Jag hade precis kommit till mava efter att ha legat nersövd i flera dygn på Iva. Jag frågar sjuksköterskan efter något mot ångesten men får världens utskällning om att jag inte kunde förlita mig på medicin och att jag faktiskt kan bli beroende. Att det inte är bra att ta medicin och att jag får försöka göra något annat för att lindra ångesten. Jag låg och grät med mitt vak från psykiatrin som passade mig och fick tillslut ändå vb men jag var rädd för att fråga igen när jag visste hon jobbade.
”Homosexuella tjejer får inte ätstörningar”
Som 16-åring berättar jag för psykologen på BUP att jag haft problem med ätstörningar sen jag var 9 år och att jag nu vill ha hjälp med att bli frisk från anorexin. Psykologen ser bekymrad ut och frågar varför jag inte bett om hjälp tidigare. Jag svarar att det är min nya flickvän som har uppmuntrat mig. Psykologen andas ut, hon är märkbart lättad.
– Men du, homosexuella tjejer får inte ätstörningar, så du behöver inte vara orolig!
Innan jag hinner säga något fortsätter hon skrattande:
– Du borde ju veta att man vill ha lite att ta i när det gäller kvinnor!
Det tog fem år till innan jag fick någon ätstörningsbehandling och då vågade jag inte bjuda in min partner till anhörigstödet ifall de skulle misstro mig igen.
Gick ned i vikt för att bli tagen på allvar
När jag var inlagd pga suicidförsök och anorexia så fick jag många gånger höra att ”du är ju inte så underviktig så…”. På öppenpsykiatrin märkte jag att jag fick mer hjälp om jag gick ner vikt (pendlade i vikt) vilket ledde till att jag triggades till att gå ner i vikt för att jag ville ha hjälp och ville bli tagen på allvar. Jag var lika sjuk oavsett vikt.
”Snarare ångest än ätstörning”
Min första vårdkontakt i samband med min ätstörning var på vårdcentralen. Jag kom dit totalt nedbruten och berättade om mina tvångstankar kring mat och träning. Hur jag delade upp maten. Hur jag tänkte i kvoter. Hur ont kroppen gjorde efter all träning. Hur ångesten åt upp mig och jag inte visste vad som var fel. Att det hade pågått i ett års tid.
Läkaren ville väga mig (och jag slapp tack och lov se siffran) men när jag klev av sa hen helt sonika ”skulle snarare säga ångest än ätstörning”. Och inget mer gjordes.
Tre månader senare var jag akutremitterad till ätstörningsenheten och diagnostiserad med anorexia
Bemötande utifrån typ av ätstörningsdiagnos
Jag har varit sjuk i ätstörning under ett antal år, och kämpade dagligen med känslan av att inte vara ”sjuk nog”, dels i andras ögon men också i mina.
Jag gick i intensiv behandling, jag hade behandlare som sa att jag skulle ta sjukdomen och mig själv på allvar, och flera gånger sa de att jag var helt fast i sjukdomen. Men det spelade ingen roll för i journalen stod det UNS. Jag var inte smal nog.
När jag berättade för min ena förälder att jag hade börjat i äs-behandling sa hen ”men du har ingen riktig ätstörning va?”.
När jag inför en operation träffade narkos-ssk för att lämna vikt och annat, sa hon ”jag skulle aldrig kunna tro att du har en ätstörning bara genom att se på dig” och skrattade.
När jag var inlagd pga suicidrisk och hade blivit inskriven från akuten med uppmaning att de skulle ha koll på mängden mat och mängden vätska jag fick i mig pga sjuk i äs, så hörde jag en skötare säga till en annan i personalrummet (med dörrarna öppna) ”jaha, men hon är inte är pga sin ätstörning”. Detta efter att den andra skötaren berättat hur jag hade gått emot tankarna och tagit del av nyårsfikan kvällen innan.
Sedan, något år efter när jag hade blivit frisk från ätstörningen och sjuk igen, träffade jag en läkare på vuxenpsykiatrin som satte den där efterlängtade och ”fantastiska” diagnosen på A. Den som skulle ge mig lugn, stolthet och bekräftelse.
Det blev ingen skillnad för mig, men i vårdens ögon blev det så.
Jag är inte sjuk längre, uppfyller inte kriterierna för anorexi, det står bidiagnos ätstörning i journalen. Ändå frågade en läkare på senaste inläggningen hur det gick med de ”anorektiska tankarna”. Jag vill inte tro att personalens fantastiska bemötande kopplat kring maten den inläggningen hade att göra med den fd diagnosen. Men med tanke på hur jag blev bemött när jag var sjuk i en ätstörning men med fel namn, så tror jag att det gjorde all skillnad.
Visste inte om jag skulle överleva natten
När jag var 14 ca insjuknade jag i svår anorexi. Varje gång vi kontaktade vården sa de att jag inte kunde få hjälp för att jag vägde för mycket. Varje gång vi ringde ville de veta min vikt. Jag förstod att för att klassas som tillräckligt sjuk och förtjäna hjälp måste jag gå ner mer. Inför varje samtal hade jag gått ner mer. En natt hade jag sån dödsångest när jag inte hade ätit på flera dagar att jag ringde en skolkamrat och berättade att jag trodde att jag skulle dö. Hennes mamma ringde och berättade detta till skolsköterskan som kallade in mig på sitt kontor dagen efter och sa att jag måste åka in till akuten. När jag kom dit blev jag direkt inlagd på en medicinsk akutvårdsavdelning eftersom det fanns risk att mitt hjärta skulle stanna. Personalen sa att de inte visste om jag skulle överleva natten.
Utan vård efter suicidförsök
Jag väntade flera månader på att få komma till den neuropsykiatriska mottagningen efter att jag fått min autismdiagnos. Efter första läkarbesöket bokades ett nytt för uppföljning tre månader senare. Jag fick beskedet att de inte kunde ge något annat stöd än att i princip hålla i mina sjukskrivningar. Efter ett suicidförsök som krävde vård på IVA kastades jag ut från ätstörningskliniken jag gick på och stod totalt utan vård. Jag fick själv försöka ringa den neuropsykiatriska mottagningen för att fråga efter hjälp, ett samtal, vad som helst. Men de hänvisade bara till den läkartid som redan fanns, som fortfarande var en dryg månad bort. Jag hann göra ytterligare ett allvarligt självmordsförsök innan dess.
Tvungen att svälta för att slippa förövare
Jag blev svårt sjuk i anorexi när jag var ca 14 år gammal. Jag fick läggas in på en medicinsk akutavdelning då det fanns risk att mitt hjärta skulle stanna pga svälten. När jag då fick kontakt med vården berättade jag att de inte kunde skicka hem mig eftersom jag blev svårt psykiskt misshandlad hemma. Mitt liv hade varit som en sekt och nu när jag var utan övervakning på en annan plats kände jag att detta var min enda chans att fly. Jag fick dock inget gehör utan vården försökte direkt skicka hem mig så fort hjärtat blivit mer stabilt. Jag lärde mig att det enda sättet att slippa åka hem var att inte äta. Tillslut fick jag komma till en avdelning för psykiatrisk heldygnsvård men även där skickade dom hem mig på nätterna för att jag skulle sova hemma. Jag berättade att jag dör hemma, jag orkar inte mer. Men inget hjälpte. De sa ständigt till mig att ”det är anorexin som pratar”. Jag var 14 år och svårt sjuk i en ätstörning och blev konstant hemskickad till mina förövare. När jag tillslut fick fick en sängplats på avdelningen tvingade de mina förövare att konstant besöka mig. De ansåg att det var anorexin som gjorde att jag inte ville träffa mina föräldrar. Det ända sättet för mig att slippa komma hem igen var att bli sjukare i min ätstörning och sjukare överlag. Ingen tröstade mig när jag grät. Ingen lyssnade på mig när jag var orolig. Det enda sättet att få uppmärksamhet var att inte äta samt uppvisa sjuka beteenden som jag lärde mig av dom andra på avdelningen samt av vad personalen sa att man inte fick göra.
Adopterad och tas inte på allvar
Jag hade en väldigt komplicerad uppväxt. Jag är adopterad och flyttade som barn med adoptivfamilj väldigt mycket. Som 12 år gammal hade jag flyttat mellan kontinenter 3 gånger vilket egentligen är helt fel för en adopterad som behöver trygghet. Under ca 6 år mellan åldrarna 6-12 bodde jag med min vita adoptivfamilj i mitt födelseland. Det var väldigt förvirrande och otryggt. Andra barn var aggressiva och avundsjuka på att jag fick bo med en vit familj. Det var väldigt förvirrande för mitt identitetsskapande. Sedan vid 12 år flyttade vi till svenska landsbygden där rasismen var extrem. Andra barn visste inte vad jag hette utan jag kallades bara för neg*rn. Busschaufförer, lärare och andra barn skrek rasisitiska saker varje dag. Vuxna kunde gå förbi mig på gatan och viska ”åk hem n*gerjävel”. Inom familjen blev jag också särbehandlad och nedtryckt, mycket sämre behandlad än mina föräldrar biologiska barn.
Uppväxten gjorde resten av livet svårt. Jag har sedan jag var ca 7 år lidit av grav depression som har gjort allt svårt. Att studera och arbeta har varit svårt och de senaste 3 åren har jag inte klarat av att jobba. Jag har så svårt för relationer och har totalt avskärmat mig från omvärlden. Jag går sällan ut och har inga vänskapsrelationer. Relationen till familjen är destruktiv och dålig men jag är beroende av dem ekonomiskt.
Jag har gått hos psykolog i många år men inte riktigt känt att det hjälpt. Jag ville gärna bli inskriven hos psykiatrin för att verkligen utreda alla de problem jag har som gör att jag inte kan jobba eller upprätthålla någon sorts relation överhuvudtaget. Ansökan till psykiatrin skickades via min vårdcentrals psykolog. Han skrev ned att jag var adopterad, en del om min uppväxt och mina nuvarande problem. Detta tillsammans med några tester som jag gjorde skickades till psykiatrin som gav mig avslag.
Det kändes faktiskt riktigt förkrossande och förnedrande att inte få hjälp från psykiatrin. Jag vet att det finns lite forskning om adoption, men den forskning som finns visar på att majoriteten av oss adopterad mår väldigt dåligt. Nästan var 20e adopterade kvinna har vårdats för självmordsförsök och adopterad kvinnor från Asien är bland de som lever kortats i Sverige.
Hur kan de inte acceptera min ansökan till psykiatrin? Jag behöver hjälp. Det kändes så otroligt förkrossande och nedslående. Psykiatrin hänvisade till anti-depressiva och samtal, men det har inte räckt för mig som idag inte kan leva funktionellt. Jag vill istället ha en ordentlig utredning och verktyg för att hantera vardagen. Jag är så förkrossad och känner mig så förminskad. Det känns som att adopterade trots bevis på stora svårigheter inte tas på allvar.
Före i kön
På temat vårdkö. Jag har typ aldrig behövt köa för att få börja i behandling eller få utredningar (trots att jag gått ett 10 tal olika behandlingar och gjort mängder av utredningar). Det på kliniker där jag vet att andra fått vänta i flera år. Min upplevelse är att det är för att jag haft ett väldigt allvarligt självskadebeteende med frekventa suicidförsök så jag flyttas helt enkelt före i kön. Dessutom är jag är ”likeable” patient. Ung, söt, vit tjej som har lätt att kommunicera och är trevlig mot personalen. Det är såklart bra för mig men det skickar också väldigt konstiga signaler om att man ska behöva vara destruktiv för att få vård. Dessutom tror jag att om jag inte haft mina attribut som ”trevlig patient” så hade jag inte heller flyttats före i kön.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
