Jag vet inte hur många gånger jag lämnade bup efter att noggrant ha beskrivit mina självmordsplaner, för att sen läsa i min journal att jag inte nämnt något om detta. Mina tankar togs aldrig på allvar och viftades bort med argumentet att jag redan hade varit död om det var vad jag ville.
Felbehandlad utifrån journalanteckning
Jag har mött flera läkare som utövar maktmissbruk men utav dessa står en ut mer än de andra.
Han skrev i min journal att mina självmordsförsök var på lådsas och att jag bara självskadade för uppmärksamhet. Han skrev någon slags rubriktext att alla skulle läsa hans anteckning. Detta med förödande resultat. I många år blev jag behandlad utifrån den här läkarens journalanteckning. Jag har vart så nära död man kan komma…
Självklart har jag aldrig gjort suicudförsök på lådsas och inte heller självskadat för uppmärksamhet.
Suicidförsök ”en liten fadäs”
Jag hade legat inlagd för både anorexi och bulemi från när jag var 13 år och haft psykiska problem sen jag var 10 år gammal
När jag sen var runt 20 gjorde jag ett självmordsförsök för jag såg ingen annan utväg. Dagen efter vaknar jag upp på sjukhuset efter att någon hittat mig utomhus och ringt ambulans och har då mitt psykiatriska läkarsamtal. Han frågar då om jag vill dö? Då sa jag nej för jag va livrädd för vad som skulle hända om jag sa ja. Får då svaret av läkaren att vad bra – vi ser detta som en liten fadäs och jag blir utskriven en timma efter. Jag blev alltså magpumpad och var helt borta 24h och vi ser detta som en fadäs utan inbokad uppföljning. Kände sån skam och otroligt oviktigt efter detta.
”Du kommer ändå dö i suicid”
Min vän var svårt sjuk och bönade och bad om hjälp. Psykiatrin vägrade hjälpa henne. De lovade henne ptsd behandling men sa hon behövde bli mer stabil. Hon blev mer stabil och försökte be om det flera gånger innan allt förvärrades igen. De vägrade ge henne det och sa hon ändå skulle dö i suicid. Hon var inte välkommen till psykakuten ens och när polis hämtade henne vid tågspår eller på broar visste tom dem att hon inte var välkommen till psykakuten utan körde henne hem till hennes mamma. Nu är hon död. Hon ville leva. Hon ville få hjälp för att må bättre och precis innan hon dog pratade hon om att börja plugga.
Pga psykiatrin så lever hon inte idag. För hennes liv var inte värt att räddas för hon skulle ju ändå dö i suicid.
Suicidplan togs inte på allvar
Planerade en överdos, hade allt till den, bestämt datum och tid, skrivit avskedsbrev, planerat detaljer till min begravning, jag skulle inte överleva.
Berättade för sjuksköterskan på psykiatrin som jag hade samtal med varje vecka (fick ingen psykolog trots att jag bad om det och hörde till den kliniken i över ett år) men hennes svar var ”ja men så är det väll alltid för dig? Du har ju kroniska suicidtankar så sånthär är väll inget nytt?” Trots att jag gav alla detaljer fick jag inget gehör och efter ca 60 minuters samtal avslutade vi.
Det datumet jag hade bestämt så tog jag en överdos och låg ensam på golvet i min lägenhet i både spya och urin i ungefär 20 timmar innan jag orkade få upp migsjälv, tvätta av mig och golvet, och sen låtsas som att inget någonsin hänt.
Veckan efter så berättade jag för sjuksköterskan vad jag gjort och vad som hänt, hon frågade om jag ville ha ett läkarsamtal för att se om något var fel med min kropp vilket jag nekade. Det var ungefär 6 månader sedan och i dagsläget är mina blodprover, värden, och organ i totalt kaos och har leversvikt.
Hade dom bara tagit min plan på allvar kanske inte min kropp tagit sån skada och det är ett rent under att jag inte dog den gången
Jag vill vilja leva
Har läst i min journal att risken är förhöjd pga. kroniska suicidtankar/att jag är kroniskt suicidal.
Aldrig någon som pratat med mig om att detta är ett tillstånd som det finns en benämning på.
Jag börjar tro att jag måste acceptera att leva med viljan att dö. Samtidigt är mitt sista hopp att det inte är så, att jag inte ska behöva finna mig i det. Jag vill så gärna vilja leva.
Suicidrisken togs inte på allvar
Min syster tog sitt liv medan hon var inlagd på en sluten psykiatrisk vårdavdelning. Hon var intagen med LPT. Trots flera allvarliga suicidförsök tidigare, både hemma och inne på avdelningen, och trots att hon lyckades rymma från sjukhuset vid två tillfällen under den sista inläggningen så höjdes inte hennes tillsynsgrad, och suicidrisken togs inte på allvar. I hennes journalanteckningar från dagen/dagarna innan hon dog står det ”Suicidrisk: Låg/ingen.” på flera ställen. När hon hittades död i sitt rum var det 5 timmar efter att hon senast tittats till.
Rädd att inte bli tagen på allvar
Så länge man tex inte står på tågspåret så får man ingen hjälp. Man kontaktar aldrig psykakuten för att ”det finns dem som har det värre”. Det finns en ständig rädsla för att inte bli tagen på allvar av sjukvården. Samtidigt som du försämras och faktiskt börjar agera på dina kroniska suicidtankar.
Kroniska tankar ses som mindre allvarliga
Jag har fått höra att jag har kroniska suicidtankar, men ingen har förklarat vad det faktiskt betyder, har själv fått föröka hitta information. Jag har också upplevt att när jag uttryckt tankarna och det för mig känts som jag ska göra nått så har det inte tagits på allvar, istället har jag fått höra att: ”du gör ingenting ändå”. Eller när jag haft behov att prata om det för att det ska lätta, så har jag istället bara mötts med att de ska avledas. Pratas om annat, vilket bara förstärkt tankarna.
Har upplevt mycket att det överlag ses som mindre allvarliga tankar eller riktiga när de anses vara kroniska. Men för mig har de alltid varit precis lika svåra och jobbiga att hantera. Mycket fokus har hamnat på att jag inte försöker ”på riktigt” och då är tankarna inte heller något att diskutera, men de är fortfarande lika verkliga och lika mycket där ändå. Det skapar bara onödig skam när en blir bemött så.
Ingen tar mina tankar på allvar
Kuratorn och läkare byter samtals ämne så jag nämner självmord. Ingen vill lyssna utan skyller på att jag bara har ångest och eftersom jag inte har gjort ett ”riktigt försök” kommer jag inte göra det. Då jag har kroniska självmord tankar. Men jag känner mig oviktigt och som ingen tar mina tankar på allvar. Ibland har jag gått från ett besök med starkare tankar och planer än innan för ingen vill lyssna
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
