Hej,
Hjärtat värker när jag läser om det fruktansvärda som hänt så många unga människor.
Jag kan inte jämföra mina upplevelser med hur illa det har varit för så många andra, men det är heller inte meningen att jämföra, utan enbart att berätta.
Jag var knappt 18 år när jag tog en intox för att jag var så deprimerad att jag såg ingen annan utväg. Jag ville nog inte dö, men jag ville så desperat ha hjälp. Jag började äta antidepressiva några veckor efter det, och livet tog ett enormt uppsving. Jag var glad, energisk och motgångar bet liksom inte på mig. Jag sprang ute på kvällarna och även när jag ramlade ner för en trappa och bröt min armbåge så reste jag mig och gick vidare. Min psykolog (som jag gick till privat) började oroa sig, ett sådant enormt uppsving i humöret på en person som precis börjat äta antidepp kunde tyda på bipolär sjukdom och mani. Hen, och min psykiater jag också gick till privat kunde inte jobba ihop då det inte finns något system för det, vilket ledde till att jag blev remitterad till en mottagning för unga vuxna. Jag fick efter många veckor ett brev hem om att jag skulle få träffa en läkare. Jag gick dit. Jag var en väldigt känslig person då, styrd av mitt humör och inte riktigt mig själv alls. Jag träffar denna läkare som är specialist inom psykiatri och valt att arbeta inom vård av unga, och berättar om hur min psykolog misstänker att jag möjligtvis är bipolär då jag blivit mycket risktagande och manisk sedan insättningen av min medicin. Hen kollar på mig och hånler, sedan säger hen ”Du kan inte komma hit och säga att du är bipolär bara för att du tycker att det är trendigt”
Jag reser mig upp och går. Min remiss blev sedan bortglömd och bortprioriterad eftersom att jag var vad som kallas ”icke vårdsökande” och hörde aldrig ett ord från hen igen.
Detta är en sak som jag tänkt på mycket. Det är en liten sak, men som jag tagit upp med flera psykologer/läkare på mottagningen efterråt. Kort och gott jobbar denna person fortfarande kvar på den mottagningen. Jag vet inte om min historia hjälper, eller om den ens är relevant i jämförelse med allt annat. Men nu har jag berättat.

Min syster sökte och fick ”vård” inom psykiatrin under många år. Det var tydligt att hon hade ett medicinmissbruk utöver både psykiska och somatiska diagnoser. Detta framkom i hennes journal.
Hon ringde sin psykiatriker efter ett av sina självmordsförsök och sa att hon inte klarade av att få så mycket medicin utskriven och ville ha det mer kontrollerat. Psykiatriker hänvisade till att hennes bästa vän kunde ansvara för medicinen. En vän som inte hade kunskap eller vilja att ta det ansvaret.

Min syster ringde några dagar senare en vårdare på en av de psykiatriska kliniker hon legat inne på. Hon är uppenbart påverkad av mediciner och sluddrar fram att hon behöver hjälp och att hon inte  kommer finnas mer dagen efter. Vårdaren säger att hen inte hinner prata då det är matdags på kliniken och lägger på luren. Hon dog morgon efter av en överdos. Lämnade ett meddelande på sin mobil om att hon inte orkade andas längre.

Detta finns som bevis då hon spelade in alla sina samtal. Psykiatrikern och den vårdare som tog emot samtalet blev båda anmälda. Vårdaren blev av med sitt jobb då det även visade sig att hen hade inlett en sexuell relation med min syster då hon var inlagd. Psykiatrikern jobbar kvar.

Något som fortfarande gör ont i mig är min tid hos ätstörningskliniken. När jag hamnade där hade jag varit sjuk i fem år, sedan tredje klass. Jag var väldigt sjuk vid den här tiden och kunde inte be om hjälp, sjukdomen tillät det inte – inombords skrek jag, men utåt var jag stum. Detta provocerade behandlarna väldigt mycket, jag upplevde att de blev irriterade på mig för att jag inte var mer tacksam. Många suckar och himlande med ögonen. Ingen var intresserad av att få veta varför jag blivit sjuk eller hur jag mådde i övrigt.

Första gången jag åt lunch med behandlarna lade de upp en portion åt mig som jag fick panik av. Jag hade i princip varit i konstant svält i fem år vid tillfället, och en normal portion mat såg i mina ögon därför helt vansinnig ut. Jag fick stark ångest vilket endast bemöttes med hånfullhet. ”Håll inte på sådär nu, det är bara att äta. Vill du bli inlagd? Vill du få sond?”, sa dem med hård röst. Det fick bara min panik att stegra. Den tonen hade de ofta mot mig, en ton som var rentav elak. Redan då tappade jag förtroende för behandlarna och den kom aldrig tillbaka.

När jag fick mitt matschema övervakades jag inte alls, och jag följde det således inte. Jag gick ner i vikt medan jag hade schemat, men min läkare sa bara att det var ”normalt”. Ingen ifrågasatte mig. Hur kan det vara normalt att gå NER i vikt under ett matschema? Det kändes som att hen tillät mig att fortsätta svälta, att hen uppmuntrade mig. Jag gick aldrig upp i vikt under min tid på ätstörningskliniken, vilket inte kommenterades.

Efter ett halvår utan tillfrisknande sa mina behandlare till mig att ”vi kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt”. De avslutade därför min behandling. Jag var femton år gammal, svårt sjuk och bara ett par veckor senare hamnade jag på sjukhus efter ett självmordsförsök. Att vuxna människor som har ett ansvar kan se på ett så sjukt barn som jag var och släppa iväg det för att det inte ”ville bli hjälpt” är för mig ofattbart än idag. Såklart jag ville ha hjälp! Men jag kunde inte be om den! Det enda ätstörningskliniken gjorde var att ge mig ett matschema jag inte ens behövde följa.

För 8 år sedan, jag var då 25 år, hade jag äntligen efter 8 månaders väntetid fått tid för att komma och prata med en psykiater om min psykiska ohälsa. Jag hade ingen livsglädje, ångest dagligen och jag ville egentligen bara dö, men tanken på min familj höll mig tillbaka.
Jag satt i väntrummet och väntade. 10 minuter gick, ingen kom, 20 minuter gick, ingen kom. Till slut 45 minuter sen kom psykiatern. Vid det tillfället hade jag redan varit på väg att gå hem flera gånger, men i receptionen sa de att då skulle jag få vänta 8 månader till innan jag fick träffa någon.
Jag följde med psykiatern in på kontoret, hen tog inte av sig jackan utan satte sig med ryggen åt mig vid datorn. Jag berättade om mina problem och bad om hjälp. Samtidigt sa jag att jag absolut inte ville ha sömntabletter eller lugnande utskrivet, för då var jag rädd att jag skulle ta alltihop.
Vi pratade i sammanlagt 15 minuter. När jag gick därifrån hade jag ett recept på Stilnoct 10 mg (sömntabletter) och ett recept på stesolid 10 mg
Jag gick därifrån med känslan av att min psykiater tyckte att mitt liv var lika värdelöst som jag. Det tog all min lilla kraft jag hade kvar att inte hämta ut tabletterna. Annars vet jag att jag inte hade suttit här i dag och skrivit min berättelse.

När jag började må dåligt i vuxen ålder så sökte jag mig till psykiatrin och fick träffa en trevlig läkare. Men trots att jag uttryckte självmordstankar, hade overklighetskänslor och ville ha vård så fick jag snällt vänta i vårdkö i över fyra månader innan jag fick samtalskontakt, det enda läkaren kunde göra var stt medicinera. De fyra månaderna kände jag mig värdelös mot samhället. Jag fick bo hos mina föräldrar utan inkomst eftersom försäkringskassan tog nästan ett halvår på sig med handläggning av min ersättning. Jag kände helt enkelt att det inte verkar vara någon prioritet att rehabilitera mig, en ung person på 23 år, så jag snabbt kunde ta mig ut till arbetslivet igen. Som tur är har jag fått bra hjälp efter de långa vårdköerna, med undantag för vissa personer jag inte klickat med. Men jag är fortfarande, tre år senare, helt sjukskriven. Jag undrar ibland om de kunnat förebygga allt om skolan och psykvården hade kunnat snappa upp mig tidigare. Jag sökte flera gånger vård för stress och magsyreattacker under gymnasiet, men fick alltid höra att jag bara skulle ”schemalägga min tid bättre”. Jag hade kontakt med Bup under grundskolan men de lät mig också glida ur fingrarna för jag var så duktig flicka, att jag kunde sköta skolan var viktigare än hur jag mådde. Nu är jag helt utbränd vid 25 års ålder med låg chans att någonsin kunna arbeta igen. Vi måste bli bättre på förebyggande vård och sänka vårdköerna!

För några år sedan mådde jag verkligen skit en kväll, jag visste inte vad jag skulle ta mig till, ville dö och skada mig och allt vad det var. Så jag ringde till psykakuten, tänkte att de kanske, eventuellt, skulle kunna hjälpa mig. Jag fick prata med en person. När jag gråtandes berättat hur jag mådde och att jag inte orkade mer sa hen att jag var välkommen dit. Då sa jag att jag inte kunde ta mig dit (hade ingen bil, orkade inte åka kollektivt) och då sa hen: ”Men varför ringer du hit då?” Just då blev jag så chockad att jag bara sa att jag inte visste och sedan lade på. Vem fan säger något sånt till en typ självmordsbenägen människa?

Första gången jag fick en remiss till en ätstörningsenhet tog de inte emot mig med orden ”Hen kan inte komma hit och prata om sin mammas missbruk”. Min mamma missbrukade då för tillfället, men jag hade symptom som senare resulterade i diagnosen anorexia nervosa och flertalet inläggningar. När jag månader senare fick kontakt med ätstörningsenheten rådfrågade jag en dag min kontakt där, som var sjuksköterska, om ett självskadesår gjort dagen innan som blivit djupare än jag tänkt mig. Hen satte på tejp och skickade med mig plåster hem, och vi pratade inte ett ord mer om det. Ungefär en månad senare försökte jag för första gången ta mitt liv och hamnade på barnakuten.

”Du ser ju inte ut att må så dåligt, du skrattar ju”
Så sa en läkare till mig på en psykiatrisk akutmottagning efter att jag försökt ta livet av mig och hade nysydda handleder.
Efterföljdes med: ”Känns mest som att du söker uppmärksamhet.”
Skratt är en försvarsmekanism jag besitter.

Dagarna innan spenderades på en medicinsk intensivvårdsavdelning, när det var dags att skrivas ut fick jag välja mellan LPT eller att skriva in mig frivilligt, jag valde frivilligt. Direkt på avdelningen skrev jag ut mig. Min far körde mig till psykakuten där jag fick det bemötandet.
Han valde att inte lägga in mig.

Samma natt så blev jag magpumpad och låg på en medicinsk intensivvårdsavdelning i en vecka.
Tänk om jag bott ensam och inte haft en far som tittade till mig?
Sannolikheten att jag varit vid liv idag är ungefär noll.

Att psykiatrin är en kall plats för oss sjuka att vara på är inget man kan se undan.
Hur överläkarnas syn på vården inom LPT oftast inte involverar patienten och hur maktlös man känner sig som patient när man inte har någonting att säga till om, makten står på deras sida och säger du emot får du absolut inte som du vill.
Vi är en siffra i journalen, ofta påpekas det när man agerar utåt eller skadar sig att man vill ha uppmärksamhet, trots att allt man vill är att få bort den hemska smärtan man känner inombords.
Jag har själv fått höra från personal ”men om du verkligen skulle velat vara död så hade du inte varit här så du vill ju leva” eller ” men om du nu så gärna vill dö så hade du kunnat rymma, du vill ju inte dö”.

På slutenvården erbjuds oftast ingen samtalskontakt utan vill man prata får man själv gå och påpeka detta för personal som i sin tur säger att de inte har tid.
Man blir fullproppad med massor av mediciner som oftast inte ens funkar ihop, varesig du vill det eller inte.
Inte nog där, de flesta sjuka har själva ingen ork att be om hjälp, bland annat en av anledningarna till att man har LPT, varför är det bara förvaring?
Hur tvångåtergäder fortfarande är lagligt är för mig oförståeligt i de flesta fall, skapar trauman och är ett hemskt övergrepp att vara med om. Oftast görs dessa tvångsåtergärder trots att det hade kunnat lösas på bättre sätt.

Slutenpsykiatrin är lätt att fastna i för oftast är du sjukare efter ett tag som inneliggande än vad du faktiskt var från början. Och de undrar om man ens vill bli bättre när det är dem som fått det sämre.

Jag var självmordsbenägen och fick vänta i två år innan jag fick plats på vuxenpsykiatrin efter att jag fyllt 18. Tänkte att allt äntligen skulle lösa sig, men så blev det inte.

Jag fick en ”läkarkontakt”. Denna läkarkontakt får jag träffa max var tredje månad, då tar besöket ungefär tre minuter hur dåligt jag än mår. Ibland slänger läkaren fram en eventuell diagnos efter att ha pratat med mig i två minuter. Om jag blir sjuk inför ett läkarbesök måste jag vänta i tre månader extra, mer än så har dom inte tid med.

Ibland får jag träffa en sjuksköterska mellan mina läkarbesök. Ber alltid om samtalskontakt och sjuksköterskan lovar alltid att hen ska ta upp det på teammötet, men det händer aldrig.

En gång kom jag dit och jag hade mått extra dåligt det senaste och behövde verkligen hjälp. Väl där fick jag reda på att min sjuksköterska avbokat tiden utan att berätta för mig och jag bröt ihop i väntrummet. Jag stod och grät och kunde knappt andas. Då så kom en sjuksköterska som egentligen hade rast och tog hand om mig. Hen var den enda bra hjälpen jag fått på mottagningen. Men hen fick jag aldrig träffa igen efter denna incidenten.

Hur mycket jag än ringer dem, får ”prio ett” och allt möjligt så får jag ingen hjälp. När jag ringer in med relativt akuta fall så får jag alltid svaret ”vi skickar detta med högsta prio, någon hör av sig idag” och ändå får jag ringa varje dag och påminna. Efter 10 dagar där dom skickat ärende med högsta prio hörde någon av sig. Detta har hänt flera gånger.

Ska jag verkligen behöva riskera mitt liv för att ingen bryr sig om mig? Jag trodde att jag äntligen skulle få hjälp när jag blev inskriven på allmänpsykiatrin, men inget händer. Jag har borderline och bipolär sjukdom typ 2, och ändå så får jag inte den hjälp jag behöver. Självmordstatistiken för människor med dessa diagnoser är hög men det verkar ingen inom vården bry sig om.