Jag var tretton år och hade under en tid börjat må dåligt. Jag kände inte igen mig själv. Fick ångest attacker, kompenserade för mat och skar mig, allt detta skedde flera gånger om dagen. Mina föräldrar började märka. Jag var inte mig själv. Jag gick från att vara A elev som inte ville missa en enda skoldag, till att få F på varenda prov. Mitt rum som alltid var kliniskt rent var ju ett bombnedslag med nerdragna gardiner och kläder överallt. Min noggrannhet med kläder och hygien blev snabbt som bortblåsta. Jag gick runt i samma kläder dag ut och dag in och kunde varken borsta tänder eller hår. Jag ställdes i kö för att få hjälp. På vårdcentralen tyckte de att jag mådde för dåligt så det skickade mig vidare till en annan mottagning som var för barn som inte var tillräckligt allvarliga för bup men för allvarliga för vårdcentralen. Mamma och pappa var arga, jag var tillräckligt allvarlig, deras dotter försvann sakta med säkert. Kön dit var lång och innan jag han med första mötet hade jag redan skrivit avskedsbrev och planerat min död. Jag gick bara och längtade. Efter första mötet kom det fram att jag skulle dö. Mottagningen ringde inte bup akuten trots min höga suicidrisk, inte heller blev jag förflyttad till vanliga bup mottagningen. Kvällen kom och mamma och pappa blev alltför oroliga, de kände inte igen mig. De ringde efter ambulans, de var så rädda att jag skulle försvinna. Allt väntande månad efter månad ledde till att jag inte längre ville leva. Om jag hade fått hjälp i det tidiga stadie mitt mående upptäcktes i hade jag kunnat slippa de traumatiska händelserna på slutenvården. Istället var jag tvungen att vara döende för att bli tagen på allvar. Sen den dagen har jag fortfarande blivit runt knuffad mellan olika behandlare och i tryckt med massa mediciner. I år fyller jag 18 och jag är långt ifrån frisk, jag är inne på min fjärde antidepressiva och femte ångestdämpande. Jag ville inte dö men jag ville inte heller leva.

Jag har autism. När jag kom till psykiatrin hade jag aldrig gjort ett självmordsförsök. Efter ett antal år i psykiatrin har jag gjort flera försök som blivit allvarligare och allvarligare. Personal som inte håller sina ord, att se överanvändning av våld och tvång är några saker som bidragit till att öka min ångest och känsla av hopplöshet.

Känslan av att alltid gå på äggskal för att bemötande skiljer sig stort mellan olika personal stressar mig enormt. En gång försökte jag förklara för en läkare att många inte vill dö men inte orkar leva, då skrattade han mig i ansiktet och sa att så var det inte alls. Andra personal är jättetrevliga.

Läkarna byts ofta och vid missförstånd i journalen har inte patientnämnden lyssnat även vid rena lögner. Många gånger kommer läkare utan någon kunskap om mig alls. Andra gånger känns det som om det lever en version av mig i anteckningarna som inte stämmer, att jag beskrivits att ”vara” på ett sätt pga hur jag var under t.ex. ett autistiskt meltdown.

När jag tillslut kom till BUP kom jag till en psykolog som inte kom ihåg hur han hade bedömt mig. Vi sågs en gång i månaden och jag var jättetydlig med att jag ville ta mitt liv men att jag också ville ha hjälp men jag fick ingen hjälp. Han sa alltid ”vi ses om en månad” o jag tänkte att det gör vi kanske inte alls. En gång kände han inte igen mig i väntrummet och frågade på mötet ”har du ångest eller vad sa vi”. Fjärde träffen sa han att han skulle skicka remiss till mellanvården och att det skulle ta 1-1,5 vecka men en månad senare frågade vi då inget hänt o hans respons var ”oj my bad, skulle jag skicka en remiss?”. Tillslut kom jag till mellanvården men då ville jag inte ha hjälp längre trots att jag faktiskt kom till en extremt bra psykolog, så sen har jag åkt in o ut från slutenvården och bytt till unga vuxna men vågar fortfarande inte ta emot hjälp för känner mig inte tillräckligt sjuk.

Jag har upplevt en väldigt stor blandning. En del använder sin roll till att visa hur mycket makt dem har medans en del verkligen jobbar på rätt ställe och visar medmänsklighet. Har blivit kallad det ena och det andra under panikattacker, bland annat barnslig och fånig, utan att dem försöker hjälpa mig. Medans andra tar sig tid att hjälpa mig igenom ångesten och finnas där vid min sida, vilket är väldigt uppskattat.

Jag var 17 år, inlagd på BUP efter 2 allvarliga suicidförsök. Ångestattack efter ångestattack, utsatt för tvångsåtgärd efter tvångsåtgärd. Neddrogad av alla mediciner. Rädd, PANIK.

Jag minns denna dagen och natten trots allt så väl även om jag försökt glömma för den dagen och natten var bland det värsta jag upplevt. Jag var avskiljd på förmiddagen och fastspänd 3h 15min och blev uppsläppt på eftermiddagen.

Efter en incident blir jag avskild i mitt rum. Ett tomt rum med bara en blå madrass på golvet.

Minns att jag går runt i rummet, min ångest är så stark.
Personal sitter vak utanför dörren, jag försöker hantera min ångest och går runt i rummet, tills jag hör flera röster utanför rummet och nästa sekund öppnas dörren och dem kommer in flera personal i rummet, jag ser i samma sekund att dörren till mardrömsrummet är öppen och får panik, jag flyr ner på golvet i hörnet.
Läkaren kommer in i rummet och dem orden hon sa till mig minns jag än idag. Jag skulle få flytta till PIVA. Sen gick läkaren och alla andra ut från rummet. Jag minns att jag sitter kvar helt stilla på golvet och försöker förstå det läkaren sa, jag är lite i chock och en inre oro växer inom mig för jag visste inte riktigt vad det skulle betyda för mig, vad som skulle hända, när och varför. Det var nu mardrömstimmarna bara hade börjat. Den värsta kvällen och natten jag varit med om. Jag hade sån sjuk panik över att vara inlåst i ett helt tomt rum helt ensam. Min ångest var obeskrivlig. Jag kunde inte komma till ro, min oro och ångest var så stark och jag mådde så illa. Jag bad om att bli utsläppt. Det kändes som om jag höll på att bli galen. Jag gick runt i rummet i timmar och jag hade sån panik över att vara inlåst att jag slog och sparkade på dörren och slog mig själv. Jag minns att jag vid ett försök att fly ut från rummet när dem öppnade dörren för att lämna en festis så var dem flera personal. Jag försökte uttrycka att jag hade panik där inne och frågade vad som skulle hända. Minns att en sjuksköterska sa att jag måste stanna på rummet och att dem väntade på att polisen skulle komma och hämta mig. Hela kvällen försökte jag ta in vad som verkligen skulle hända. Jag var så rädd och orolig.
Nattpersonalen kom och bytte av kvällspersonalen. Men dem kom aldrig in och hälsade. Dem öppnade inte dörren på hela natten. Jag kunde inte komma till ro och var vaken hela natten. Gick runt i rummet och jag minns min panik att vara inlåst helt ensam i rummet. Dem satt två personal utanför och det var då jag insåg att dem låst dörren för på kvällen så var det alltid en personal som höll för dörren när jag försökte fly ut. Men på natten så satt en personal på en fåtölj mot dörren och den andra också utanför men när jag röck i handtaget och försökte sparka mig ut så var det helt omöjligt för jag kände att dörren var låst.

Jag minns att jag inte hade så mycket batteri på min mobil, enda som jag kunde distrahera mig med.
Min mobil dog tillslut och jag frågade om jag kunde få ladda min mobil, men dem svarade inte. Dem svarade inte mig på hela natten. Jag fick inte mina kvällsmediciner. Efter midnatt, vid 01-04 så kämpade jag för att hantera mina ångestattacker. Allt kändes helt hopplöst, min ilska över att vara inlåst i flera timmar övergick till att jag blev mer rädd och ledsen och kunde inte sluta gråta. Jag förstod ingenting, hur kunde dem bara låsa in mig helt ensam i det rummet i flera flera timmar. Jag bad gråtandes om att få prata med sjuksköterskan genom dörren. Allt jag önskade var att få hjälp att hantera min ångest, att inte vara ensam. Jag försökte få kontakt med dem flera gånger men oftast så svarade dem inte eller sa att jag skulle gå och lägga mig. Jag bad om att få prata med sjuksköterskan och få vb mot min ångest. Efter många försök så hämtade dem sjuksköterskan när jag satt på golvet i hörnet, jag tänkte såklart att sjuksköterskan skulle komma in i rummet. Jag var lugn och satt bara på golvet gråtandes. Dem ropade på mig genom dörren och sa att sjuksköterskan är här nu ifall jag ville prata med henne. Jag frågade varför hon inte kunde komma in och prata, men dem svarade att ifall jag ville prata med henne så fick jag göra det genom dörren. Jag gav upp, blev så ledsen, allt kändes så hopplöst. Det kändes så omänskligt.
Jag minns att jag la mig på madrassen på golvet, jag frös så mycket och hade bara en filt. Minns att jag bara låg där och stirrade i intet, somnade till en liten stund på morgontimmarna. Drömde läskiga mardrömmar så vågade inte somna om och satt upp mot väggen. Minns att helt plötsligt öppnades dörren och två skötare från dagpersonalen kom in i rummet. Jag kände mig helt tom och likgiltig. En av skötarna berättade att det kommer komma två poliser och hämta mig och att han kommer komma in igen när dem väl kommer.
Jag var så rädd och mådde så illa.

Inlåst och avskild ensam i ett tomt rum i 18h 7min…..

Att vara vårdare och förälder är helt orimligt. Man har en relation till den sjuk*. Det är omöjligt från både förälderns och barnets håll. Ge medicin, plåstra om, försöka ge mat, trösta, ha tålamod, ta emot slag och svordomar, sopa upp krossat porslin, vaka på nätterna, inte våga sova, inte våga lämna ensam. Jag har två barn med ätstörningar, självskadebeteende, ångest, depression, suicidförsök. Ensamstående. Syskon som inte får något av min tid. Jag som mamma som inte gör annat än vårdar. Förmaningar från BUP och omgivningen att jag gör fel, gör för lite, samtidigt gör för mycket och offrar min egen hälsa. Förmaningar när jag låter någon annan vara med tonåringarna en kort stund för att få andas, men också uppmaningar om att inte glömma bort att jag med måste göra saker själv.

En av alla många läkare jag träffat inom psykiatrin genom mina år frågade vid vårat första möte kring min grova ångest (jag var 21 år vid tillfället) om jag hade en pojkvän. Jag svarade att jag hade det men att det var ett ganska nytt förhållande. Läkaren tyckte trotts att det var ett nytt förhållande och min låga ålder osv att jag skulle fundera på att bli gravid och skaffa barn för att då ”får du någonting annat att tänka på” och att jag då skulle ”vara upptagen med att ta hand om en bebis istället för att ha ångest”. Läkaren påstod att en fin tjej som jag skulle må mycket bättre om jag fick någon annan att lägga fokus och energi på. När jag uttryckte att jag absolut inte tänkte bli gravid lyssnade läkaren inte utan predikade på om hur bra kvinnor mår som gravida och att det skulle vara bra för mig att få andra saker att tänka på så att jag skulle slippa min ångest. Jag fick ingen annan hjälp utan endast det rådet. Ska tilläggas att läkaren som gav detta fantastiska råd (givetvis) var en man och i övre 20års åldern. Kan säga att jag gick därifrån lagom arg och besviken och vägrade gå till honom igen.

Har vårda mitt barn sedan 6 månader tillbaka dygnet runt för anorexia nervosa, självskadebeteende och starka suicidala tankar /impulser. Svåraste framför allt jag upplever det är att man inte får något stöd eller hjälp ifrån vården på något sätt. Vi har varit i kontakt med många olika instanser. Det var endast en av dessa som faktiskt någorlunda hörde oss men pga svåra självskadebeteende så kunde vi ej få slutenvård. Varje gång jag ringde och vädja om hjälp till prima eller på besöken fick man ofta till svar vi hör att det är tufft men de är bara kämpa på. Nätter man fått vaka pga hens svåra ångest och suicidala tankar. Utbrotten och ilskan vi som familj fått ta och försöka hantera ensamma. Bråken som varit dagligen pga maten. Fått agera psykolog, kurator, vårdare och behandlare istället för mamma i månader. Trots besök på psykakuten där hen säger att hen inte orkar mer och inte vill mer att hen gjort planer, skrivit brev och vill avsluta vill man inte lägga in hen. Och hen vill själv läggas in för hen inte orkar mer hemma och vill få hjälp. Vi blir hemskickade med en folder med tips för distrahera hen. Idag måste jag fortfarande se till att mediciner, mat, hygien sköts och vara med dygnet runt. Och utöver det då så kan jag såklart ej jobba och måste ringa och tjata på försäkringskassan varje månad för dom är sena med utbetalningarna och man ligger efter ekonomiskt 1.5-2 månader hela tiden. Önskar inte detta helvete till någon

Haft grov ångest och på grund av mycket annat så har mitt mående försämrats drastiskt. Ringde till avdelningen jag är skriven på för att jag ville ha hjälpt. Frågade om en läkare kanske kunde skriva ut något ångestdämpande vid behov eller höja min dos. Jag vet inte om man kan göra så, men bara någonting. Personen jag pratar med säger att de ska höra sig för. Ett tag senare ringer det och frågar om min portkod för att ambulansen är på väg på grund av mina ökade suicidala tankar. De kommer hit, pratar, tar värden och sen förklarar de att det är fullt på psykiatrin nu under sommaren och personer som jag med EIPS har en förmåga att älta och förstora upp saker som egentligen inte är så stora. Så jag kände då att jag behövde bevisa och förklara hur dessa händelser faktiskt är stora. De rekommendera att jag skulle ut och promenera oftare och så skulle de prata med läkare om att skriva ut recept. Tror de bara släppte det sen, för det receptet har fortfarande inte kommit. Hur kan man skicka en ambulans ena sekunden och sen vända på klacken helt i den nästa? Känner mig bara så liten och obetydlig. Önskar att jag inte bett om hjälp från första början för detta var bara värre.

Får man skriva något bra? Jag var inlagd på en avdelning och under en panikattack så kom chefen på avdelningen in på mitt rum och hjälpte mig att avleda ångesten genom att tvätta och kamma mitt hår. Kände mig otroligt sedd, bekräftad, tröstad, omhändertagen, speciell. 5 stjärnor av 5