Jag tog själv Kontakt med Psykistin som ung vuxen trots att min närmaste anhöriga ofta sagt Att dom som jobbar på psykiatrin är ”onormala ” Inte fungerar så bra själv Ändå tog jag sjäv kontakt med Psykistin som ung vuxen Jag mådde så dåligt och mitt liv var koas med en ätstörning och självskade mig själv Och jag hade aldrig blivit lyssna på Och blivit älskar av någon och ingen hade sagt till mig Du duger som du är Jag visste inte vad jag skulle ta vägen eller vad som gjorde att mitt liv inte fungerar så bra Jag blev till sist inlagd på våren avd psy frivilliga och dom börjar prata med mig om hur jag mådde och hur mitt liv varit i barndomen mm Jag börjar öppna mig mer och mer Berätta för första gången om att jag blivit utsatt för övergrepp som barn och hur mitt liv sett ut Personalen på avd Tog mig till polisen och jag fick göra en anmälan mot en person som gjort mig illa i barndomen Och polisförhör var tufft att genomföra Men jag gjorde det Personalen fanns där i början Sen kändes det som dom inte ville lyssna på mig mer eller förstå mig Som börjar proppa i mig medicin Om den ena inte hjälp så provade dom någon annan Jag hade mycket medicin och olika medicin Jag har nog också haft många olika diagnoser utan att det gjorts någon form av utredningen av mig Och jag har fått ECT På tvång och legat inne med lpt och tvingats i olika medicin Psykiatrin gjort mitt liv mycket värre än det varit på många viss Framförallt lyssna dom inte på mig utan gjort lite som du vill ville Och gav mig fler trauma än jag hade när jag frivilliga tagit kontakt med Psykistin Och så fortsätter det i ca 30 år Sen kommer en vändning Jag får en adhd diagnos och lätt atisum dignos Och får chansen att börja Dbt Och blir av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt på bara 3 år Någon lyssna fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Jag har även en Ptsd diagnos pga hur mitt liv sett ut Hur ska man någonsin lita på folk och lita på psykiatrin Psykiatrin har fördärvat mitt liv Jag sökte hjälp som ung vuxen och han bli mycket äldre innan psykiatrin gav mig bra hjälp Jag önskar att ingen ska behöva gå genom det jag gjorde i mitt liv Och speciellt inte bli behandlad så fel av psykiatrin Psykiatrin tog mitt liv igång mig Dom bestämde mycket Dom kunde säga om du gör så här Då blir det bättre Ta denna medicin eller ta emot denna hjälp Men det blev bara värre och värre Psykiatrin gjort mig till någon form av medicin missbrukar eller vad man ska säga Jag har testat så mycket olika medicin och inget har hjälp mig Nu har jag adhd medicin bara från psykiatrin Och jag kommer nog aldrig att bli en ” hel ” Människa pga alla trauma i livet Och jag kan ibland tänker Vad hade jag varit i livet nu Om jag inte kontakt psykiatrin som ung vuxen Och det ända jag ville igentligen Var att bli lyssnad på Och bli trodd

Jag har ett perspektiv jag vill lyfta som berör många gällande det här temat. Personer som inte kan prata om det.

Jag har levt med odiagnosticerad ADHD hela mitt liv. Vid 20 började jag självmedicinera med amfetamin. På så vis kunde jag börja få min vardag att fungera och jag kunde börja jobba terapeutiskt med mina trauman. Psykiatrin har aldrig erbjudit samtalsterapi eller ADHD-utredning, det är bara köer. Med hjälp av ADHD-medicin har jag kunnat sätta upp mål och genomföra projekt. Det har gett mig något att vara stolt över, det har hjälpt mig växa och bli någon jag står ut med. Min läkare vet att jag medicinerar men kan omöjligt skriva ut på grund av de strikta reglerna. Jag vill inte tänka på var jag hade varit idag om det inte vore för det preparatet.

Jag har ätit samma narkotikaklassade läkemedel i snart 15 år och skött det exemplariskt. Men fortfarande verkar vården tro att jag planerar att knarka upp allt. Jag får inte ha framförhållning och hämta ut innan den är slut, vilket skapar problem med mina diagnoser och oförmåga att planera.

Fick utskrivet Xanor, skulle ta 1 varje dag. Fick ingen info om beroende eller abstinens. Tog sen varje dag i ett år, istället för behandling. När en läkare som träffade mig första gången bara tog ut den utan att fasa ut den så låg jag på badrumsgolvet och spydde och skakade flera timmar. Låg i mina spyor länge för kunde knappt stå upp.

Första gången jag var inlagd fick jag narkotikaklassad medicin utan att jag visste om det. Det var ingen som berättade det för mig. Efter några dagar mådde jag bättre och blev utskriven. Men jag mådde ju bättre på avdelningen för att jag blev påverkad av medicinen. Så när jag kom hem mådde jag lika dåligt som innan min inläggning för då hade jag inte dem medicinerna. Vilket fiasko.

Vid en tvångsinläggning på BUP så blev jag insatt på Stilnoct. Flera år senare uppmärksammas detta av en annan läkare som utbrister ”den här ska man ju bara äta i max 2 veckor!”, jag hade då käkat det i ca 4-5 år.. Det var ett rent helvete när det skulle trappas ut. Kändes som rena avvänjningsrehab.

Jag jobbar som sjuksköterska och har länge varit sjuk i anorexi och depression relaterat till min äs. När jag mådde som sämst i min äs och var inlagd satte dom även diagnosen generaliserar ångessyndrom och satte in mig på lyrica. En medicin som nu blivit narkotikaklassat, i samband med detta 2018 ville min läkare sätta ut läkemedlet som jag nu hade i nästan högsta dosen. Anledningen var att dom tagit bort diagnosen generaliserat ångestsyndrom, vilket var rimligt då jag aldrig uppfyllt kriterierna och jag fått diagnosen när jag låg inlagd för min anorexia. Tyvärr hade jag redan blivit beroende och den uttrappning som min läkare försökte sig på var helt orimlig, det kan jag förstå nu idag. Det gjorde att jag tillslut var helt förstörd hade sjuk många utsättningssymtom som diarréer, insomnia och huvudvärk. Det hela slutade i att jag via en vän hittade en kille som sålde lyrica till mig. Jag mådde så dåligt att jag köpte ett narkotikaklassat läkemedel av en för mig okänd kille på kvällar i ett mindre trevligt område. Nu i efterhand när jag blivit av med mitt beroende så kan jag se tillbaka på detta och känna mig så sjukt ledsen och rädd. Tänk om något gått fel, om jag fått fel medicin av killen, om polisen kommit på mig. Vad hade hänt då, hur hade mitt liv sett ut idag. Att sätta in någon på ett läkemedel som är narkotikaklassat eller sätta ut ett sådant läkemedel innebär att vården/ansvarig läkare måste se till att det fungerar för pat. På mitt jobb ser vi alltid till att det finns uppföljning och en plan för alla patienter som sätts in på ett narkotikaklassat läkemedel och att ev nedtrappning blir rimlig och att det finns någon som kollar av med pat att den mår okej under tiden.

Min dotter 17 år var inskriven på BUP och gick på regelbundna besök. Hon hade självmordstankar och existentiell ångest. Psykologen fokuserade alltid i samtalen på hur hon åt, motionerade och skötte skolan. Det fanns inga diskussioner kring min dotters verkliga problem. Hon fick ångestdämpande och seratoninhöjande medicin. Psykologen konstaterade en dag att min dotter var frisk och vi skulle skrivas ut från BUP då mat, motion och skola verkade fungera. På natten gör min dotter sitt första självmordsförsök. Efter försöker förvarades hon på ett hem för flickor med ätstörningar. Hon har aldrig lidit av det. Hon genomgick en utredning för autism men efter ett par intervjuer konstaterades det att hon inte hade autism. Hon är 22 år idag och har inte kunnat fullfölja varken gymnasiet, folkhögskola eller komvux. Hon har legat inlagd på vuxenpsyk för akut depression. Hennes diagnos är deprissiv episod. Hon kämpar fortfarande för att få rätt diagnos då hon inte kan studera eller jobba, blir lätt utmattad och inte riktigt kan ta ansvar för vardagssysslor.

I många år har jag åkt ut och in från slutenvården, många gånger har jag varit där alldeles för lång tid utan att det har hjälpt mig nämnvärt förutom att hindra mig från att skada mig eller ta mitt liv. Enbart förvaring och medicinering. En skötare som jobbade där och känt mig i många år är bra på att se mönster, och visste att inläggning inte gör ett jädra skit för mig förutom i det sk ”akuta skedet” men efter det är det bara kontraproduktivt att ha mig kvar på avdelningen. Vid ett tillfälle låg jag bältad och han var där, överläkaren som ”ordinerat” (eller vad man nu säger)  tvångsåtgärden hade, efter att jag blivit om att få släppas loss, sagt att ”nähä du, du ska ligga där i fyra timmar och få två injektioner så att du skärper till dig” och jag blev FLY förbannad minns jag. Läkaren sa också att du kan glömma att åka hem, du blir kvar här ett bra tag. Denna skötare, vi kan kalla hen G, hade då tagit denna läkare åt sidan och sagt åt honom att han gjort fel. Detta berättade G för mig många år senare då hen började jobba här på mitt boende. Iaf så hade G fixat så att läkaren skrivit in i ”prokapita” tror jag han kallade det, att inläggning av mig ska undvikas så långt det går och endast i akut skede, sen ska vårdtiden vara så kort som möjligt och utskrivning ska ske så fort just det akuta skedet är över.
Jag visste ju inte om att detta stod i min journal när läkarna loggade in lixom, och jag tyckte det var lixom märkligt hur jag från att bli eskorterad av väktare till psykakuten efter varje självskadetillfälle och flertalet gånger blivit inlagd i minst 3-4 dagar upp till 2 veckor ENBART pga EN självskada så fick jag gå hem. Och när jag väl blev inlagd och dagen efter sa att jag vill hem så fick jag åka hem?!?! Jag tyckte det var helt fantastiskt och tänkte att ÄNTLIGEN har läkarna fattat att inläggning inte ger mig något. Att jag mår bättre av att vara hemma med mina rutiner osv. Men när jag träffade G igen efter 2,5 år då jag sluppit slutenvård och hen började jobba här på mitt boende så berättade hen vad som hade hänt den där kvällen när läkaren ”bestämt” att jag skulle minsann ligga där i fyra timmar och ”inte komma ut härifrån på ett bra tag”. Jag är oändligt tacksam för G och att hen på ett sätt satte läkaren på plats. Det var till och med den läkaren som skrev in detta i min journal efter att han samtalat med G om hur jag ”funkar” och vad som inte är hjälpsamt för mig osv.

Idag är det 2,5 år sedan jag var inlagd i slutenvården. Mycket för att jag bor på ett boende för personer med just psykisk sjukdom och ”långa slutenvårdsperioder” och de gör ALLT för att det även i dåliga perioder ska funka för oss att vara hemma. Men också för att jag är mer stabil, vågar be om hjälp vilket jag haft svårt för hela mitt liv och för att jag nu har kunnat släppa ”identiteten” som psykiskt sjuk lixom nu när den inte ”bekräftas” på samma sätt.

Jag förstår varför läkarna idag undviker att lägga in personer med självskadebeteende (specifikt eips-patienter vilket jag också är), det ÄR kontraproduktivt att göra det och med eips ingår en instabil självbild och stort bekräftelsebehov, och att då ”validera” självskadebeteendet spär då på hela skiten. Jag är nog den enda med eips som kan hålla med läkarna om att inläggning för vår patientgrupp bör undvikas så långt det går just för att det blir som en bekräftelse och det gör bara saken värre.

Istället för att utreda och intervjua vård och anhöriga EFTER att någon tagit livet av sig, varför inte fråga alla oss som överlevt suicidförsök? Och varför får man ingen traumabehandling efter det första försöket? Varför får man inte mer praktisk hjälp (istället för neuroleptika)? Mitt förtroende för vården är nu nere på noll. Den senaste personen inom vården har jag haft kontakt med en gång i månaden i över två år, efter ettochetthalvt år skrev hen ner att jag hade suicidtankar i journalen, och jag nämnde det redan vid första besöket…