Jag har äntligen lyckats sätta ut Paroxetin 10 år efter friskrivning! Har provat många många gånger genom åren men har aldrig stått ut med utsättningssymtom. Jag fick läkemedelet insatt mot min vilja som 17-åring då läkaren tyckte att biverkningen ”viktuppgång” skulle gynna mig pga då sjuk i anorexi. Sådant svek som har följt med i 13 år nu…
Allvarliga utsättningssymptom
Jag började medicineras med Lyrica när jag var inlagt på en slutenavdelning. Lyrica är narkotikaklassat och är en beroendeframkallande medicin. Utsättningssymptomen är fruktansvärda då det liknar abstinens. Det var en lång resa när jag ett halvår senare var tvungen att trappa ut den av öppenvården. Jag fick svår abstinens och suicidtankar som ledde till ett suicidförsök. Öppenvården tog varken på sig ansvaret eller samarbetade med slutenvården. Läkare tycker oerhört olika kring detta preparat. När jag mådde som sämst under utsättningen av Lyrica hade jag kontakt med en kurator som endast hänvisade till en mottagning som arbetade med att hjälpa personer med beroendeproblematik.
Tiden räckte inte till självmordstankar
Jag bad om hjälp gång på gång, men den enda hjälpen jag fick var melatonin eftersom jag ”bara var trött”. När jag sade till min behandlare att jag var suicidal och inte orkade leva längre sade hon att vi skulle prata om det nästa vecka, eftersom tiden var slut. Dagen efter tog jag en överdos och spenderade en månad inom slutenvården. Min behandlares ”ursäkt” var att hon inte trodde att jag mådde SÅ dåligt.
Icke-ordinerad medicin skrevs ej i journal
Som inlagd på slutenvården frågade jag en natt ssk varför hen inte skrivit ned i min journal vad jag fått som ”vid behovs medicin” å i vilken mängd, detta pga blev så däckad efter en injektion att jag inte kunnat väckas dagen efter. Men den medicin delningen skrevs aldrig in i min journal, inte då, inte senare. Hens svar blev att jag inte skulle fått något som fungerat… Med andra ord var det inte ens min ordinerade medicin. Efter det vågade jag inte ta emot medicin från hen och var noga med att läsa journalen för att hålla mig uppdaterad om vilka beslut som fattades om mig osv.
SSRI-biverkningar
Sonen mår dåligt, vi vet varken ut eller in. Det blir ett par besök på BUP-akuten. Minns så tydligt när läkaren börjar prata om SSRI medicinen sonen äter. Hon börjar med att berätta varför den fungerar, men sitter sedan tyst en stund och fortsätter ”egentligen vet vi inte hur den fungerar”.
Sonen hade fått byta till en annan sort. Det var hemskt med den första sorten. Minns natten när han vaknade och behövde hjälp, han skakade i hela kroppen och ”sa hjälp mig”.
På BUP-akuten sa en läkare att sonen råkat ut för en ”aktivering”.
Som jag förstår det var det en otäck biverkning – men jag vet ännu idag egentligen inte vad som hände eller om min son fått några allvarliga men av händelsen.
Föräldrar! Ta hand om er och era barn, vad är det för ”sjukvård” som krånglar ut ”mediciner” som man inte vet hur de egentligen fungerar och som man kan bli så dålig av?
Psykiatrin är inte intresserade
Händelse från senaste veckan. Psykiatrin ringer mig angående nya lyckopiller. Jag säger att jag har mycket svåra biverkningar. Att lyckopillren ger mig kräkningar och smärta i huvudet. Det har pågått en vecka. Psykiatrin är inte intresserad av vad jag har att säga. Jag försöker verkligen så tydligt som jag kan beskriva yttersta Helvetet. Psykiatrin är inte intresserad av vad jag säger. Psykiatrin säger att jag ska ta alvedon och att kräkningarna upphör nog om 14 dagar. Tack för att ni läst. Tack. Mitt liv är Helvetet, inget annat än Helvetet.
Känner mig dödsdömd, får ingen hjälp
För nån månad sen var polisen hos mig då jag hade varit ute och haft tankar på gå till spåret. nu under veckan hade jag gått ut och gick dit jag tänkte, men satt bredvid men vågade inte göra nåt. hem igen pratade jag med 1177 för att rådfråga vad jag skulle göra ens längre eller vart jag skulle söka hjälp. för jag visste verkligen inte. får fortfarande inte hjälp ifrån någon och varit såhär länge nu. de ringde ambulansen som kom, sen till psykakuten med ett vårdintyg. blev inlagd runt halv 6 på morgonen, sov 2h sen var det läkarsamtal med 2 läkare. ett kort samtal. de frågade ingenting om mina tankar eller nåt annat. de sa jag ”kunde äta frukost och lunch sen åka hem tänkte vi” och det var det. de tog bort vårdintyget och åkte hem vid lunch (kl 12). efteråt läste jag min journal och det stod saker som inte ens sades på samtalet. att jag ”vill leva, har framtidshop” när de inte frågade om det. de frågade inte om mina tankar eller om jag hade planer. kände det är tydligt nu ingen bryr sig eller vill hjälpa mig. var också till vårdcentralen för 2 dagar pga impulser som hände under natten. de tog in en st-läkare. ssk var snäll och läkaren var väl okej. de fick höra vad som hände på psyk och vad jag gjort under natten. han ringde psykjouren och kom tillbaka och pratade igen med och frågade frågor. han sa de kan inte hålla kvar mig eller tvinga mig. han kunde skicka remiss till Öppenvården om det vi sagt. visste redan Öppenvården inte skulle göra ett skit. psykakuten hade skickat remiss till dem och de har sett den men som vanligt händer de ingenting. vet inget är en quick fix, men jag är frustrerad och trött på allting. har inga mediciner eller något samtalsstöd eller något annat slags stöd. har bara bostöd och ska tydligen klara mig själv. vilket går ”bra”. är mer ärrad än innan och känner mig dödsdömd.
”Det beror på ens autism”
Har man autism ger vården i princip upp på en om man söker hjälp för psykisk ohälsa. Spelar ingen roll om man lider av depression, ångest, ätstörning m.m., vården säger endast ”det beror på din autism’. Och även om de behandlar symptom (medicinering) så skiter de typ i att gå till grunden med huvudproblemet eftersom ”det beror på ens autism”. Fyfan
Blev strypt under bältesläggning
Hej. Jag vill berätta om en bältning jag utsattes för. När 8 personal, två på varje lem, håller mig fast på golvet kommer ansvarig sjuksköterska ner bredvid mig på knä och tar ett strypgrepp. Jag ser sadismen i ögonen och inser att detta har han väntat på. Bältessängen körs fram i korridoren och jag lyfts upp på den och blir fastspänd. Sedan rullas jag till mitt rum som är tömt på alla möbler och hör hur sjuksköterskan säger att han ska göra iordning injektionerna. Han blir borta en ganska lång stund och under tiden har det börjat klia i hela ansiktet. Sedan kommer fyra personal in i rummet och sjuksköterskan, han har med sig en cocktail på fyra olika ”mediciner” och personal frågar vilken sida jag ska vändas mot, så de ska veta vilket ben och vilken arm som ska kopplas loss för att kunna dra ner byxor eller ta av tröjan. Han svarar att det inte blir nödvändigt för han tänker ge medicinen i framsidan på låren, två i varje ben, genom tyget, som var ett ganska hårt tyg. Varje injektion gör väldigt ont för han träffar tydligt både nerver och själva benet i låren. När det är klart spenderar jag fyra timmar helt oförändrad och klarvaken i bälte med växande svullnader i båda låren. I efterhand på nästa läkarmöte säger läkaren inget om själva medicineringen och att sjuksköterskan slant med handen. Det förnekades att jag hade blivit strypt, 8 personal hade tydligen inte den uppfattningen om vad som skett. Sjuksköterskan hade fått byta till en annan avdelning att arbeta på märkte jag när jag träffade honom igen flera år senare fast nu nattskift.
Överläkares maktmissbruk över patienter och vårdpersonal
Jag har varit inlagd inom slutenvården flertalet gånger senaste åren, de flesta av dem på LPT. Tyvärr får jag säga att de flesta av läkarna jag träffat har utnyttjat den makt som de besitter i och med att de har fullt ansvar för mig som LPT-patient. En överläkare drog tex in mina besök pga att jag inte ville börja med en medicin hen hade föreslagit. Personalen var som tur var fantastisk och vi gjorde en deal att jag fortfarande får ha besök så länge överläkaren har hunnit gå hem, och de lovade mig att inte skriva in i journalen att jag haft besök. Helt sinnessjukt att både patient och vårdpersonal ska behöva gå bakom ryggen på en överläkare. För jag har läst alla lagar, personalen har läst alla lagar, och ingenstans står det att en läkare får sätta in restriktioner/begränsningar för att patient och läkare är oense. Alla visste att det var fel av överläkaren att göra så, men ingen sa något för hen var ju en person i maktposition.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
