Jag fick diagnosen autismspektrum efter flera år i öppen psykiatrin. Dels är diagnosen helt felaktig, dessutom lutade man sig så mycket mot anhörig intervjun att det blev helt tokigt. Idag förstår jag att jag har komplex ptsd och inte autism. De där dragen baserades på sunda reaktioner i en osund miljö, att tex inte vilja ha hudkontakt eller ögonkontakt med ens förövare är helt sunt. När det dessutom är förövaren som är med i anhörigintervjun så blir inte skildringen verklighetsskildrande. När jag dessutom sedan fick min diagnos fick jag ingen återkoppling från vården på flera år, när jag själv krigat för att få någon återkoppling och vad jag har att lära mig om den så får jag träffa en psykolog som liknar autism vid att vara en hund som man ställer fram mat till, hunden kan inte sluta äta. Både förminskande, kränkande och helt felaktig bild av vad autism är. När man väl börjar ställa frågor om min uppväxt så ställs jag ganska snabbt i kö till en emdr-behandling, men två år senare när jag äntligen är längst fram i kön så är jag gravid och man inleder inte behandling och istället skriva jag ut för att det kan ha en ”läkande” effekt att vara gravid. Detta är bara en del av det jag varit med om i psykiatrin och jag anser att kontakten med den endast har gjort mig sjukare än vad jag egentligen varit. Dessutom har jag säkert provat 10 sorters psykofarmaka med varierat resultat och biverkningar..

Jag blev många gånger bältad i ”förebyggande syfte”. Att vårdpersonal tänkte att jag skulle göra något mot mig själv, så då bältade dom mig och gav mig starka tvångsinjektioner för att jag inte skulle göra något mot mig själv. Och detta gjorde dom alltså utan att jag hade gjort något vid det tillfället. Dessa bältningar skedde ofta på kvällen och de släppte upp mig när jag hade somnat, vilket kunde innebära att jag låg bältad i upp till 6h.

Har varit inskriven på psykiatrin sen jag var 11 år gammal. Redan då fick jag mina första antidepressiva. Åren gick och mitt mående blev allt sämre, började självskada för att få ångestlindring. Fått frågan flera gånger när jag sökt vård för skadorna
– är du inte lite för gammal för dethär?
Jag har aldrig fått hjälp av psykolog trots jag bett om det, enda de säger är att vi ska avvakta.
Idag är jag 36 år och haft samma antidepressiva i 10 år. Tänker på självmord varje dag och det vet vården om, men jag får ingen annan medicin eller terapi.
Fick även en autism diagnos efter jag tjatade till mig en remiss vid 33 års ålder. Trodde saker då skulle bli enklare men det blev tvärtom
. Nu är allt pga min autism och ” du får lära dig leva med det”
En läkare sa engång:
– Har du provat att be när du får ångest? Det kan hjälpa att be till gud.

Jag har en somatisk sjukdom och när jag var inlagd sänkte psykiatrin en medicin som jag har utskriven via vårdcentralen för min sjukdom. Jag hade förstått det som att sänkningen var tillfällig men när jag bad att få den höjd igen så sa dom att det var vårdcentralens ansvar. Den här medicinen är livsviktig för min livskvalité. Jag bad och bad om att få den höjd igen men psykiatrin ville inte ens hjälpa mig kontakta vårdcentralen om det. Det gick så lätt att sänka medicinen men var tydligen omöjligt att ”gå utanför deras kompetensområde” och ändra tillbaka den igen (till samma styrka som jag haft i flera år). Ändra aldrig saker som ni inte kan ta ansvar för att rätta till senare isåfall?

Det är så svårt att få en vård ur ett helhetsperspektiv. Psykiatrin skyller symtom på min somatiska sjukdom och hänvisar mig till vårdcentralen och vårdcentralen gör tvärtom. Det ironiska är att mina psykiska och somatiska tillstånd hänger ihop, så jag skulle verkligen behöva en samarbetande vård ur båda perspektiven. Men det verkar helt omöjligt.

Jag insjuknade i en ätstörning och har sedan dess vårdats inom psykiatrin i många år. Under alla dessa år har en mängd olika mediciner satts in och ut. Antidepressiv medicin, ångestmedicin, sömnmedicin, allt. Ständigt bollad mellan olika mottagningar eftersom ingen har velat ta ett helhetsgrepp. ”Du är för sjuk i ätstörningen” sa man inom psykiatrin och skrev över till ätstörningsvården. Som i sin tur skickade tillbaka till psykiatrin för att ”jag mådde för dåligt för ätstörningsvård”. Ingen hade koll på medicinerna, det var bara en mängd olika läkare som förnyade recepten utan att ställa några följdfrågor. Det var ingen som ens frågade om medicinen fungerade. När jag efter många år hamnade på en ny specialistmottagning inom psykiatrin och mådde väldigt, väldigt dåligt, bad jag den läkare jag fick prata med om hjälp med att se över mina mediciner, eftersom det kändes som om de inte alls fungerade längre eller gav någon effekt.
Då svarade läkaren att det hade han inte tid med. De hade inte tid att hjälpa mig med mina mediciner – alls. Han sa istället att jag själv kan prova att sätta ut valfri medicin. Själv, alltså. Jag blev chockad. Trots att jag bad om hjälp och stod på så många olika mediciner så skulle jag alltså själv få laborera med dem och ”prova att sätta ut valfri medicin, en i taget”. Läkaren hann också med att säga att de på mottagningen faktiskt måste tänka på sig själva så att ”de inte också blev sjuka” av för mycket jobb.
Så. Jag fick ingen hjälp. Jag blev avslutad från mottagningen (eftersom jag återigen enligt dem var ”för sjuk” i ätstörningen) och stod därmed helt utan vård (för ätstörningsmottagningen hade föstås också avslutat mig för att jag ”var för sjuk” där). Helt utan vård trots att jag i allra högsta grad var väldigt sjuk, stod på en massa mediciner och verkligen behövde hjälp.

Permission under två helger med kort varsel. Typ” vill du åka hem över helgen?” Medicin fick jag med
Utskrivningen minns jag knappt. Bara hej då och nu kan du ta kontakt med öppenvården. När jag blev utskriven från öppenvården och mådde bra så har jag inte kallats på något som helst återbesök på flera år. Äter ännu samma antidepressiva i samma dos som för 10 år sedan. En av andra medicinerna jag fick satte jag själv ut för några år sedan.
Har klarat mig bra utan den.
Inom psykiatrin får patienten vara sin egen läkare verkar det som.

Jag har behövts vårdas på både barn och vuxenpsykiatrin. Idag är jag runt mellan 20-30 år och min psykiska ohälsa började när jag var 16 år gammal.
Jag har inga bra erfarenheter av BUP varken öppen eller slutenvård men det jag kan intyga är att om jag hade fått hjälp i tid så hade jag inte vart där jag är idag.

Jag vårdas i öppenvården för personlighetssyndrom trots att jag inte har fått en ordentlig utredning för denna diagnosen. Jag har vårdats otaliga gånger inom den slutna vården och självmordsförsöken, bältningarna och den psykiska misshandeln har satt sitt spår.
Jag har varit på dem flesta avdelningarna inom psykiatri affektiva…på majoriteten av dem så används tvångs åtgärder som bältning lika mycket som så mycket vatten som kommer ur en kran. Men det finns en avdelning som kan hantera mig utan allt tvång. Genom att prata med mig, finnas där och trösta. Något jag uppskattar så mycket…

Jag har varit med om bla att jag blivit bältad och fått så mycket injektioner att jag tillslut legat medvetslös med pox mätare och blodtrycksmätare. Jag vaknade 4 dagar senare. Detta för att läkaren inte beräknade min vikt när dem drog upp medicinen…

Jag har varit på avdelningar där läkare instruerat mig till HUR jag skall gå tillväga för att lyckas med ett fullbordat suicid…

Jag har fått otaliga hjärtstopp efter självmordsförsök inne på den slutna avdelningen. Vid dessa tillfällen har tillsynen av mig inte följts alternativt att läkare inte bedömt att jag är suicidal.

Jag har vårdats med stöd av lagen för psykiatrisk tvångsvård och även haft ständig tillsyn. Trots detta så har jag ändå lyckats att hoppa från en av avdelningarnas balkong (3,5-4,5 m högt) efter ca 1 år gjorde jag IVO anmälan som visade att avdelningen inte ens gjort en avvikelse på händelsen. IVO konstaterade brister i min vård.
På samma avdelning så fick jag ett hjärtstopp efter ett suicidförsök i min säng. Detta borde jag inte kunnat genomföra då jag hade ständig tillsyn men mitt X-vak hade hörlurar och mobil så han märkte inte. Först när vaket bytte till en annan person så förstod man att mitt hjärta stannat, jag hade ingen andning och var blå.

Jag har vårdats på en avd där dem skall vara högspecialiserade på allvarligt självskadebeteende. Men jag ansågs ha ett för allvarligt självskadebeteende följt av två hjärtstopp.

Jag har ingen bra förklaring på HUR jag kan vara vid liv efter alla självmordsförsök. Men det jag vet är att det inte är avdelningarna på psykiatri som räddat mig (förutom 1) men de andra har snarare behandlat mig så dåligt att jag mått sämre när jag kommit ut än vad jag gjorde när jag kom in, tyvärr.

Även om det sker sjuka saker, felaktiga saker och bedrövliga saker inom sluten vården för psykiatri så måste jag ändå säga att vissa som jobbar på avdelningarna räddar liv. Vissa har ett hjärta och arbetar med det även om dem är få.
Jag hoppas innerligt att nån uppmärksammar både patientsäkerheten men också personalens arbetsförhållandena. För detta är inte hållbart för någon…

Nu i efterhand ser jag att jag blev bipolär redan i tonåren parat med en trist familj & uppväxt.

När jag var 35 hade jag fått ordning på allt i mitt liv, utom mig själv. Vi, mitt livs kärlek & jag sökte hjälp. Efter att ha träffat två läkare & fyllt i en självskattning sades det att jag hade ADHD.

-”Räddningen för dig & din familj är Ritalin.”

Jag blev satt på maxdos, 120 mg. Jag kände mig konstig & sa till. Svaret blev samma varje gång: -”Bara fortsätt!”.

Efter 4 månader fick jag Tjernobylhärdsmälta i hjärnan & blev som en galen clown. Det var som att springa ur ett brinnande hus med händerna för ansiktet.

Så småningom förstod man att jag ”antagligen var bipolär”. Men jag var psykotisk i 3 år & 8 månader innan en läkare förstod att jag var psykotisk.

Då var allt över. Jag förlorade den enda familj jag haft, mina vänner & bekanta, mina besparingar & mitt fina företag (hade jag förstått att det skulle ta 16 år att må ok, hade jag sjukskrivit mig & stängt firman).

Jag har testat, i princip alla mediciner två gånger & först nu, efter ett evigt trälande i 16 år, har jag förhoppningsvis hittat en medicin som fungerar. Jag hade gett upp & var redo att ta mitt liv, så det var verkligen i sista minuten det blev bättre.

Problemet är att om du är svårbehandlad nöjer sig läkarna med att du är stabil, oavsett hur deprimerad du är, din livskvalitet skiter de HÖGAKTNINGSFULLT i.

Svenska psykiatri är värd ”5 Överkryssade Bajskorvar” i betyg.

Jag har varit millimetrar från att ta mitt liv 2009, 2019 & 2024. Deras enda svar är: -”Om du vill kan vi lägga in dig”. Men det är HELT meningslöst. Att någon ger mig piller två gånger om dagen förändrar INGENTING.

Hej. Jag har varit i psykiatrisvängen sedan jag var 13 år, jag är nu 31 och fortfarande kvar. Jag har gått i vanlig samtalsterapi med kuratorer främst men även dialektisk beteendeterapi. Det sistnämnda är det enda som faktiskt hjälpt mig ordentligt med mitt liv. Jag har även varit inlagd inom slutenvården två gånger. En gång var när jag var 18 och det var en sjuk upplevelse i sig, inte bara för att jag var yngst där.. En gång hade personalen fikarast i fikarummet och det var inte en enda person i korridorerna förutom vi patienter. Men en patient var helt galen och skrek, grät och slog sig själv. Hon hade förlorat ett barn i krig tror jag.. Vi försökte hjälpa till men vi var ju också sjuka. Personalen kom inte ut fastän vi försökte få dem att komma. De bara satt och fikade och viftade bort oss. Hon gallskrek verkligen. Jag kramade henne och tog hand om henne. En vuxen kvinna… Och jag, en ung tjej på 18..

Under mina år i psykiatrin har jag ständigt hamnat mellan stolarna, men särskilt gällande medicin, läkarintyg och ekonomisk ersättning. Min läkare för några år sedan var för långsam med läkarintyg så det kom inte in i tid till Försäkringskassan. Jag behövde det för att kunna ansöka om ersättning. Till slut behövde jag vända mig till Socialtjänsten istället för att få försörjningsstöd eftersom jag behövde betala min hyra.. (Jag hade det fram till 2022 då min ena förälder gick bort och jag fick en ”inkomst” i form av arv.)

Sen fyllde jag 29 och har man då inte jobbat tillräckligt (eller är tillräckligt sjuk) är man inte längre en kandidat för någon som helst ersättning. Hade de varit snabbare hade jag kunnat få ersättning i åtminstone ett par år tills jag blev 29-30. Angående mina mediciner: Jag har bytt läkare alldeles för frekvent så jag har aldrig vetat vem jag kommunicerar med. Och utöver det har de slarvat med receptförnyelser. Jag har ibland väntat två veckor på förnyelse fastän jag kanske bara hade 5 dagar kvar av medicinen. Och när jag ska resa utomlands har det alltid varit problem med att få ut medicin eftersom det är en tidsgräns, 3 veckors intervall. Men även om jag hör av mig flera månader innan jag ska åka så löser det sig ändå inte. Inför en resa för några år sedan hade jag fullkomlig panik då jag inte fick ut tillräcklig medicin med engelska etiketter. Jag fick springa runt dagarna innan resan och försöka prata med apoteken. Men ingen kunde hjälpa mig för läkarna hade satt gränser och regler och sånt. Jag vet inte detaljer men det gick åt helvete i alla fall.

Utöver detta är jag tjock och ätstörd. Vilket innebär att jag har sökt vård för ätstörning sedan barndomen men aldrig fått hjälp då jag inte är anorektisk. Till saken hör att jag har medicin ”mot ätstörning”, så den existerar ju medicinskt iaf. Jag har även varit våldtagen två separata gånger men aldrig fått traumaterapi trots att jag senaste åren bett om det.

En annan sak som jag har reagerat på var den gången jag sa rakt ut till min läkare under ett besök på öppenpsykiatrin att jag vill ta livet av mig, jag planerar att ta livet av mig. Men att jag ändå inte fick hjälp. Hon sa bara ”kom hit till mig om du känner så igen”. En annan grej var att jag ville utreda mig för autism och hon sa att hon skulle kolla upp det/tänka på det och återkomma. Det var typ 3-4 år sen. Hon återkom aldrig.

Att bara helt enkelt bli släppt/sluta höra från en läkare, kurator eller sjuksköterska, att de bara blir utbytta utan att man vet någonting som patient. Det stör mig något otroligt och gör mig mycket orolig också. Det känns moraliskt ”meh”.

Enligt en jag känner som jobbar inom vården har patienten dock ingen rätt att veta att en läkare slutar eller blir utbytt. För mig känns det underligt då det spelar så stor roll i vissa sammanhang. Man kan ju råka ange fel läkare i formulär om man inte vet att man bytte läkare för typ 2 månader sen. (Jag träffar läkare typ 2-3 gånger per år.)

Nu har jag bytt psykiatrimottagning och jag tycker det verkar lite bättre här, men jag kommer aldrig känna mig säker och omhändertagen i en sån här miljö. Jag kommer alltid vara rädd för att bli lämnad och övergiven. Jag vågar knappt be om hjälp längre. Jag måste alltid vara beredd på att få ett nej och att få ta hand om det själv ändå.

En sista grej jag anser är jobbig är när man inte får några svar alls. Alltså jag kanske ställer en fråga angående ett problem men så löser sig problemet. Jag vill ju fortfarande ha ett svar, inte bli ignorerad. För då känns det ännu en gång som att personen har slutat på mottagningen utan att någon berättat det för mig..

Har många års erfarenhet att att få vård på psykiatrisk slutenvårdsavdelning, både under LPT och HSL.
Erfarenheterna har varit ungefär lika för varje inläggningsperiod, den längsta 10 veckor men de flesta runt 5-7 dagar. Min erfarenhet är att jag har fått en sängplats och tillsyn men jag har både kunnat självskada och överdosera tabletter under mina inläggningar. Jag har samsjuklighet där anorexi varit en del och det har i princip varit omöjligt att få förståelse, vårdplan och hjälp med matstöd under mina inläggningar vilket resulterat i att jag oftast har skrivits ut i sämre skick än när jag blev inlagd pga inte kunnat få i mig tillräckligt med näring. Personal har tyckt att ”jag ska kunna äta samma mat som övriga, att de inte har resurs att avvara någon som fungerar som matstöd. De har fått råd och stöd via min ätstörningsenhet men i praktiken har det inte fungerat för att man inte ansett att min ätstörning är deras ansvar eller prioritet. Deras huvudfokus har alltid varit medicin och sömn vilket ändå inte fungerar när jag inte får i mig tillräckligt med näring. Som återkommande patient så blev det även så att jag blev ”hon som inte äter” och en del personal struntade helt i att säga till när det serverades mat till mig. Jag fick tjata mig till Näringsdrycker som ibland fanns och ibland inte. Jag kunde vara inlagt på tvångsvård och endast ha fått i mig te och vatten på 5 dagar innan jag blev utskriven.
En överläkare blev så arg på mig när jag klagade på hur de hanterade min ätstörning och att jag inte fått mat i mig på flera dagar att han skrev ut mig på en gång med orden, ”Det finns viktigare saker än mat men Vi är klara här, hon kan gå hem”
Jag är rädd för att bli inlagd inom psykiatrin för trots att vi har haft vårdmöten tillsammans med min läkaren och behandlare inom ätstörningsvården tillsammans med min psykiatriska öppenvård och gjort krisplaner och vårdplaner så slutar varje inläggning med samma erfarenhet och ett sämre mående.