Jag lider av Anorexia Nervosa och går sedan ett par veckor tillbaka dagvårdsbehandling för min ätstörning men fick nyligen veta att dagvården från och med nästa vecka kommer vara stängd i sex hela veckor framöver. Sex veckor står jag utan den vård jag behöver. Såklart måste även personalen inom vården få ha semester men det måste finnas en annan lösning än att hips vips stänga ner dagvården under så många veckor. Ätstörningar tar inte sommarlov och sex veckor utan den vård en behöver kan ge katastrofala konsekvenser. Hur skulle det se ut om vi sa till en cancer patient ”nä alltså förlåt men du kan inte få någon behandling nu under sommaren för personalen behöver semester. Vi fortsätter sen till hösten igen”.
Nekad vård på akuten
För andra gången den här veckan har jag blivit nekad vård av personal på akutpsykiatrin. Överläkaren ville bara diskutera mediciner och trots att jag vid ett flertal tillfällen försökte berätta hur jag mådde och inte ville leva längre så ignorerade hen det totalt. Nu är jag hemma igen och känner ångesten stiga. Fasar för imorgon. Vill inte uppleva morgondagen. Man ska inte behöva bli behandlad så när man redan mår dåligt.
För stort kontrollbehov?
Min dåvarande sambo misshandlade mig fysiskt i ett gräl, efter en lång tids psykisk misshandel. Vårt barn var då ca 1,5 år och jag hade tagit hand om hen till 95% eftersom min sambo jobbade borta under veckorna och ”behövde vila” när han kom hem på helgerna.
Efter grälet sökte jag hjälp och fick antideppressiva och psykologkontakt.
Första – och enda – mötet med psykologen går ut på att hen sitter med händerna knäppta över pösmagen och säger att om jag inte hade så stort kontrollbehov så skulle det här nog lösa sig…
”För intelligent” för att få adekvat vård
Jag har sedan barnsben alltid varit mycket duktig på språk. Det var en flykt att få komma in i böckernas värld. Jag lånade säkert tio böcker eller mer per vecka. Språket hos mig var därför mer utvecklat än hos jämnåriga ungdomar.
Tydligen är intelligens ett hinder ifall man vill ha psykiatrisk vård. Jag led i många år av självmordstankar, självskadebeteende, ångest och depression. Jag har sökt vård hos BUP och vuxenpsykiatrin sex, sju gånger. Många är de gånger jag har hört att jag är för smart för att må dåligt. För tystlåten. Inte tillräckligt aggressiv. ”Du är för vältalig för att vara sjuk” fick jag höra när jag skar mig och drack alkohol som mest. Det gör ont att inte bli trodd. När jag begärde ut mina journaler vid ett tillfälle står det att jag är ”lugn med ett normalt tankeflöde”. Ja, jag kan resonera, jag kan väga alternativ och jag har kapacitet att se ur många olika perspektiv. Jag var inte desto mindre självmordsbenägen på grund av barndomstrauma. Jag har haft mer hjälp av AA än av psykiatrin i Sverige. De tog mig åtminstone på allvar. Det är ett stort problem att man som en tystlåten och introvert personlighet inte kan få adekvat hjälp då man inte passar in i någon slags ”mall”.
Jag har aldrig varit inlagd inom psykiatrin, men jag har å andra sidan aldrig känt tillräckligt med tillit för att erkänna att jag har varit självmordsbenägen. Jag anser att det borde ha räckt med att erkänna alkoholmissbruk, ärr, depression och destruktiva tankar. Någon borde ha tagit sig tid att se på fakta, istället för att se mig som en snäll liten flicka med ”vanliga tonårsproblem”. Dessutom hade jag hört att inläggning kan innebära att man av någon anledning riskerar att få en plats inom rättspsykiatrin och där hör man absolut inte hemma som ensam kvinna utan brottshistorik. Jag har sökt hjälp vid olika tillfällen i 15 års tid, och har istället alltid landat i att jag får hjälpa mig själv att överleva. ”Antingen överlever jag det här eller så gör jag det inte” har varit mitt mantra, min enda tröst i en hård och kall verklighet. Jag har fått läsa KBT och socialpsykiatri på egen hand för att bota mig själv. Jag är mycket bättre idag, men inte helt bra. Jag lider fortfarande av ångest inför helt vanliga samtal till vårdcentraler och myndighetskontakter eftersom jag bär på känslan av att inte bli trodd.
Jag anser att en del av psykiatrin bör utökas med avdelning av ”själslig vård” där någons uppgift enbart blir att lyssna och bekräfta istället för att döma och kategorisera. Att bli sedd är nämligen det första steget till läkning. Ett mer radikalt förslag är att man tänker utanför boxen och erbjuder meditationsövningar, nedvarvningstekniker och Qigong. Det är bättre att man instruerar och visar hur man varvar ner än att man skickar hem patienter med ”hemuppgifter” som till exempel består av att tänka fem positiva tankar om sig själv varje dag. Det blir för orealistiskt. Psykiatrin behöver bli mjukare och mer medmänsklig.
Helhetsbild
Jag hade erfarit mobbning (vid mer än ett tillfälle) på jobbet och bröt slutligen ihop. Jag har även diagnosticerats med Hashimotos, vilket jag upplyste psyk om – och vilket de fullständigt sket i.
Istället stirrade man sig blind på MADRS-skattningen, försökte pumpa i mig antidepressiva och atarax samt försökte leda alla frågor till att jag skulle vara bipolär.
”Är du heeelt säker nu att du inte har upplevt…. upplevt… ehm.. lite ”gladare perioder”?”
Ja – jag är helt säker.
Jag blev mobbad på jobbet och hade en sköldkörtel ur funktion…
(Vilket senare också bekräftades hos en endokrinolog)
Men se.. det sket man i… Varför skulle arbetet eller någon kroppslig sjukdom påverka måendet?
Läser man dessutom lite mer om mobbning så kan man lätt se att ptsd är rätt vanligt förekommande bland mobboffer… och att nedstämdhet är tämligen vanligt bland hypotyreos-patienter…
Godtyckligt så att det skriker om det.
Mellan stolarna
Jag ska inleda med att min historia må vara lång, men inte såpass hemsk som många andra.
Sedan 8 år tillbaka har jag varit inom psykiatrin, då efter att en skolkurator slagit larm, nu efter, tja, egentligen samma sak, fast på universitetet. Redan i början insåg jag att det här med psykiatrin och att faktiskt få hjälp, det kan bli knepigt. Fick träffa en socionom, två veckor senare var hen iväg på semester, så jag skickades till en ny behandlare. Det funkade dåligt med den nya behandlaren, jag var suicidal och deprimerad, men enligt hen var mina fobier (nålar och folkmassor) viktigare att behandla. När det sedan plötsligt skulle utredas om Autism och ADHD utan att jag ens informerats fick jag nog och lämnade psykvården. Jag ville ha hjälp, inte få reda på fler problem med mig och min person. Ett försök med privatpsykolog gjordes men då var jag redan så trött på folk som skulle riva i mitt känsloliv och allt vad KBT heter att det inte blev vidare bra.
Ett halvår senare, nu inne på gymnasiet var jag tillbaka på psyk. Lika deprimerad och med precis samma sjukdomsförlopp. För mycket stress och PANG depression. Nu ville vården inte alls utreda mig, utan skickade mig till ännu en behandlare. Denne behandlare var det nog inget fel på, förutom att hen var van vid yngre barn och tilltalade mig som en femåring. Någon som vanligtvis är skärpt, och 17, vill inte bli tilltalad som en femåring… ännu en gång gav jag upp.
Ett år senare hade jag utvecklat en ätstörning, och skickades till ätstörningsenheten. Jag fick träffa en dietist som faktiskt verkade förstå mig. Hen kunde stötta mig, men egentligen inte behandla. När vi, jag och dietisten, bad överläkaren om att jag skulle få en psykolog fick vi höra ”du får ingen psykologkontakt innan du äter som folk”. Jag hade anorexia. Man kan tycka att en överläkare skulle förstå problemet här men när jag påpekade att jag försöker, men inte kan, fick vi höra ”nejmen då får vi väl vänta tills du är så underviktig att vi kan lägga in dig med tvång.”. Jag lämnade rummet och gick aldrig tillbaka. Tilliten till sjukvården fick sig ännu en törn.
Jag var nu inne på sista året i gymnasiet och hade på egen hand lyckats gå upp så att jag var normalviktig, men stressen fortsatte och jag var fortfarande deprimerad. Man skickade mig till öppenvården och började genast sätta in mediciner, jag hade tagit tre antidepressiva innan och under sista terminen i gymnasiet och en bit in på hösten mitt första år på folkis mer än fördubblades det. Efter 7 antidepp och en antipsykotisk gav man upp. Jag fick dock även en samtalskontakt, som inte var fäst vid KBT utan istället körde PDT. Det tog två år, men sommaren 2018 bedömdes jag som inte deprimerad, känslig javisst, men inte sjuk.
Vårterminen 18 hade jag gått kanske två-tre dagar i veckan, och fått ta antihistamin som ångestdämpare för att klara det. Trots det bestämde jag mig för att börja studera på universitet hösten 2018. Jag fick två månader, sedan upptäcktes på en rutinkontroll att mitt blodtryck var skyhögt. Stress sades vara orsaken, under en vecka skickades jag från UMO, till Studenthälsan, till vårdcentralen till jourenheten för psykiatri. Man satte in medicin igen och sa åt mig att ta maxdos av mina antihistaminer och stressa ner, men jag fortsatte gå i skolan.
Efter Jul sket det sig igen, jag var hemma hos mina föräldrar, 100 mil från min studieort och nu började helvetet igen. Jag kan få akut vård här, men de vill inte röra medicin som tros vara orsaken till min försämring. Istället sätts en stark ångestdämpare in så att jag kan ta mig till studieorten så att de där kan sätta ut medicinen. Först nu frågar man i studieorten om man får läsa min journal där det står om mina tidigare, ganska misslyckade medicineringar. Det står klart att jag inte kan studera utan måste vara sjukskriven, men inte får vara ensam. Så jag flygs tillbaka till mitt föräldrahem och vården ojjar sig över att nu kan jag bara få akut vård. Man skickar trots allt en remiss och jag får nu vård av min gamla samtalskontakt igen.
Men ska jag tillbaka till min studieort måste jag nu stå i kö igen, max 90 dagar säger vårdgarantin… men den kan de inte garantera att de håller, för den samtalskontakt det beslutades att jag skulle få. Beslutet togs i november, jag hörde av dem i mars. Samordningen mellan dessa två orter fungerar inte bra alls, jag är tillbaka på ruta ett med enbart symptomlindrande behandling.
Långa väntetider och ingen tydlig plan
Jag upplever att vården, speciellt psykiatrin är så otroligt dålig på att inkludera patienten i beslut som fattas osv. Iallafall enligt min egen erfarenhet har det sällan skapats en vårdplan, och om det funnits en så har den skrivits utan att jag ens varit med. Man får inte reda på om det sker förändringar eller om man till exempel flyttas från en avdelning till en annan. Det är som att läkarna fattar beslut över huvudet på en.
Sen är det otroligt lång kö för allting, och även fast jag redan är inne i systemet sedan en tid tillbaka så går det otroligt långsamt. För läkarna vet inte vad de ska göra av mig, de är oense om mina diagnoser och vart jag borde få hjälp. ”Vi måste skriva en remiss dit, så att de kan utesluta att du har den diagnosen och sen kan du eventuellt ställas i den här kön för att få den här behandlingen. Och just det, till varje del är det lång kö, kanske upp till ett år.” Så vad händer under tiden? Jag får ingen behandling alls. Det är som att de måste följa vissa bestämmelser och rutiner, men de ser inte vad som hade varit mest hjälpsamt för patienten.
Nonchalant läkare
För två veckor sen. Min läkare svarade ”jaha” extremt nonchalant när min mor på ett möte berättade jag legat på iva i nästan en vecka pga självmordsförsök. Hen plockade bort min antidepressiva, bestämde jag ska utredas (ingen extra insatt kurator eller återkoppling) för ”att se vad som är fel på mig”. Jag lider nu av utsättningen av medicinen, ingen på psyk kollar mig eller bryr sig.
”Hon är barnslig”
Efter flera år av depression och svår ångest, efter alla mediciner, efter upp och nedgångar så hamnar jag till slut på psykakuten. De väljer att lägga in mig då jag mår så dåligt och bara vill dö. Det börjar med att dom tar bort min ssri utan att ersätta den med något annat trots att jag ber dom. Dom väljer att bara ge mig oxascand som starkast för mina ångestattacker trots att det inte hjälper. Dom väljer att sänka den andra medicinen och påstår att jag ljuger när jag berättar att min läkare har sagt att jag ska ta den dosen.
Mina vänner kommer och hälsar på, jag får en gosedjursgris som jag sover med, det känns tryggt. Under mina nio dagar inlagd så får jag ingen hjälp. Dom har ingen psykolog som man kan prata med. När jag har svåra ångestattacker säger dom åt mig att sluta gråta och att jag borde gå ut och kolla på tv med dom, som om det skulle hjälpa. Jag frågar om permission och läkaren säger att vi kan prata om det dagen efter. Dagen efter är hen inte där. Efter nio dagar inlagd så skriver överläkaren ut mig och säger att det är för att dom inte kan hjälpa mig. Dom skriver ut mig, ger mig min nya medicinlista. Ber om att få prata med överläkaren, men hen kommer aldrig.
Går till apoteket så fort jag blivit utskriven för att kunna få mina nya doseringar, men då visar det sig att dom inte ens skrivit ut medicinerna. När vi till slut ber om att få ut journalen har överläkaren skrivit att jag inte vill bli bättre, att jag inte anstränger mig, att jag är barnslig som ”bara ligger på sitt rum med sin gosedjursgris”.
ADHD- och autismmottagningar
Jag har alltid haft svårigheter och fick diagnosen ADD när jag gick i grundskolan.
Jag träffar sjuksystrar, arbetsterapeuter, kuratorer, läkare och överläkare kontinuerligt. Jag får fylla i blanketter med uppföljningsfrågor, hur jag mår osv.
Det tar aldrig slut. Nyligen har jag börjat en kurs som heter Ha koll. I den här kursen träffar jag andra deltagare, guess what?!
Jag märker genom dem hur det brister inom vården och hjälp som ska vara oss tillgängliga. Typ som att alla ska veta om vad de ska ha för hjälp för att kunna instruera sina behandlare om vad som behöver göras. Tydligen är det inte bara jag som känner att jag är slut i hela kroppen och ändå är tvungen att dra mina behandlare i rätt riktning för att få den hjälp jag behöver. Det är som att deras idéer inte ens existerar, det finns ingen hjälp, det finns bara idéer om hur vi alla borde leva och sen ska jag på ett hum komma på hur det hela ska fungera?
För att vara ärlig är jag trött på att skapa vägskyltar och sitta och föreslå för mig själv hur jag ska utföra mina behandlingar. Om jag hade haft licens hade jag troligen satt in allt bra mycket fortare för att få ett fungerande liv. MEN NEJ! HÄR SKA VÄNTAS PÅ JÄVLAR SOM ÄNDÅ INTE VET HUR DE SKA HJÄLPA MIG SÅ MAJORITETEN AV BESÖKET GÅR UT PÅ ATT JAG SKA FÖRA MONOLOG MEDAN DE FYLLER I SAMTALET MED ”jaha, mhm, okej, jag förstår”.
Fan, den restid och de samtal kan jag lika gärna föra med mig själv.
Är det ens ett samtal om det bara kommer sådana svar? Är det inte en monolog egentligen?
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
