Jag har gått på både bup samt vuxenmottagningen på psykiatrin sen jag har 11 år. Idag är kag 36 och mår sämre än någonsin med 2 självmordsförsök bakom mig i vuxen ålder. Som barn upplevde jag att bup endast fokuserade på att jsg skulle ta .og till skolan, de ville inte diskutera varför jag inte ville gå till skolan, utan allt de tjatade om.var att jag bara tvungen att åka buss som alla andra men utredde aldrig själva mig.
Vid 18års ålder överfördes ja till vuxenpsykiatrin. 
Jag testade KBT via vårdcentralen vid samma ålder och det hjälpte mot vissa problem men inte allt. Har därför ända sen dess velat gå till en psykolog för psykodynamisk terapi, vilket de bara dragit ut tiden åå genom att säga
– det är 2 års kö!
Och sen när 2.år hade gått så hade samma psykolog slutat och man fick sitta i kö till nästa men det blev aldrig av. Vid 36 års ålder har ja för första gången denna vecka fått gjort skattningar om trauma från barndomen, som jag själv fått tjatat mig till och det visade på höga poäng, dvs detta skulle gjort redan När kag var barn.
Usch fick också tjata mog till en autism-utredning som visade att jsg hade en typ av autism. Men varken habiliteringen eller psyk vill erbjuda någon psykologhhälp.
Vid 2 tillfällen har iag varit på psykakuten + avdelning. Första gången efter ett självmordsförsök var jag så upprörd så jag blev i princip misshandlad av poliserna som gjorde handräckning, och fick ett eller flera brutna revben, fläskläpp, blåöga samt blåmärken och skrapsår överallt. Själv minns jag ingenting då jag hade blandat medicin med hög dos av alkohol. Jag blev åtalad för detta för våld mot tjänsteman och fick en villkorlig dom + 10 000 i skadestånd till en polis för att jag bitit honom i fingret men han hade handskar på sig och  fick inga skador eller ens övervakningskameror på detta. Jag vaknade på natten och såg en skötare sitta i mitt rum
 Nästa gång jag vaknade var skötaren borta och det var enda kontakten jag hade med personalen. När jag vaknade och insåg jag var ensam gick jag ut i korridoren och satte mig och grät i flera timmar medan skötare gick rakt förbi mig utan ett ord och gick sedan in på deras personalrum och man fick inte störa dem.
Blev sedan utskriven då jag inte ville vara där.
Jag trodde att nu efter mitt suicidförsök så kommer det hända saker, men det blev ingen skillnad. Ingen justering eller ändring av medicin eller behandling. Allt skulle fortsätta som förut som var 1 telefonsamtal i månaden med en sjuksköterska från psykiatrin.
Jag mår om möjligt ännu sämre än från början
. Jag borde fått de rätta resurserna och hjälpen redan som barn, då kanske mitt liv hade sett annorlunda ut idag.

Jag upplever att man blir förminskad. Och inte lyssnad på. Har varit bland psykologer, kuratorer och läkare i nästan 20 år.
Utredningar, hjälp och känslan av att någon inte vill hjälpa en.
När jag bett om verktyg hos en samtalskontakt så har jag fått höra ’du är ju helt omöjlig’ när jag rabblade upp allt jag testat men som inte funkat.
Har upprepade gånger sökt akut för tankar om att ta mitt liv, skada mig själv och depression. Endast en gång har jag blivit erbjuden hjälp i form av inläggning. Det känns som att man existerar utan att leva, man provar sig fram men inget funkar och inom psykiatrin får man höra att man inte kan ge några svar utan att man måste lista ut saker själv. Men när idéerna är slut då? Och man är helt förtvivlad över jakten på välmående som aldrig kommer?
BUP är ett skämt också

Första gången jag blev inlagd på vuxen psykiatrin hade jag precis fyllt 18 år. Var inlagd mot min vilja med LPT  för att jag var en fara för mitt liv och hade extremt dåliga värden. Var ordinerad ett visst antal kalorier per dag av läkaren som jag var tvungen att få i mig. Allt var väldigt hårt och strikt. Fick en lapp om riktlinjerna jag skulle följa, att jag var tvungen att vila 1 h efter måltider, att alla måltider som inte äts upp skulle ersättas med näringsdryck eller sondmat, att jag inte fick gå själv utan var rullstolsburen pga lågt BMI, osv.
Men när jag kommit innanför väggarna till avdelningen var det helt plötsligt ingen som hade uppsikt över mig.
De visade mig mitt rum och sen lämnades jag ensam på rummet flera timmar utan att någon kollade till mig.
Flertalet gånger glömdes mina måltider bort helt och eftersom jag var så sjuk så klarade  jag inte ”be” om maten. Det slutade med att många måltider inte blev av alls. Jag gick med i vikt istället för upp i flera veckor. Det kunde gå mååånga timmar mellan måltider där jag var inne i mitt rum med stängd dörr och tränade, utan att någon kollade till mig alls. Ibland var det bara ett ”hej, allt bra?” Kl 22 när de gick kvällsrundan.

Många hade extremt dålig koll på ätstörningar. En person som jag satt och åt med sa till mig att ”jag förstår om du inte tänker äta upp bananen den är väldigt stor ju, skulle aldrig orkat”
När jag uttryckte att jag var rädd för smör skrapade en annan bort smöret från mackan och sa att hen skulle säga till de andra i personalen att jag hade ätit upp. Pga sånna här händelser där personalen antingen glömde bort mina måltider helt, eller agerade som ovan så gick jag ner i vikt istället för upp.
När de sedan ”insåg” detta så blev jag sondmatad istället.

Jag var alltså inlagd på grunderna att det var en fara för mitt liv och att jag var tvungen att få mig mig näring direkt. Var ordinerad ett matschema som jag var tvungen att få mig mig och var där på LPT. Ändå slarvade personalen med maten och till och med glömde bort den helt.
Det är på psykiatrin många ätstörnings patienter hamnar och på den här avdelningen var det nästan alltid 2 av 14 platser som var för ätstörnings patienter. Jag var helt chockad över hur det gick till.

Hände 2021
Dissociativ blir jag först nedtryckt i sängen av ett vak som inte vill jag går runt i rummet. Sedan kommer 4 personal in håller fast armar o huvud och trycker in en imovane i min mun o häller in vatten så jag bli blöt överallt. Inget läkarbeslut finns.  Min psykolog gör en anmälan till avdelningschef. Jag får sedan av psykologen veta att de nekat o inget hänt. Ingen hör av sig till mig. Samma inläggning blir jag skriken på o släpad ”bete dig som en vuxen kvinna” jag har DID o små delar i mig som var livrädda. Vill aldrig mer söka hjälp

Varit patient inom psykiatrin i 10 år. Är 33 år. Var först feldiagnocticerad med schizofreni och tungt medicinerad för det felaktigt. Fick sedan autism å PTSD diagnos. Fick vänta och tjata ytterligare 3 år på ADD diagnos.
Har varit mycket inlagd inom slutenvården.
Har varit svårt att få sin röst hörd. Ville byta KP men blev en långdragen process med patientnämnd, chefer.   Finns ingen långsiktig plan. Ingen behandling för Ptsd.  Ingen röd tråd i kontakten.  Inget inflytande eller självbestämmande över mediciner då psykiatrin delar. Dom ger mig ändå för mycket medicin så jag tog intox . Förstår inte syftet att dom ska ha medicin om dom ej delar rätt.  Jättedålig kommunikation med psykiatrin, dom svarar aldrig. Jag förstår inte dom och dom inte mig

Jag var på mitt första besök hos vuxenpsykiatrin (öppenvård) efter många år i bup. Hade grava sömnproblem och bipolär sjukdom. Jag var ofta vaken många dygn i streck och fick psykoser till följd av det, jag var 18 år, mådde fruktansvärt och desperat efter att hitta en lösning på sömnen. Läkaren sa att jag skulle gå till ett psykosteam, jag kunde inte förstå varför då jag aldrig hade haft psykotiska symtom utan att ha varit vaken i flera dygn först och resonerade att vem som helst skulle kunna bli psykotisk av det. Jag tolkade även det som att han inte skulle hjälpa mig med sömnen. Idag kan jag förstå varför han ville göra så men då hade jag behövt få en förklaring. Läkaren försökte inte ens förklara utan skrev ut mig på dagen, då jag inte samarbetade. Efter det följde 8 månader av katastrof då jag blev utan mina humörstabiliserande läkemedel som är viktiga för att man över huvud taget ska fungera med bipolär sjukdom.

Jag var 17 år, inlagd på vuxenpsyk. Personalen ville kroppsvisitera mig och jag ville inte klä av mig naken, fick då höra; ”antingen så klär du av dig själv eller så gör vi det åt dig”.

Efter att hon haft sex år med stora problem att hantera sin vardag, inläggningar, gjort två självmordsförsök och fått avslag på minst fyra remisser från psykologer och läkare på vårdcentralen, så har jag nu bestämt mig för att hungerstrejka för att vuxenpsykiatrin ska inse allvaret och bevilja en npf-utredning för min 23-åriga dotter.

Var 17 år och blev överflyttad till vuxen psykiatrin för att jag var ett för ”svårt” fall för BUP. Medans jag packat mina saker kommer sjuksköterskan in och ber mig ta några tabletter, frågar varför och vad det är för något och får till svar att jag bara ska ta dom och är bra för mig (fick veta senare att det var olanzapin och lergigan). Kriminalvården hämtar mig på BUP och ska köra mig 1 timme bort till vuxen psykiatrin och en skötare från BUP följer med. Jag är rädd för vad som komma skall och att hamna på ett ställe med vuxna, jag stretar imot och vägrar gå in i bilen och sätter upp fötterna mot utsidan av bilen medans dom försöker trycka in mig. Skriker att jag inte vill och blir sedan i hållen och sparkad på smalbenet och nertryckt på marken, dom sätter på handfängsel bakom ryggen och tejpar fast mina fotleder och bokstavligen kastar in mig i bilen på magen rätt på golvet. Hela resan i en timme ligger jag gråtandes på magen på golvet och kriminalvårdaren har fötterna på min rygg och pratar i telefon och pratar illa om mig. Väl framme ser jag 10 personer från avdelningen som står och väntar utanför entrén på mig med en bältessäng. Dom tar bort tejpen från fotlederna och sätter mig upp, jag vägrar gå ut bilen för jag förstår vad som ska hända och jag är så rädd och ledsen. Blir utsliten ur bilen och direkt på hoppad av alla innan dom lyfter upp mig på sängen och rullar in mig på avdelningen, genom dom alla gemensamma ytorna där patienterna sitter så alla ser mig. Väl på mitt rum gråter jag och skriker i panik att jag vill ha min mamma om och om igen. En kvinnlig skötare sätter sig bredvid mig och försöker lugna mig och stryker mig i håret och håller min hand, lugnar mig något men gråter hysteriskt och en manlig skötare kommer in och ber mig hålla käften och skickar ut den snälla sköterskan och tar sedan en handduk och trycker i mitt ansikte medans han skriker att jag ska hålla käften och vara tyst, får ingen luft och blir tyst. Blir sedan lämnad i vad som känns en evighet tills jag sedan blir släppt… det var min första gång på vuxen psykiatrin.

En av alla många läkare jag träffat inom psykiatrin genom mina år frågade vid vårat första möte kring min grova ångest (jag var 21 år vid tillfället) om jag hade en pojkvän. Jag svarade att jag hade det men att det var ett ganska nytt förhållande. Läkaren tyckte trotts att det var ett nytt förhållande och min låga ålder osv att jag skulle fundera på att bli gravid och skaffa barn för att då ”får du någonting annat att tänka på” och att jag då skulle ”vara upptagen med att ta hand om en bebis istället för att ha ångest”. Läkaren påstod att en fin tjej som jag skulle må mycket bättre om jag fick någon annan att lägga fokus och energi på. När jag uttryckte att jag absolut inte tänkte bli gravid lyssnade läkaren inte utan predikade på om hur bra kvinnor mår som gravida och att det skulle vara bra för mig att få andra saker att tänka på så att jag skulle slippa min ångest. Jag fick ingen annan hjälp utan endast det rådet. Ska tilläggas att läkaren som gav detta fantastiska råd (givetvis) var en man och i övre 20års åldern. Kan säga att jag gick därifrån lagom arg och besviken och vägrade gå till honom igen.