Jag träffade en läkare på psykiatrin för ca 10år sedan. Vi pratade ca 15min, sen tyckte han att jag va bipolär. Han ville att jag skulle ta 3 olika mediciner, jag ville inte men han sa att om jag inte började ta dom så skulle jag bli inlagd och tvångsmedicinerad. Jag vågade inget annat än att ta ut medicinen och börja ta det.
Det var så stark dos så jag kunde inte ens gå utan att hålla i mig! Jag tog den en gång sen aldrig mer!!

Det var en väldigt traumatisk händelse. Litar aldrig mer på personal på psykiatrin.

Jag var inlagd på slutenvården under LPT. Jag blev dissociativ, personalen tryckte in den starkaste ångestdämpanden jag hade in i min mun och tvingade mig att svälja trots att jag inte ens hade ångest. Jag mådde inte direkt bättre, när jag kom tillbaka var jag bara alldeles snurrig.

För några år sen led jag av dissociation, depersonalisation och derealisation. Det varade i ungefär två år och var verkligen skitläskigt, för jag visste inte vad som höll på att hända och trodde jag hade blivit galen. Läkaren sa att det var en blandning av autism och ångest, vilket skulle kunna varit fallet, men det kändes samtidigt förminskande då han inte heller gjorde några åtgärder för att jag skulle få hjälp. En vanlig ångestfylld tjej typ, trodde han väl. När jag gick på utredning senare sa dom att jag var psykotisk och proppade i mig nästan ett dussin olika neuroleptika (som givetvis inte hjälpte). Dom gick över huvudet på mig och min röst blev inte hörd för fem öre. Så den ena var förminskande och den andra tog till mer drastiska åtgärder än det behövdes, allt för att dom inte har någon kunskap om dissociation.

Jag fick diagnos tvångssyndom med tvångstankar i mitten av 2023. Man bedömde att jag var i stort behov av stöd och vård. Jag var långtidssjukskriven och isolerad i mitt hem pga min sjukdom. Till slut så gjorde mitt tvång så att jag endast kunde äta yoghurt. Väntelistan jag sattes på för vård är minst 24månader lång. Under tiden fick jag så många olika lugnande preparat utskrivna att jag till slut inte visste vilka jag skulle ta längre. Det är som om mitt liv är satt på paus i väntan på att sjukvården ska hinna ikapp.

Att flyttas över från en psykiatrimottagning till en annan kan förändra allt.

Fem månader med djup depression blir ”en svacka i måendet” och ska inte benämnas depression. Symptomen ska beskrivas och sorteras då enkelt in som EIPS symtom; depression och ångest blir humörsvängningar, uppgivenhet, hopplöshet och meningslöshet blir tomhetskänslor och dödslängtan blir självmordstankar. Och att det vore märkligt att jag, med mer än tjugo års erfarenhet och kunskap om varningssignaler och mönstren i depressionerna, inte skulle känna igen dem, är det ingen som ägnar en tanke åt.

Psykiskt, verbalt och sexuellt våld förklaras med ”att personer med den här diagnosen ofta har intensiva relationer”. Jag kräks nästan när läkaren säger det och undrar varför den som blir utsatt landar i samma kluster B problematik som förövaren. Att läkaren nästa gång säger att hen inte menade att mina traumatiska upplevelser beror på EIPS gör ingenting det minsta bättre.

Att få nej till traumabehandlig, nej till DBT, nej till psykolog, nej till KBT och förklaringen ”vi kan erbjuda medicinsk behandling” blir vid nästa besök frågan ”vad förväntar du dig av mottagningen”. Svarar att jag längtar efter grundläggande stabilitet, en framtidstro. ”Inte intresserad av att testa antipsykotisk eller antidepressiv medicin i nuläget” antecknas. Diskuterades mediciner? Nej, inte alls. Att 12 års medicinering gett negativ effekt är också helt bortglömt.

”Säger att hon har mått dåligt i tjugo år”, skriver läkaren i journalen. ”Mått dåligt”? Förminskandet av det jag säger är på en helt ny nivå. Varför vet inte läkaren att jag ”mått dåligt” i tjugo år. Varför har läkaren inte koll på att jag rullat runt i psykiatrins system och gjort allt vad de, FK och AF begärt i 20 år? Ätit 18 olika mediciner, träffat mer än 40 läkare och varit inlagd i flera omgångar, misslyckats med att ta livet av mig tre gånger och blivit så sjuk av medicinerna så jag i perioder skurit sönder armarna. ”Mått dåligt” är en tillfällig magsjuka, en kraftig förkylning eller nåns sätt att säga att den är bakfull. Det är inte 20 års psykisk sjukdom behandlad inom psykiatrin.

Att psykiatrin ska behandla oss patienter på ett värdigt sätt med individens bästa i fokus är på den här psykiatriska mottagningen endast ord på en affisch i väntrummet. Och att EIPS ska utredas precis som vilka andra sjukdomar är en utopisk tanke. Att det är så 2024 tänker jag är en katastrof.

Var 17 år och blev överflyttad till vuxen psykiatrin för att jag var ett för ”svårt” fall för BUP. Medans jag packat mina saker kommer sjuksköterskan in och ber mig ta några tabletter, frågar varför och vad det är för något och får till svar att jag bara ska ta dom och är bra för mig (fick veta senare att det var olanzapin och lergigan). Kriminalvården hämtar mig på BUP och ska köra mig 1 timme bort till vuxen psykiatrin och en skötare från BUP följer med. Jag är rädd för vad som komma skall och att hamna på ett ställe med vuxna, jag stretar imot och vägrar gå in i bilen och sätter upp fötterna mot utsidan av bilen medans dom försöker trycka in mig. Skriker att jag inte vill och blir sedan i hållen och sparkad på smalbenet och nertryckt på marken, dom sätter på handfängsel bakom ryggen och tejpar fast mina fotleder och bokstavligen kastar in mig i bilen på magen rätt på golvet. Hela resan i en timme ligger jag gråtandes på magen på golvet och kriminalvårdaren har fötterna på min rygg och pratar i telefon och pratar illa om mig. Väl framme ser jag 10 personer från avdelningen som står och väntar utanför entrén på mig med en bältessäng. Dom tar bort tejpen från fotlederna och sätter mig upp, jag vägrar gå ut bilen för jag förstår vad som ska hända och jag är så rädd och ledsen. Blir utsliten ur bilen och direkt på hoppad av alla innan dom lyfter upp mig på sängen och rullar in mig på avdelningen, genom dom alla gemensamma ytorna där patienterna sitter så alla ser mig. Väl på mitt rum gråter jag och skriker i panik att jag vill ha min mamma om och om igen. En kvinnlig skötare sätter sig bredvid mig och försöker lugna mig och stryker mig i håret och håller min hand, lugnar mig något men gråter hysteriskt och en manlig skötare kommer in och ber mig hålla käften och skickar ut den snälla sköterskan och tar sedan en handduk och trycker i mitt ansikte medans han skriker att jag ska hålla käften och vara tyst, får ingen luft och blir tyst. Blir sedan lämnad i vad som känns en evighet tills jag sedan blir släppt… det var min första gång på vuxen psykiatrin.

”Om du inte är missbrukare, hemlös eller våldsam så kan vi inte hjälpa dig”
Bokstavligt vad jag fått höra nu i flera år när jag sökt till psykiatrin. Det faktum att hela livet håller på att gå omkull och det är bråk hemma i princip varje dag som kan vara i flera timmar, det spelar tydligen ingen roll för vi klappar inte på varandra och går inte på droger. Vad är det för idioti?! Det är väl klart folk till slut hamnar i sådana situationer av ren desperation för man får ju inte hjälpen när man väl vågat be om den.

Jag har varit inskriven förut i flera år men sitter nu efter oerhört mycket kämpande i kön igen, där jag varit i flera år igen… Jag ville ha behandling för min ptsd. Tog ett år av frenetiskt kämpande innan psykiatrin ens gick med på att träffa mig. Vid det laget var min energi borta och jag kunde inte längre lägga samma fokus på behandlingen. Medicin däremot erbjuds det snabbt, till mig iaf, fast jag alltid varit tydlig med att jag inte vill käka massa piller. Vänner som vill ha medicin har tvärtom problem – de vägras medicin.

Alltså jag blir galen. Inget jag säger tas på allvar, alltid är det bara rutiner hit, rutiner dit, allt är bakom en byråkratisk tejp, känslan, mänskligheten är helt borta. Jag upplever att vården, och däribland psykiatrin, bara blir sämre och sämre. Jag vågar inte ens vara ärlig med vården, för de tolkar ju allt som de vill och jag är ärligt talat LIVRÄDD för att bli tvångsinlagd. Det är något jag fruktar mer än döden. Helt sjukt när det kommit till en sådan nivå. Jag har gett upp på om vården. Jag får mer hjälp av att söka info på nätet och umgås med folk i liknande sits.

Jag utreddes 2019 för EIPS av personlighetsspecialister och utredningen visade att jag hade PTSD enbart. Men det året skrev en läkare in det i journalen ändå och jag började beskrivas som ”impulsiv, emotionellt labil”. Jag blev ofta ångestfylld under samtal eftersom läkarna som läst att jag skulle ha den diagnosen ofta inte skrev vad jag faktiskt sagt och tolkade mina naturliga reaktioner som symptom. Det var ofta jag inte blev trodd/ifrågasatt och fick alltid höra att vården var FRIVILLIG. Skrevs alltid ut efter en-tre dagar och förskrevs mängder av stämningsstabiliserande och antipsykotika off label (stod som mest på 4 samtidigt). Anhöriga beskrev att diagnosen, som trots mina förklaringar skrevs som aktuell av avdelningspersonal, inte beskrev mig alls. De tänkte att jag försökte manipulera dem om jag sa att den inte stämde. Jag reagerade på att jag blev illa behandlad och det har jag behövt gå i terapi för. I perioder tappade jag livslusten av att det kändes som om vården styrde och har styrt mitt liv. När jag fick min ADHD diagnos/medicin så stabiliserades jag och nu är jag föralltid orolig att bli bemött som jag brukade bli i flera år.

Det finns vissa i personalen som aldrig ger hungriga patienter något att äta på natten. Kanske hade det räckt med en smörgås och något att dricka för att få patienten att somna? Istället måste patienten ”tjata” om sömnmediciner eller lugnande. Hur kan man som vårdpersonal ha inställningen att alltid förvägra en patient mat?

Att vara vårdare och förälder är helt orimligt. Man har en relation till den sjuk*. Det är omöjligt från både förälderns och barnets håll. Ge medicin, plåstra om, försöka ge mat, trösta, ha tålamod, ta emot slag och svordomar, sopa upp krossat porslin, vaka på nätterna, inte våga sova, inte våga lämna ensam. Jag har två barn med ätstörningar, självskadebeteende, ångest, depression, suicidförsök. Ensamstående. Syskon som inte får något av min tid. Jag som mamma som inte gör annat än vårdar. Förmaningar från BUP och omgivningen att jag gör fel, gör för lite, samtidigt gör för mycket och offrar min egen hälsa. Förmaningar när jag låter någon annan vara med tonåringarna en kort stund för att få andas, men också uppmaningar om att inte glömma bort att jag med måste göra saker själv.