Orkar inte skriva mer nu men jag mår sämre och sämre och psykiatrin sviker mig pga att jag är en jobbig patient som är för insatt i mon situation. Droppen var min restnotering på iktorivil september 2022 som jag har tagit i över 20år utan problem har inga missbruk och ordnade förhållanden som nu är ett minne blott. det krävs licens på iktorivil men läkaren undviker mig och har sen september 2022 skrivit ut kopiösa mängder benso som jag ej vill ha och sagt. Förutom iktorivil 8mg per dag så ska jag tydligen ta 60 mg stesolid plus 50mg oxscacand på det…… iktorivil snart slut och jag tar endast den trots att läkaren undviker mig pga att jag inte mår bra. Har över 2300 stesolid sparat exempelvis. Svårt för mig att skriva mer nu för tiden jag mår bra är slut nu och allt jag tänker kan jag inte förmedla nu. enda jag vill är att få må bra men tåget har gått och Orkar inte leva mer utan processar det som komma skall om 9veckor för då tar min iktorivil slut och då sätter jag på mig fentanyl plåster och som ar. Tappat allt ingen lyssnar och jag orkar verkligen inte prata en sekund mer på vården psykiatrin sviker mig tja psykiatrin har dödat mig. Är så mycket mer att skriva om detta men nu är jag helt slut. Återkommer med mer info.
Suicidbenägen 12 åring nekas behandling
hade fram och tillbaka försökt få kontakt hos bup när jag var runt 12 år. fick enbart kontakt med några sköterskor från jourteamet i kanske 1 år men tillslut skulle jag få träffa (vad jag tror var) en kurator för att få en riktig samtalskontakt och eventuellt någon behandling. personen jag träffar säger på vårt första (och enda) möte att jag inte mår tillräckligt dåligt för bup och att jag borde söka mig till ungdomsmottagningen istället. jag berättar för henne att jag redan sökt hjälp där och de sa att jag mår för dåligt för dem och behöver få hjälp av bup. men det spelar ingen roll enligt henne, jag mår inte dåligt nog så hon tänker inte erbjuda fortsatt kontakt. jag förstår verkligen inte vad som är ”tillräckligt dåligt” då jag kom till bup som 12 åring efter ett självmordsförsök och de var medvetna om mitt självskadebeteende. jag medicinerades dessutom på bup med antidepressiva, ångestdämpande och sömnmedicin.
fick sen tillslut en kontakt på bup efter ett andra självmordsförsök som fick mig att hamna på akuten. skulle ljuga för mig själv om jag sa att det försöket inte delvis var pga att jag ville bevisa för henne att jag faktiskt mådde dåligt nog. men den kontakten ledde inte direkt till någon hjälp ändå. utvecklade ett tablett missbruk under den tiden som 13-14 åring utan att bup brydde sig och sitter nu som snart 19 åring med en ätstörning, självmordstankar och ett mycket värre självskadebeteende än det jag hade när jag var 12. missbruket är jag 4 år ren från men det var enbart med hjälp av min partner och min egna viljekraft, bup vägrade bry sig och erbjuda något slags stöd.
Överläkare väljer att inte behandla hypokalemi
Jag var inlagd på affektiv avdelning för svår ångest och hallucinationer efter att min dåvarande psykolog exponerat mig för mina trauman för snabbt. Jag fick ta blodprover och de visade på svår hypokalemi, dvs under 2,5 mmol/l. Detta var till följd av obehandlad anorexia. Anorexia fanns i anamnesen både inom psykiatrin och den somatiska vården, jag hade dessutom tappat 20 kg på ett halvår. Trots detta fick jag ingen vård för detta. Överläkaren sade åt mig att ”äta en banan” för att få upp mitt kalium.
Ett par veckor efter utskrivning blev jag skickad med ambulans till kardiologen då mitt EKG var avvikande. Mina provsvar visade en måttlig hypokalemi, alltså hade mitt kalium gått upp sedan jag vårdades inom slutenpsykiatrin. Trots att mina värden var bättre än det som uppmättes hos psykiatrin fick jag sex tabletter med kaliumklorid den dagen och ett recept för två veckor av kardiologen.
Personen som valde att inte behandla mig för svår hypokalemi var överläkare och jobbade på ett sjukhus, hen borde ha vetat om att mina värden var så dåliga att de behövde behandlas, men hen valde att inte sätta in läkemedel. Jag hade ingen aning om hur farliga mina kaliumvärden var och hade jag inte kommit till kardiologen i tid hade det kunnat sluta väldigt illa.
Bältad i 28 timmar
jag har alltid hållit tyst. om det absolut värsta. det som trasade sönder mitt då 18-åriga jag på riktigt. det som skulle rädda mig – skadade mig istället för all evighet. för jag vet, att jag aldrig kommer läka. aldrig få någon upprättelse. det som skedde där och då var och är tydligen okej.
anmälan jag senare gjorde lades ner. enligt min så kallade läkare var jag psykotisk; ”så det var alltså befogat att ligga bältad på rygg i 28 timmar”.
vi tar det hela aningen kortfattat:
(lägg också väl märke till att jag i efterhand förstår att jag behövde hjälp. men inte att vara fastspänd under alla dessa timmar. den smärtan. den skammen. ja, allt. jag vill bara glömma. hur gör man?)
då börjar jag. det var inte första gången jag bältades denna soliga vårdag. det var en del av min vardag, på avdelningen, på sjukhuset. jag hade spenderat tretton månader inneliggandes på BUP mot min vilja. otaliga bältningar, hundratals. minst. jag var itu.
i samband med min 18-årsdag fick jag min första permission på mycket länge. jag såg detta som min chans att fly, för trots att jag nu egentligen tillhörde vuxenpsykiatrin var jag fast i BUP:s klor. jag ville bara därifrån.
permission gick utåt sett bra, ingen visste om mitt självmordsförsök den dagen men på kvällen började det märkas mer och mer. jag var tillbaka på BUP:s akutavdelning och läkaren anade att någonting inte stod rätt till. hen hade rätt. jag kände ändå att nu har det gått så pass lång tid och för varje minut som går tar kroppen mer och mer skada. jag minns såklart inte varenda av dessa sekunder och minuter tills… jag hör storlarmet gå och där kommer inte den ”vanliga” personalen springandes utan det är personal från flera olika avdelningar från vuxenpsyk. sängen rullas fram. flytten är ett faktum. straffet jag också får för att jag inte pratar – bältesläggning.
Jag minns att jag körs i bältessängen genom den kilometerlånga kulverten, det kändes som en evighet. tillslut är jag framme på en somatisk avdelning då jag försämrats ganska så kraftfullt. jag går i försvarsläge genom att inte prata. inte kolla. inte se. jag vill inte inse vad som sker. jag ville ju bara dö.
vad jag då inte visste var att jag totalt skulle vara bältad i 28 timmar, varav sju timmar nersövd på IVA i slutet då läkaren på somatiken åtminstone förstod att det här inte var okej. alla mina rättigheter försvann. jag fick inte ens gå på toa. jag fick en kateter. ”räddningen” var min mobil. jag minns hur jag liksom halvligger på rygg men är fastspänd överallt. försöker skriva/ringa mina vänner som var väldigt oroliga. fick prata i telefon och smsa. jag kan bara inte förstå. hur fick jag ligga så många timmar mot min vilja, inte få någon som helst chans?
bakjouren på psykiatrin, utan att ha träffat mig, förlängde bältningsläggningen trots att jag var lugn och inte gjorde motstånd. jag fick inte ens en chans att ta emot hjälp. jag fick inga som helst mediciner förutom mot mitt fysiska tillstånd vilket gör att jag än idag minns allt så himla tydligt.
”kanske hade det fortfarande inte gjort lika ont om åtminstone fått lugnande, något som gjorde att nutiden försvann”. nu är det dåtid. men jag minns allt precis som att det sker varje dag. om och om igen.
Slutligen: Enligt IVO var detta okej, jag hade som jag skrev ovan en psykos från ingenstans vilket absolut inte stämde. det var den nya läkaren som satte den diagnosen, antagligen för att kunna fortsätta bältesläggningen.
nu viker jag mig av ångest och sorg. det här absolut det mest förnedrande jag varit med om. och det värsta är ensamheten. önskar ingen denna smärta.
Somnade på en parkbänk efter intox
Jag mådde riktigt dåligt och hade varit på begravning hela dagen Hade mått sämre en längre tid På vägen hem från begravningen så skickar jag sms till mitt boendestöd Hon sa åk till psy akuten Jag gjorde det Men läkaren där sa Vill du ha vak eller Nej jag vill bli inlag pga orka inte riktigt med livet just nu Jag fick ej stanna kvar utan skulle åka hem igen Jag gråter i väntrummet och en sköterska frågar vad det är Jag berätta att jag orkar inte riktigt med livet längre och läkare säger att jag ska åka hem igen Och tilläggas kan jag gråter inte ofta Jag sa till alla på psykiatrin akuten Jag har massa tabletter i min väska och jag kommer ta dom om jag inte får stanna Jag fick ändå inte stanna Så jag nämnde psykiatrin akuten och tog alla tabletter och somnade på en parkbänk Någon såg mig och tog mig till den vanliga akuten Där fick jag stanna och hjälp med den förgiftning jag fått av tabletter jag tog Sen fick jag komma till psy avd Varför fick jag inte hjälpa av psykiatrin akuten när jag bad om den Sen det bemötande på psykiatrin akuten har jag vägrar åka till psykiatrin akuten Jag tänkte alldrig åka till psykiatrin akuten mer Även om jag skulle behöva någon gång Kommer jag inte göra det frivillig Ingen mer psykiatrin akuten för mig Jag har blivit så illa behandlad så många gånger där på psykiatrin akuten
Fick inte veta vad som var i injektionen
Jag skulle få tvångsmedicering och istället för att prata med mig lugnt och förklara att jag inte slapp undan så kom det in 7 kvinnor och höll fast mig och drog ner trosorna halvvägs och jag bara skrek.
De talade inte om vad som var i sprutan och inte vilka mg.
Jag hade uppskattat det, att veta vad de trycker i en.
Jag har fortfarande inte läkt från det hemska övergreppet.
Det är flera år sen.
Ska jag komma i en liksäck?
Jag tog kontakt med psykiatrin första gången kring 2009 då jag flyttade hemifrån, då var jag 22 år.
Mitt första minne är något år senare; Jag hade varit inlagd under en tid men fått permission över helgen. Under natten tog min kompis en överdos mediciner, hon kontaktade mig kort efter att hon gjort de. Jag åkte me i ambulansen till akuten. Jag mådde väldigt, väldigt dåligt pga det. På den tiden bodde jag väldigt nära sjukhuset så efter återigen en sömnlös natt gick jag tillbaka till avdelningen då jag inte klarade av att vara ensam hemma. Jag var väldigt spontan och rädd att jag skulle ta livet av mig då jag försökt flera gånger förut. Då jag kom in på avdelningen satt jag och kollade på tv resten av natten med skötarna som jobba natt. Efter att morgonpersonalen kom o dom hade haft sitt lilla möte så bad en skötare att få prata me mig vid sidan av. Han sa ordagrannt ”…det här är inte en fritidsgård dit man kan komma o gå till o skaffa vänner”. Jag blev hemskickad men kom tillbaks på måndagen, dagen efter, då permisen va slut o jag hade läkarsamtal…
Idag är jag 35 år och har än idag kontinuerlig kontakt med psykiatrin. Genom åren har jag mått väldigt dåligt med flera inläggningar (bla. LPT), ätstörning, självmordsförsök och självskadebeteende.
Jag har dock aldrig fått nån direkt hjälp, de enda dom har erbjudit är olika mediciner. Jag har provat en del genom åren men ingen av dom har hjälpt, på sikt. Jag har också haft en himla massa olika samtalskontakter, men mötena ger inget, jag har aldrig fått nåt konkret tips att jobba me som kan förbättra mitt mående.
Dom har aldrig erbjudit eller tipsat om nån hjälp typ KBT, ätstörningsklinik eller liknande.
Den senaste samtalskontakten jag hade slutade höra av sig. Vi hördes strax före sommaren 2020 men efter nyår 2021 så hade jag fortfarande inte hört nåt. Jag fick hjälp av boendestöd som ringde nån chef o de visade sig att han slutat pga att han inte skötte sitt jobb. Jag hade dock inte fått veta nåt.
Jag blev erbjuden nån jour-kontakt, bestående av 3st skötare som vi kom överens om skulle ringa en gång i veckan för o höra hur de va me mig. De va 10 frågor, väldigt likt ett polisförhör o aldrig några följdfrågor. Fastän jag sa att jag mår skit o inte vet om jag vill leva så sa hon. ”…då hörs vi nästa vecka, hör av dig om de blir sämre.”
Hur mycket sämre ska man må tänker jag!? Ska jag komma i en liksäck?
År 2021 gjorde jag ett försök att själv kontakta en ätstörningsklinik i en närliggande kommun me hjälp av egenvårdsremiss, jag blev uppringd via telefon, jag förklarade läget o hon skulle prata om det nästa gång dom hade rond. Jag blev uppringd en vecka senare o då sa hon att jag inte fick komma. Jag skulle istället kontakta psykiatrin i min hemkommun (vilket jag redan sagt att jag försökt i mer än 6 år, men att jag inte får nån hjälp då dom inte tar mig på allvar)…
I september 2021 blev jag på egen hand varse om den grundläggande orsaken till mitt mående och min ätstörning. Jag är trans. Nu när jag visste orsaken till mitt mående så kontaktade jag åter igen psykiatrin o förklarade. Sen dess har de gått otroligt sakta, men FRAMÅT iallafall.
Sist jag hade kontakt me psyk var i början av december 2022. Jag mådde väldigt dåligt då, mycket stress, så jag bad om en tid efter nyår istället då de lugnat ner sig lite. Min samtalskontakt skrev i journalanteckningarna att han skulle höra av sig efter nyår o erbjuda en ny tid men jag har inte hört ett ljud.
Jag kommer nog ringa honom själv till veckan o förklara läget då jag hunnit ha ett annat möte sen dess. Egentligen vill jag inte ha me honom o göra. Pga min autism har jag haft ett samtalsstöd me mig. Han har redan skrytit me sin 40 åriga erfarenhet. Dock verkar han tro att han kan allt. Han tar orden ur munnen på mig o låter mig inte prata klart.
Jag är inte ensam om att inte tycka han är bra. Dock är de bara han inom psykiatrin här, som har hand om könsidentitetsfrågor.
Inte fått hjälp på 14 år
Jag har varit i kontakt me psykiatrin regelbundet sedan 2009. Under åren har jag fått göra EN(!) utredning, som dom dessutom säger är felaktig. Utredningen visade sig vara anorexia fast de har alltid bara stått ätstörning UNS (utan närmare specifikation) i min journal på 1177. Jag har vägt 53kg i över 10 år, är 180cm lång. Senaste 3 åren har jag dock ökat me 20kg då jag mår så dåligt att jag slutat idrotta.
Läkarna har annars bara sagt att jag har en depression o erbjudit mig att prova olika mediciner, dessa har inte hjälpt…
Man måste vara frisk för att vara sjuk.
Tvångsförflyttades för att personalen tröttnat
Jag valde att lägga in mig på en vård avd psy själv Jag mådde så dåligt och visste inte riktigt varför Dom var bra Imellåt person som jobbar på avd och lyssna på mig Men det finns tillfällen när dom behandling mig så fel och gjort mitt mående mycket sämre Jag hade slutat äta vid ett tillfälle och när jag nu ville börja äta igen Och försöker bli bättre i min ätstörning Då kommer det en personal fram till mig en dag och säger Du ska flyttas till en annan avd psy Och ingen förklara direkt för mig varför Utan får bara en förklaring Du har kört slut på Peronalen på denna avdelning Och tilläggas ska jag var för det mest lugnt på avd Jag störde ingen och ställd aldrig till med något på avd Så personalen fick ta till med hård hårdhandskarna och ta undan mig Jag gjorde inga fel när jag var på avd Och nu skulle dom flytta mig Kom till en avd med mycket äldre patienter än jag Jag blev flyttad med tvång och när dom ”släppte,” mig på den nya avd Då rev jag ner allt som tavlor mm Och så hade jag aldrig gjort innan Jag blev bältad och fick en spruta av något Sen lämnade dom mig Ingen Prade direk med mig Jag ville bara komma undan alla och gick in på toan och låste om mig Om och om igen Då fick jag vak Men ingen förklara direkt varför Dom flyttat mig Jag blev dåligt av sprutan jag ett när jag låg i bälte Riktigt dåligt Längre fram fattar jag att jag fått en psykos av den medicin Men jag fick höra tex Varför beter du dig Så här Det brukar du inte Och mitt beteende borde på medicin dom get mig med tvång Jag har ett annat ex Jag försökte ta mitt liv När jag hade fri ute gång från vård avd psy Inte en gång utan många gånger när jag mer eller mindre blev tvingade att ta en promenad själv Jag ville igentligen inte dö men orkade inte lev heler riktigt Och det berättar jag på vård avd psy Men dom tycker ändå att jag skulle ta en promenad själv varje dag Till slut Så kom chefs överläkaren på hela sjukhuset där jag låg Han sa till psy läkarna Att dom inte skulle släppa ut mig själv när jag tog en överdos tabletter nästa varje gång jag gick ut själv Det kostade att ha mig på intensiven och så onödigt tycker chef överläkaren på hela sjukhuset där jag låg Nu fick jag inte gå ut mer och dessutom fick jag vak inne på avd psy Det kändes så konstigt Jag hade ju själv sagt att jag inte fixade att gå ut själv Och dom tvingas mig mer eller mindre ut ändå på promenad själv Ska sluten vården funkar så här
Utskriven med tabletter efter överdos
Jag hamnade på psyk efter att ha överdoserat tabletter i ett självmordsförsök. 4 dagar senare blev jag utskriven med en burk på 100 tabletter sömnmedicin och 60 tabletter lugnande.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
