Jag har under de senaste åren varit inlagd väldigt frekvent inom slutenvården. Min öppenvård föreslog att vi skulle skriva ett självvald inläggning kontrakt för att jag enklare skulle kunna hamna inom slutenvården när det behövdes. Som ett led i att jag skulle få vara delaktig i min vård och att hinna att stoppa i tid. Många gånger har jag tyckt att processen att komma till avdelningen varit för komplicerad så jag har bävar inför det, låtit det gå alldeles för långt och det har slutat med vårdintyg vilket vi vill. Självvald inläggning lät bra och var en snabbare väg dit även om jag sedan konverterades till hsl och lpt. Sen kom corona vilket gjorde att de stängde ner Självvald inläggning och det som kändes som en trygghet togs nu ifrån mig. Pandemin har varit lång och det här har tyvärr gjort att jag vid samtliga inläggningar hamnat på lpt för att läkarna som tillhör andra ställen än min öppenvård inte tyckt att jag är i behov av slutenvården..
Vårdintyg utan bedömning
Jag var på medicinjouren för att bli sydd. Jag var stabil i måendet, deprimerad men stabil. Jag hade inte gjort något livshotande eller stort och allvarligt, och tänkte att jag bara skulle få gå hem när det var klart.
Läkaren frågade om mitt mående och jag svarade ärligt, att det inte var bra men att jag inte var suicidal. På något sätt fick han ur mig att jag hade planer som låg ca 1,5-2 månader fram i tiden. Han frågade om jag ville till psykakuten och jag sa nej. Han sa okej och gick iväg för att göra det läkare gör innan de plåstra om en, eller nått.
Han kom tillbaka en stund senare, sydde tre små stygn och jag hade inte ens hunnit sätta på mig tjocktröjan innan han sa ”jag ringde till psykakuten och de sa att du behövde gå dit. Så det är två här som ska följa med dig”.
Utanför rummet stod två ”vakter” som gick med mig över vägen till den andra byggnaden. Jag önskade att jag vågade säga ifrån, gå därifrån. Men det gick för fort. Jag skulle ju bara hem.
Jag kom in till bedömningsrummet, och hade inte pratat med någon annan än läkaren på medicin. In kommer läkaren för kvällen och säger ”hej. Vårdintyg är godkänt, så det är inget vi ska diskutera”.
Det var mitt första besök som inte innebar frivillig inläggning. Jag hade hört begreppet vårdintyg och hade för mig att det var LPT. Men jag måste ha kommit ihåg fel. Jag hade inte ens gjort en bedömning.
”vad betyder vårdintyg? Inte LPT va?”
”jo, jag behöver fixa lite men kommer tillbaka till dig snart” och sen gick han och jag förstod ingenting.
Injektionerna ges i rumpan
Jag var LPT:ad och hade fått ordinerat injektioner. Jag är väldigt blyg av mig inom slutenvården, det tar ett tag innan personal kan få mig att prata avslappnat, och det har blivit att jag knyter ann till någon enstaka och känner mig trygg med hen och otroligt otrygg med de andra.
Injektionerna ges i rumpan, vilket kanske är rimligt med tanke på att det är en stor muskel, och av säkerhetsskäl för patient är det två personal med. Jag får lägga mig på mage på britsen, och så drar ssk:n ner byxan så att hela rumpan visas. För dem är det väl inget konstigt, som ssk har du nog sätt mer och värre, men som blyg, otrygg ung vuxen som inte har något val, är det hemskt. En ssk gjorde det snyggt, hen vek ner byxan minimalt och tycktes förstå att det var integritetskränkande. Men de andra? Nä.
I och med LPT hade jag inte mycket att säga till om. De gick från en injektion till tre/dag, och när jag i panik sa att jag inte ville, med gråten i halsen, fick jag som svar av ssk:n : du är på LPT. Gör det frivilligt, annars blir det tvångsinjektion.
Sedan tackade hon mig ”för samarbete”, men det kändes mer som att hon tackade mig för att hon slapp tomultet med att ev behöva hålla fast och så. Det kändes som att jag istället hade behövt ett förlåt.
Straffad för att jag var rädd
Var inlagd med LPT, hade precis blivit myndig och hade noll koll på vad mina rättigheter innebar i praktiken. Men hade fått dom lite snabbt upplästa för mig.
När det efter ett kaotiskt dygn var dags för andra läkarutlåtandet hämtas jag och ombeds sätta mig på en pall. Det var fyra till personer i rummet, kanske fem(?) minns inte riktigt… Kommer ihåg rädslan över att ha någon sittandes bakom ryggen på mig. Den konstiga känslan av att ha blivit placerad på en pall framför läkaren som satt i kostym tillbaka lutad å tittade uppmanande på mig. Övriga personer i rummet var två studenter och en skötare, alla utom jag satt på en ordentlig stol.
Läkaren frågade frågor om måendet, varför jag inte ville leva, osv. Kunde inte svara på några av dom, det knöt sig i halsen av ångest och kunde inte slappna av när någon satt bakom mig. Hade sån extrem ångest och skämdes för att jag hamnat i situationen och nu inte ens klarade av att prata.
Läkaren suckade och sa kallt att tänkte jag minsann inte samarbeta så tänkte han inte göra det heller. Och vägra jag låta dom kontakta någon av mina föräldrar så kunde jag räkna med att få bli kvar på avdelningen länge…
Det kändes som ett hot och anledningen till att jag inte ville att mina föräldrar skulle kontaktas var pga det förekom våld. För mig kändes det som att bli straffad för att vara rädd.
Och frågan varför jag inte kunde prata, eller varför jag inte ville att mina föräldrar skulle blandas in. Den frågan ställdes aldrig.
Läkaren bara antog att jag var omedgörlig å obstinat.
Och ingen annan i rummet sa till eller satte ned foten.
Det är så viktigt att vården inte dömer en innan dom fått en klar bild. Att man förstår att alla kan kommunicera, fast på olika sätt OM man får tiden och möjligheten. Och snälla, hota inte med att hålla kvar en längre bara för att man inte vill ha ens familj delaktig. Jag förstår att familj kan vara en bra resurs, men att försöka tvinga någon fram till att ta kontakt med någon som man kämpat för att börja bryta banden med pga våld. Det känns nästan värre än våldet i sig.
”Säger jag nej riskerar jag något värre”
Jag har varit på lpt många gånger och det har väll varit rätt i stunden men det är så ofta som det har hotats med tvångsåtgärder bara för att dom vet att dom kan. Den totala maktlösheten att vara tvångsvårdad. Att då också hamna under en överläkare eller övrig vårdpersonal som utnyttjar maktövertaget. Många gånger kanske det varit för mitt bästa eller jag hoppas iaf på det. Men att få hot om sond, mediciner, indragna permissioner, sänkt tillsynsgrad eller vak för att min ångest är för stark och jsg till exempel inte får i mig exakt hela näringsdrycken. Att inte ha något val när läkaren ordinerar mediciner som jag inte vill ha men jag vet att säger jag nej då riskerar jag något värre.
Det är så svårt att se vad som görs för mitt eget bästa och vad som sker för att det varit så sist jag var där eller vilka hot som är deras maktspel. Det värsta är nog ändå maktlösheten, jag har inte något att säga till om och det kväver mig mer och mer för varje gång de skriver ett vårdintyg. Dom förstår nog inte att de där hoten som för dom mest slinker ut av bara farten träffar så ofantligt mycket starkare än dom tror. Dom stämplar ut och går hem. Dom har valt att vara innanför dessa låsta dörrar. inte jag, jag vill bara där ifrån.
Att inte få vara ifred
Att vara så sjuk att behöva vårdas med tvång är nåt jag aldrig kommer förstå där och då, men det har räddat livet på mig. Men, det är så hemskt på samma gång. Att inte få vara ifred, ha extravak för att man är rädd att jag ska göra mig själv illa. Att inte få duscha ifred. Det är nog något man inte förstår hur jobbigt det är om man inte varit med om det själv.
Bältad utan LPT
Jag har genom åren haft tvångsvård många gånger. Har varit inlagd med tvångsvård nu i över två år. En gång skulle läkaren skriva LPT för att jag skulle kunna vårdas mot min vilja. Jag blev utsatt för tvångsåtgärder dagligen när de efter två veckor när de skulle skicka in till förvaltningsrätten märkte att jag inte hade någon tvångsvård. De hade alltså bältat mig, gett mig medicin osv utan att ha haft ett lpt på mig. De sa dem skulle anmäla sig själva men jag har inte hört något om det och det var längesen. Idag har jag haft tvångsvård länge. Och jag ser inte hur jag någonsin ska kunna vara inlagd frivilligt efter allt vården gjort. För när jag väl sökt frivilligt har de alltid nekat mig vård
Ogrundad hotelse om sond
Är på tvångsvård för bulimi. En sköterska hotade mig med att bli sondmatad när jag inte åt maten. Pratade med en sjuksköterska och allt detta denna sköterskan hade sagt stämde inte ens, har aldrig varit på tal om att jag ska bli sondad…
Du njuter av uppmärksamheten
Jag var inlagd delvis på grund av att jag hade anorexi. Personal hotade mig ofta med att jag skulle få sond men en skötare tog det här hotet för långt och fick mig att känna mig extremt obekväm. Jag satt själv på mitt rum på sängkanten när han kom in. Han satte sig precis bredvid mig på sängkanten och jag flyttade mig längre ifrån honom för jag tyckte han var för nära. Han flyttade då efter mig på sängkanten så han återigen satt precis bredvid mig och våra lår nuddade varandra. Jag kände mig rädd, utsatt. Han sa sen att jag snart kommer få sond och petade mig på näsan med sitt finger. ”där kommer du få en slang upp i näsan” jag slog bort hans hand men en gång till petade han mig på näsan. Jag fick inte fram ett ord. Han gick ut ur rummet och jag kunde andas igen.
När jag direkt efter skulle ta blodprov svimmade jag och de bedömde att jag behövde tas till akuten. Jag ville inte dit men de påpekade att jag hade LPT och jag bestämde mig för att inte göra motstånd. Skötaren som tidigare kommit in i mitt rum skulle skjutsa mig dit i rullstol. Jag vågade inte säga ifrån. När han skjutsade mig genom de långa kulvertarna där inte en enda annan människa syntes till kände jag mig rädd. Rädd för att han skulle bli för närgången igen. Jag visste att jag var för svag för att orka springa därifrån eller göra motstånd.
När vi var klara på akuten skulle han skjutsa mig tillbaka till psykavdelningen. Men på vägen tillbaka sa han något i stil med. ”Du älskar den här uppmärksamheten, du njuter ju av det här”. Detta sa han till en person som var inlagd mot sin vilja på en psykavdelning och varje dag försökte bli utskriven och inte ville något hellre än att få vara ifred med sin sjukdom. Jag ville inte ha uppmärksamhet, jag njöt inte av uppmärksamheten, jag var sjuk. Sjuk i en sjukdom som fick mig att gör allt för att inte få i mig mat och vätska. Det han sa och hur han behandlade mig satte djupa spår. Jag har blivit mer rädd och osäker kring män och att bli berörd och är nu livrädd för att folk ska tro att jag gör saker för uppmärksamhet. Därför vågar jag inte längre be om hjälp när jag mår dåligt. Framförallt inte från psykvården.
Sond i väntan på specialiserad ätstörningsvård
Jag har många gånger fastnat på psykiatriska avdelningar i väntan på specialiserad ätstörningsvård. Det brukar sluta med sondmatning på tvång eftersom psykiatrin har noll kompetens kring hantering och bemötande av svåra ätstörningar. Det enda de kan göra är att vänta på att jag blir så pass medicinskt dålig att de får sätta en sond.
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
