sov på saken”, ”Visst söker du hit bara för att få uppmärksamhet?”, ”Förstår du att vi har patienter här som faktiskt mår dåligt, till skillnad från dig?” och andra helt nonchalanta och förminskande kommentarer. Vid flertalet gånger har jag blivit hemskickad mot min vilja. Väl hemma har tagit alla tabletter jag haft hemma i ett försök att ta mitt liv, för att sedan vakna på akuten. Hur kan inte vården ta oss som säger sådana här saker på större allvar och faktiskt bemöta en som en riktig person?
Patient tvingas ta 3 sprutor – sover sedan i 3 dygn
Jag var inlagd på tvångsvård och det var sommar, överläkaren var på semester så vi hade en vikarierande jourläkare. Detta var en helgdag (lördag tror jag) och kvällen innan hade det blivit lite ”stökigt” så att säga och jag hade gjort något självdestruktivt men jag minns inte vad. bakjouren den kvällen satte in så kallad ständig tillsyn, eller extravak som man också kan säga. Jag minns inte exakt vad som hände kvällen innan, men dagen efter var jag stabil och en läkare skulle komma och göra en bedömning angående tillsynen (ta bort den ständiga, vilket vi alla trodde och ville). Jag satt helt lugnt i min säng och sa till läkaren att jag inte hade några planer på att skada mig själv och kände själv att någon extra tillsyn inte längre var nödvändig. Han sa att jag skulle få injektioner: haldol, stesolid och cisordinol. SAMTIDIGT. Jag var alltså helt lugn och tillbaka i mitt ”habitualtillstånd” som det kallas, men nej tillsynen skulle absolut vara kvar och motsade jag mig injektionerna skulle de spänna fast mig och ge mig dem med tvång. När ssk till slut kom in med brickan med tre sprutor och blå handskar så grät jag och sa snälla snälla gör inte såhär mot mig, jag bönade och bad. ”Jag är ju lugn!!!” Skrek jag. ”Jag måste ge dig de här, för det är läkarens order och det måste jag följa. Men jag kommer att prata med chefen sen”. Jag drog snällt ned byxorna och tog emot alla tre sprutor. Sen sov jag i 2 dygn, vaknade och ville röka och blev ledd till rökrummet av personal och till slut hämtade de en rullstol för för det första såg jag knappt nånting och sen kunde jag inte gå ordentligt heller. Efter rökningen sov jag i ett dygn till, men under det dygnet kunde de iaf väcka mig och få svar på frågor t.ex ifall jag ville ha mat. Personalen sa att det var tur ändå att läkaren vägrade lyfta ständiga tillsynen/extravaket för personalen var titt som tätt fram till mig för att se ifall jag ens andades, kände på pulsen och syresättningen osv. Vad som hände med den här läkaren sen vet jag inte, men den gången var första och sista gången jag stötte på honom.
Att behöva kämpa med näbbar och klor
Jag har fått kämpa med näbbar och klor för vård av och till, och så även när jag flyttade förra året. Det tog månader innan jag ens fick kontakt med vården, och sedan fortsatte det bara i samma lunk. Man höjde min antidepp och pratade om sjukskrivning men det var allt. Nån satte mig på en psykoedukation om depression efter 11 år… hur det skulle hjälpa mig fattade jag inte. Har man levt 11 år med skiten så vet man vad det är, man vet hur man copear. Utbildningen slog dock helt fel. Den kändes skuldbeläggande och lade allt ansvar på mig. Det tog en månad till uppföljningen.
Här kommer dock ett stickspår. Jag flyttade för att studera på folkhögskola, och fick här kontakt med en skolkurator som försökte hjälpa mig. Vid ett tillfälle kommer diagnoser upp. Vi vet att det inte är NPF, och personlighetssyndrom verkar det inte heller vara, jag säger att det som står i journalen är Recidiverande depression och tar upp att det väl skulle kunna vara traumarelaterat eller bipolär, fast jag är ju inte manisk hahahah. Då tittar hon på mig och säger att hon funderat på om jag är Bipolär typ 2. Jag skjuter undan det, jag har ju inga manier, men får då förklarat om hypomani. Kort innan har en vän till mig tagit upp att hon tror jag är feldiagnosticerad. Vännen i fråga är, you guessed it, bipolär.
Tillbaka till psykvården. Efter en månad kommer utvärderingen och man konstaterar att slår den utbildningen så fel, är det kanske något annat i grunden. Man gör SCID-II men hittar inget personlighetsrelaterat. Under ett läkarbesök lyfter jag frågan om bipolär. Det utreds inte här, men läkaren håller med, och jag ska nu få pröva lithium. Det tog en jävla tid, men det känns som att jag nu har en vårdkontakt som lyssnar. Och jag har lite hopp igen.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
