Åka hem och hoppas det blir bättre

Efter en lång tid med extremt hög stress, trauma och ingen hjälp av BUP fick jag till slut hjälp av min pappa att söka på BUP akuten. Jag hade starka impulser att självskada och hade planer på att ta mitt liv. Att söka BUPs akutmottagning var helt min egen vilja. Väl där ville de inte ens träffa mig, vi fick inte ens komma in utan de gav oss bara ett telefonnummer. Det var ett telefonnummer till BUP akuten. Så pappa ringde och förklarade situationen (att jag hade starka impulser att självskada och planer på att ta mitt liv), det enda de sa var ”vart bor ni?” och när pappa sa vår adress sa de: ”men det är så nära så åk ni hem istället så får vi hoppas att det blir bättre”.

BUP akuten har alltså gett mig rådet (när jag har aktiva planer på att avsluta mitt liv) att åka hem och hoppas att det blir bättre.

Jag har aldrig vågat söka mig till psykakuten efter det, trots att det har behövts.

Skriva ut lugnande under bordet

Var på psykakuten med en nära anhörig som mådde mycket dåligt och var suicid. Hjälpen blev två Atarax och sen åka hem. En sköterska tipsade om att ”leta reda på en skum läkare som kunde skriva ut lugnande under bordet”.

”Bete dig så då”

Juli 2012
Jag var inlagd på HDV.
Jag är ung (21). Liten. Rädd. Otrygg i mig själv. Miljön är påfrestande.
Jag och några patienter står i korridoren och flamsar. Stämningen är bra. Jag trivs just där och då.
Vi triggar varandra och blir mer och mer högljudda.
Jag blir intensiv och en vårdare som tröttnat säger:
”[namn], hur gammal är du?”
”21” svarar jag. Oprovocerat.
”Bete dig så då!”

Då tänkte jag inte mycket på det. Jag var en enda röra och hade nätt och jämnt med mig huvudet. Bara att existera var nog.
Såhär i efterhand är det, det mest psykiskt kränkande jag varit med om.
Hur ”ska” 21-åringar bete sig?
Eller överhuvudtaget vilken ålder eller människa!
Detta gav mig en ordentlig törn och jag försökte efter det alltid vara ”som det förväntas”

Personal kastade ned mig i marken

17 år och inlagd hos BUP med LPT. Jag försökte ta mig in på expen för o hoppa ut genom fönstret. Då tar en manlig personal tag i mig och drar bort mig flera meter för att sedan kasta ner mig i marken. Jag går vidare mot mitt rum och slänger en kopp kaffe på en personal i ren ilska. Han skriker ”är du helt dum i huvudet eller?!”. Dagen efter pratar jag med enhetschefen som säger att den manliga personalen inte gjort något fel.

Fasthållning väckte trauman från min ungdom

Enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård ”ska tvångsvård vara en sista åtgärd när alla andra alternativ har uttömts.”

För mig som patient blev LPT första alternativet. Jag blev heller inte tillfrågad huruvida jag ville inlägges frivilligt enligt journalen.

Dessutom övervägdes inte andra tillvägagångssätt före polishandräckningen utan läkarutlåtande.

Cocktailen bestående av sömnbrist pga vård av multisjuk make, sorg och brutal polishandräckning samt mycket dåligt bemötande från polis och tvångsvård tillsammans med injektioner av psykosmediciner under fasthållande väckte trauman från min ungdom till liv.

Ovan cocktail kunde tvångsvården inte tolka rätt. En ST läkare och en underläkare beslöt i samråd med bakjour (ej namngiven i journalen) Vårdintyg § 4 LPT  kl 15.53. Detta befästes av ytterligare en läkare SAMMA DAG kl 16.42.

Hur kunde LPT utfärdas så snabbt? Varför behövde ST-läkaren och underläkaren konsultera bakjour? Borde inte LPT beslutas av färdigutbildade läkare?
Var besluten baserade på slentrian eller kollegialt samförstånd? Jag anser att detta är jäv, då dessa läkare känner varandra.

En ÖVERläkare skrev: Vårdintyg skrevs för att hennes lillebror har stått på det. Läkare ska utfärda vårdintyg.

Min bror initierade TELEFONLEDES polishandräckning till tvångsvård utan läkarutlåtande. Bilavståndet mellan honom och mig var och är 610 km. Vi hade och har bara sporadisk kontakt.

Det verkar som om psykiatrin har striktare regler än polismyndigheten vad gäller polishandräckning.
Vissa regioner dömer fler till tvångsvård jämfört med genomsnittet i landet. Varför?
Visst borde regioner där tvångsvård döms ut oftare än genomsnittet i Sverige, be läkare utanför regionen att skriva dessa två vårdintyg för LPT?

Detta är inte jämlik vård.

Varför fick jag ingen hjälp att överklaga LPT och varför fick jag ingen kontaktperson? Enligt journalen bad jag flera gånger om kontaktperson – förgäves.

Arbetsgivare söker i databaser med personuppgifter och därmed kommer f d tvångsvårdade inte ens till anställningsintervju. Nog borde dessa skatteintäkter behövas? Alternativet blir kanske svartjobb, kriminell verksamhet etcetera?

Kort samtal – skickades hem.

Skrev med en stödchatt som larmade och polisen kom hit och tog mig till psykakuten. de verkade frustrerad över att de inte kunde göra nåt förutom att skjutsa dit mig. sa om tankarna/planerna till läkaren och han sa det fanns plats på en avdelning, men jag visste inte vad jag skulle prata ens med läkaren om nästa dag och sen ville jag fortfarande hem pga planerna. han tvingade mig inte så fick åka hem. nån natt senare följde jag impulser vilket inte gick bra och ambulansen fick komma. vi åkte till akuten där läkaren fixade mig och frågade rutinfrågor, men tvingade mig inte heller till nåt. sa ja att gå till psykakuten och gick dit själv. en annan läkare denna gg och fick ingen hjälp alls. träffat hen förut och det är snabba och korta samtal med hen. hen frågade inte om mina tankar, planer eller något annat. i slutet av samtalet frågade hen hur jag brukade ta mig hem och sa med sjuktransport och hen sa ”så det är de det blir” frågade vad hen menade och hen sa hemgång och jag sa bara ”okej..” inatt mådde jag så dåligt att jag gick ut och satt innanför ett stängsel vid ett spår. jag gick hem efter lång tid men mitt mående är fortfarande väldigt dåligt och min livslust är helt borta.

Arg för att jag inte svarade på tilltal

Var inlagd och hade skadat mig inne på avdelningen. Jag sitter halvt dissocierad, på golvet och mutistisk samtidigt som 5-6 skötare och en sjuksköterska står runt mig, jourläkaren är tillkallad. Sjuksköterskan som står över mig börjar skrika på mig och är jättearg på mig för att jag inte svarar på tilltal och hennes frågor. Jag var redan rädd som det var, då det var första gången jag var inlagd, och att sskn stod och skrek över mig, hjälpte inte fallet. Var livrädd, och vill aldrig tillbaka till avdelningen.

Jag bad om hjälp

Låg inne på psyk. Hade kraftiga skälvmordstankar.   Men läkaren skrev ut mig mot min vilja
Jag insåg att det var en stor risk att tag skulle dö när jag kom hem.  Den lilla delen av mig som vill leva var rädd och jag bad om hjälp
Sen när jag blev utskriven skrev läkaren i min tjornal att jag hotat med att ta livet av mig för att få vara kvar på avdelningen (vilket inte var sant. Jag bad om hjälp)

”Vad är det där för barnsligheter?”

Jag hade självskadat och satt och skakade av ångest och grät. Skötaren stod och skrek på mig: ”Du får inte gör sådär, vad är det där för barnsligheter?!”

Personal sjöng för att lugna patient

Jag låg bältad när en personal frågade om hon fick sjunga för mig. Jag nickade samtidigt som jag grät och hon började sjunga ”var inte rädd, jag går bredvid dig” hon sjöng låtar med musik tills hon blev avbytt