var i stort behov av hjälp men min kontakt på BUP slutade och jag hamnade mellan stolarna i flera månader utan någon hjälp så jag sökte mig till ungdomsmottagningen för att iallafall få träffa en kurator. det första de säger till mig efter att jag förklarat min situation är hur jag ”mår för dåligt” och har ”för många problem” för att ens få prata med en kurator en enda gång.
Tycker ingen att min dotters liv är viktigt?
Min dotters psykiska ohälsa och anorexia började nog redan i 7an. Högpresterande, målmedveten och tävlade i olika grenar. Jobbade, och presterade max. Vi sökte då hjälp och fick samtals terapi inom bup. Började då hets äta istället. Sändes till dietist men hon var helt ute och cykla och det blev inte bra. Dottern fick höga betyg och ville plugga på annan ort. Jag var tveksam då måendet var sådär. Men jag släppte iväg henne. Hon kom hem väldigt trasig, djupt deprimerad och utmattad. 16 år och hamnade i sängen i 9 veckor. Jag började söka hjälp. Hon själv ringde soc. Det var kö på bup och jag fick hela tiden höra att det finns de som är sjukare de som behöver hjälpen mer en din dotter. Hon ligger I högen av sökande. En kväll körde jag henne till akuten men de tog ej imot det var fel län. Sökte morgonen efter igen till bup. De frågade om hon skadade sig själv nä sa jag.. Då fick vi fortsatt vänta.. Tills hon gjorde det. Så blev det då fick vi komma dit. Hon sattes då på medicin men någon mer hände ej alla tider avbokades.. Mitt i covid. Samtal avbokades gång på gång. Jag började ifrågasätta dottern undrade varför hon inte fick hjälp. En ny tid och nya sår. Visade sig att hon tagit tabletter och vi hamnade på akuten. Ett dygn sen fick hon en ny terapeut på bup. Helt oki men läkare var det inga och mediciner gav väldiga biverkningar. Hon kämpade och nån enstaka läkare gav nya diagnoser ny medicin. Så över ett år senare dök en ny läkare upp. Han beklaga att hon inte fått hjälp och sa att de diagnoser hon fått var fel. Ny medicin igen massa prover hjärnröntgen mm. Han lovade henne jag släpper inte dig. Ditt liv är viktigt.. Vi såg han aldrig igen. Avbokade tider och väntan var lång. Dock så fick hon voxra av han som triggade anorexia igen. Tappade 50 procent av sin vikt och nästa resa börja. Fyllde 18 och hamnade på vuxenpsykiatrin. De lovade dyrt och heligt hjälpa henne bara hon började äta. Nä nån hjälp fick hon inte läkartider avbokas, läkare som undrar varför någon som hon ung och vacker mår dåligt. Att hon med grav undervikt och puls på 45 enbart såg slank ut.. Dottern berättade för sköterskan. Hon ville att hon skulle ljuga ihop att hon var rädd för män så hon fick byta läkare . Jag tog kontakt med både henne och chefen. Det har inte hänt något efter det och nu gått ett halvår till. Nya läkaren avbokat. Remiss till ätstörningsenheten igen men de avbokade idag. De tyckte sist hon hade för svåra tankar. Vi letade upp en online hjälp för ocd och har haft privat hjälp men utan läkare så blir det bara som plåster ej läkt.
Ikväll så var tankarna extra tunga och inne på år 4 utan att en enda hjälpt henne på riktigt. Hennes liv är inte viktigt men det är det för mig. På lördag fyller hon 19 år och det enda jag önskar är att hon ska må bra.
Kan någon hjälpa mig?
Jag är för sjuk för att få hjälp. Hur sjukt det än låter så är det sanningen. Ingen vågar längre bära ansvaret. Jag tar mig inte till öppenvården så vård där funkar inte. Inget behandlingshem vågar ta emot mig.
Att känna uppskattning
Psykologen som sa till mig att hon har uppskattat våra samtal. Det var inte bara jag som uppskattade dem. Jag kände mig mer som en människa än enbart en patient.
Medmänsklighet är skillnaden på liv och död
Jag var med om en vidrig olycka, och på grund av den inlagd i nästan två månader. Hela mitt liv var krossat, för när hjärnan är pajad blir allt mycket svårare. Suicidplaner och lpt-ad kort efter utskrivning från sjukhuset jag var inlagd på. En enda person i sjukvården har mött mig och behandlat mig mer som en person, än en skada. Hon ser mig, på ett sätt som är så befriande. När jag pratar med henne är jag inte ett problem, utan ”bara” en person som har svårt med mitt mående och min fysiska hälsa, men det är liksom inte ALLT jag är. Jag är så mycket mer, och det är en så skön trygghet att ha bokade tider med henne. Hon har inte gett upp. Alla övriga vårdkontakter har bytts ut eller tyckt att de inte kommer någonstans i dialogen med mig, trots att jag verkligen försöker. Hon står kvar och jag har frågat om hon tänker be någon annan ha mötena med mig, men hon säger att hon inte alls vill det, utan hon fortsätter träffa mig tills behovet inte längre finns, hos mig. Det får mig att gråta av lättnad. Hon förstår hur det är för mig att gå igenom det svåra, och att jag egentligen bara behöver tryggheten en god medmänniska kan ge, genom kontinuitet och att bry sig på riktigt. Att skratta med mig, ge mig rum för att gråta och påminna mig om allt jag gillar och ser fram emot, de dagar när livet inte ger särskilt mycket livsglädje eller livslust. Hon, ensam, han hjälpt mig från de absolut värsta mot en något ljusade nutid. Jag kan aldrig tacka henne tillräckligt mycket, för genom att den enkla så har hon hjälpt mig tillbaka till livet. Den skillnaden kan medmänsklighet göra inom psykiatrin. Det är skillnad på liv och död.
Behöver öppna upp sig för flertalet främmande personer
Jag var inlagd på slutenvård efter intox i suicidsyfte. Jag gick motvilligt med på att på psykiatrisk slutenvård dagen efter då jag var ”somatiskt färdigbehandlad”. Jag har stora sociala svårigheter och autism & ADHD, trots det så var det två ST-läkare, en ssk-student, en ssk, någon annan student och en överläkare med på mitt läkarsamtal. Alltså jag och sex professionella. Fick ingen fråga om det var okej för mig att delta. Sedan fick jag direkt ingående berätta om mitt suicidförsök och jag sa att jag mådde lite bättre. Överläkaren sa ”du verkar inte må så bra, hur är du när du mår bra då? Är du alltid såhär blyg?” Och jag säger ”mm”. Här sitter jag alltså med sex helt främmande människor och ska berätta om det svåraste. ”Du får prata högre, jag är gammal så jag hör dåligt” sa hon och de två läkarna smålog mot varandra. Det låter kanske inte så farligt, men med tanke på att mina problem sedan väldigt nyligen har bortförklarats med ”blyg” hela mitt liv, så kände jag mig förnedrad och återupplevde alla gånger jag varit med om det. Att ens sätta mig i den situationen (jag förstår att utbildning krävs osv) när man i den senaste anteckningen från öppenvården kan läsa att jag inte ens klarar av en ny kontakt med EN person, får mig faktiskt att bli väldigt besviken på vården. Attityden från läkaren fick mig också att vilja springa därifrån. Jag har varit med om liknande situationer både innan och efter diagnos, och mår dåligt bara av att tänka på dessa situationer .
Personal springer skrikandes efter
Satt i måltid på dagvården. Kände att ångesten blev värre, frågade om jag fick gå ut. Ville inte påverka de andra patienterna. Personalen sa nej. Jag fick en panikångest och lämnade tillsist ändå. Hon sprang då efter mig och skrek. Jag sa att jag inte kunde andas. Hon skrek bara mer. Det blev bara värre.
Ger barn starka påverkande läkemedel utan uppföljning
Jag blev som 16 år gammal satt på antidepressiva hos BUP. Den medicin jag fick gav mig kraftiga biverkningar såsom konstant illamående, hyperaktiva reflexer och ett påverkar korttidsminne. När jag tog upp dessa biverkningar till min läkare på BUP fick jag svaret att det är så ibland samt en ytterligare medicin för att lindra illamåendet, en medicin egentligen menat för magsår.
Det tog mig 2 år, 3 läkare och att förflyttas till vuxenpsykiatrin tills en läkare tog mina biverkningar på allvar.
Efter undersökningar och blodprov har det visat sig att jag har en minskad omsättning av enzymen som bryter ned just det läkemedlet jag har gått på. Därav har jag haft en alldeles för hög dos i kroppen i två år.
Min sista läkare innan min nuvarande valde att sätta mig på högsta dosen möjlig utan att jag själv egentligen ville. Det var något hon starkt trodde på. Jag kunde bara gå på den dosen i två veckor innan jag själv satte ner den då mina biverkningar blev alldeles för svåra. Nu i efterhand har det visat sig att vid den dosen kan medicinen tillomed varit på en toxisk nivå i min kropp.
Jag har nu slutat med medicinen för ungefär en månad sedan men har fortfarande utsättningssymptom då jag haft en sådan hög nivå i kroppen.Såklart har antidepressiva gett mig lite positiva effekter på mitt mående annars hade jag aldrig stått ut med detta i två år. Men då min kropp inte har kunnat bryta ner läkemedlet har det inte gett alls den effekt som var menat och som ett annat läkemedlet hade kunnat ge.
Min nuvarande läkare, som tog detta på allvar, är fantastiskt och har nu gjort en intern anmälan mot BUP för allt detta.
Är så besviken på vården att dem ger en så ung person ett starkt påverkade läkemedel utan riktig uppföljning och utan att lyssna på patientens upplevelse.
6 År med mediciner som inte fungerar-tas ej på allvar
Jag sökte mig till BUP som 11 åring. Min pappa var orolig för mitt mående under sommaren och tog mig till vårdcentralen för att få vägledning. Fick remiss till BUP och kallades dit efter några veckor. Kunde inte komma på de tider de gav (två stycken) så de sa att det uppenbarligen inte var så illa. I december samma år är jag 12 år gammal och försöker ta mitt liv. BUP tar mig på allvar då, dock så säger de att självmordsförsöket enbart var för uppmärksamhet. Vid första mötet med BUP i hemregion (var i en annan region när jag hamnade på sjukhus) får jag antidepressiva utskrivna. Kastas runt mellan olika personer från jourteamet, får ingen riktig samtalshjälp. Medicineringen trappar de bara upp mer och mer. Tillslut sitter jag som 13 åring på maxdos som ger mig milda symtom av serotonin syndrom. Jag tar upp det med mina föräldrar och läkare men de säger att jag bara vill sluta ta min medicin och att det inte är någon fara. Det är så otroligt obehagligt att varje dag genomlida serotonin syndrom (även fast det inte är grovt) så jag väljer att själv sluta ta min medicin. Gömmer för mina föräldrar att jag inte tar den och samlar alla tabletter på rummet. Får abstinens av att ha gått från 200mg till 0mg på en gång. Mår skit en stund men kände att det var värt det för att slippa ha skakningar, illamående, diarré, kallsvettning, etc. BUP visste inte om detta, jag hade ropat efter hjälp så länge utan att ha blivit tagen på allvar så jag kände inte att jag kunde berätta. Dock så saknade jag den obehagskänsla medicinen gav mig, utvecklade ett missbruk. Alla samlade tabletter som jag hade använde jag för att ge mig själv serotonin syndrom. Tog små överdoser som jag sedan trappade upp och lärde mig hur mycket jag skulle ta för att få önskad effekt. Försökte få hjälp för detta men BUP tog mig fortfarande inte på allvar.
Jag försöker ta mitt liv igen, denna gång med alla tabletter jag samlat på mig och hamnar på sjukhus igen. Försöker berätta om missbruket för läkarna där men de tror bara jag gjort patetiska självmordsförsök.
Är 14 och missbruket blir värre, jag överdosera minst en gång i veckan. Börjar tro att jag skadat levern och tar upp det med BUP men blir än igen inte tagen på allvar. De byter min medicin till en annan antidepressiv medicin någon gång på hösten/vintern när jag är 14. Två självmordsförsök på ca två månader, dör nästan båda gångerna. Hamnar på psyket och har idag PTSD symtom från vistelserna.
Stabiliseras lite efter andra vistelsen på psyket, dock inte pga psykiatrin alls. Har äntligen en psykolog, känner mig dock inte super trygg med henne. Känner inte att medicineringen fungerar och BUP väljer att byta medicin på mig. Denna nya medicinen ger mig dock grova dagliga panikattacker. Tar upp det med läkaren och de säger åt mig att testa en liten stund till. Panikattackerna fortsätter och det är inte hållbart så de byter tillbaka till den medicin jag hade tidigare. Jag bönar och ber om att få byta från SSRI till en SNRI men de säger att tyvärr går det inte. Så de sätter in medicin för bipolär sjukdom tillsammans med antidepressiva för att ”stabilisera” mitt mående (som förövrigt inte har dessa dalar och toppar de prata om).
Är nu 18, tar medicin som inte ger någon effekt och mår fortfarande skit. Tar maxdos av antidepressiva och måendestabiliserande och har gjort det i flera år utan någon synlig effekt. Allt är det samma som utan medicinen och jag funderar igen på att sluta ta den.
Läkare glömmer att skicka remiss
Efter ungefär 18 månaders kö diagnosticerade läkaren på närmsta Traumaprogram mig med komplex PTSD och skulle remittera mig till en terapeut på avdelningen. Månaderna går och jag frågar hur jag ligger till i kön till terapeuten. Läkaren säger att det inte borde vara långt kvar nu.
När jag läser min journal på 1177 så ser jag en anteckning daterad 6 månader efter att hen sade sig skickat remissen. Där står att hen glömde att skicka den och först nu kom på det.
Nu är behandlingen avslutad och jag har väntat i snart 2 år på att bli kallad till min vanliga psykiatrimottagning för recept etc.
Igår fick jag veta att jag inte verkar ha stått i den kön eftersom läkaren på Traumaprogrammet aldrig skickade den remissen heller. Och hen slutade på det jobbet för något år sedan.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
