Innan jag hittade rätt hjälp träffade jag flertalet psykologer och terapeuter som diagnostiserade mig med olika diagnoser, utifrån enskilda symptom som jag hade. Men ingen såg helheten i det jag upplevde och den obehandlade borderline-diagnosen/EIPS som jag kämpade med, vilket gjorde att ingen behandling som jag fick hjälpte. Efter att jag en gång hade berättat om mitt bagage och hur jag mådde avslutade en av mina psykologer samtalet med att säga ”Vi kan tyvärr inte hjälpa dig”, och avslutade kontakten utan att ge mig någon remiss till vuxenpsykiatrin eller vidare hjälp. Det bara ökade på skammen och självhatet över mig själv ännu mer, och tomhetskänslan som fanns inom mig växte sig bara större. Det kändes som att jag stod och trampade vatten för att hålla mig flytande samtidigt som jag hade en ryggsäck som försökte dra ner mig under ytan. Tills jag en dag, några år senare, träffade psykologen som såg hela mig och äntligen gav mig rätt diagnos och såg till att jag fick rätt hjälp för min borderline/EIPS. Hon är, i mina ögon, en av de änglar som finns och verkligen behövs i psykiatrin.
Stämplad med diagnoser
Nu när jag skriver så har jag varit självskadefri i lite över två år. När mitt självskadebeteende ökade ännu mer i vuxen ålder så stämplades jag med EIPS. Vilket sedan resulterade i att jag stämplades av vården. Jag stämplades av en diagnos som innebar dömande blickar och vägran om att sy mig med bedövning. Jag hade gjort det mot mig själv så jag skulle stå ut med mer. Jag var en person som ville ha uppmärksamhet, när det i själva verket handlade om att reglera ångesten och även tvångstankar. Jag har haft skötare från en avdelning kolla på mina armar och påstå att jag gör dem åt fel håll om jag vill dö. Jag ville inte dö av de sjäkvsladorna. Jag har hört djupa inandningar av shock för att jag har ärr på min kropp. Nu två år senare och jag måste än idag kämpa emot människors blickar. Men jag tog mig ur ett självskadebeteende på egen hand med viss stöttning från vården. Jag hittade egna och långvariga strategier till att kunna göra det. Än idag tänker jag tanken men jag gör det inte. Vården gjorde mig tyvärr sjukare än vad jag redan var genom sina kommentarer, genom sitt agerande eller kanske brist på agerande. Genom att få mig att skämmas för mig. Jag tänker aldrig någonsin be om ursäkt eller skämmas för att jag överlevde på det enda sett jag visste hur. Jag tänker inte låta vården vara dem som förstörde mig här, jag skulle kunna låta dem, men jag vägrar. Jag gjorde aldrig något för uppmärksamhet, jag gjorde det för att reglera en storm av känslor. Jag har idag ingen EIPS diagnos och jag genomgår traumabehandling som en början till att få ett normalt liv. Ett normalt liv med en kropp fylld med ärr från mitt förflutna, men jag vägrar skämmas för mitt förflutna. Vården fick mig att skämmas men dem har fel. Jag har en kropp fylld med ärr och ett huvud fylld med minnen av skötare som greppar tag i mig på ett sett som gav mig panik av att någon tog i mig. Jag har minnen av övergrepp och ord som etsat sig fast i mitt inre som ett eko. Det enda jag behövde var kärlek och mänsklighet , lite förståelse och snälla ord. Inte bekräftelse på att jag var äcklig, liten och smutsig. Ni som självskadar idag: låt rakbladen få vila, låt din själ få vila. Låt ärren bli krigsärr och lär dig veta att du är stark och kapabel. Tillsammans är vi en arme som trotsar vårdens syn på oss, vi är en arme av förändring och förståelse för andra människor. Vi är så många fler som blivit utsatta av vården och stämplade med diagnoser som kanske varit fel utan att få en behandling eller förståelse till varför vi gör detta. Det finns en väg framåt ut ur självskadeträsket. Det finns människor inom vården som är fulla av förståelse men dem är tyvärr färre än vad de bör vara men dem finns.
Förklarades som uppmärksamhetsstörningar
När jag var 10år hörde mina föräldrar av sig till psykiatrin pågrund av mitt självskadebeteende, mina föräldrar blev ombedda att skicka bilder på skadorna så jag fick stå i bara underkläder medan mina föräldrar fotade mina sår. Psykiatrin gav besked att mina sår inte var tillräckligt djupa för att vara annat än uppmärksamhetsökande. Jag som gömt allt redan innan gjorde det desto mer. Jag spenderade hela min uppväxt med att lära mig gömma rakblad, dölja skador och ge sken av att vara glad. Ibland hittade mina föräldrar rakblad och straffade mig genom indragna aktiviteter eller liknande. När jag var 18år hamnade jag på slutenvården på grund av suicidförsök och självskadebeteenden samt att mina försök att dölja allting och prestera utåt slutat i att jag blev utbränd. Jag hade nyligen fått en autismdiagnos men läkaren på avdelningen uttalade att den inte var trovärdig utan att jag hade EIPS. Med det som förklaring skapade hon en bemötandeplan för personalen som baserades på att ignorera mig och att de i personalen jag verkade lita på inte skulle säga ett ord till mig. Jag fick inte någon information om detta utan plötsligt undvek alla mig. Såg man att jag var ledsen eller hade ångest stängde man dörren och gick. När jag inte kunde dölja blodet så la man skulden på mig och att jag förstörde personalens liv och fritid; trots att allt jag gjorde var att gömma mig eller spela glad och skämta för att inte få någon att känna dig illa till mods. Vid ett tillfälle när jag var på permission var enda alternativet att gipsa hela armen och dagen därpå försökte man gipsa hela den andra också men jag lyckades rymma från akutmottagningen. Läkaren sa att jag var ett förlorat fall och jag blev tillslut utskriven på grund av svår försämring och att jag som hon uttryckte det ”lika gärna kunde dö hemma”. Jag höll på och dö gång på gång året därefter. Man tog ett omtag och utredde mig för alla diagnoser det resulterade i att min autism kvarstod men utöver det även bipolaritet och ADHD samt en stor socialångest. Jag har inte EIPS och jag har aldrig haft det, inte för att det skulle spelat någon roll för en diagnos kan inte få ursäkta ett medmänskligt bemötande. Jag är nu 20år och jag mår bättre men mina ärr kommer alltid vara knöliga smärtande fysiska påminnelser om allt det jag önskat glömma. För oavsett om det var en 10åring med ytliga sår eller en 18åring med kroppen i gips så förklarades det genom uppmärksamhetsstörningar där vården, bemötandet och medmänskligheten kunde avsägas. Nu är jag 20år med kroppen full av ärr och läser till skötare för att försöka erbjuda den hjälp jag aldrig fick. För tänk om min kropp vore så gott som slät om vården fångat upp mig i tid och värderat mer än mina sårskadors djup i millimeter.
Alla självskadare har inte EIPS
Jag är sjukt trött på hur man tolkar självskadebeteende som att personen alltid har EIPS. Många inom sjukvården säger också att man självskadar för uppmärksamheten och att någon med självskadebeteende kan låssas ta sitt liv. Det är befängt vilken uppfattning och dålig koll på självskadebeteende många inom vården har. För mig är självskadande ett tvång, någonting som jag måste göra eller någonting som en annan självdel gör. Jag lever med diagnosen Dissociativ identitetsstörning men pga självskadebeteende anser vården att jag har en personlighetsstörning. Jag kan bli helt galen på det. Varför kan inte vården se till att ta reda på varför man har ett symptom och inte bara välja en diagnos som inte stämmer? Alla med självskadebeteende har inte EIPS.
Inte vana med ”såna som jag”
Det ju nästan värst när psykiatriska enheter och enskilda behandlare gång på gång säger att de är vana att jobba med samsjuklighet och att de kan det och sen fungerar vården ändå inte. Flera gånger har jag fått höra att de är vana att ta hänsyn till och arbeta med ”såna som jag” och senare fått veta/höra/förstå att de aldrig mött och behandlat någon som jag. Men alltså, jag är inte en alien eller så. Jag har komplex ptsd pga trauman under uppväxten. Jag stämmer också in på andra diagnoser så som dissociativt syndrom, depression, utmattning men också en tydlig ätstörning och viss emotionell instabilitet. Det ÄR inte konstigt när man har komplex ptsd. Det kan vara lite problematiskt pga att komplex ptsd inte finns med i den senaste översatta diagnosmanualen men den finns på engelska o h den finns framför allt i verkligheten. Men i min verklighet får jag olika diagnoser och trots att flera behandlare verkar veta vad som skulle behövas egentligen och jag håller med så lyckas vi inte.
Du menade det inte egentligen
När jag var som sjukast fick jag ingen hjälp. Jag fick ingen hjälp när jag öppnade min själ och berättade ett av de flera övergrepp jag varit med om. Efter alla försök till att göra min röst hörd gav jag upp på att vården innebar hjälp eller stöd. En av gångerna jag kom in kommer jag aldrig glömma.
Jag kommer in med polishandräckning efter att jag blivit funnen på andra sidan av ett broräcke och tänkt hoppa. Jag var påväg att släppa taget när ett gäng killar dykt upp från ingenstans och burit mig över till deras sida i all hast. Jag visste inte det då, men jag har dessa killar att tacka för att jag inte dog den natten. Jag är helt förtvivlad när polisen dyker upp men är lugn och skakig när jag frivilligt sätter mig i deras bil. Jag upprepar till polisen att jag måste få ett slut på detta liv. Polisen var vänliga och spelade musik för mig och lät mig prata om det som tynger mig. Jag kommer fram till det välbekanta sjukhuset som tidigare gett mig erfarenhet av att inte bli hörd eller sedd.
Jag minns ensamheten på psykakuten och att jag frös då jag var lite nedkyld av vinterns frostiga vindar. Jag gråter och försöker hålla mig samlad för att kunna prata med en läkare. Jag var fortfarande självmordsbenägen och hade uttryckt dessa tankar till polisen påväg in. Jag träffar läkaren och jag kollar för det mesta ner i mitt knä.
”Jag vill inte vara här” säger jag och kollar honom i ögonen. Han frågar varför och jag säger att jag inte hunnit slutföra det jag tänkt genomföra. Han säger att han kommer tillbaka och meddelar mig om en stund om hur det blir.
Natten har hunnit gå över till tidig morgon och jag känner hur paniken växer inom mig. Paniken av att inte kunna lämna, paniken av att vara instängd, paniken av nattens händelser. Ångesten och min inre smärta börjar ta över och det enda som kickar in är flyktinstinkten. Läkaren kommer tillbaka och jag tänker att jag måste härifrån , jag kan inte vara kvar.
”Jag ser i dina journaler att du har EIPS , så du menade inte kvällens självmordsförsök egentligen, eller hur?” Jag kollar på honom, orden som kom ut ur hans mun lät så främmande. Återigen ett bevis på att vara stämplad som en person som ljuger eller överdriver. En diagnos som sattes utan utredning eller djupare inspektion i min bakgrund. En diagnos jag fått i mina papper som om den är den enda som spelar någon roll. Jag ljuger, jag överdriver är de ord som är ristade i min panna efter att den diagnosen sattes på mig.
”Jag vill bara slippa känna” svarar jag. Han nickar åt mig.
”Du menade inte det. Jag ser flera med din diagnos som gör detta för att de vill ’slippa känna’ men de precis som du menar inte att ett självmordsförsök ska gå så långt” jag blinkar några gånger. Skojar han med mig? ”Om du tar en vid behov så kan du få åka hem sen”
Allting inom mig säger att jag ska dra, bort från orden, bort från att inte se mig för mig. Jag var trött på att vara osynlig och stämplad på ett sett jag aldrig visste kunde ske inom vården förrän diagnosen faställdes. Jag tog den där vid behovs medicinen och drog från sjukhuset i all hast. Jag var bara någon som inte menade mina ord, mina handlingar. Jag var en lögn.
Detta var en av många gånger jag blev tilltalad på detta vis och jag var hjälpsökande många gånger, många gånger där jag blev nekad för att de inte kunde hjälpa mig. Jag försökte i min bästa mån att förklara vad jag behövde ,även när ord inte räckte till.
Nu är detta tre år sedan, tre år av att strida med och mot vården på många sett, idag lever jag ett självskadefritt liv och har fått en smula av upprättelse när det kommer till att sätta diagnoser. Det tog fyra år för mig att bli av med EIPS i mina papper och det är för att de valde att lyssna på mig tillslut. Men jag var tvungen att på egen hand ta mig ut ur min självskadebeteende, ut ur ett missbruk för vården ville inte ge mig stöd för den delen. Jag hade behövt deras stöd innan allting eskalerade men jag fick den efter att jag gjort det mesta själv. De blundade för min autism som redan fanns där från början. Jag har fortfarande en lång bit att gå , men hur kan det vara okej att släppa en person som mår så dåligt ? Hur kan det vara okej att se ner på alla med EIPS när man också vet att det oftast är en biverkning av PTSD?
Får inte prata om mina känslor
Jag har fått mbt terapi, för min borderline (där jag äntligen lärt mig att prata om mina känslor, vilket varit väldigt hjälpsamt), efteråt fick jag ptsd behandling (som givit mig mycket mer flashback och mardrömmar än tidigare )med samma psykolog . Jag var tvungen att avsluta kontakten med psykologen och separationen tog hårt på mig. Nu får jag höra att jag inte ska få prata mer då jag fått så mycket terapi, utan vi ska hitta andra strategier. Konstigt att man äntligen får lära sig att berätta om jobbiga saker och sen ska det bara läggas locket på. Dessutom har separationen trigga i gång mycket känslor hos mig, någon som vården skapat och dessutom alla mardrömmar och flashback som jag inte haft så mycket av på länge har också vården skapat så drar de bara undan mattan för mig. De får mig att må bättre genom att hjälpa mig att prata om känslorna och sen skapar de massa negativa känslor hos mig som jag inte får prata om. Jag har inte vågat prata med någon på 10-15år och sen gör de så här, får mig bara att känna att jag ska stänga in mina känslor igen och att jag inte blir tagen på allvar.
”Jag var bara ensam, utelämnad och livrädd.”
Jag var inlagd på slutenvården, hade nyss blivit 18 och hade aldrig varit inlagd tidigare. Avdelningschefen och läkaren skapade en bemötandeplan utan mig som jag inte visste om som sa att man skulle ignorera mig och vårdpersonalen jag litade på skulle neka mig hjälp. Jag har autism och svårt att prata med folk och ta hjälp. Undrade varför ingen sa hej till mig i korridoren eller pratade med mig längre tills en skötare som inte stod bakom bemötandeplanen berättade för mig att det var därför. Det var en enda på en hel avdelning som inte stod bakom att man enbart skulle ignorera mig. De skyllde på EIPS vilket jag senare blev utredd för och inte hade. Jag var bara ensam, utelämnad och livrädd.
DID eller EIPS?
Jag har en rätt ovanlig diagnos som en psykolog med traumakompetens satte efter en utredning. Den heter DID och alla jag möter i öppenvården utgår från att jag har den här diagnosen. Men inte slutenvården… läkaren där hävdar att jag inte alls har DID utan EIPS. Detta hävdar hon helt utan att ha gjort en utredning och på grund av detta bemöter mig slutenvården som en EIPS patient. Är så himmla trött att inte tas på allvar av slutenvården.
Tas inte på allvar, inte ens blödande
Jag är en kille som diagnostiserats med dels borderline, jag ber ständigt vården om hjälp för mitt mående och ändå ser dom bara ner på mig. Jag är klassad som suicid men får ändå ingen hjälp. Jag skriker efter hjälp, jag bryter ihop konstant och ändå tas jag ej på allvar. Inte ens blödande.
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
