Jag har blivit otroligt illa behandlad både i den somatiska vården, och den psykiatriska. Jag har inte ens någon form av GAD eller Hälsoångestdiagnos, ändå, om det står att man haft depressioner/ångest eller har svår PTSD, så tar ingen en på allvar inom Somatiken. Oavsett vad man kommer in med, och oavsett om man redan har allvarliga somatiska sjukdomar eller inte.
Jag har gått ner 28 kg på 7 månader, fortsätter rasa 1–2 kg i veckan, har ingen aptit, men äter pga. mina svåra somatiska sjukdomar. Är helt sängliggande 23 h om dygnet. Ha ren myrad andra symtom, både fysiska och psykiska. Chefen på min förra vårdcentral, sa rätt ut, när jag satt i närheten och dissocierade; ”Det här är det bästa som kan hända för X.”, utan att ha utrett mig, och oavsett vad det beror på att jag rasar i vikt.
Mina gamla anorektiska tankar är tillbaka, jag vill gå ner i vikt, men jag vill ändå inte dö.
När jag sedan blev allt mer deprimerad, och gjorde flera allvarliga självmordsförsök (hindrades av min sjuka och svaga anhöriga), och berättade detta för min psykiatriker och specialist sska, så togs jag inte på allvar.
De är erfarna människor, men valde att ignorera vad jag sa, och min psykiatriker skrev inte ens in detta i journalen.
Jag gör aldrig suicidförsök, om jag inte mår överjäkligt och inte ser någon annan utväg.
Min specialistsska valde också att börja bete sig annorlunda mot mig, hon skulle precis sluta då, och när jag berättade om saker som varit traumatiska så var hon inte längre förstående och validerande. Istället sa hon att det var mitt eget fel att jag blivit utsatt och att jag var ”känslig” som upplevt detta som trauman, och satt även och gäspade i telefonen, när vi pratades vid.
Jag blev väldigt kränkt av hennes bemötande, och försökte påtala vad jag kände, men hon bad aldrig om ursäkt, istället sa hon ”vi är alla bara människor”. Jag slutade ha förtroende för henne efter detta och slöt mig helt, och tystnade.
När jag verkligen inte skulle överleva länge utan att göra ett nytt suicidförsök, sa vi detta till min specialistsska. Hon ville inte själv ringa 112, ”vi har inte resurser till det”, var hennes svar. Efter tjat från min anhöriga, ringde specialistsskan 112. Vi väntade i 40 min. Det kom ingen ambulans. Efter att min anhörig ringt 112 och frågat var ambulansen var, så fick vi en sjukresa.
Jag undrar hur pass suicidal man bör vara för att 112 ska ta det på allvar?!
När jag slutligen kom till psykakuten och sedan lades in, blev jag återtraumatiserad. En helt vidrigt kall, oempatisk sska frågade om jag ville skriva ut mig, mitt i natten, efter flashbacks. ”Om du inte känner dig trygg här, kanske det är bättre att du åker hem.” sa hon. Så svårt suicidnära patienter, som skrivs in för suicidrisk, de skickar man hem?!
Jag ville faktisk skriva ut mig, och pga. att jag kände mig så rädd och otrygg av denna sska. Jag vill aldrig mer träffa henne. Vad hon kunde ha gjort var att trygga mig istället för att göra mig mer otrygg.
Jag är tacksam att jag inte gjorde det. Då hade jag tagit mitt liv och varit död nu.
Detta är inte först gången jag blir sviken av vården, och jag vet att de flesta blir det, förr eller senare. Men det är helt oacceptabelt.
Nekas vård p.g.a komplex problematik
Jag hade blivit remitterad till en annan mottagning för att utredas för ptsd. Den mottagningen tog inte emot mig eftersom att de ansåg att jag har för komplex problematik i och med min samsjuklighet (autism, adhd).
Istället föreslog de att jag skulle börja gå på Fountain House eller liknande.
Om specialistpsykiatrin inte kan behandla personer med ”för komplex problematik”, hur tror de då att Fountain House eller liknande verksamhet ska klara av att hjälpa personer med denna komplexa problematik?
Har man flera diagnoser startar bollandet direkt
Jag har varit inom vården hela livet. Först som vuxen fick jag rätt diagnos, autism. De senaste 15 åren har inneburit detta:
– Under återfall i anorexi blev jag bollad till vuxenhab eftersom psykiatrin ansåg att autister hör hemma där. Vuxenhab bollade tillbaka med ”vi behandlar inte sjukdomar, så som anorexi är”. Bollades fram och tillbaka, även några svängar till vårdcentral och socialpsykiatri, utan att något hände. Jag hade livshotande låg vikt utan att något alls hände.
– Fick felaktig diagnos som inte ens berättades för mig. Jag har, förutom autism, BDD, vilket diagnosticerades fel. När jag hade fått rätt diagnos, fick jag prata om hur KBT går till, men fick inte prova det. I journalen skrev de ändå att det var provat och att jag inte kan få mer hjälp. Jag bad om psykodynamisk terapi, men de sade att det var ”farligt för personer med autism”. Jag visade flera studier som visade hur framgångsrikt det var för personer med autism. Men då sade de att de hade kommit fram till att det inte passade just mig. De upprepade att jag inte kan få vård alls, eftersom KBT inte fungerar. Jag fick senare psykodynamiska samtal med utbildad präst, vilket var mycket bra för mig.
– Alla gånger jag har haft anorexi, under de senaste 15 åren, och även tidigare, har vårdpersonal påpekat att jag väger mer än de tror, och att jag nog bara ser smal ut för att jag är lång. De vet inte att man som 184 cm lång, kan väga 20 ibland 30 kg mer än normalviktiga kortare personer. En supersmal 150 cm lång kurator, sade ” du väger bara 5 kg mindre än jag, du ser nog bara smal ut då”. Detta har hänt så ofta och mycket att jag än idag vägrar prata om min vikt, vägrade väga mig under graviditeter m.m. Inte en sådan kommentar mer under min livstid!
– Alla gånger jag haft anorektiska återfall har vården helt gått på vikt, och friskförklarat och tagit bort diagnosen om vikten ökat. Jag har fått det fullständigt klart för mig att om jag ska få hjälp, så får vikten inte öka. Till slut fattade jag själv beslutet att absolut inte söka hjälp mer. Det blir en sjukdomsvinst som bara ställer till det mer än att försöka på egen hand.
– När jag fick svårare biverkningar av fluoxetin, och ville sluta, blev jag skrattad åt. Upptäckte sedan att kommande tider till läkare och psykolog hade strukits utan att de berättat. På frågan varför var svaret: ”du vill inte ta medicinen vi säger att du ska ta, så då kan du inte gå här”.
– Att ha autism, eller någon annan psykiatrisk diagnos har även inneburit att jag inte får någon okej somatisk vård längre. Borrelia, järnbrist, mycoplasmalunginflammation har förklarats med: ”vi ser att du har haft kontakt med psykiatrin, och då blir man ofta hypokondrisk [som deprimerad t.ex.] och vi kommer inte att späda på det med några borreliaprover”. Jag gick med aktiv borreliainfektion i två år p.g.a. det. Har även nekats andra utredningar med förklaringen att ”autister, ni tänker för mycket, förresten är man ofta trött då”. Nekades mer utredning.
– Psykolog berättade för mig att ni autister har ju en särskild hjärnskada så att ni har tvång och sådant. ”Jag tycker inte att du ska söka dig hit, utan sluta i stället upp med scheman och andra tvång (som samma enhet hade hjälpt mig med eftersom jag behövde det…) och gå hem och krama din hund så ska du se att allt blir bra.”
I nuläget har jag en anorexi som inte är livshotande, men hårt styrd av mig för att inte gå överstyr åt något håll (går jag ner, så dör jag väl, och äter jag mer så kan jag blir mer sucidal eller börja hetsäta/kräkas), samt, enligt psykiatrin obotlig BDD. Svår social ensamhet, dystymi med återfall i depression. Har suicidala planer. Jag nekas all form av hjälp och vård utom akupunktur (ja, jag är väldigt förvånad över att bli erbjuden pseudo-/placebo-saker). Jag får inte heller hjälp med mina autistiska problem, utan nekas habilitering (blir då bollad till psykiatrin och tillbaka igen hela tiden).
Jag har haft mina problem i över 35 år, och vården har inte varit bra någon gång någonsin. Det som har hänt de senaste 15 åren som ni vill att man beskriver, är att vården nu blivit obefintlig utöver att vara dålig. Förut var den bara dålig. Man nekas vård, och har man flera diagnoser, så startar bollandet direkt. Man är ”inte vårt bord” och alla gör vad de kan för att slippa få en på sin budget. Är man inne i psykiatrin, så hotas man och ställs inför olika ultimatum, som bara gör en sjukare. Jag kommer aldrig att söka psykiatrisk vård mer, oavsett hur dåligt jag mår.
Ovetande om byte av kontaktperson
(Alla namn är påhittade)
För ett tag sen så försökte både jag och personalen få tag på min kontaktperson Lisa i öppenvården, men fick aldrig något svar och hon ringde aldrig upp. Jag skickade flera sms men fick aldrig svar på dem heller. Plötsligt ringer det från min mottagning och det är Maria som jag känner mycket väl från slutenvården. Jag blir förvånad och undrar varför HON ringer mig. ”Jag är ju din nya kontaktperson” jaha, och var är Lisa då? ”Hon har gått i pension, sen hade du Lars som kontaktperson men nu är det jag, visste inte du det?”
Och nej det visste jag verkligen inte. Att Lars varit min kontaktperson hade jag ingen aning om, och det var ingen som informerade mig varken om det eller att Lisa hade gått i pension ”för flera veckor sen” som Maria sa i telefonen.
Flytt till en annan psykiatrimottagning ledde till sämre vård
Jag har en lång historia av psykisk ohälsa och varit inskriven inom psykiatrin i flera år. När jag blev tvungen att flytta i början på 2022 remitterades jag vidare till en annan psykiatrimottagning. Jag var själv osäker till om jag ville byta mottagning för jag var rädd att allt skulle gå fel. Min dåvarande samtalskontakt lovade mig att allt skulle lösa sig och gå smidigt till då jag redan hade en väl etablerad kontakt inom psykiatrin. Remissen skickades slutet på februari 2022. Hela sommaren gick utan att jag fick någon samtalskontakt. November 2022 fick jag min första tid till läkaren men vi kom inte alls överens. Istället för att försöka hjälpa mig började hon klaga över hur överbelastade de var och hur stressad hon var. ”Som tur var” blev jag återigen tvungen att flytta och remitterades vidare till ytterligare en ny mottagning. Jag tänkte ”nu kan det inte bli sämre än vad det varit senaste året”. Men ack så fel jag hade. Psykoterapeuten jag fick träffa på den nya psykiatrimottagningen var så otrevlig och när jag ville byta behandlare skuldbelagde han mig och tog det personligt vilket han tydligt sa till mig. Det triggade igång en ordentlig försämring i mitt mående och jag drabbades av flertalet ångestattacker vilket till slut ledde till att jag behövde bli inlagd inom slutenvården. Nu är det juni 2023 och jag har alltså inte haft en riktig psykiatrikontakt sedan mars 2022.
Man måste kämpa själv med allt
Jag har haft en tuff uppväxt och än idag har jag det mycket tufft Jag har nog haft dom flesta diagoser psykiatrin kan ge en men utan så mycket utredning om dom stämmer På sen are tid har jag fått en behandling av psykiatrin och utredning för adhd Och atisum Och jag har både adhd Och lätt atisum och ptsd också pga mitt liv varit tufft och är tuff och tyvärr så har psykiatrin också get mig fler trauma än jag hade innan jag frivilligt sökte upp psykiatrin som ung vuxen Jag har som sagt fått en behandling av psykiatrin trots jag varit inom psykiatrin i ca 35 år nu Och behandling hjälp mig mycket blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt och efter denna behandling så hade vi ett överlämning möte i min ordinarie psy Jag och en terapeut som gav mig min enda bra behandling För att då kanske psykiatrin kunde hjälpa mig mer sa den terapeut Men tyvärr så händer det igen på något viss Psykiatrin har svårt att hjälpa mig och kan skylla på långa köer till bla trauma behandling Men psykiatrin berättar inte heller hur man ska gå till väga för att få en trauma behandling Min läkare sa att dom som mår sämre kommer först till trauma behandling men så är det inte Man måste ställa sig i en kö för att kunna få hjälp med trauma Så småningom Jag hade kunnat stå i den kön längre redan om någon sagt detta Och visst har jag nu fått utredning och en kontaktperson i psykiatrin Men när jag mår exta dåligt nu Har jag ingen att prata med Min kontakt person inom psykiatrin har ju inte alltid tid med mig Hon har ju fler brukar att ta hand om Och min läkare i psykiatrin Har jag ibland svårt att få igenom saker med Tex ville ha en sip men sa ifrån för länge sedan Om detta Och jag har inte hört något om detta Det värsta är att jag bli trött och trött pga måste kämpa själv med allt
DID eller EIPS?
Jag har en rätt ovanlig diagnos som en psykolog med traumakompetens satte efter en utredning. Den heter DID och alla jag möter i öppenvården utgår från att jag har den här diagnosen. Men inte slutenvården… läkaren där hävdar att jag inte alls har DID utan EIPS. Detta hävdar hon helt utan att ha gjort en utredning och på grund av detta bemöter mig slutenvården som en EIPS patient. Är så himmla trött att inte tas på allvar av slutenvården.
Remissen skickades aldrig
Hösten 2022 gjorde jag ett av de största besluten i mitt liv och flyttade från den plats jag växt upp och levt hela mitt liv, till en plats som låg ungefär en dagsresa med bil bort för att komma närmare en del av min familj som jag inte kunnat träffa på 5 år som stod mig nära.
Öppenvården jag hade gått hoss skulle skicka en remiss så jag skulle kunna få en ny kontakt snart, då det värkligen skulle behövas.
Jag blev psykiskt och fysiskt misshandlad av en personen i den familjen under min uppväxt, vilket sannolikt har gett mig PTSD men var villig att lägga det åt sidan och försöka gå vidare för att jag ville ha en relation med tex min yngsta bror som jag inte träffat sedan han var väldigt liten. [jag var inte medveten om hur starka mina reaktioner fortfarande var, eller att det ens kunde vart PTSD förens efter flytten och jag träffade henne]
De sa även att Kö tiderna på platsen skulle vara otroligt korta.
Så jag flyttar dit i oktober.
Och väntar.
Och väntar.
Och väntar.
Jag tar kontakt med öppenvården där för att se hur det går och får veta att de inte fått någon remiss.
Så jag fick kontakta min gammla öppenvård och be dem skicka om remissen TVÅ gånger.
Tillslut så fick öppenvården från det nya stället skicka en förfrågan om en remiss och då kunde de allt skicka den.
Jag fick kontakt med öppenvården på det nya stället i Mars, ca 5 månader senare, när det egentligen skulle tagit kanske 3-4 veckor på sin höjd.
Då var det redan försent dock.
Min redan dåliga, men uppbyggda, psykiska hälsa hade kraschat totalt.
Jag var sucidial, självskadande, konstant livrädd och efter en händelse som gav mig den extremaste panik attacken i mitt liv, så vågade jag inte ens äta middag med familjen.
Jag kände ingen annan, hade inga vänner där, inte min flickvän och var totalt isolerad.
Vad jag försöker komma med är att jag behövde värkligen öppenvården.
Det kom så många insikter och hela min livsbild och världsbild föll isär. Jag trodde värkligen att jag skulle dö där för jag hade ingen stans att ta vägen.
Det hela slutade med att jag bestämde mig för att flytta till en kompis som bodde närmast där, vilket var ca 4 timmar bort.
När jag berättade det för min pappa så kom det fram att de hade tänkt att kasta ut mig och de såg till att jag flyttade där ifrån så fort som bara fysiskt möjligt.
Under den lilla tid jag haft kontakt med öppenvården där så har det vart mest telefon möten. Tror jag bara vart där 1 gång för ett fysiskt.
De har vart snälla, förstående, och hjälpt med vad de kan.
Nu står jag på vänttid till en ny öppenvård på en ny plats.
Detta har vart en fruktansvärd period och jag önskar att den första öppenvården faktiskt skickade remissen från början.
Då kanske det inte behövt gå så långt som det gjorde, och att jag kanske kunde fått mer hjälp ur den situationen.
Har haft kontakt med samtalskontakter, psykologer, soc osv sedan jag var 9 år, sedan 2020 har det vart konstant kontakt varje eller varannan vecka. Så är värkligen beroende av en kontakt.
Nu har jag gått utan det i snart ett halvår, när jag värkligen värkligen behövt det.
Ursäkta jag vet inte hur relevant denna historian är, jag kanske bara klagar haha.
Läkaren ändrar svaren
Under ett möte med en läkare fick min kompis läkarens skattningsformulär att fylla i om sina depressiva symtom. När min kompis är klar läser läkaren tyst igenom pappret och säger sedan: ”Nej, så dåligt mår du inte”. Läkaren stryker därefter över svaren med tippex, och ändrar dem. Min kompis bröt ihop.
Konsekvenser orsakade av att bli bortglömd
Min läkare glömde för andra gången att boka in ett återbesök.
Första gången påverkade det inte min sjukskrivning, men andra gången så fick FK inte intyget i tid och kunde inte betala ut min sjukpenning, den ska komma den 27:e varje månad, de hittade en tid först den 8:e nästa månad. Jag fick låna pengar för att betala hyran, elen och alla småräkningar
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
