Jag har behövts vårdas på både barn och vuxenpsykiatrin. Idag är jag runt mellan 20-30 år och min psykiska ohälsa började när jag var 16 år gammal.
Jag har inga bra erfarenheter av BUP varken öppen eller slutenvård men det jag kan intyga är att om jag hade fått hjälp i tid så hade jag inte vart där jag är idag.

Jag vårdas i öppenvården för personlighetssyndrom trots att jag inte har fått en ordentlig utredning för denna diagnosen. Jag har vårdats otaliga gånger inom den slutna vården och självmordsförsöken, bältningarna och den psykiska misshandeln har satt sitt spår.
Jag har varit på dem flesta avdelningarna inom psykiatri affektiva…på majoriteten av dem så används tvångs åtgärder som bältning lika mycket som så mycket vatten som kommer ur en kran. Men det finns en avdelning som kan hantera mig utan allt tvång. Genom att prata med mig, finnas där och trösta. Något jag uppskattar så mycket…

Jag har varit med om bla att jag blivit bältad och fått så mycket injektioner att jag tillslut legat medvetslös med pox mätare och blodtrycksmätare. Jag vaknade 4 dagar senare. Detta för att läkaren inte beräknade min vikt när dem drog upp medicinen…

Jag har varit på avdelningar där läkare instruerat mig till HUR jag skall gå tillväga för att lyckas med ett fullbordat suicid…

Jag har fått otaliga hjärtstopp efter självmordsförsök inne på den slutna avdelningen. Vid dessa tillfällen har tillsynen av mig inte följts alternativt att läkare inte bedömt att jag är suicidal.

Jag har vårdats med stöd av lagen för psykiatrisk tvångsvård och även haft ständig tillsyn. Trots detta så har jag ändå lyckats att hoppa från en av avdelningarnas balkong (3,5-4,5 m högt) efter ca 1 år gjorde jag IVO anmälan som visade att avdelningen inte ens gjort en avvikelse på händelsen. IVO konstaterade brister i min vård.
På samma avdelning så fick jag ett hjärtstopp efter ett suicidförsök i min säng. Detta borde jag inte kunnat genomföra då jag hade ständig tillsyn men mitt X-vak hade hörlurar och mobil så han märkte inte. Först när vaket bytte till en annan person så förstod man att mitt hjärta stannat, jag hade ingen andning och var blå.

Jag har vårdats på en avd där dem skall vara högspecialiserade på allvarligt självskadebeteende. Men jag ansågs ha ett för allvarligt självskadebeteende följt av två hjärtstopp.

Jag har ingen bra förklaring på HUR jag kan vara vid liv efter alla självmordsförsök. Men det jag vet är att det inte är avdelningarna på psykiatri som räddat mig (förutom 1) men de andra har snarare behandlat mig så dåligt att jag mått sämre när jag kommit ut än vad jag gjorde när jag kom in, tyvärr.

Även om det sker sjuka saker, felaktiga saker och bedrövliga saker inom sluten vården för psykiatri så måste jag ändå säga att vissa som jobbar på avdelningarna räddar liv. Vissa har ett hjärta och arbetar med det även om dem är få.
Jag hoppas innerligt att nån uppmärksammar både patientsäkerheten men också personalens arbetsförhållandena. För detta är inte hållbart för någon…

Jag hade inte sökt psykiatrin på egen hand utan hamnade i psykiatrins klor pga ett tjänstefel från min dåvarande allmänläkare. Från att dagen innan ha ett fast jobb och i min portfölj fanns ett slutbetyg med mycket höga betyg hade jag framtiden framför mig både gällande jobb och studier men då pga ett vårdintyg med vad som skulle visa sig vara gissade symptom och diagnoser nu en plats på tvångsvård. Det var ingen på platsen som kunde eller ville förklara för mig varför jag hade behövt åka dit och vara där. Jag hade då ingen aning om vad som stod i vårdintyget. Jag fick någon tablett till kvällen som gjorde att jag blev svag i benen och inte kunde gå så jag bad om hjälp att resa mig upp men fick som svar på ett bryskt vis:
– Du kan ta dig upp själv.
Jag var fast där inne. Ingen ville prata med mig eller förklara någonting. Efter några dagar så visade det sig att jag inte uppfyllde kriterier för att vara på den avdelningen och flyttades vidare till en annan avdelning. Fortfarande var jag förvirrad och olika möten med undersökningar avlöste varandra. Allt skedde utan någon som helst förklaring. Jag minns inte exakt men blev efter kanske ett par veckor inkallad till en överläkare som frågade mig angående mitt vårdintyg när jag blev utredd för den diagnos som stod i mitt vårdintyg. Jag kunde första gången få se min egen biljett till det hittills kalla, empatilösa bemötanden jag upplevt i helt ny värld jag kände rysningar inför. Jag visste inte mer vad jag skulle svara än att säga jag har ingen utredning om någon diagnos. Jag fick en chock av vad som stod där. Överläkaren blev förfärad över att ett så grovt tjänstefel begåtts att man hittat på diagnos för att sätta tvångsvård på en frisk, ung kvinna. Överläkaren sa att det kan bli väldigt svårt för mig att ta mig ur den situation det innebar att vad som stod stod där det stod men skulle ändå göra vad som kunde göras just då och se till att jag blev utskriven så fort som möjligt till öppenvården, vilket var efterföljande dag. Jag hade blivit så uttråkad av att vara inlåst så den sista kvällen bad jag om att få städgrejer för att få städa den gemensamma duschen vilket jag gjorde under nån timmes tid. Det skulle jag inte ha gjort.
Istället för att bli utskriven nästkommande morgon som jag blivit lovad sitter det av vad jag minns det som om jag minns rätt kanske 5 personer i ring som meddelar mig att jag ska förflyttas till ett annat ställe och få bättre vård där. En vårdgivare ska komma och hämta mig om någon timme.
Vad som följer får bli ett axplock av de minnesbilder som mest etsat sig fast i mitt minne. Den här proceduren pågick under 3 år då jag blev så gravt kontrollerad och manipulerad att jag förlorade mig själv och blev sedan så sjuk så jag fick söka om förtidspension för att överleva.
Jag kände att jag ska inte vara här för nu får det här missförståndet samt tjänstefelet få sitt slut någon gång. Jag insisterade på att jag inte behöver någon vård utan att det är ett missförstånd allt det här. Jag skulle egentligen till jobbet eller som max be om sjukskrivning pga begynnande utmattning men hamnade pga obefintliga grunder på tvångsvård, vilken avskrevs och nu vill jag tillbaka till mitt jobb. Då fick jag höra min samtalskontakt säga ord så som:
– Du är för sjuk för att jobba. Du behöver lugn och ro. – Jag är inte sjuk. Jag har bara hamnat i en sits som jag inte förstår själv, svarar jag.
Men ut kommer jag inte på det vis till mitt eget hem. Det är tider att passa som följer och jag är tvungen att rapportera vart jag ska och hur länge jag ska vara ute om jag vill lämna institutionen. De tider då jag närvarade på institutionen påminde det mer som en militärövning på morgontid då man rusade in i rummet, gapade och slet upp gardinerna. Aktiviteter som påminde om mentalsjukhusens tid att samla folk i morgontimmen för att lyssna på klassisk musik. Det var ett Gökboet jag befann mig i och syster Ratched var min samtalskontakt.
Jag började tappa förmågan att tro på min egen verklighet med så stora ansträngningar det gjordes att försöka få mig att förstå hur psykiskt sjuk jag var. Det var det enda jag fick bli hänvisad dag ut och dag in. Ingen lyssnade på mig. Det hade gått månader. Mot år nu och jag kände mig förändrad. All framtid och allt hopp hade sipprat bort. Det hade blivit som om känslorna svävade och inte tillhörde mig så de blev inte helt autentiska. Tanken fungerade bättre i vissa fall men i och med den nedsatta kognitiva förmågan av medicineringen jag tillförordnats så var det som det inte var ”jag” som satt i rummet de nästkommande åren. Jag hade börjat bli så gaslightad så jag inte längre trodde jag förtjänade något annat. Min samtalskontakt var den enda som numer var nära mig. Min arbetsplats försökte bli av med mig och det liv jag hade utanför dessa väggar hade upphört. Det enda jag hade var hennes och min relation som hon menade på så väl att jag behövde. Det hade gått så långt så jag kände jag får väl hoppas på att hon kan hjälpa mig med något så jag började öppna upp mig.
Jag berättade om då jag var 14 år och hade satts på antidepressiva så var det inte lång tid tills jag begick mitt första självmordsförsök. Jag ville inte göra det hemma för jag ville inte min mamma skulle hitta mig så jag tog mig till min dåvarande praktikplats och gömde mig i en skrubb. Svalde senare uppemot 100 tabletter jag hittat i hemmets medicinskåp med hjälp av en flaska whisky. Jag fick då som svar av henne:
– Jaså. Du ville ge dem också en känga.
Jag satt helt matt och mållös. Visste inte vad jag skulle säga. Hon menade verkligen på att jag skulle chansa med mitt eget liv för att ge personal på min praktikplats ”en känga” vid 14 års ålder. Hennes vad hon menade på ansträngningar hon gjorde för att jag till slut skulle förstå att jag inte var en bra människa började nå högre höjder.

Min samtalskontakt kunde ibland använda mig som något slags bräde för att tona ner sina egna skulder hon hade. En dag så sitter min samtalskontakt och berättar något märkligt om en incident med hennes dotter då dottern var ett litet barn. Tonen är neurotisk och hon gestikulerar. Hon hetsar då fram en situation från förr då hennes barn hade tryckt på tv:n av och på och av och på en massa gånger och hon säger då kontakt sa då att hon tog en linjal och slog till hennes dotter på fingrarna. Hon förmedlar med en helt vansinnig ton och stress i uttalet att hon inte slog hårt men bara så att hennes dotter skulle fatta att hon skulle sluta trycka på tv.n för hon tyckte det var så irriterande.
Jaha. En annan gång var det så att hon hade en farfar som var likadan som min farmor och hon menade på att jag måste haft det svårt. Det kunde vara lite vad som helst som rymde sig på våra samtalstider. Verkligen lite vad som helst.
En annan dag då åren gått sitter hon någon meter ifrån mig i rummet. Som vanligt spänner hon argt ögonen i mig då jag gjort något hon inte gillar. Eller då jag avstått från något hon bestämt för mig jag ska göra, vilket var den delen det skulle gälla den här gången. Jag kände hur depressionen mer och mer smugit sig på och hade inte orkat gå till min dåvarande träningsplats. Jag hinner knappt uppfatta vad som händer men hon har tagit spjärn med händerna mot fåtöljens armstöd för att skjuta sig själv upp från sittposition. Hon rusar fram till mig. Stannar till alldeles framför mitt ansikte. Hukar sig ner en bit längre ner så hon kan komma åt att gorma i mitt ena öra och aggresivt uttrycker sig med orden:
– Vill du bli förtidspensionerad!?
Jag förstår knappt vad det är som händer i rummet. Får folk som jobbar i vården verkligen bete sig så här hotfullt mot patienter? Jag är ändå fast i det här. Jag orkar inte jobba, orkar snart inte kämpa och jag kan inte ta mig härifrån. Jag får ändå fram ett:
– Nej- Då måste vi ringa till ……på Försäkringskassan! Och säga att du kommer i morgon.
Hetsen har snart inget namn och hon har under längre period bara varit nedlåtande och velat trycka till mig med det mesta. Jag har berättat om ett tråkigt minne från tiden då jag var 16 och bestämt mig för att jag ville bli konstnär medan jag sitter i bilen men mina föräldrar. Min farmor har då hånfyllt nästan skrattande sagt att då får jag svälta. Min samtalskontakt kommenterar med:
– Ja men det har hon ju rätt i.
Ännu en käftsmäll. Jag minns inte så mycket mer än att jag försöker få hennes gillande. Att jag är rätt begåvad faktiskt. Då svarar hon:
– Ja men det går inte att leva på sådant.
Jag blir besatt av att få hennes gillande och en dag har jag tagit med mig min portfolio för att visa henne. Hon bläddrar och försöker snörpa på munnen som hon brukar men någonting ser jag retar henne. Hon säger:
– Ja. Du har ju ådra men konstnär kan du inte bli. Det är väldigt svårt.

Någon tid senare så är det dags för ännu en träningsplats och ett fysiskt möte. Jag känner mig sedd och hörd och tror det kan bli en bra träningsplats. Jag känner mig glad och meddelar nästa samtalstid min samtalskontakt:
– Samordnaren säger att hon tycker jag är speciell.- Det säger hon till alla, kommenterar min samtalskontakt.
Låt mig aldrig få vara glad eller nöjd med något. Denna ständiga förvirring som blivit om vem fan är jag nuförtiden egentligen? Vad finns kvar av den jag var innan jag hamnade i klorna på psykiatrin och blev fast i systemet?
Efter en viss tid skär det sig rejält på den platsen och jag hittar snart ett nytt ställe. Min samtalskontakt vill inte att jag ska vara någonannastans än där jag var så jag får ringa försäkringskassan och ordna detta på egen hand. Ett möte med försäkringskassan och min samtalskontakt stundar i veckan men min handläggare har bråttom pga ett akutärende och hinner bara visa sig och bekräfta att hon tycker det är en bra idé att jag testar det stället jag hittat. Efter att hon sprungit ut från rummet och stängt dörren efter sig sitter min samtalskontakt och spänner ögonen i mig som om hon skulle vilja skada mig och är blixtstilla till övrig mimik och rörelse. Jag försöker titta bort och undvika hennes blick men blicken är som spjut som tränger in i min själ. Det är helt tyst i rummet under kanske en minut eller över tills hon säger något som ”Du kunde inte låta bli” eller något liknande. Det kan nog vara det mest skrämmande tillfället med henne under dessa år för jag minns jag frös till i kroppen på ett nytt vis.
Tiden går och jag går till mitt nya rehabcentrum. Jag trivs mycket bra och börjar känna mening med min tillvaro då det är första gången det blir rutiner av mina dagar som jag känner ger mig värme och trygghet. Samtalstiderna har därmed kortats av för jag ska kunna vara på plats regelbundet. Men ett tag framöver har jag och min samtalskontakt en bokad tid jag anländer till. Det ska visa sig att den här dagen är hon på rasande gott humör och nästan kvittrar fram orden:
– Jag är SÅ glad att du hittade den rehabiliteringsplatsen!- Glad? Du var skitarg på mig senast det kom fram att Försäkringskassan godkänt platsen för mig. Kommer du inte ihåg det?-Åh nej, nej, nej, nej, nej det var jag inte. Det har du missförstått.

Missförstått? Yeah right. Hon kunde förneka hon sagt i princip vad som helst eller att jag missförstått vad som helst. Att stirra en person i ögonen och använda silent treatment är ett uttryck för passiv aggressivitet och det var just så det var då handläggaren från Försäkringskassan meddelat den dagen att det var beviljat att jag bytte träningsplats.
Ett tag har gått sedan vi senast sågs då dagarna rullar på på träningsplatsen. Jag har under tiden lyckats motionera bort ett antal fler kilon av de mediciner jag var ordinerad som orsakade avsevärd viktuppgång. Det är sommar så jag är sportigt klädd. Då utbriser hon med den den där märkliga, läskiga glädjen hon kunde föra sig med då hon inte var svart i ögonen att:
– Ne, men! Nu börjar du se ut som en kvinna igen!
Ja. Varför avslutade jag inte den här kontakten undrar nog folk. Det finns någonting som heter att vara traumabunden till en person. På grund av att den här personen under lång tid använt varmt versa kallt bemötande succesivt och systematiskt om vartannat. Till slut bryts självförtroendet och självkänslan ned. Man tvivlar till slut på sin egen verklighet att bli så förvirrad och kontrollerad av en person som har makt över en. Den huvudsakliga orsaken var den tunga medicineringen jag hade i flera år som gjorde mig mottaglig för manipulation då den kognitiva förmågan stängts ner till kvarvarande 30% så jag inte kunde försvara mig utan jag var som en slaskhink som bara tog emot skit efter skit och inte kunde sila bort något utan det nötte ner hela mitt Jag. När jag till slut flera år senare får reda på att både medicinering och diagnoser som satts på mig varit felaktiga så ska jag bli utskriven från instituionen och därmed äntligen få slippa min samtalskontakt. Fast jag är kluven. Hon har ju samtidigt lyckats manipulera mig till om att hon velat hjälpa sjuka lilla mig. Särskilt då jag blivit sjuk på riktigt av att ha behövt med henne att göra under flera år och nu meddelar jag inte kan jobba då ska hon hetsa mig allt hon kan ut i arbete. Och sedan hänga sig kvar i mitt liv efter utskrivningen:
– Jag kommer finnas med i ditt liv ändå även nu när du blir utskriven, meddelar hon mig i ett telefonsamtal då jag blivit så beroende av henne så jag inte vet hur jag ska klara livet utan henne. Hon är ju den enda människan som känner mig vill hon inbilla sig. Under en tid då jag fått veta att jag varit felmedicinerad och feldiagnosticerad i flera år så försökte jag komma ifrån henne och berättade att jag ville träffa en psykolog för att ta reda på varför jag mådde så dåligt. Jag kunde inte koppla ihop alltid mitt dåliga mående till hennes manipulation men de perioder jag gjorde det så ville jag vår kontakt skulle ta slut men vågade inte säga det till henne. När jag sa att jag skulle vilja träffa psykolog för att ta reda på om jag varit utsatt för sexuella övergrepp jag förträngt för när jag tänkt på min barndom var det det enda jag kunde komma på skulle vara orsaken. Hon svarade mig då med:
– Varför skulle det hjälpa?
Det gick liksom inte att nå fram ed någonting. Det fanns ingen empati i den människan.
Vi hoppar vidare till en annan epok:
Vid en utredning så upplevde jag inte att jag blev tagen på allvar. Samtalen kändes inte som mellan människa till människa utan det var mer robotar jag träffade. Jag fick liksom ingen kontakt eller förklaring på varför jag behövde göra en massa märkliga övningar innehållande bära lådor med påhittad post att sortera, rita cirklar på en whiteboard osv. Jag berättade en dag för psykologen som var den mest mänskliga då vår session var över att jag tyckte inte jag togs på allvar. Han svarade mig då:
– Vi tar dig allt på allvar. Vi anser att du är mycket störd.
Det började bli en ohållbar situation för mig att det fanns ingen jag kunde bli hörd inför vad jag tvingades ha med att göra. Jag fanns inte som individ med personliga egenskaper i ett liv utanför den här världen. Jag var bara ett stycke kött som man tyckte man kunde tilldela både det ena och andra nedlåtande benämningar utan några konsekvenser i sikte för oaktsam handling. Mitt momentum hade fått upphöra. Jag var fast. Enskild individ mot systemet. Helt ensam om mitt narrativ. Allt användes emot mig som i en brottsmålsundersökning. Särskilt av min samtalskontakt.
Något år senare fick jag svar på varför man hade tagit in mig på den här månadslånga utredningen med vad som för mig var märkliga, förnedrande inslag och som gjort jag bara sjunkit ihop ytterligare i mig själv. Försäkringskassan hade velat pröva mig inför sjukpension då jag efter många år inte uppvisat något tillfrisknande eller arbetsförmåga under otaliga träningsplatser. För mig hade det varit avgörande för min psykiska ohälsa att jag hade kunnat tidigare komma bort från psykiatrin dvs min kontrollerande och manipulativa samtalskontakt som hade brutit ner mig så som bara en narcissist kunnat göra. Så. Den verksamma styrkan inom den här utredningen hade makten att avgöra att jag utsattes i det läget för mer press och stress än vad mitt system klarade av och det var med fara för mitt liv att jag skulle jag utsättas för mer stress skulle suicidala tendenser kunna uppvisas. Min samtalskontakt jag hade under de här åren hade undanhållt den här informationen för mig för hon skulle verkligen se till att hon var den personen som hade lyckats få mig ut i arbete. Utan någon som helst insikt i att det var hon som hade förstört mig hur hon hade hållit hårt i mig genom att ena stunden vara snäll och stöttande (enligt vad det i hennes världsbild betydde och stod för) för att plötsligt svika mig, anklaga mig, skuld och skambelägga mig, gapa på mig, hetsa mig, få mig att tro att det bara var hon i hela världen som brydde sig om mig vilket ingen annan gjorde för så dålig människa jag var som hon med så stor ansträngning försökt få mig att förstå under flera år men inte riktigt lyckats då hon inte fått något tydligt erkännande. När jag skulle skrivas ut från den dåvarande institutionen så hade jag blivit så rädd för världen utanför för jag hade av psykiatrin blivit berövad mitt liv som skulle börjat med höga avgångsbetyg och fast jobb. Istället blev jag fånge av psykiatrin och ihopkopplad med en livs levande narcissist som gömt sig inom vårdens korridorer jag vet inte under hur många decennium. Jag var självmordsbenägen i 1,5 år efter att jag tagit mig ifrån den här människan och så sjuk så jag blev beviljad förtidspension.
Så länge det inte finns stödgrupper i det här landet som kunde heta något liknande som Vi som överlevde psykiatrin i Sverige eller Vi som blivit traumatiserade av Sveriges psykiatri kommer vi aldrig kunna säkra samhället från en framtida epidemi av våldsbrott och ”oförklarliga” självmord. Missnöje, otrygghet och ren skär rädsla finns från tusentals i vår befolkning som fått möta den mörkaste delen av Sveriges psykiatrivård men det finns ännu en grupp människor som aldrig får sin upprättelse då allt fungerar som ett rättsväsende där ord står mot ord och allt man säger kan användas emot en. Det räcker att man som patient blir ifråntagen sitt momentum för att psykiatrin gör mer skada än nytta men vem skyddar patienter från det när ingen tar ansvar över vad psyaktrin kan beröva en människa?

Jag har gått på både bup samt vuxenmottagningen på psykiatrin sen jag har 11 år. Idag är kag 36 och mår sämre än någonsin med 2 självmordsförsök bakom mig i vuxen ålder. Som barn upplevde jag att bup endast fokuserade på att jsg skulle ta .og till skolan, de ville inte diskutera varför jag inte ville gå till skolan, utan allt de tjatade om.var att jag bara tvungen att åka buss som alla andra men utredde aldrig själva mig.
Vid 18års ålder överfördes ja till vuxenpsykiatrin. 
Jag testade KBT via vårdcentralen vid samma ålder och det hjälpte mot vissa problem men inte allt. Har därför ända sen dess velat gå till en psykolog för psykodynamisk terapi, vilket de bara dragit ut tiden åå genom att säga
– det är 2 års kö!
Och sen när 2.år hade gått så hade samma psykolog slutat och man fick sitta i kö till nästa men det blev aldrig av. Vid 36 års ålder har ja för första gången denna vecka fått gjort skattningar om trauma från barndomen, som jag själv fått tjatat mig till och det visade på höga poäng, dvs detta skulle gjort redan När kag var barn.
Usch fick också tjata mog till en autism-utredning som visade att jsg hade en typ av autism. Men varken habiliteringen eller psyk vill erbjuda någon psykologhhälp.
Vid 2 tillfällen har iag varit på psykakuten + avdelning. Första gången efter ett självmordsförsök var jag så upprörd så jag blev i princip misshandlad av poliserna som gjorde handräckning, och fick ett eller flera brutna revben, fläskläpp, blåöga samt blåmärken och skrapsår överallt. Själv minns jag ingenting då jag hade blandat medicin med hög dos av alkohol. Jag blev åtalad för detta för våld mot tjänsteman och fick en villkorlig dom + 10 000 i skadestånd till en polis för att jag bitit honom i fingret men han hade handskar på sig och  fick inga skador eller ens övervakningskameror på detta. Jag vaknade på natten och såg en skötare sitta i mitt rum
 Nästa gång jag vaknade var skötaren borta och det var enda kontakten jag hade med personalen. När jag vaknade och insåg jag var ensam gick jag ut i korridoren och satte mig och grät i flera timmar medan skötare gick rakt förbi mig utan ett ord och gick sedan in på deras personalrum och man fick inte störa dem.
Blev sedan utskriven då jag inte ville vara där.
Jag trodde att nu efter mitt suicidförsök så kommer det hända saker, men det blev ingen skillnad. Ingen justering eller ändring av medicin eller behandling. Allt skulle fortsätta som förut som var 1 telefonsamtal i månaden med en sjuksköterska från psykiatrin.
Jag mår om möjligt ännu sämre än från början
. Jag borde fått de rätta resurserna och hjälpen redan som barn, då kanske mitt liv hade sett annorlunda ut idag.

Jag upplever att man blir förminskad. Och inte lyssnad på. Har varit bland psykologer, kuratorer och läkare i nästan 20 år.
Utredningar, hjälp och känslan av att någon inte vill hjälpa en.
När jag bett om verktyg hos en samtalskontakt så har jag fått höra ’du är ju helt omöjlig’ när jag rabblade upp allt jag testat men som inte funkat.
Har upprepade gånger sökt akut för tankar om att ta mitt liv, skada mig själv och depression. Endast en gång har jag blivit erbjuden hjälp i form av inläggning. Det känns som att man existerar utan att leva, man provar sig fram men inget funkar och inom psykiatrin får man höra att man inte kan ge några svar utan att man måste lista ut saker själv. Men när idéerna är slut då? Och man är helt förtvivlad över jakten på välmående som aldrig kommer?
BUP är ett skämt också

Första gången jag blev inlagd på vuxen psykiatrin hade jag precis fyllt 18 år. Var inlagd mot min vilja med LPT  för att jag var en fara för mitt liv och hade extremt dåliga värden. Var ordinerad ett visst antal kalorier per dag av läkaren som jag var tvungen att få i mig. Allt var väldigt hårt och strikt. Fick en lapp om riktlinjerna jag skulle följa, att jag var tvungen att vila 1 h efter måltider, att alla måltider som inte äts upp skulle ersättas med näringsdryck eller sondmat, att jag inte fick gå själv utan var rullstolsburen pga lågt BMI, osv.
Men när jag kommit innanför väggarna till avdelningen var det helt plötsligt ingen som hade uppsikt över mig.
De visade mig mitt rum och sen lämnades jag ensam på rummet flera timmar utan att någon kollade till mig.
Flertalet gånger glömdes mina måltider bort helt och eftersom jag var så sjuk så klarade  jag inte ”be” om maten. Det slutade med att många måltider inte blev av alls. Jag gick med i vikt istället för upp i flera veckor. Det kunde gå mååånga timmar mellan måltider där jag var inne i mitt rum med stängd dörr och tränade, utan att någon kollade till mig alls. Ibland var det bara ett ”hej, allt bra?” Kl 22 när de gick kvällsrundan.

Många hade extremt dålig koll på ätstörningar. En person som jag satt och åt med sa till mig att ”jag förstår om du inte tänker äta upp bananen den är väldigt stor ju, skulle aldrig orkat”
När jag uttryckte att jag var rädd för smör skrapade en annan bort smöret från mackan och sa att hen skulle säga till de andra i personalen att jag hade ätit upp. Pga sånna här händelser där personalen antingen glömde bort mina måltider helt, eller agerade som ovan så gick jag ner i vikt istället för upp.
När de sedan ”insåg” detta så blev jag sondmatad istället.

Jag var alltså inlagd på grunderna att det var en fara för mitt liv och att jag var tvungen att få mig mig näring direkt. Var ordinerad ett matschema som jag var tvungen att få mig mig och var där på LPT. Ändå slarvade personalen med maten och till och med glömde bort den helt.
Det är på psykiatrin många ätstörnings patienter hamnar och på den här avdelningen var det nästan alltid 2 av 14 platser som var för ätstörnings patienter. Jag var helt chockad över hur det gick till.

Hände 2021
Dissociativ blir jag först nedtryckt i sängen av ett vak som inte vill jag går runt i rummet. Sedan kommer 4 personal in håller fast armar o huvud och trycker in en imovane i min mun o häller in vatten så jag bli blöt överallt. Inget läkarbeslut finns.  Min psykolog gör en anmälan till avdelningschef. Jag får sedan av psykologen veta att de nekat o inget hänt. Ingen hör av sig till mig. Samma inläggning blir jag skriken på o släpad ”bete dig som en vuxen kvinna” jag har DID o små delar i mig som var livrädda. Vill aldrig mer söka hjälp

Varit patient inom psykiatrin i 10 år. Är 33 år. Var först feldiagnocticerad med schizofreni och tungt medicinerad för det felaktigt. Fick sedan autism å PTSD diagnos. Fick vänta och tjata ytterligare 3 år på ADD diagnos.
Har varit mycket inlagd inom slutenvården.
Har varit svårt att få sin röst hörd. Ville byta KP men blev en långdragen process med patientnämnd, chefer.   Finns ingen långsiktig plan. Ingen behandling för Ptsd.  Ingen röd tråd i kontakten.  Inget inflytande eller självbestämmande över mediciner då psykiatrin delar. Dom ger mig ändå för mycket medicin så jag tog intox . Förstår inte syftet att dom ska ha medicin om dom ej delar rätt.  Jättedålig kommunikation med psykiatrin, dom svarar aldrig. Jag förstår inte dom och dom inte mig

Jag var på mitt första besök hos vuxenpsykiatrin (öppenvård) efter många år i bup. Hade grava sömnproblem och bipolär sjukdom. Jag var ofta vaken många dygn i streck och fick psykoser till följd av det, jag var 18 år, mådde fruktansvärt och desperat efter att hitta en lösning på sömnen. Läkaren sa att jag skulle gå till ett psykosteam, jag kunde inte förstå varför då jag aldrig hade haft psykotiska symtom utan att ha varit vaken i flera dygn först och resonerade att vem som helst skulle kunna bli psykotisk av det. Jag tolkade även det som att han inte skulle hjälpa mig med sömnen. Idag kan jag förstå varför han ville göra så men då hade jag behövt få en förklaring. Läkaren försökte inte ens förklara utan skrev ut mig på dagen, då jag inte samarbetade. Efter det följde 8 månader av katastrof då jag blev utan mina humörstabiliserande läkemedel som är viktiga för att man över huvud taget ska fungera med bipolär sjukdom.

Jag var 17 år, inlagd på vuxenpsyk. Personalen ville kroppsvisitera mig och jag ville inte klä av mig naken, fick då höra; ”antingen så klär du av dig själv eller så gör vi det åt dig”.

Efter att hon haft sex år med stora problem att hantera sin vardag, inläggningar, gjort två självmordsförsök och fått avslag på minst fyra remisser från psykologer och läkare på vårdcentralen, så har jag nu bestämt mig för att hungerstrejka för att vuxenpsykiatrin ska inse allvaret och bevilja en npf-utredning för min 23-åriga dotter.