Jag gick igenom två ect behandling år 2019 första var 1 månad med 3 behandlingar i veckan andra var ca 6 månader senare och var två månader första månade 3 gånger i veckan och andra månade 1 gång i veckan.
Även om jag har minnesluckor under själva behandling perioden så tror jg ärligt talat det räddade mitt liv. Efter första veckan under första omgången jag fick så minns jag att jag vaknade och för först a gången på månader kände mig nästan glad, jag såg faktiskt fram emot någonting för först gången på lääääänge. Nackdelen med det var att de inte håller så länge så fick genom gå en till omgång 6 månader senare. Efter 2a omgången hittade vi äntligen antidepressiva mediciner som fungerade och klarade V att gå dbt. har sen dess princip mått bra. De var som att ect gav mig knuff upp ur den djupaste delen av depressioen och jag var äntligen mottaglig för annan behandling

Blev i maj remitterad till psykiatrin pga ökad suicidrisk och ångest/depression. Kommer på ett bedömningsmöte med psykolog som dels funderar på att lägga in mig, men samtidigt är tveksam att jag ska tillhöra psykiatrin. 1 månad senare har jag nytt bedömningsmöte fast med läkaren, mår då lite bättre och suicidrisken är något mindre (mind you, fortfarande existerande) och enligt journalen är min suicidrisk inte existerande i nuläget, men kan öka vid dippar i mående, samt att jag inte uppvisar något adepressivt. Blir på nytt ifrågasatt om jag ska vara på psykiatrin.
Psykiatrin vill inte ha mig pga ”för frisk”, primärvården vill inte heller pga att jag är ”för sjuk”. Hur psykiatrin sen kan anse att en patient med uttryckt suicidrisk och planer, samt ångest sen >10 år tbx i tiden, inte anses vara sjuk, är för mig mycket oklart

Jag var inlagd för en svår depression. Jag har även autism, vilket gör att jag har svårt med mycket intryck och förändringar. Det var väldigt mycket stök på avdelningen under vårdtiden. Larm som gick, patienter som skrek många timmar per dag. (Det är såklart inte deras fel.) I slutet av inläggningen blev det prat om att jag behövde stanna lite längre för medicinjustering för att förbättra min depression då jag hade allvarliga suicidplaner och gjort förberedelser. Nästa dag gav överläkaren beslut att jag skulle skrivas ut. Jag fick inga frågor om självmordstankar vid utskrivningssamtalet.

Medicin är det som hjälper mig när jag är svårt deprimerad, och jag kände mig väldigt sviken att läkaren kunde skriva ut en patient i skicket som jag var då. Samtidigt som utskrivningssamtalet hade väldigt många larm gått och det var åter mycket skrik på avdelningen. Allt sammantaget ledde till att jag fick ett kraftigt ”meltdown” (ett väldigt kraftigt ångestanfall). Något som är vanligt vid autism, särskilt vid förändringar och intryck. En sjuksköterska började skrika på mig att ”lugna ner mig” och ”prata om det”. Något som är omöjligt för mig i det tillståndet, det är inget jag väljer. Jag kände mig väldigt skärrad efter att sjuksköterskan gjorde det.

Väl påväg hem efter utskrivningen insåg jag att jag skulle vara död vid slutet av dagen utan mer hjälp, jag var verkligen akut suicidal. Jag ringde 112 och fick åka till psykakuten. Jag bad om att få höja mitt antidepressiva läkemedel, vilket läkaren godkände. Jag blev snabbt bättre och är nu fri från suicidtankar.

Senare såg jag att läkaren skrivit i utskrivningsanteckningen att mina suicidtankar var på ”habituell nivå” (hen frågade som sagt inte om det vid utskrivning). Detta trots att jag sagt flera gånger till läkaren, under samma inläggning, att jag inte har suicidtankar när jag inte är deprimerad. Jag hade varit död idag om jag inte ringt det där samtalet till 112. Jag är väldigt skärrad vilket risk de försatte mig i.

Jag blev inlagd efter jag kommit in på psykakuten efter ett avbrutet suicidförsök pga djup depression och svår ocd. Jag lades in frivilligt men blev snart väldigt stressad av att vara inlåst i en för mig ny miljö med okända människor, visste inte att jag skulle reagera såhär, kanske berodde det på min autism. Var också stressande med att man var tvungen att prata som sina mest svåra tankar inför så många personer (ca 5 st inkl läkarstudenter) på varje läkarmöte då jag har stark social ångest. Jag sa därför på mitt nästa läkarmöte att jag ville skriva ut mig. Överläkaren pratar snabbt och rörigt om olika saker och jag hänger inte riktigt med i vad han säger. Plötsligt nämner han ”mobila teamet” och några andra begrepp som jag inte visste vad det var och han frågar tillslut ungefär ”om jag kan acceptera något av det då?”. Blev ännu mer stressad av situationen och av att jag inte förstod vad han pratade om så tror jag sa ”Jag vet inte, jag vill nog gå hem ändå”. Då säger han ”då beslutar jag tvångsvård på dig från och med nu”. Jag blir helt kall och förstår ingenting. Som jag minns det frågar jag flera gånger ”Vad menar du? Vad betyder det?” Han svarar inte, ingen annan i personalen säger något heller. Min kontaktperson (skötare) tar ut mig från mötet och hotar direkt med att skicka polisen efter mig om jag tänker rymma. Jag var helt i chock, grät och försökte andas. Jag hade inte varit inlagd förut och visste inte ens att man kunde bli tvångsintagen. Skötaren sa med irriterad röst att jag borde skärpa mig för det här var väl inte så farligt. Mådde ännu sämre efter detta och försökte i panik ta kontakt med annan personal för att försöka förstå vad som hänt och få hjälp, men de sa bara att de inte hade tid. Jag mådde så fruktansvärt dåligt de kommande dagarna, hade extrem ångest och skakade i benen. Upplevde fortsatt inget stöd från min kontaktperson, kändes mest som att hen var irriterad på att jag var upprörd. Frågade om jag kunde få prata med någon psykolog eller kurator, men fick veta att ”det har vi inte här och du mår för dåligt för att få psykologisk behandling”. Efter att jag i (då upplevd) desperation sedan drev min situation till förvaltningsrätten (vilket i sig också var en traumatisk upplevelse då det systemet verkligen inte är anpassat efter någon med autism och social ångest, mådde fruktansvärt efteråt och skakade i hela benen, ångrar än idag att jag gjorde det) fick jag efter det lov till permissioner i sällskap med min mamma, även om LPTn var kvar. Först i samband med det släppte den värsta ångesten och jag började så småningom kunna fungera lite igen.

Jag tycker i efterhand att tvångsvården visserligen inte var fel beslut då jag fortfarande var suicidal, men jag är kritisk till sättet det gjordes på. Den dåliga och otydliga kommunikationen från läkaren, bristen på förklaring och stöd, den (vad jag upplevde som) aggressiva och anklagande attityden från min kontaktperson och nekandet till psykologisk hjälp gjorde att jag fortfarande 5 år senare kämpar med ptsd-symptom, skuldkänslor och ältande från den här vårdtiden. Jag menar också att jag inte ens tror att LPT hade behövts göras om man bara hade kommunicerat tydligare för mig varför jag inte borde gå hem och förklarat olika alternativ som var möjliga, och då hade detta kunnat undvikas. Har funderat mycket kring detta, ifall jag själv inte ”borde” blivit så panikslagen, om jag bara varit ”överkänslig”, uttryckt mig på fel sätt (vilket är lätt hänt som autistisk), kunde gjort något för att det skulle blivit annorlunda, men det är svårt att hantera allt när man är sjuk.

Jag har i efterhand bara så svårt att förstå VARFÖR. Varför man som patient möts med irritation och aggressivitet från personal på avdelningen när man inte gjort något emot dem? När man är där för att man behöver hjälp, mår väldigt dåligt och bara försöker överleva dagen och förstå vad som händer. Som LPT-patient är man dessutom där på tvång, man har ingen makt och är helt beroende av personalens behandling och välvilja. Tror många i personalen kanske inte förstår hur stor påverkan deras bemötande och handlingar har på patienternas mående.
Vill också dela ett mindre exempel från min inläggningstid: Jag hade ångest och ville ringa min syster, men mobilen var inlåst på laddning i ett skåp. Frågar en skötare som sitter och löser korsord i allrummet om hen kan hjälpa mig att låsa ut mobilen. Hen suckar ljudligt, reser sig upp utan ett ord och följer med till rummet och låser ut mobilen. Jag säger tack så mycket men får inget svar, hen vänder bara ryggen till och går. Det kanske låter som en liten sak, men kände mig bara så i vägen och värdelös, som en jobbig arbetsuppgift. Min självbild var redan att jag var en belastning för allt och alla, och det kändes nu som att personalen också bekräftade det. Mina självmordstankar ökade, skämdes, men kunde heller inte ta mig därifrån. Är det på grund av generell okunskap om psykisk ohälsa/sjukdom bland skötare som man gör såhär? Eller varför beter man såhär mot djupt deprimerade personer? Enkel medmänsklighet, eller att åtminstone bara vara neutralt trevlig, hade här gjort all skillnad i världen. Varför får personal med liten eller ingen kunskap om ämnet i så fall jobba med svårt sjuka patienter? Det är ju som upplagt för psykiska vårdskador och försämring av ens mående. Har inte upplevt något sådant i den ”vanliga” fysiska vården, varken vad det gäller kunskapsläge eller bemötande.

Tillslut vill jag också säga att jag inte kan förstå varför inneliggande patienter nekas psykologisk vård, det borde vara en lika stor självklarhet som medicinsk vård. Det är ju först då man, i kombination med mediciner, kan få förutsättningar att börja må bättre på riktigt. Då kanske vårdtiderna inte heller behöver bli så långa i slutenvården. Hoppas på mer utbildning för all personal och en förändrad, bättre vård för framtida patienter.

”Jag tänker minsann inte tycka synd om dig, tycker bara synd om de som är bipolära eller har schizofreni! Eller tänk på de patienter som inte ens gått ut grundskolan.”

Överläkare vid vårt första möte, efter att jag berättat om min mångåriga depression med konstanta självmordstankar.
Jag hade själv inte sagt ett ord om att det var synd om mig.

Sa även ”Det är inte sjukligt [depressionen], det ingår i det mänskliga lidandet.”

Absolut, en kort tid/enstaka perioder- men givetvis är konstant depression i nästan tio år en sjukdom.

Hon avslutade abrupt lång sjukskrivning, fick absolut inte ens börja arbetsträna utan skulle genast gå till arbetsförmedlingen enligt henne.

Funkade såklart inte med mitt hälsotillstånd och tack och lov fick jag efter mycket tjat träffa annan läkare, som hjälpte mig och bad om ursäkt å hennes vägnar.

(Fick senare veta av annan personal att det var standard att patienter mådde sämre efter möten med henne.)

Idag har jag sjukersättning och det har räddat mitt liv.

Jag hade länge kämpat för att få samtalsterapi på psykiatrin för depression och självskadebeteende. När psykiatrin ställde min autism-diagnos ville de lämna över allt ansvar för mig till habiliteringen. De tyckte habiliteringen skulle ge mig en psykologkontakt. Men habiliteringen kunde endast ge diagnoskunskap och ville inte ta ansvar för mig pga mitt dåliga psykiska mående. Det fanns inget samarbete och jag saknade alltid något på båda ställena. Habiliteringen var fantastisk på att bemöta mig som individ men saknade resurser. Psykiatrin gav mig till slut terapi men jag saknade alltid den förståelse som habiliteringen hade.

Jag upplever att man blir förminskad. Och inte lyssnad på. Har varit bland psykologer, kuratorer och läkare i nästan 20 år.
Utredningar, hjälp och känslan av att någon inte vill hjälpa en.
När jag bett om verktyg hos en samtalskontakt så har jag fått höra ’du är ju helt omöjlig’ när jag rabblade upp allt jag testat men som inte funkat.
Har upprepade gånger sökt akut för tankar om att ta mitt liv, skada mig själv och depression. Endast en gång har jag blivit erbjuden hjälp i form av inläggning. Det känns som att man existerar utan att leva, man provar sig fram men inget funkar och inom psykiatrin får man höra att man inte kan ge några svar utan att man måste lista ut saker själv. Men när idéerna är slut då? Och man är helt förtvivlad över jakten på välmående som aldrig kommer?
BUP är ett skämt också

Jag var tretton år och hade under en tid börjat må dåligt. Jag kände inte igen mig själv. Fick ångest attacker, kompenserade för mat och skar mig, allt detta skedde flera gånger om dagen. Mina föräldrar började märka. Jag var inte mig själv. Jag gick från att vara A elev som inte ville missa en enda skoldag, till att få F på varenda prov. Mitt rum som alltid var kliniskt rent var ju ett bombnedslag med nerdragna gardiner och kläder överallt. Min noggrannhet med kläder och hygien blev snabbt som bortblåsta. Jag gick runt i samma kläder dag ut och dag in och kunde varken borsta tänder eller hår. Jag ställdes i kö för att få hjälp. På vårdcentralen tyckte de att jag mådde för dåligt så det skickade mig vidare till en annan mottagning som var för barn som inte var tillräckligt allvarliga för bup men för allvarliga för vårdcentralen. Mamma och pappa var arga, jag var tillräckligt allvarlig, deras dotter försvann sakta med säkert. Kön dit var lång och innan jag han med första mötet hade jag redan skrivit avskedsbrev och planerat min död. Jag gick bara och längtade. Efter första mötet kom det fram att jag skulle dö. Mottagningen ringde inte bup akuten trots min höga suicidrisk, inte heller blev jag förflyttad till vanliga bup mottagningen. Kvällen kom och mamma och pappa blev alltför oroliga, de kände inte igen mig. De ringde efter ambulans, de var så rädda att jag skulle försvinna. Allt väntande månad efter månad ledde till att jag inte längre ville leva. Om jag hade fått hjälp i det tidiga stadie mitt mående upptäcktes i hade jag kunnat slippa de traumatiska händelserna på slutenvården. Istället var jag tvungen att vara döende för att bli tagen på allvar. Sen den dagen har jag fortfarande blivit runt knuffad mellan olika behandlare och i tryckt med massa mediciner. I år fyller jag 18 och jag är långt ifrån frisk, jag är inne på min fjärde antidepressiva och femte ångestdämpande. Jag ville inte dö men jag ville inte heller leva.

Läkare som träffat mig 10 år tidigare  i slutenvård sätter tillbaka samma diagnoser (reviderande depression med psykotiska inslag) trots att jag gått över 10 år hos psykolog o 3 år tidigare fått DID diagnos av läkare i öppenvård. Det står tydligt i journal o jag uttrycker även att jag dissocierar o inte vill ha tunga mediciner utan vet att det kommer lägga sig. Han rusar argt ut o jag ser risken o skriver snabbt ut mig. Han medicinerade mig kraftigt, gjorde ECst o utfärdade massa tvångsåtgärder 10 år tidigare. Jag var livrädd att detta skulle upprepas. Min psykolog berättar för mig att läkaren satt tillbaka diagnosers som avskrivits i journalen igen. På samma sjukhus.