Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Mediciner självmord

Min syster sökte och fick ”vård” inom psykiatrin under många år. Det var tydligt att hon hade ett medicinmissbruk utöver både psykiska och somatiska diagnoser. Detta framkom i hennes journal.
Hon ringde sin psykiatriker efter ett av sina självmordsförsök och sa att hon inte klarade av att få så mycket medicin utskriven och ville ha det mer kontrollerat. Psykiatriker hänvisade till att hennes bästa vän kunde ansvara för medicinen. En vän som inte hade kunskap eller vilja att ta det ansvaret.

Min syster ringde några dagar senare en vårdare på en av de psykiatriska kliniker hon legat inne på. Hon är uppenbart påverkad av mediciner och sluddrar fram att hon behöver hjälp och att hon inte  kommer finnas mer dagen efter. Vårdaren säger att hen inte hinner prata då det är matdags på kliniken och lägger på luren. Hon dog morgon efter av en överdos. Lämnade ett meddelande på sin mobil om att hon inte orkade andas längre.

Detta finns som bevis då hon spelade in alla sina samtal. Psykiatrikern och den vårdare som tog emot samtalet blev båda anmälda. Vårdaren blev av med sitt jobb då det även visade sig att hen hade inlett en sexuell relation med min syster då hon var inlagd. Psykiatrikern jobbar kvar.

Ville hen att jag skulle dö?

För 8 år sedan, jag var då 25 år, hade jag äntligen efter 8 månaders väntetid fått tid för att komma och prata med en psykiater om min psykiska ohälsa. Jag hade ingen livsglädje, ångest dagligen och jag ville egentligen bara dö, men tanken på min familj höll mig tillbaka.
Jag satt i väntrummet och väntade. 10 minuter gick, ingen kom, 20 minuter gick, ingen kom. Till slut 45 minuter sen kom psykiatern. Vid det tillfället hade jag redan varit på väg att gå hem flera gånger, men i receptionen sa de att då skulle jag få vänta 8 månader till innan jag fick träffa någon.
Jag följde med psykiatern in på kontoret, hen tog inte av sig jackan utan satte sig med ryggen åt mig vid datorn. Jag berättade om mina problem och bad om hjälp. Samtidigt sa jag att jag absolut inte ville ha sömntabletter eller lugnande utskrivet, för då var jag rädd att jag skulle ta alltihop.
Vi pratade i sammanlagt 15 minuter. När jag gick därifrån hade jag ett recept på Stilnoct 10 mg (sömntabletter) och ett recept på stesolid 10 mg
Jag gick därifrån med känslan av att min psykiater tyckte att mitt liv var lika värdelöst som jag. Det tog all min lilla kraft jag hade kvar att inte hämta ut tabletterna. Annars vet jag att jag inte hade suttit här i dag och skrivit min berättelse.

Maktlöshet LPT

Att psykiatrin är en kall plats för oss sjuka att vara på är inget man kan se undan.
Hur överläkarnas syn på vården inom LPT oftast inte involverar patienten och hur maktlös man känner sig som patient när man inte har någonting att säga till om, makten står på deras sida och säger du emot får du absolut inte som du vill.
Vi är en siffra i journalen, ofta påpekas det när man agerar utåt eller skadar sig att man vill ha uppmärksamhet, trots att allt man vill är att få bort den hemska smärtan man känner inombords.
Jag har själv fått höra från personal ”men om du verkligen skulle velat vara död så hade du inte varit här så du vill ju leva” eller ” men om du nu så gärna vill dö så hade du kunnat rymma, du vill ju inte dö”.

På slutenvården erbjuds oftast ingen samtalskontakt utan vill man prata får man själv gå och påpeka detta för personal som i sin tur säger att de inte har tid.
Man blir fullproppad med massor av mediciner som oftast inte ens funkar ihop, varesig du vill det eller inte.
Inte nog där, de flesta sjuka har själva ingen ork att be om hjälp, bland annat en av anledningarna till att man har LPT, varför är det bara förvaring?
Hur tvångåtergäder fortfarande är lagligt är för mig oförståeligt i de flesta fall, skapar trauman och är ett hemskt övergrepp att vara med om. Oftast görs dessa tvångsåtergärder trots att det hade kunnat lösas på bättre sätt.

Slutenpsykiatrin är lätt att fastna i för oftast är du sjukare efter ett tag som inneliggande än vad du faktiskt var från början. Och de undrar om man ens vill bli bättre när det är dem som fått det sämre.

Ingen orkade lyssna

Ingen kunde hjälpa mig, jag var ett hopplöstfall. Jag har tappat räkningen på alla gånger jag hamnar på psykakuten efter ännu en överdos, ändå skickades jag hem med lite lugnande, där dem talade om för mig att jag bara var ute efter befräktelse. Jag kunde manipulera. Men varför kunde ingen se igenom mina otaliga försök? Jag hamnade tillslut på öppenvården. Men väl där hade all min tillit tagits ifrån mig. Jag vågade aldrig öppna mig helt och hållet. Jag föll tillbaka hela tiden för att jag kunde inte jobba fullt ut med vad jag behövde. Hur skulle jag kunna lita på något som aldrig hade lyssnat på riktigt?

Epileptiskt anfall av psykofarmaka

När jag var 17 fick jag ett epileptiskt anfall till följd mediciner som skrivits ut av BUP och som jag tagit enligt ordination. Jag kommer dela upp texten i två delar, först berätta motiveringen min läkare hade till att skriva ut så mycket medicin och sedan vad som hände när jag anmälde händelsen till IVO.

Del 1:

När jag första gången träffade min läkare var jag 16 år och behandlades för min anorexia, min ångest och mitt självskadebeteende. Jag hade, när jag var fjorton, gjort en neuropsykiatrisk utredning som konstaterade att jag uppvisade vissa symtom för autismspektrum men diagnosen sattes aldrig eftersom jag var för sjuk i anorexia. Det konstaterades sedan av flera läkare att jag inte hade autism utan att mina autistiska symtom berodde på att jag var svårt sjuk i anorexi (så som tvångsmässighet och att jag inte ville umgås med andra människor). Detta går att läsa i journalen och konstaterades innan jag träffade min nya läkare.

När jag då var 16 och började hos min nya läkare var min medicinering relativt mild men när jag fortsatte må dåligt skrev min läkare ut allt fler och starkare mediciner. Då jag fick mitt epileptiska anfall var jag ordinerad följande mediciner varje dag:
– Flouxetin 60 mg
– Theralen 2x 15 mg
– Voxra 150 mg
– Mirtazapin 15 mg
– Lyrica 400 mg
– Ritalin 15 mg
Vid behov hade jag också
– Zyprexa 2x5mg
– Lergigan 2x5mg

Jag fick det epileptiska anfallet utan förvarning och jag hade tur som klarade mig med lindriga skador. Jag krampade och var sen medvetslös i ca 10 minuter. När jag vaknade till liv mindes jag ingenting och kunde inte röra mig. Ambulansen tog mig till sjukhuset där läkaren konstaterade att det epileptiska anfallet med största sannolikhet berodde på övermedicinering med Ritalinet som huvudorsak. Hen skickade ändå en remiss till epilepsiutredning eftersom att jag var minderårig. CT-röntgen och MR-röntgen visade inget så neurologen på sjukhuset konstaterade att krampanfallet berodde på övermedicinering. Jag har varken haft ett sånt anfall före eller efter att Ritalinet sattes ut och övriga mediciner sänktes.

När jag träffade min läkare nästa gång var jag arg och berättade vad som hänt och att neurologen med många års erfarenhet sagt att mitt krampanfall berodde på min medicinering. Min läkare svarade kort och gott att hen inte trodde att det berodde på min mediciner. Därefter var det slutdiskuterat.

Orsaken till att min läkare skrev ut Ritalin var för att jag var trött på morgonen. Min läkares egna motivering är att detta berodde på att jag hade visat symtom på neuropsykiatriska problem, detta grundat i utredningen jag nämnde tidigare och som flera gånger hade ogiltighetsförklarats. Jag har under min uppväxt alltid varit väldigt pigg på morgonen och anledningen till att jag var trött nu var för att jag fick så mycket sömnmedicin. Jag fick alltså Ritalin för att bli tillräckligt pigg för att orka kliva upp trots att sömnmedicinerna fortfarande gjord mig dåsig men eftersom jag inte har någon ADHD eller dylik neuropsykiatrisk funktionsvariation så blev jag hög av Ritalinet (som är narkotikaklassat då det är en amfetaminliknande substans). Jag var alltså hög varje morgon fram tills jag fick krampanfallet och läkaren på sjukhuset satte ut Ritalinet.

Del 2:
Jag anmälde ovanstående händelse till IVO. Gången är sådan att man först måste kontakta patientnämnden som vidarebefordrar ens ”klagomål” till vårdenheten som får svara på detta. Så jag skrev vad som hade hänt och fick efter några månader ett svar på posten skrivet av min gamla läkare. I det brevet totalförnekar läkaren att denne ska ha gjort något fel. Läkaren skriver dessutom flertalet faktafel, som doser på medicin och att jag fått diagnosen autismspektrumtillstånd. Dessutom genomsyras brevet av härskartekniker där stor vikt läggs vid min sk ”autism” och att jag bältats ofta. Sådant som inte alls har med saken att göra vilket jag och alla andra som läst brevet tolkar som att min läkare försöker sänka min trovärdighet.

Jag stryker under alla fel, förklarar och hänvisar till min journal. Sedan skickar jag in materialet till IVO. Ytterligare några månader senare får jag ett brev på posten som säger:
”Inspektionen för vård och omsorg (IVO) utreder inte ärendet eftersom IVO inte har skyldighet att utreda denna typ av klagomål enligt patientsäkerhetslagen, PSL.” Brevet avslutas med ”Detta beslut får inte överklagas enligt 10 kap 13 § PSL.”

Jag undrar verkligen hur det kan gå till såhär? Får man medicinera en minderårig patient på felaktig grund så att denna hamnar i ett mycket allvarligt somatiskt tillstånd, inte erkänna att man gjort fel, och sedan få fortsätta jobba som barnläkare? Och hur kan det vara så att det inte går att överklaga ett beslut från IVO? Och om man kan det på något annat ställe måste de väl i så fall informera om det? Jag ringde till dem efter det här och de hänvisade bara till paragrafen som säger att inget mer kan göras.

Barnpsykiatrisk avdelning

Det hela började i somras. Jag var fast i ett destruktivt förhållande och försökte hoppa framför ett tåg för första gången. En ordningsvakt greppade tag om mig och ringde polisen. När polisen anlände så sa dom att vi skulle åka emot barnpsykakuten. När vi kom dit blev jag bemött av en sur personal som bara stirrade på mig när jag skrek på hen att jag ville bli utsläppt. Inget lugnande från hen eller någon anna personal. När jag satt inne i samtalsrummet började läkaren be mig visa mina självskade ärr och sår. Jag blev förbannad och sa ifrån att jag inte ville. Jag sa ifrån tre gånger sen ringde de Soc framför mina ögon och bältessängen rullade in. Jag fick TVÅ sprutor av någotslags benzo. Nästa sak jag kommer ihåg är att jag är inne på heldygnsvården och en personal sitter och tittar på mig. Dag ut och dag in går jag genom korridorerna där, livsrädd för att vara med om samma sak som på akuten. En natt när jag är uppe och vandrar så går en personal fram till mig och säger surt ”Nu går du och lägger dig ditt anorexia as”.  Jag blir helt förbannad och slår till personalen och spottar på den. Då kommer den, bältessängen. Jag springer allt vad jag har och låser in mig på toaletten. Försöker hålla kvar men eftersom jag var så svag så funkade inte det. Personalen kommer in och brottar ner mig på marken, säger till mig att jag måste akta mig i framtiden och spottar på mig sen släpar hen iväg mig till ett enskilt rum där jag får ta fighten om bältessängen. Jag skriker nej och gråter och det enda jag ville där i stunden var att dö. Såklart kom jag inte undan bältet och jag fick bo isolerad från de andra patienterna resten av min inläggning även fast jag inte utfört våld emot någon patient.

Bältad på BUP

När jag var femton blev jag bältad på BUP och eftersom jag inte lugnade ned mig bestämde läkaren att de skulle ge mig injektioner. Jag skulle få två olika sprutor, en med Phenergan och en med något annat, men efter att den manliga sjuksköterskan dragit ned mina byxor (det var män i rummet när jag bältades trots att jag blivit utsatt för allvarliga sexuella övergrepp som 14 åring, vilket jag berättat för personalen) och gett mig sprutorna medan jag skrikit åt honom att sluta och andra i personalen höll fast mig så frågade läkaren (som också satt med i rummet) vad sjuksköterskan gett mig. Sjuksköterskan insåg då sitt misstag, att hen gett mig två sprutor Phenergan istället för två olika sprutor. Jag somnade och under hela nästa dag kunde jag inte skriva, läsa eller gå utan att ramla in i saker eftersom jag var så medicinpåverkad. Om personalen gjorde en anmälan på det var det aldrig något jag fick veta och det skulle förvåna mig mycket. I journalen står det endast följande (jag skriver xx där det står namn och byter alla pronomen till hen):

”Pratar i telefon med bakjour xx och på hens ordination ges kl 21-22 inj. Phenergan 2,5%, 2ml i höger klinka. Ingen effekt efter 20 minuter utan xx skriker, vrider sig och sliter i bältet. På ordination av ÖL xx planeras då att ge ins Haldol 5mg/0,5ml men av misstag ger ssk i stället ytterligare ins Phenergan 2ml im kl 21:45. Momentant efter detta blir pat lugn. ”

Dagen efter berörs bältningen endast i följande anteckning:
”på frågan att hen upplevs av personal som nedstämd var hen något tveksam, på vad som kan vara orsaken, men hen berättar att hen känner sig lite dåsig i kroppen och något suddig syn som hen tycker är väldigt jobbigt, har stark träningsvärk och är öm i vänster ben/skinka. Detta är av injektionen från gårdagen.”

Samma personal fortsätter anteckningen genom att skriva vad jag ätit under dagen och avslutar med:
”Patienten samlar sig. I övrigt lugn och trevlig.”

Medicindimma

Jag blev inlagd med LPT på vuxenpsykiatrin när jag nyligen fyllt 18 efter ett självmordsförsök. Under de första 48 timmarna blev jag bältad 3 gånger och fick injektioner varje gång. Jag vet att det första jag fick var två sprutor stesolid och att jag vid andra tillfället fick Haldol och Phenergan (ej dos). Tredje minns jag inte ens pga så starkt medicinpåverkad. Jag fick kramp i tungan av injektionerna så att jag inte kunde prata (tungan fastnade i gommen gång på gång och jag fick kramplösande medicin). Jag kunde inte gå eftersom jag var så neddrogad och benen inte bar. Kunde inte skriva heller eftersom händerna skakade så mycket samt att jag inte kunde se för ögonen gick i kors samt för att hjärnan inte fungerade pga medicinpåverkad. När jag kom ut ur medicindimman några dagar senare frågade jag personalen om de kunde berätta vad jag fått och vilka doser. De sa att se skulle kolla journalen men återkom aldrig trots att jag frågade 3-5 gånger (minns inte exakt hur många). När de inte svarade bad jag att de skulle ge mig min journal då jag inte kunde begära ut den själv den klassiska vägen eftersom jag var på LPT och inte kunde skriva ut papprena man behöver lämna in. Det ignorerades också och när jag frågat flera gånger gav jag upp.

Väntelista på vuxenpsyk

Jag kom i kontakt med psykvården efter ett suicidförsök när jag var ensam utomlands. Via psykolog på min vårdcentral blev jag remitterad till en öppenmottagning på vuxenpsyk som accepterade mig som ett ”gränsfall”. Efter att jag tackade nej till att hoppa in i en redan pågående gruppterapi som hade tvingat mig att ta studieuppehåll (när skolan var det enda som gav mitt liv mening) och som inte hade passat mig personligen, fick jag ångestmedicin utskriven. Efter flera tillfällen när dem glömde ringa mig under mina telefonmöten, bokade om läkartider osv. hade jag fått dålig återkoppling på den medicinen och sömntabletterna jag fick. Efter ett år på mottagningen hade jag inte träffat samma läkare en enda gång och inte haft någon kontakt med en psykolog. Då ringde dem mig och sa att jag borde ha blivit skickad till vårdcentral vid det här laget för jag var ”stabil” (under den här perioden kunde jag knappt sova, hade mycket ångest och självmordstankar). Eftersom att jag vid det här laget hade blivit så desperat att jag gick i privatterapi ville de dessutom ta bort mig från kölistan till terapi på mottagningen eftersom de inte hade resurser att hjälpa alla. Sedan dess har jag blivit skickad till vårdcentral utan återkoppling på nya sömntabletter och en höjd dos ångestmedicin och fick första möte efter 6 månader.

Imovane utskrivet på BUP

När jag var fjorton skrev BUP ut Imovane till mig eftersom jag hade svårt att sova. Jag fick ingen effekt av tabletten mer än att jag blev hög varje kväll (något mina föräldrar noterade då det var svårt att missa). Trots det hade jag kvar medicinen i två månader. Jag protesterade inte eftersom jag ju blivit beroende och när den väl sattes ut började jag gråta.