Under 15 år av svår psykisk ohälsa har jag varit inlagd på så många ställen att jag inte längre kan räkna.

Det har varit så många sjukt avvikande händelser under min sjukdomsperiod att jag knappt vet vad jag ska välja men tänker skriva övergripande om en av de senaste.

Jag låg bältad många gånger nästan dagligen på en psykiatrisk avdelning där jag kände mig förhållandevis trygg om man jämför med andra ställen jag varit på.
Hade varit inlagd ca 1 år vilket var ovanligt länge på en akutvårdsavdelning.

När jag denna kvällen låg bältad så skrek jag hysteriskt och försökte ta mig loss men mitt vak vägrade ringa på klockan så ssk kunde komma.
Istället försökte hen lugna mig med att smeka mig på diverse ställen bland annat brösten och där nere och pussade ömt på mig och hyschade.
Hen var ny timanställd men hade redan hunnit ligga med en annan patient(!) och anstastade mig under den mest utsatta positionen man kan vara.

Hen är anmäld och avskedad men paniken i mig från då sitter kvar än idag då jag redan varit utsatt för övergrepp tidigare och när jag fick panikångest över det hen gjorde så blev jag bältad mer å mer å bältningen var så traumatisk redan innan men att bli bältad för ptsd stackare av tidigare bältningar var som att tvingas återuppleva allt hela tiden.

Jag har haft kontakt med psykiatrin sedan jag var sjutton år i olika omfattning. Idag är jag trettiotre. Jag har autism, ätstörning och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Mina trauman kommer enbart från händelser som utspelat sig när jag varit inlagd på psykiatriska avdelningar. Jag har både varit utsatt för sexuella övergrepp av medpatienter och en stor mängd tvångsåtgärder som bältningar, fasthållningar och tvångsinjektioner. När någonting triggar traumatiska minnen får jag kraftiga flashbacks där jag återupplever det jag varit utsatt för. Jag känner fysiskt ovälkomna händer som tar på min kropp, jag känner remmarna från bältessängen som spänns åt. Ångesten är outhärdlig, jag har vid flera tillfällen hyperventilerat i flera timmar när jag varit fast i flashbacks. Det gör att jag inte kan vårdas på någon av de avdelningar som jag har trauman från. Jag bor i en stor stad, så det borde gå att lösa. Men Norra sidan av stan vägrar ta emot mig, jag hänvisas till Södras avdelningar trots att de triggar flashbacks. Efter min senaste intox för en dryg månad sedan fördes jag med tvång och polis till den avdelning där de värsta händelserna utspelat sig. Personalen fick bokstavligen släpa in mig eftersom jag bara hyperventilerade i panik och var okontaktbar pga alla flashbacks. Personalen var otrevlig, de sa åt mig att skärpa mig och gav intrycket  att de ansåg att jag bara gjorde detta för att jävlas med dem. Efter två dygn av kontinuerliga lugnande injektioner insåg läkarna att det inte var rimligt att utsätta mig för en miljö jag var traumatiserad från och jag skrevs ut trots stort vårdbehov. De sa att det inte gick att flytta mig någon annanstans. Nu är jag hemma och försöker hålla nere ångesten genom att isolera mig och svälta. För jag har ingenstans att vända mig om jag blir självmordsbenägen igen, då händer bara samma sak igen, att de lägger in mig någonstans jag är traumatiserad från. Och jag överlever inte det igen. Ätstörningsenheterna vill inte veta av mig längre, min neuropsykiatriska mottagning har inte ställt upp med någonting och jag är för instabil för traumabehandling och psykoterapi. Jag är för komplex för vården. Eftersom jag har flera diagnoser som kräver ett samlat omhändertagande vill ingen ta ansvar. Alla skyller på varandra och hänvisar till att någon av mina andra diagnoser behöver tas hand om först. Jag önskar bara att någon kunde se att jag är EN människa.

Jag kom i kontakt med psykiatrin för första gången i mitt liv förra våren och både jag och min (friska, vettiga) mamma blev flera gånger chockade över flera saker under min vårdtid. Jag blev inlagd pga. att jag bröt ihop på min systers köksgolv efter att hon stoppat mig från att springa därifrån för att begå självmord. Hon ringde psykakuten och min mamma hämtad mig och körde mig dit. Läkaren jag träffade ville skicka hem mig men jag insisterade på att få hjälp då jag inte litade på mig själv och jag var osäker på om jag skulle klara att leva tills nästa dag. Läkaren gav till slut med sig och jag fick spendera natten på akuten. Jag mådde dåligt pga. att jag hade blivit våldtagen 2 dagar tidigare. Jag blev därför livrädd när en psykotisk patient var påväg in i mitt rum för att skötaren var lite för långsam med att stoppa honom. Hen ryckte på axlarna, rullade med ögonen och sa att han inte var något att bry sig om och lämnade mig ensam med min panikångest-attack.

Morgonen därpå ville läkarna återigen skicka hem mig men när jag berättade att jag hade starka självmordstankar så ändrade de sig plötsligt och jag blev inlagd på en psykiatri-avdelning.
Jag var inlagd under 10 dagar. Jag anser att de missbedömde mitt tillstånd genom att låta mig gå på promenad själv redan andra dagen jag var där. Jag gick vilse flera gånger och visste inte hur jag skulle hitta tillbaks till avdelningen. Jag hittade som tur var ett par andra skötare som hjälpte mig tillbaks. Det var tur för jag blev nästan påkörd av två cyklar för att jag var så desorienterad pga. medicin. Nästa gång jag var ute själv på promenad och inte hittade hem och frågade om hjälp av en annan personal så var han väldigt förvånad över att jag fick gå runt själv, jag kunde bara hålla med.

En gång höll jag på att få någon annan patients tabletter. Jag tog emot burken och läste som tur var på den, det stod någon annans namn (säg att hen hette Sandra) på burken så jag läste ”Sandra” högt. Skötaren svarade ja, Sandra, varsågod och ta din medicin. Jag svarade att jag inte hette Sandra och skötaren svarade va? heter du inte Sandra? Jag  sa att det var mycket som jag var osäker på just då men jag insisterade på att jag fortfarande visste vad jag hette och skötaren tog tillbaks burken.

Jag upplevde även att överläkaren inte var så intresserad av att lyssna på min anamnes och min förmodade diagnos utan försökte ställa diagnosen Mano-depressiv bara för att min pappa har den sjukdomen. Jag sa att jag inte trodde att jag hade den sjukdomen då jag aldrig tidigare i mitt liv varit varken manisk eller deprimerad. Jag sa dock att jag var öppen för medicinering och behandling om hen själv var säker på att hen ställt rätt diagnos och efter att hen hade talat med någon av mina anhöriga. Trots att jag mådde dåligt var jag medveten om att man inte kan ställa en diagnos utifrån en persons tillstånd direkt efter ett trauma. Det krävs en utredning och man brukar även lyssna på anhörigas berättelser.

Jag upplevde det som att de bara gissade diagnoser utan några som helst belägg. T.ex. så sa de att de trodde jag hade ADHD varpå jag frågade vilka grunder hen kommit fram till det eftersom det aldrig tidigare hade funnits någon som trott att jag haft den diagnosen, jag hade alltid haft lätt för mig i skolan och hade aldrig sociala svårigheter osv.

Under mitt inskrivningssamtal bad jag om ett graviditetstest då detta var något som bekymrade mig mycket. Efter 5 dagar genomförde jag en undersökning på akuten för våldtagna efter att själv ha sagt att jag borde nog skickas dit för att jag visste att det var viktigt att genomgå en undersökning inom en vecka efter en våldtäkt, personalen hade nämligen inte koll på när våldtäkten hade skett. När jag var påväg hem ifrån återbesöket på akuten för våldtagna så insåg jag att jag fortfarande inte visste om jag var gravid eller inte. Mamma sa: Va?! men var det inte därför du var här? Hon följde med mig tillbaka upp och de gav mig provsvaret.

Det hela slutade dock ganska bra; jag fick diagnosen PTSD vilket var det jag själv misstänkte redan från början och uppföljningskontakt med öppenvården.

Ibland vet jag inte vad som är värst; att inte få hjälp eller att veta att hjälpen inte går att få på grund av politikens satsningar på allt förutom psykisk ohälsa.

Det är 2010 och jag har varit självmordsbenägen länge. Jag har själgvskadat och min ringer psykakuten. Efter mycket om och men kommer jag dit, får vänta i timmar med min lilla packade väska, bara för att träffa personal som hånar mig och skickar hem mig igen. Några veckor senare tog jag min första överdos.

Även den gången möttes jag av ovillig personal, att det inte alls var något fel på mig och att jag överdrev. Ja tills blodproverna kom tillbaka och dom hittade mängder av medicin i mitt blod. Jag fick ligga inne i tre veckor, till dom – utan att meddela mig – bestämde sig för att skriva ut mig. Lyckades tjata till mig en ytterligare dag, så jag kunde bli hämtad.

Efter det följde år av självskador, självmordsförsök och en psykvård som sket fullständigt i mig.

Mitt ena försök kom nära. Jag var medvetslös i några dagar och fick efter IVA ligga på en demensavdelning. För psyk var fullt. Jag fick ingen samtalsvård, ingen medicinering, ingenting. Blev utskriven och hemskickad. Fick träffa min psykiatriker några veckor senare, som undrade varför jag var tillbaka och varför hen skulle hjälpa mig. All skuld las på mig. Sol vanligt.

Jag bytte hemort och sökte hjälp igen. Men ingen ville ta i det ens med tång. Har tappat räkningen på hur många gånger jag hamnade på akuten. Hur många självskattningsblanketter jag fyllt i, utan uppföljning. Hur många diagnoser jag fått utan utredning. Jag minns hur en läkare på vårdcentralen gav mig antipsykotisk medicin och medicin mot schizofreni, utan utredning. Hur många gånger min psykoterapeut vägrade att prata om mina trauman utan bara blicka framåt. Hur många gånger samma psykoterapeut sa att jag inte ska lägga någon vikt vid diagnoserna och att det inte var viktigt. Jag minns hur den där läkaren på vårdcentralen sa att sådana som mig var manipulativa och att jag ska vara tacksam att jag bor i Sverige, för i andra länder hade dom struntat i mig. Hur vårdcentralen vägrade behandla mig på grund av inkompetens inom området och hur psykiatrin inte tyckte jag mådde tillräckligt dåligt för att gå till dom, för att sedan återremittera mig till vårdcentralen. Hur psykologen på psykiatrin andra gången vi skulle ses hade glömt bort det, upprepade allting hen sa gången dessförinnan och hur jag borde uppsöka samtal hos en diakon. Hur jag där och då bestämde mig för att försöka privat och om det inte fungerade, helt ge upp. Men jag är kvar. Jag fick hjälp. Men jag fick inte hjälp av dom vårdinstanser som ska hjälpa människor i min situation. Vad ska det egentligen krävas för att få vård? Tydligen en tjock plånbok och en energi att kräva hjälp. Den energin så få i min situation har.

Inne på slutenvårdsavdelning berättar en mentalskötare hur en person blivit överfallen på sjukhuset på väg hem från jobbet. Med PTSD av överfall, sexuella övergrepp och ständigt otrygg var detta det sista jag ville höra som patient. Mentalskötare behöver högre utbildning för att vårda för jag kan berätta många, många fler historier liknande denna.

Har en mkt lång tid bakom mig inneliggande på lpt. Under 15 års tid har jag varit inlagd på lpt mer än halva tiden. Däremellan också på hsl med konverteringsbeslut vilket innebar att om jag ville bli utskriven skulle de omvandlas till lpt.

Jag har en bakgrund av grova sexuella övergrepp. Jag lever också sedan drygt 25 år med en partner som våldtar mig o slår mig. Min psykolog tyckte inte att jag skulle gnälla över det. Har man låtit gifta sig så gör man ju en överenskommelse om att sex är en del av äktenskapet. Min läkare på slutenvården tyckte att jag måste sluta se mig som ett offer o gav mig em dikt som en annan patient skrivit. Den hette: jag har ett val. Jag är inget offer

Har åkt i och ut på Psyk i ca 15 år. Har sammanlagt legat inne på lpt ca 6 år. Har väldigt många dåliga erfarenheter. En läkare stod o skrek att jag var så STÖRD att det inte finns någon hjälp. En läkare skrev vid en prövning till förvaltningsrätten att de bara kunde erbjuda mig palliativ vård ( vård i livets slutskede).

En annan gång när jag legat på lpt i 5 månader sa läk vid ett samtal på måndagen att jag blir utskriven på onsdagen. Hen skrev av lpt:t. Jag sa då att jag gärna ville åka på permission o komma tillbaka på onsdagen o bli utskriven. Då säger hen att jag har total avsaknad av följsamhet. Hen skrev ett nytt lpt o jag blev kvar i 2 mån till.

Jag har under åren ätit enorma mängder medicin som inte hjälpt utan bara gett biverkningar. För 4 år sedan träffade jag en ny psykolog. Jag är nu medicinfri, har inte varit inlagd på 18 månader o inte legat på intensivvården på 2 år( har legat på intensivvården ca 25 ggr innan pga kraftiga överdoseringar av läkemedel)

Jag anser att psykiatrin genom tvång, etc och tvånsmedicinering förlängt min sjukdomstid med minst 10 år. Jag har inget gott att säga om slutenvården.

Jag var inlagd på en psykiatrisk avdelning. Det var en av de mest stressfyllda veckorna i mitt liv. Jag hade under behandling mot dissociation, borderline och PTSD fått tillbaka minnen av ett trauma, var svårt chockad och hade intensiva självmordstankar. Jag berättade för läkaren på avdelningen att de inte fick låsa in mig där, att jag var tvungen att få gå på promenader och få aktivera mig normalt. Jag var där frivilligt. Överläkaren satte mig på en vårdgrad som innebar att jag endast fick lämna avdelningen för att gå på promenader tillsammans med personal. Varje dag bad jag om att få gå ut. De hade inte tid. Till slut fick min läkare från öppenvården komma dit och hjälpa mig bli utskriven. Jag var inlåst där i en vecka, fick inte veta vem min kontaktperson var eller hur länge jag skulle vara där. Personalen hade inte tid att svara på mina frågor.

Första morgonen när jag vaknade låg en patient på sitt rum och skrek på hjälp. I andra änden av avdelningen skriker en annan patient. Jag och de andra patienterna som var ute på avdelningen sprang i panik runt och försökte hitta personalen. De var helt försvunna.

En av de andra patienterna åt inte. Under fem dagar var hen i sitt rum, och var inte närvarande vid några måltider. Vi blev oroliga och försökte göra personalen uppmärksamma. De sa åt oss att inte oroa oss, hen hade visst ätit sa de. När hen gick ut för att röka såg vi blod från skärsår på hens ben. Vi försökte prata med hen, och hen pratade inte om någonting annat än självmord. Vi meddelade personalen och väntade på att de skulle göra någonting, men ingenting hände. Så vi, de andra patienterna, bestämde oss för att ingripa. Vi såg till så att hen aldrig var ensam, att det alltid var någon i hens rum eller att hen var i någon av våra. Senare berättade hen för mig att hen var där pga självmordsförsök, hon var tvpngsvårdad. Hen berättade att innan vi ingrep, hade hen hunnit vira loss en rem från en säng som stod i hens rum, och hade förberett för att kunna ta livet av sig inne på avdelningen. Vi avbröt hens självmordsförsök, ett självmordsförsök som personalen inte ens kände till. Hen berättade att personalen varit inne i hens rum och skällt ut hen eftersom vi sagt att hen inte ätit. ”Du oroar de andra patienterna”. Efter några dagar fick vi hen att äta. Hen var trött på att personalen skällde på hen för att hen inte åt, och ville visa att hen försökte. Hen var ätstörd, så hen hyperventilerade, skakade, och tårarna rann när hen försökte äta. Vi hämtade personal, som satt bredvid hen och försökte hjälpa. De sa att hen kunde få försöka äta i lugn och ro, ifred på sitt rum. Men dagsköterskan som gick förbi och såg avbröt dem, och jag har aldrig sett en människa prata med en annan människa på ett så respektlöst, empatilöst och kränkande sätt innan. Hen stod över patienten, som hade pågående panikångestattack, och sa med sträng, hög röst att ”nu går du inte från bordet förrän du ätit upp hela portionen”. Vi patienter som såg fick högljutt säga ifrån, ingen från personalen gjorde någonting.

En manlig patient blev kär i en kvinnlig patient. Hon var inte intresserad. Han försökte smeka hennes kropp och kysste hennes nacke. Hon försökte säga ifrån. När jag försökte hjälpa henne blev han aggressiv, och de andra patienterna fick hjälpa oss. Vi bad om personalens hjälp, de sa att de inte ville lägga sig i ”konflikten”. Han blev hotfull och skrek, personalen såg detta men ingrep inte. Vi gömde oss inne på hennes rum, han vägrade lämna oss ifred. Vi fick låsa dörren. Personalen bytte från dag- till kvällspersonal, de som gick på sitt pass blev aldrig informerade om händelsen utan undrade varför vi hade låst in oss.

En patient som varit där längre än mig berättade att hen veckorna innan jag kom dit bevittnat hemska saker. En patient hade spräckt sitt skallben mot en vägg. En annan tog livet av sig under en kort promenad. Jag frågade läkaren, som bekräftade. Det var därför jag inte fått gå promenader, de var rädda att det skulle hända igen. Det är ett så konstigt sätt att försöka hålla suicidala, svårt sjuka människor vid liv. Att låsa in dem, knappt prata med dem och inte låta dem aktivera sig med någonting annat än att och fundera på självmord. Jag var så rädd. Vi patienter fick hjälpa och stötta varandra.

En dag ringde en patient från en annan avdelning till en patient på avdelningen. Hen hade under en promenad de tog tillsammans varit på apoteket på sjukhuset, och hämtat ut allt hen kunde. Fick med sig tabletterna in på avdelningen och svalde dem där. Hen ringde nu sin bästa vän för att säga hejdå. Vi ringde personalen på hens avdelning för hjälp, de tackade för informationen. Men under hela tiden hade patienten på högtalartelefon på, så hens vän på vår avdelning, och vi som försökte hjälpa och trösta hen, hörde hur personalen kom in i hens rum och gav hen en utskällning. ”Varför ringer du till andra för att oroa dem?” ”Varför ljuger du för att få uppmärksamhet?” ”Enda sedan du kom till avdelningen har du bara varit ett problem”. Ingen ingrep och vi hörde hur hens tal blev mer och mer sluddrigt. Hens vän fick panik. Vi fick ringa 112. Hen vaknad upp på medicinsk akutvårdsavdelning, och de skickade hen tillbaka till avdelningen.

Sista dagen pratade en sköterka med mig innan jag skulle bli utskriven. Hen undrade hur jag mådde, och jag svarade att jag inte bryr mig om varken min ångest eller depression längre, jag står inte ut med det som hänt. Hen hade läst i min journal så hon visste vad jag menade. Mitt trauma, anledningen till att jag var där. Det var för stort, för svårt, jag kunde inte ta in det. Hen frågade någonting som jag tyckte lät märkligt, så jag bad hen förtydliga. Hen frågade om jag var säker på att det verkligen hade hänt. Jag sprang därifrån i panikångest. Hen brydde sig inte ens om att följa efter, eller se hur det var med mig.

Kommer vara en lång text med mycket annan information, jag lovar dock att allt blir relevant!

Detta inträffade på nyårsnatten i år. Jag har en historia av djup depression, ångest, självskadar, är suicid och har en ätstörning.
Under natten hade det inträffat en rad med händelser som – tillsammans med ett gammalt trauma från nyårsafton – gjorde att jag fick en total breakdown. Efter att ha panikattacker i flera timmar bestämde jag mig för att det var nog. Jag tänker avsluta mitt liv.

Jag börjar då gå mot en bro som jag vet är tillräckligt hög för att jag garanterat inte kommer överleva, men halvvägs dit är det något som stoppar mig. Jag drar mig till minnes vad min läkare och vårdkontakt alltid säger, jag måste ha hjälp nu. Jag måste ringa någon. Då jag var på annan ort än där jag är inskriven så visste jag inte vilka nummer jag kunde ringa för att få hjälp. Så medan jag går hem igen ringer jag 112 och förklarar situationen, de skickar en ambulans.

Ambulanspersonalen ansåg då att jag måste tas in, för jag var en fara för mig själv. Så de tar med mig i ambulansen och kör mig (tillsammans med min far) till akuten. Jag skriker av ångest i ambulansen för att jag helt enkelt inte kan kontrollera mig och är i total panik.
När jag sen kommer till akuten försöker de ta mitt blodtryck (som självklart inte stämmer när jag är i det stadiet) samt att jag får blåsa. De ser då att jag inte har druckit tillräckligt för att det är det som ska ha någon inverkan. Kommer inte ihåg exakta siffran, men de sa att det var så pass lågt att det får man efter en öl. Alltså var jag absolut inte påverkad av det.

Men personalen börjar sen säga till mig att jag ska vara tyst och att jag måste lugna ner mig. Att jag är löjlig osv. Detta gör självklart situationen värre. Men de tar kontakt med psykiatriska akutmottagningen i en annan stad som då blivit informerade om att jag kommer in och behöver hjälp.
Ambulansen får sedan klartecken att köra mig dit, så jag hamnar i ambulansen igen. När vi kommit en bit på vägen kallas ambulansen tillbaka, så de måste vända och köra tillbaka mig. De får då veta att de inte alls fått klartecken att åka iväg med mig, och jag hamnar tillbaka på akuten.

Här får jag då ett val, antingen väntar jag tills ambulansen kan köra mig (vilket kan ta ca 5h) eller så tar jag en taxi. Men de är väldigt noga med att säga att då måste jag sluta skrika och sluta vara löjlig, för om jag har panik och skriker i taxin kan chauffören vända om och inte vilja köra mig.

Jag får då sitta och trycka tillbaka min panikångest, vilket knappt ens går, och jag hamnar i en taxi vars förare håller på att somna på vägen dit så min far fick frenetiskt prata med honom för att han skulle hålla sig vaken.

Vi släpps av på psykiatriska akuten, där får vi då veta att de inte alls blivit informerade om att jag skulle komma in. Så vi får vänta på skiftbyte osv. innan jag sedan får komma in till läkaren. Även här tar de blodtryck som de började gorma om att det var lite, lite högt, vilket inte är konstigt eftersom jag nu har varit i total panik i ca 5h.
Efter det fick jag blåsa och de såg att jag hade ännu lägre än tidigare, så jag var inte påverkad.

Efter en stund kommer läkaren in. Hen frågar mig om jag har tidigare problematik, vad som hänt under kvällen, och om jag haft självmordsförsök tidigare. Jag förklarar då allt och berättar att jag har flera tidigare självmordsförsök.

Sedan frågar hen om jag har någon vid behov medicin för ångest, jag svarar att det har jag. Har Lergigan för att kunna somna om kvällarna samt mot ångest. Max 6 tabletter på ett dygn, och jag får ta alla på en gång om det behövs (ordinerat av min läkare) tar dagligen 2 när jag ska sova.

Hen frågar sen om jag har gått i någon terapi. Jag förklarar att jag gått på KBT och ERGT, hen ser förvirrad ut och jag måste på fullaste allvar förklara för hen vad ERGT och KBT är. KBT är ju en av de vanligaste behandlingsformerna, men hen hade uppriktigt ingen aning om vad det var. Här är när jag tappade hoppet.

Hen börjar sen säga att jag bara överdriver och att jag inte alls mår speciellt dåligt. Jag måste bara lugna ner mig och sluta ha panik, ”det blir bättre om du inte har panik” (det sista är vad hen sa ord för ord).

Efter det säger hen att hen tycker inte att jag har några psykiska problem och att jag bara är löjlig och överdriver för att få uppmärksamhet.
Detta är vad hen sa sedan, ordagrant:
”Vet du vad jag tycker? Jag tycker att du åker hem nu, så tar du 2 Lergigan – mer än vad du brukar ta förstår du- och så sover du lite. Sen när du vaknar, då tycker jag att du går ut på en promenad!”

1. Den mängden Lergigan tar jag dagligen..
2. Hen talar i en extremt nedlåtande och misstroende ton.
3. Hen säger till någon som just suttit och berättat för hen om att jag var ute och gick för att komma till bron och ta livet av mig, att jag borde gå ut och gå.

När hen märker att jag blir arg så säger hen med en nedlåtande ton:
”Eller vill du bli inlagd här kanske?”
Varpå jag svarar nej för att det är uppenbart att hen inte är kapabel för sin position som läkare inom psykiatrin.

Efter detta ska jag få en sjukresa hem, men då har sjuksköterskan mage att påstå att jag inte kan få en sjukresa för att jag bor i ett annat län egentligen. Men att hen lyckades fixa det ändå åt mig. Jag förklarar då att jag har rätt till sjukresa och att de inte hade kunnat neka mig det. Hen blir då obekväm och går därifrån.

Jag bryter ihop igen. Det var bara tur att jag hade min far med mig, för hade han inte varit med då skulle jag gått och tagit livet av mig efter besöket.

Även min far sitter helt mållös över den bemötandet jag fått och han sa: ”detta var nog det mest värdelösa läkarbesök jag någonsin varit på”. Han var riktigt förbannad, men har ingen koll på hur psykiatrin fungerar och han ville inte röra upp saker genom att bråka med dem när jag redan mådde så dåligt.

Hade jag inte haft med min pappa, så skulle det besöket antagligen slutat i min död… Så får det inte vara. De får inte behandla människor så här, speciellt inte såna som är så utsatta som folk med mental ohälsa.

Det var i våras och jag var mycket deprimerad och hade stora problem med min PTSD. Jag blev körd till psykakuten och efter någon timme fick jag träffa en läkare. Jag minns inte så mycket av samtalet men jag vet att jag sa ”det är ju inte så roligt att vara inlagd men jag orkar ju inte leva”. I slutet av samtalet sa läkaren att jag kunde gå hem med en medicinpåse, med läkemedel poängterade att de inte fungerade. Läkaren struntade i det och skickade hem mig när jag bokstavligt sa ”jag vill inte leva” och hälsade mig välkommen åter. Som tur var hade jag andra vårdkontakter som tvingade den läkaren att lägga in mig. Det är läskigt att tänka på att jag med största sannolikhet hade dött den eftermiddagen bara för att den läkaren inte lyssnade på mig.