Jag blev utnyttjad av en nattskötare inom psykiatrin. Han kom in till mig, själv, under sina pass och hjälpte mig av med kläderna (tröja, bh:n) och tog på min kropp samtidigt som han pussade på mig och sa att han älskar mig. Han tog mitt nr från journalen och ringde mig på kvällen innan han kom till jobbet. Han sa att jag inte skulle berätta för någon. Detta pågick under en längre period och när jag väl vågade berätta om vad han gjort så trodde ingen på mig förens jag visade att han ringt mig. Jag anmälde händelsen men polisen avskrev anmälan. Han fick jobba kvar men på en annan avdelning med unga tjejer. Jag har fått PTSD från bla detta övergrepp och är något jag fortfarande får flashbacks från.
Sluta gråta
Skötare på Psykakuten: ”om du inte slutar gråta kommer dom bälta dig”
Vården hörde av sig till chefen
Jag har sedan jag var 12 år fått kämpa med mitt mående, jag har gått till skolsköterska, kurator, psykolog och psykiatriker, förra året när jag fyllde 30 år, då fick jag en massa dokument med skattningsskalor från en läkare när vi hade ett möte, jag fick ingen riktig förklaring – men jag fyllde i dem så gott jag kunde och skickade in dem – någon månad efter detta så blev jag kallad till läkaren igen och fick veta att jag hade diagnosen: Emotionellt instabilt personlighetssyndrom… jag kände mig så fruktansvärt ensam efter detta mötet, lite omtumlad. Jag fick information om att det finns en terapiform som ska fungera för såna som mig.. DBT..
Jag hade tur, jag var en av dem som inte behövde vänta i flera, flera år för att få komma in till en DBT-grupp-terapi i min hemstad. Problemet för mig var att min terapeut, min läkare och kontaktsjuksköterska hörde av sig till min chef, som talade om för mina kollegor att jag förutom hade EIPS, så har jag haft ett antal hallucinationer, mina kollegor är oroliga för mig, dem har ett helt annat beteende runt mig och jag vet inte hur jag ska hantera detta längre. Jag har tagit beslutet att byta arbetsplats, jag ska börja om i en ny stad.
Felaktig utsättning under graviditet
Under tidig graviditet bad jag om utsättning av en av mina tre mediciner då den pga graviditeten verkade påverka mig annorlunda än tidigare, vilket gick bra enligt läkarbedömning. Jag kände mig stabil psykiskt på de två mediciner jag hade kvar och graviditeten fortlöpte helt normalt. Halvvägs genom min graviditet hade äntligen min hyperemesis gått över och jag började trivas med att bära på ett litet liv. Då ringde en psykiatriläkare jag aldrig träffat upp mig, vi samtalade lite kort och hen sa att hen bedömde att jag var frisk och att all min medicinering skulle sättas ut. Jag kände mig inte bekväm med det, hen sa att jag kunde fundera på saken till min läkartid två veckor senare. Jag gick till besöket som visade sig vara med en av hens AT-läkare istället för hen själv, jag stod fast vid att jag inte ville sätta ut medicinen nu när jag var så stabil men läkaren argumenterade att det var det bästa för barnet, och som blivande förälder ville jag självklart göra det som var bäst för mitt barn!
Utsättningen var snabb, från maxdos till inget på två veckor. Barnmorskan var synbart obekväm när jag berättade om utsättningen, hen sa att jag skulle ringa hen när jag blev att må dåligt. NÄR, inte OM. Kort därefter vaknade jag en morgon och ringde i panik till min barnmorska, jag var övertygad om att jag blivit angripen av en alien då jag kände rörelser inuti mig. Detta var inte första gången jag känt fosterrörelser, men utsättningen av mina mediciner hade fått mig att tappa verklighetsförankringen helt och jag förstod inte alls vad som pågick. Trots snabb insättning av medicinerna igen av mödravårdsläkare och kontinuerlig kuratorskontakt hela resten av graviditeten återfick jag aldrig känslan av samhörighet med barnet i magen utan kände mig som att det var en parasit, jag hade ständiga panikattacker och utarbetade till slut en detaljerad suicidplan. De sista veckorna var jag inlagd på sjukhus eftersom min ångest inte gick att hantera.
Enda anledningen till att jag orkade hela vägen till förlossningen var min fantastiska barnmorska som gav sitt allt och lite till för att hjälpa mig, och enda anledningen till att jag skrotade mina suicidplaner var att jag vid första anblick av mitt barn äntligen kände den där samhörigheten och kärleken som jag helt berövats under graviditetens andra halva pga att medicinerna sattes ut. I efterhand läste jag i bipacksedeln där det på den ena medicinen stod med stor text att den inte fick sättas ut hastigt under graviditet, och när jag begärde ut min journal för att se läkaranteckningen om min medicin stod det inte mer än ”läkemedel sätts ut, patienten är okej med detta”, utan ett ord om hur mycket de tjatade. Även efter mödravårdsläkaren satt in medicinen igen ringde psykiatriläkaren (som jag till dags dato fortfarande aldrig träffat) upp mig och försökte pressa mig till att sätta ut medicinen en gång till. Tack och lov stod jag emot den gången.
Ditt fel om jag slutar
Jag låg inne på slutenvården på psykiatrin och gjorde ett självmordsförsök. Gång på gång förvarnade jag hur dåligt jag mådde men fick ingen respons. De lämnar mig ensam och jag gör ett suicidförsök. Jag blir medvetslös och sövs ned i respirator. De vet inte om jag kommer överleva.
När jag mår bättre igen och kommer tillbaka till avd får jag höra av personal att jag skulle bett om hjälp trots att jag sa till innan att jag inte nådde bra och bad om att få prata med en syrra som inte hade tid. Personalen hotar även med att sluta pågrund av mig. Säger ordagrant, ”gör du så igen kommer jag sluta här och då är det ditt fel”. Jag svarar inte men blir ledsen inombords.
Bältad för att jag grät
Jag blev inlagd på bup efter ett allvarligt självmordsförsök. Efter en knapp månad blev jag lagd i bälte 1-2 ggr om dagen uppemot fyra timmar om gången vilket fortgick under fem månaders tid. I början blev jag fasthållen, och fick tvångsinjektioner när jag fick ångestattacker men efter att jag blev lagd i bälte första gången var det en spiral rakt ner i avgrunden. Jag blev lagd i bälte nästintill på rutin. Vid minsta tecken på ångest drogs bältessängen fram och jag blev lagd i bälte och tvångsmedicinerad för att jag var ledsen och grät.
Jag var rädd och omgiven av vuxna som skulle ta hand om mig men istället gjorde raka motsatsen.
Fick inte prata om sexuella övergrepp på BUP
Började gå på bup vid 12års ålder pga trauma från sexuella övergrepp. Fick ingen behandling för traumat, blev bara erbjuden antidepressiva. Jag började må sämre och utvecklade ett självskadebeteende som ingen på bup tog på allvar, de höjde bara antideppen och tillslut gick jag på 300mg sertralin vilket gjorde mig till en zombie utan känslor. Blev groomad av en mycket äldre man under denna tid som jag berättade för min samtalskontakt på bup, vilket hon inte alls reagerade på utan frågade bara ”Är han snäll då?”. När jag berättade att jag mådde dåligt över de sexuella övergreppen jag varit med om så fick jag bara svaret att de inte diskuterar sånt på bup, då får man vända sig till en annan klinik.
Fick dessutom en aspergers diagnos som inte alls stämde in på mig, mina föräldrar undrade varför dom ställde denna diagnos, varav bup svarade att vid ett samtalstillfälle hade jag sagt att jag var hungrig och frågat om man kunde få fika. Vilket enligt bup var ett typiskt ”aspergersbeteende”. Den andra anledning var för att de bedömde mig som ”lågt begåvad inom tal” eftersom att jag inte pratade så mycket, vilket var ett resultat av den stora mängd antidepp jag gick på. Blev även tvingad att gå i särklass.
Under 6 års tid på bup fick jag träffa ungefär 30 olika samtalskontakter. Men aldrig fick jag gå i terapi, eller rätt diagnos. Jag har minnesluckor från tiden jag gick på den höga dosen antidepp och det känns som att min tonår blev stulen ifrån mig av bup. De vuxna som skulle hjälpa mig och se till att jag mådde bra förstörde bara för mig och för min familj.
Utnyttjad av personalen som skulle ta hand om mig
Jag var 17. Han sa att jag var speciell. Att det innebar att han fick friheter att göra saker med mig som jag inte tillåtit var något som jag inte klarade av att säga ifrån om. Så där var jag. 17 år och trasig. Och utnyttjad av personalen som skulle ta hand om mig.
Det känns som dom vill se mig död
När jag hade legat inlagd på bups avdelning i cirka 2,5 år blev jag tillslut 18 och skulle flyttas till vuxenpsyk.
Jag kom dit och i 1,5 vecka var det okej men sen blev det helt sjukt.
Jag hade efter bara 2 dagar där fått helt egen frigång efter att jag i 2,5 år inte fått ens gått ut och ta luft själv. Det funkade i början men sen började jag må successivt sämre. Jag har alltid haft svårt att be om hjälp så att då säga till helt främmande människor att jag har fått självmordstankar igen var inte ens tänkbart.
Jag fick åka hem på en permission trots att en av anledningarna till att jag varit inlagd så länge var pga att jag inte kunde bo hemma. Jag fick med mig ett rakblad hemifrån och använde det på avdelningen. När personalen hittade mig cirka 1,5 timme efter jag varit på toan hela den tiden så tvättade dom av mina armar och satte på plåster utan handskar och nyspritade händer + det var flertalet sår som skulle behövts sys/tejpats.
Jag gav aldrig saken jag använt till personalen och dom gjorde ingen större sak av det utan dom lät mig ha kvar det.
Dagen efter sa jag till personalen att jag skulle ut och ta en promenad i skogen för att ”lugna mig” och det fick jag. Min plan var dock att ta livet av mig. Men när jag kommit ut i skogen så slant jag med det jag skadade mig på tummen så det kom sjukt mycket blod och jag insåg att jag inte skulle kunna ta livet av mig då det verkligen forsade blod. Så jag gick tillbaka till avdelningen motvilligt. Dom satte på plåster och sen ville dom prata. Sskan jag pratade med började ifrågasätta varför jag kommit tillbaka om jag nu ville dö. Jag svarade då att det var pga skadan på tummen som fysiskt hindrat mig, hon kollade på mig och skrattade till lite och sa ”men du kunde ju gått till akuten och fått plåster eller gått någonstans och tvättat av det och sedan gått tillbaka dit och tagit livet av dig”. Jag mådde efter det samtalet sämre än någonsin.
Dagen efter detta pratade jag inte ens med läkaren utan fick samma frigång som innan. Dom bestämde dock att jag skulle vara tillbaka innan kl 18. Jag gick ut och tillbaka till skogen och gjorde en snara och skrev hejdå till mina vänner. Dom ringde mig i panik och vi pratade i cirka 1,5 timmar tills min mobil dog. En del av mig ville hindras medans en annan del av mig ville dö så jag gick ut ifrån skogen och började gå mot spåret. Jag gick upp på en gångbro och skulle precis klättra över när 2 bilar stannade och började ropa och prata med mig. Jag fick panik så jag sprang ner på spåret där det är stängsel mot vägen så dom inte skulle komma in där. Jag la mig på spåret och skrek och grät att jag ville dö medans dom försökte prata med mig och ringde 112. Efter kanske 5 min såg jag 2 brandbilar, 1 ambulans och 2 polisbilar och brandkåren kom in på spåret och höll fast mig tills polisen kom. Jag fick lägga mig i ambulansen och så åkte vi mot psyk igen. Jag grät och skrek att jag ville dö, dom gick med mig upp till avdelningen och jag gick och la mig i sängen och dom gick ut. Dom pratade inte med mig, dom satt inte hos mig, ingen läkare, ingenting. Så dagen efter detta skrev jag ut mig själv trots att jag sa klart och tydligt till läkaren att jag kommer bli hemlös men hon tyckte ändå att det var ”mitt beslut och mitt val”.
Jag har aldrig åkt tillbaka till psyk igen stad efter detta. Detta trots att jag gjort två suicidförsök som gjort mig medvetslös och som gjort att jag hamnat på intensiven efter jag skrev ut mig.
Det känns som dom ville se mig död.
Sadistisk sjuksköterska
Jag var inlagd på en slutenvårdsavdelning, och mådde mycket dåligt. Jag var djupt deprimerad, hade svår ångest och var i det närmaste psykotisk. Den manlige sskan som jag ska berätta om, hade ett mycket märkligt sätt. Han var lynnig, och betedde sig trevligt ena stunden, för att i nästa stund bli kall och obehaglig.
Jag misstänker att han tog anabola steroider, då han såg ut som en body builder och var väldigt biffig. Plus hans oerhört lynniga sätt.
Sskan lade sig i min medicinering, och ville bestämma över min vid behov medicin, trots att jag var ordinerad den, av överläkaren. Han började vägra ge mig den enda lugnande, icke-beroendeframkallande, sprutan jag hade varje dag. Han sa att jag har ”fixa idéer”, och förvägrade mig den när jag bad om den, trots att jag hade svår panikångest.
Han påstod att överläkaren inte ville att jag tog den medicinen, då jag hade liknande preparat som stående medicin. Han sa att det var skadligt för hjärtat, och att ingen ville ta på sig ansvaret för om jag dog. (Vilket var märkligt i första hand, om det nu var så skadligt, varför blev jag beviljad den injektionen?) Jag var alltså inte viktig, utan det viktiga var att ingen blev anmäld, om jag dog av för mycket medicin, som läkaren själv ordinerat.
Vid ett tillfälle gav han mig ”ett val”, som han uttryckte det. ”Antingen fortsätter du med de lugnande du har stående, eller så får du sprutan en gång om dagen.”
Han beslöt sig alltså för att leka doktor och bestämde sig för att ändra min ordination av läkemedel och hälsade överläkaren att jag hade ”gjort mitt val”. Och överläkaren lät honom bestämma.
En annan av alla sjuka händelser han utsatte mig för var i det närmaste sadistisk. Jag väntade på att få höra ett besked från en läkare, och hade väntat enda sedan ronden på morgonen. Sskan var den som skulle ge mig beskedet. Jag hade svår ångest över beskedet, som skulle komma att påverka mig och min vård.
Min anhöriga kom på besök under besökstiden, och vi frågade upprepade gånger om han kunde komma och lämna beskedet när min anhöriga var närvarande, så att jag skulle få stöd i det hela.
Han vägrade. Jag satt med panikångest hela besökstiden, från klockan 14.00-19.00 och höll min anhöriga i handen, som en livboj för att jag inte skulle drunkna av den konstanta panikångesten.
Oavsett hur mycket vi bad att han skulle komma och lämna besked, så brydde han sig inte om det.
När besökstiden närmade sig sitt slut, vid 19.00, så kom det in 2 stycken manliga skötare och talade om att besökstiden var slut, vilket var mycket konstigt, då det aldrig hände vanligtvis. Den ena av skötarna var mycket biffig och såg också ut som en body builder, och de var mycket fientliga och betedde sig som dörrvakter, som ville kasta ut min anhöriga.
Min anhöriga försökte en sista gång att få sskan att komma, men igen fick vi ett nekande svar.
När min anhöriga gått väntade sskan ännu en timme på att lämna beskedet, som om han ville dra ut på mitt lidande så mycket som möjligt. När han äntligen behagade komma var jag i upplösningstillstånd.
Jag frågade varför han låtit mig vänta så länge. Han svarade att han hade tänkt ge mig beskedet nu, vid 20.00 på kvällen. ”Varför berättade du inte det när min anhöriga var här?” Han tittade föraktfullt på mig och svarade: ”Äh, du regredierar bara när hen är här.” Jag hade gråten i halsen. ”Gillar du att se mig lida?” Då såg han bara ännu mer föraktfullt på mig och gick sedan därifrån.
Han återkom ofta till att jag ”regredierade” då min anhöriga kom på besök. Han var den enda i personalen som sa sådana saker till mig, och det han anspelade på var att det var när min anhöriga kom, som jag grät och var sårbar.
Jag vågade helt enkelt inte gråta när inte min anhöriga var där.
Det sista händelsen jag ska berätta om för att ge ännu en inblick i hur macho han var, var när jag vid ett tillfälle dissocierade, och var på väg in i köket för att ta något att skada mig med. Dörren till köket stod av någon anledning öppen, och om jag försökte ta min i köket när dörren var öppen vanligtvis, så brukade alla andra skötare eller sskor putta/leda mig därifrån. Men han bokstavligt talat LYFTE mig ut. Han tog ett mycket hårt tag i mina överarmar, så att det var blåmärken länge efteråt, och bar iväg med mig, (trots att jag är en vuxen kvinna, som inte väger som en fjäder), och satte ner mig en bit därifrån.
Jag blev ännu mer skräckslagen i dissociationen, och förstår fortfarande inte varför han var tvungen att demonstrera sin makt så tydligt. Som om jag vore en vikt i en tyngdlyftningstävling.
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
