Efter att jag hade försökt hänga mig med sönderrivna lakan fick jag sova direkt på gummimadrassen. Det motiverades med att de inte hade personal nog för att sätta in ett vak, men kändes som en ren bestraffning. Jag var inte värd mer.
Anmälde pedofil – fick diagnosen paranoia
Blev oerhört kränkt av psykiatrin efter att jag gjort en orosanmälan avseende sexuella övergrepp på mitt barn. De etablerade kontakt med den anmälda pedofilen och de angav honom som referens till min psykiska hälsa – utan att vare sig informera mig om det eller be om mitt samtycke. Jag fick diagnosen ”paranoia” i enlighet med referensen. Senare, då jag och mitt barn blev utsatta för förföljelse och hot, så fick jag diagnosen ”paranoia av förföljelsekaraktär”. Jag hade bl a blivit hotad till livet och mitt barn och jag levde under hotet av besök av pedofilen på dagiset. Psykiatrin har aldrig ställt en enda fråga till mig. De har dömt mig utan att känna till händelser. Senare när jag och mitt barn blev beskjutna på väg hem från dagis så fick jag diagnosen ”vanföreställningar”. Psykiatrin har dömt mig efter hörsägen och inga utredningar är gjorda som underlag till diagnoser. En vårdpersonal har läst mina dokument avseende hoten och bekräftar att det jag uppgett stämmer. Något som psykiatrikerna inte ens tagit notis om.
Upplever mig inte enbart som oerhört kränkt utan även respektlöst och patientosäkert. Utsatt för förtal och ryktesspridning av psykiatriker på så sätt att de när jag söker primärvården för fysisk ohälsa kontaktar psykiatriker dem och talar om att jag har ”vanföreställningar” och därmed får jag inte den vård jag är i behov av.
Jag visste inte att psykiatrisk sjukvård kan fungera så illa!
”Sluta andas sådär töntigt”
Jag skulle bli utsatt för en tvångsåtgärd i form av tvångsmatning – låg på golvet och hade en panikångestattack samtidigt som jag fightades för mitt liv mot personalen. Då kommer enhetschefen gåendes i korridoren (när jag hyperventilerar) och rakt av skriker på mig att jag skulle ”sluta andas så där töntigt” och att hon skulle polisanmäla mig om jag fortsätter göra motstånd… Notera att jag inte var våldsam, försökte bara ta mig loss i ren och skär panik.
Tömning av avdelningen
Befann mig innan sommaren på heldygnsvården, en allmänpsykiatrisk avdelning. Bevittna hur avdelningen ”tömdes” inför sommaren på bara två dagar, fick se personer bli hemskickade utan att överhuvudtaget vara eller känna sig redo. Allt för att avdelningen skulle flyttas under sommaren till en mindre. Det gällde alltså att ”rensa upp” bland nuvarande patienter så det fanns plats för kommande… Bara för att det är hårt tryck och få platser så gjorde alltså någon högre upp *troligen* bedömningen att det var bättre att chansa kring patienters mående än att försöka kämpa för att hålla fler vårdplatser öppna under sommaren. Resursbrist och vårdköer när livet är som allra skörast.
Stora doser neuroleptika under hot
Jag var tvångsinlagd på BUP som 15 åring. En dag hade jag rymt därifrån men senare samma dag kommit tillbaka med polis. När jag kom tillbaka sa sjuksköterskan att jag skulle ta 35 mg Zyprexa fast jag var helt lugn och det enda jag ville var att sova. När jag ifrågasatte den höga dosen och sa att jag var lugn och mådde bra sa hon ”om du inte tar den här medicinen kommer du bli lagd u bälte och få i dig genom en injektion u tvång” jag har trauman från tidigare bältesläggningar så jag tog medicinen och sov i nästan 14 timmar i sträck.
Psykiatrin lyssnade bara på förövaren
Har en miserabelt dålig erfarenhet av psykiatriker efter att jag anmält en pedofil och därefter levt under allvarliga hot, trakasserier och förföljelse.
Det första felet psykiatrin gjorde var att släppa in bl a den jag anmält och som hotade mig i min s.k. vård. De gjorde det utan att vare sig fråga eller informera mig. Den jag anmält var en klassificerad narcissist, extremt aggressiv och manipulativ. När han smutskastade mig och påstod att jag var allvarligt psykiskt störd så lyssnade psykiatrikern på det. Utan något vetenskapligt underlag fick jag den diagnos som narcissisten påstod att jag led av – paranoia. Ingen psykiatriker pratade med mig om vad som låg bakom min anmälan. Utan att känna till min historia så dömde de mig. När jag senare påtalade att denna narcissist hotade mig och förföljde mig så fick jag diagnosen ”paranoia av förföljelsekaraktär”. När jag hävdade att jag visst var utsatt för hot och trakasserier och att jag även flera gånger blivit överfallen samt även beskjuten så fick jag diagnosen ”kroniskt vanföreställningsssyndrom”. Fortfarande känner inte psykiatrikerna till någonting om vad jag varit med om. De ställer inga frågor och kommunicerar inte med mig över huvud taget. De för dock kommunikation med narcissisten och andra tredjehandspersoner. Vad de säger får jag inte reda på eftersom det är sekretesskyddat gentemot mig. Jag kan inte bemöta detta flöde och flödet uppmuntrar därmed till allehanda smutskastning och förtal. I journalen skriver en psykiatriker ”Vanföreställningarna är extra starka mot fadern (=den anmälda narcisdisten). Psykiatrin gjorde därmed sitt ställningstagande för förövaren och mot offren (jag och mitt barn). Jag fick vare sig träffa psykolog eller terapeut. När jag förmedlade att jag som barn var utsatt för diverse övergrepp och vanvård så notetades det i journalen att jag sannolikt hade en personlighetsstörning sedan jag var barn. Fortfarande ställs inga frågor till mig och de dömer mig/diagnostiserar mig utan att känna till någonting om vad jag var med som barn. Eftersom de inte frågar mig någonting om vad jag var utsatt för som barn så spekulerar psykiatrikern själv och namnger fel person angående de sexuella övergreppen i journalen. Senare släpper de in en person som jag bröt kontakten med 20 år tidigare i ”planeringen” av min vård (som inte existerade). Även detta utan att vare sig fråga eller informera mig. När man släpper in en co-narcissistisk borderline personlighet så kan det inte gå annat än illa. Nu fick jag inte bara diagnoser utan alla möjliga negativa personlighetsdrag. Mycket var hämtad från henne själv. Jag blev inte enbart offer för narcissister utan även vad man kallar för ”gaslightad” av psykiatriker som utan att blinka noterade alla påstådda personlighetsdrag i journalen. När jag sedan får nog och påtalar att jag inte vill ha något mer med dem att göra så sprider denna klinik ut till andra enheter/kliniker att jag inte känner förtroende till psykiatrin över lag – trots att jag uppgivit att det gäller enbart denna klinik. Nu när jag tagit avstånd från denna miserabla klinik så gaslightar de mig och förtalar mig till andra sjukvårdsinrättningar såsom primärvården. Till primärvården har en psykiatriker spridit ut att jag är en farlig person och jag blir därmed nekad sjukvård, även för kronisk sjukdom. Är det sådan här psykiatri vi vill ha i Sverige? En psykiatri som inte enbart smutskastar patienten utan även förtalar denna i syftet att förstöra relationen med primärvården.
Läkaren ignorerade riskerna
Jag blev inlagd under LPT pga svår undervikt och anorexi. Min behandlande läkare på ätstörningsenheten (öppenvården) och jag satte ihop ett kostschema som jag gick med på. Jag klarade inte av att äta, så de satte sond och jag skulle få motsvarande kalorimängd i sondnäring istället. Men när läkaren på avdelningen jag blev inlagd på hade möte med mig för att han behövde godkänna mitt vårdintyg, så sa han en avsevärt högre mängd sondnäring än vad som stod på mitt kostschema. Minst 1000 fler kalorier. Jag minns inte exakta mängden, för jag fick panik. När jag sa till honom att jag redan har ett kostschema och inte ska ha så mycket sond så fick jag bara till svar: ”det är jag som bestämmer här”. Sedan var det slutdiskuterat och mötet var över. Jag sprang till rummet och panikgrät. Jag ringde till ätstörningsenheten för att få tag på min läkaren där, för att få hjälp att häva avdelningsläkarens beslut. Min läkare fanns inte tillgänglig, men jag tyckades få hjälp ändå och avdelningen följde mitt kostschema.
Eftersom jag hade varit i svält under så lång tid så var det viktigt att börja långsamt, det kan vara livsfarligt att ge för mycket näring till en person som levt i svält så länge som jag hade gjort. Det finns risk för metabol överbelastning (RFS) vilket kan vara ett livshotande tillstånd.
Det togs blodprover på mig dagligen. Jag var sönderstucken och de hade svårt att få ut tillräckligt mycket blod. Mina värden var extremt dåliga, och en dag kom läkaren på avdelningen in på mitt rum och gjorde olika tester på mig med orden: ”vi är oroliga att du fått i dig för mycket näring för snabbt. Du har så dåliga värden, det är farligt. Du borde knappt inte kunna sitta upp.”
”VI är oroliga”, sa han som för några dagar sedan ville tvinga i mig runt 10 ggr mer kalorier än jag skulle ha. VI. Det kändes som ett hån. Skötarna och sjuksköterskorna var synligt oroliga, men hur hade läkaren mage att säga att han var orolig när han för några dagar sedan inte brydde sig ett skit ifall jag fick i mig för mycket näring och riskerade metabol överbelastning med påföljande komplikationer?
Skitsnack och mobbning mot patienter av personalen
Jag har varit på sluten avdelning fyra gånger med ganska långa inläggningar (från två veckor till tre månader).
Något som var vardag på avdelningen var kränkande och nedlåtande kommentarer från personalen riktade mot patienterna. Det var till exempel en kvinna som hade öknamnet ”prinsessan” för att hon hade svårt att äta maten som serverades på avdelningen. Personalen pratade även illa om patienter bakom ryggen på dem – med andra patienter. Det hände flera gånger att några av skötarna snackade skit om patienter med mig när jag själv var väldigt psykiskt sjuk, vilket jag mådde mycket dåligt av.
Något som hände oroväckande ofta, och som jag själv blivit utsatt för är att personalen sa nedlåtande och provocerande saker till en patient och när denne då blev arg och upprörd så fick den antingen en haldolspruta eller bältessäng.
Jag har fått haldolspruta två gånger på grund av att jag har blivit arg och upprörd på personal som fått mig att känna mig nedtryckt och kränkt och det har påverkat mig rejält i efterhand då de dessutom ger sprutan med tvång och våld.
Jag har PTSD och kraftigt sänkt självkänsla efter de åren jag var in och ut på psykiatrin men sedan jag började gå i terapi hos en psykolog har jag inte behövt läggas in igen.
Ingen på min sida
När jag precis fyllt 18 år blev jag nekad överflyttnign från BUP till vuxenpsykiatrin. Tre månader senare blev jag inlagt på LPT. Det var min första inläggning någonsin. Jag var 18 år gammal, hade ingen kontakt med vuxenpsykiatrin. Jag visste ingenting. Vissste inte hur det fungerade att vara inlagd, eller vad som var normalt. Det jag sen fick gå igenom traumatiserade mig för livet.
Jag blev inlagd på avgiftningen, avdelningen för missbruk. Ingen talade om för mig att det fanns andra avdelningar, Det innebar att jag fick klä av mig framför vårdpersonalen, kissa i en kopp, bli av med alla mina tillhörigheter. Bytte om till sjukhuskläder, för man fick inte ha sina egna och blev ledd till mitt rum. Jag hade fått x-vak. Ingen hade talat om för mig vad det betydde. Så en person satt kvar i rummet. När jag ville gå på toa försökte jag stänga dörren, men då öppnade de den igen. Så förstod jag vad ett x-vak betydde.
På en missbrukaravdelning får ingen annan än personalen gå in och ut. Det betydde att jag inte kunde ha någon kontakt med mina anhöriga.Jag kunde ha min telefon en timme om dage ungefär. När jag tagit slut på batteriet fick jag be om hjälp att ladda den. Eftersom jag inte vågade, så kunde blev det att jag inte hade den vissa dagar.
Ingen ur personalen förklarade någonting för mig. Varannan dag träffade jag läkaren, som sa att jag var för skör för att flyttas över till allmönpsykiatrisk avdelning. Jag hade ingen aning om vad skillnaden var, så jag protesterade inte.
Jag mår dåligt av att äta ihop med andra. Så jag åt nästan inget under tiden jag var inlagd. Ingen ifrågasatte det. Ingen brydde sig. Den mesta av tiden tillbringade jag i min säng, för rädd för att gå ut och tittta på tv. Låg och stirrade in i taket. Jag pratade nästan inte med personalen. Jag vågade inte.
Jag visste inget, förstod inget. Jag var 18 år gammal.
Efter två veckor i detta limbo, utan någon som förklarat varför jag var där, fråga vad jag ville och hur jag mådde, vad jag behövde, fick jag nog. Jag började skrika till läkaren att om hon inte lät mig gå hem så skulle jag hitta ett sätt att ta mitt liv, kosta vad det kosta ville. Avdelningsläkaren ringde chefsöverläkaren som skrev ut mig på två röda sekunder. Hon förstod direkt att detta hade gått fruktansvärt fel. Men allt var redan för sent. När jag kom hem hade jag gått ner 8 kg, jag var så tunn att min mamma grät.
Mina historier från psykiatrin blev hemskare efter denna händelsen. Berättelser om våld, fysiskt och psykiskt. Tvångsmedicineringar och bältesläggningar. Jag skriker att det gör så ont, det känns som om de försöker dra av min arm, de svarar att jag ska vara tyst. Blåmärken från nedbrottningar och fasthållningar. Men de djupaste ärren är alltid orden. Sjuksköterskor som vägrar tala om för läkaren att man behöver hjälp, läkare som ignorerar journalerna. Skötare som säger att man är dum, löjlig, att man har fel, mår fel. Eller som säger att man aldrig skulle våga att ta sitt liv, för man är för feg. Nästa dag ligger man på som-intensiven med så mycket gifter i kroppen att man är nära att dö. Svält i ren frustration, tvångsmatning. In och ut. Men inget våld jag varit med om, varken det fysiska eller det psykiska kan slå det där första bemötandet. Den gången när man precis har blivit vuxen, står utan hjälpen från BUP för första gången och måendet bara rasar. Och man blir lämnad själv. Avklädd, utsvulten, på en avdelning med personal som har erfarenhet av missbruk och avgiftning. Rädd och ensam.
Jag är fortfarande rädd.
Jag känner mig utan rättigheter när jag är inlagd. Jag har varit inlagd på LPT fler gånger än jag kan räkna. Under de gångerna har jag varit i rätten, men bara två gånger har jag fått träffa en advokat. Efter 5 minuters samtal ska de försvara mig mot läkaren som skrivit in mig, en sakkunnig som alltid lyssnar på läkaren och rättens ledamöter som i nästan inga fall går på patientens linje. De få rättigheter som finns för LPT-patienter finns inte. De finns inte. Jag har flera gånger bett om kontaktperson, vilket jag har rätt till enligt lagen. Det har jag aldrig fått. Inte en enda gång. Så vad gör man? Man skriker och gråter. Man agerar utåt. Man får x-vak och tvång. Om och om ingen.
Jag önskar att jag skulle få någon på min sida. Oavsett vad. Oavsett om jag bad om det eller inte. Oavsett hur jag mådde . Andra frihetsberövade har rätt till försvarsadvokat, men det har inte jag. Bara 5 minuter före min förhandling, kanske om jag har tur. Inte alla gånger, och inte förrän efter ett visst antal dagar. Jag har inte rätt till läkare när jag behöver det och ber om det. Jag har rätt till stödperson, men det får jag inte. Så vad ska jag göra? Hur kan jag inte vara rädd?
Tog bort min diagnos för att förbättra sin statistik
Ätstörningskliniken säger att jag inte har någon diagnos alls, för att få bättre statistik. Övriga sjukvården säger fortfarande anorexi. Ätstörningskliniken blir arga för att jag ber om hjälp, ”du väger för mycket nu för att ha en ätstörning och vi tänker inte hjälpa dig mer”.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
