”Du är färdigbehandlad.” sade de efter att jag fått terapi för EIPS. Att PTSD var obehandlad och starkare än någonsin togs det aldrig hänsyn till.

Varför får det gå till så här? I Sverige?  I vården? Eller psykvården.  Jag har varit /är så sjuk i 3 år. Ville ha tillbaka mitt liv, hade lite hopp fr början men ”vården” jag fick först i slutenvård bestod av lägga pussel el titta på tv. För sjuk, då fick jag skylla mig själv. Sen öppen”vård”. Iofs snäll kp o inte samma förnedring som avdelning. Men 1 h i veckan, löften om förändring, stöd hjälp som aldrig blev mer än ord. Nu är jag slut. Inget liv, alla vänner, släktingar,  personal tagit avstånd. Mitt fel. Borde valt ”riktig” sjukdom istället för psykisk. Jag vet att fel begåtts. Jag vet man kan överklaga, kontakta ivo osv. De som bestämmer vet att jag inte längre har ngn ork kvar. Även om jag hade. Vem skulle tro mig? När vården anser allt är mitt fel. Nu är det för sent. Jag hade ett liv. Någon/nånting tog det ifrån mig. Levande död. Inget positivt kvar. Är det humant ? Ska inte vård göra en människa frisk? Iaf bättre? Eller om det är obotligt leda till döden. I somatisk vård en värdig död m lindring. Hade ett liv värt att leva. Det togs ifrån mig. Värdig död? Inte ens det. Jag är så fruktansvärt trött, ledsen, besviken, hjälplös. Inte ens korrekt diagnos. Nu är jag tydligen för gammal också för att få en utredning.  Varför finns det lagar som inte efterlevs? Varför gäller de inte alla? Lika värde.. Inte sant. Helt ok behandla psykiskt sjuka hursomhelst. När jag ännu fanns, hade ord, kraft. Kunde jag ha stridit. Då fanns ingen anledning. Nu finns ingen ork. Hur kan tom psykiatrin hävda det inte är skillnad på somatisk/psykisk ohälsa?  Skulle verkligen en ”normal ” människa som drabbas av komplicerat benbrott acceptera att bli opererad av en som inte är kirurg? Ens utbildad i vård? Nej. Men det skulle inte hända. Jag fick inte adekvat hjälp. Det jag blev ”erbjuden” var fullständigt orimligt. När jag vägrade fick jag skylla mig själv. ”Du blev erbjuden hjälp, du tackade nej”. Jag gjorde det. Precis som en m benbrott skulle vägra bli opererad av outbildad person m slö kniv. Skillnaden är att de har alternativ.  Inte jag.

Vid en period när jag var inlagd var det bestämt att jag skulle vara på mitt rum med en personal och inte fick gå ut ur rummet. Om jag gick ut ur rummet skulle de leda eller övertala mig att gå tillbaka. Men en specifik personal, vid två tillfällen, tryckte bara på larmet så fort jag satte foten utanför rummet så att en armé av personal kom och spände fast mig. Jag blev alltså bältad för att jag gick ut ur ett rum.

Att jag hade blivit utsatt var inte något nytt, inte heller var reaktionerna det.
För ett år sedan öppnade jag upp mig inför min sjuksköterska på psykiatrin, där jag önskade att få kontakt med en psykolog. Men så blev det inte, psykologerna hos psykiatrin finns enligt sjuksköterskan ”bara till för de som behöver absolut hjälp”. Sköterskan sa även då att det handlade om människor som försökt ta livet av sig. Varje dag möts jag av ett obehag i kroppen när jag får flashbacks för grova övergrepp som jag blivit drabbad av, det är på gränsen till att jag inte kan leva på det sättet jag önskar. Men det räcker inte, för att prata så behöver jag må sämre (deras uppfattning av sämre). Jag vill inte behöva gå till en kurator på Umo för att läka mig själv.

Jag är bipolär, fick diagnosen hösten 2015.
Samma år hade jag varit manisk hela sommaren, utan att jag eller närstående förstod vad som hände, pga att jag inte hade någon diagnos. Till slut besökte jag vårdcentral tillsammans med mamma, i september. Läkaren där skickade oss till psykakuten, för att hon ansåg att jag var så pass manisk att jag riskerade att hamna i psykos.

På psykakuten ville de inte lägga in mig för att jag inte var manisk nog. Jag fick hota med suicid och fick då sova över en natt.

I oktober blir jag psykotisk och jag och mamma åker tillbaka till psykakuten. Jag flippar ur totalt på akutrummet, hallucinerar och skriker, men blir lite lugnare efter några timmar. Då får jag en remiss i ett kuvert och läkaren säger att jag måste åka till en annan stad för att få bli inlagd. Så jag traskar ut från psykakuten (mamma hade åkt iväg) med kuvertet i handen. Senare under dagen leder vanföreställningarna till att jag hoppar på ett tåg och åker flera timmar söderut, blir omhändertagen av polis, körd till psykakuten i staden och får LPT. Dagen efter körs jag i sjuktransport till min hemstad och är inlagd i en månad på LPT.
Allt detta hade kunnat undvikas både första och andra gången på psykakuten.

Jag var inlagd med LPT och läkaren hade satt in en medicin som skulle ges via dropp – var det han sa. När jag skulle få den första gången fick jag en chock att den gavs med en spruta i rumpan. Jag blev för chockad för att våga säga nej. Efter några gånger samlade jag mod till mig och när SSK:n kom för att hämta mig en dag sa jag nej, jag vill inte. Hon hörde inte paniken i min röst, eller så brydde hon sig inte. Hon sa: ”Kom nu och ta den, annars blir det med tvång”. Så jag tog den ”frivilligt”, fylld av skam och äckelkänslor över det som jag tyckte var nedvärderande, för alternativet var ju med tvång, och jag vågar inte korsa den gränsen för vad de kan göra med/mot en bara man har de där tre bokstäverna i inskrivningen.

Jag kom in till psykakuten för att få tillgång till ett mobilt team. Jag mådde dåligt och AT läkaren var orolig och trodde bestämt inläggning. Jag dämpade direkt ner att jag inte behövde läggas in (det var sant), bara för att de kunde skriva LPT om jag ifrågasatte. Även om jag inte skulle neka vård officiellt har de skrivit vårdintyg ”preventivt” tidigare. Han sa att PIVA var rutin vid suicididrisksinläggningar och jag visste att den situationen hade inneburit skräcken för att gråta för högt eftersom inget skyddade mig från att bli tvångsmedicinerad och/eller bältad.

Jag behövde inte bli inlagd, men det var för att beslutsfattande läkare råkade känna mig.

Jag var inlagd på en akutpsykiatrisk vårdavdelning under HSL och fick stark sömnmedicin ordinerat (utan min vetskap) redan första kvällen. När  sjuksköterskan kom och gav mig medicinen förklarade jag att jag helst avstod pga att jag inte hade några större problem med sömnen och gärna ville undvika narkotika-klassade preparat. Som respons fick jag ett hårt ”Motsätter du dig vård? Vi har rätt att tvångsvårda och tvångsmedicinera dig i sådana fall.” Jag blev helt paff och svarade att ”nej det gör jag inte?” Fick som svar ”då måste du ta medicinen nu.”

Därefter var jag livrädd för att ifrågasätta vården och behandlingen jag fick. Jag kände mig helt livegen till avdelningen trots att jag på pappret var där helt frivilligt.

Jag var inlagd under LPT i 16 månader på både en akut psykiatrisk avdelning samt en allmänpsykiatrisk avdelning utan uppehåll. På den allmänna avdelningen så eskalerade mitt självskadebeteende enormt till den grad att det blev livshotande. Istället för att personalen frågade varför jag skadade mig själv så illa, eller försökte stoppa det mer än att naken visitera mig (fick stå helt naken och sedan sätta mig på huk och hosta…) och rev mitt rum upp och ner i jakt efter det jag använde. Så bestämde läkaren att de skulle gipsa mig. Jag hade inget val. Antingen skulle de bälta mig till handkirurgen eller så kunde jag få gå frivilligt. Jag valde till sist att gå frivilligt, men det var aldrig mitt val överhuvudtaget. De gipsade min arm där jag skadat mig som mest, för att får mig att sluta skada mig. De satte gipset över handen (även om jag bara skadat mig på under armen) så att jag inte kunde använda min högra hand överhuvudtaget. Det fick mig inte att skada mig mindre, även om det blev svårare för mig. Gipset löste absolut ingenting såklart eftersom ingen valde att gå ner i djupet på VARFÖR jag gjorde mig så illa. Istället för att prata med mig, försöka komma fram till hur jag skulle hantera min ångest, så fick jag vara gipsad i över en månad. Det var tufft eftersom jag är höger hänt och mesta dels av tiden hade gipset över mina fingrar. Det försvårade min vardag otroligt mycket. Men löste inga problem.

Det ju nästan värst när psykiatriska enheter och enskilda behandlare gång på gång säger att de är vana att jobba med samsjuklighet och att de kan det och sen fungerar vården ändå inte. Flera gånger har jag fått höra att de är vana att ta hänsyn till och arbeta med ”såna som jag” och senare fått veta/höra/förstå att de aldrig mött och behandlat någon som jag. Men alltså, jag är inte en alien eller så. Jag har komplex ptsd pga trauman under uppväxten. Jag stämmer också in på andra diagnoser så som dissociativt syndrom, depression, utmattning men också en tydlig ätstörning och viss emotionell instabilitet. Det ÄR inte konstigt när man har komplex ptsd. Det kan vara lite problematiskt pga att komplex ptsd inte finns med i den senaste översatta diagnosmanualen men den finns på engelska o h den finns framför allt i verkligheten. Men i min verklighet får jag olika diagnoser och trots att flera behandlare verkar veta vad som skulle behövas egentligen och jag håller med så lyckas vi inte.