(en ivo anmälan jag gjort)

skickade in detta som tips till ivo

•  Psykiatriker vidareförmedlar ej någon psykologhjälp till mig

jag har Sorg, min syster gick bort 2021 på våren och Nu har min kusin blivit Knivmördad!!! (det har psyk negligerat i FEM veckor nu!!!)

OCH MIN PSYKIATRIKER BLOCKERAR MIG FRÅN ATT FÅ PSYKOLOG HJÄLP!!!
vafan ere här? Ska det va såhär???

jag har meddelat Ivo och psykiatrin att jag mått så dåligt i min obehandlade sorg, jag ofta varit nära självmord.

detta negligerades av psykiatriker och psykiatrin, de Förväntar sig väl Mindre problem när jag väl dött av Deras inaktivitet och ignorans till sorgen och min situation, och även min situation under LPT/ÖPT’t.

jag är sönderstressad, spyr på mornarna och ibland övrig tid, av stressen och pressen av min situation under LPT/ÖPT’t.

och att Polisen kan, via vårdintyg, Gripa mig 24/7 och utföra Gestapometoder åt psykiatrin.

DET ÄR ÅT HELVETE!!!!

IVO! Ni ska ta ert jävla Ansvar som tillsynsmyndighet! och Aktivera HSAN i detta! anser jag.

jävlar!

GÖR NÅT!!!!

På en psykiatrisk avdelning ;

• 17e oktober.
Jag har diabetes typ 2, jag var törstig, det var som klister i munnen under bältningen, de gav mig 1/2 glas vatten via sugrör under bältningen.

• 17e oktober, fyra injektioner, trillafon och stesolid på rummet först, jag var helt lugn, men sade att jag motsatte mig Injektionerna för injektionerna KRÄNKER min intergritet, och ändrar mitt medvetande!

efter de två initiala injektionerna satte jag mig i korridoren utanför kontoret, i protest, och lyssnade på min playlist ” Psykiatri ” 
kontorets dörr var stängd.
de kom ut från kontoret, 5-6 st, och sade

– Du Ska Bältas!

jag tvingades in i en påföljande bältning.

under bältningen skadade de eventuellt min njure genom negligans till de Akutabehov jag hade av att få urinera

under bältningen tvingades jag ligga bältad Fyra timmars bältning.

från 16:00 till 20:00 (ca) och under dessa timmar så var jag TVÅ TIMMAR PISSNÖDIG 18:00-20:00 (ca)

JAG FÖRSÖKTE PISSA NER MIG, I SKRÄCKEN ÖVER DIALYS, MEN BÄLTNINGEN ÖVER MAGEN GJORDE MIG BAJSNÖDIG OCH ALLT LÅSTE SIG – jag har liten blåsa pga diabetesen, så jag urinerar ofta

när jag inte är bältad dvs…

vet ni hur farligt det är för njurarna när urinen går upp till njurarna igen, när man TVINGAS undvika urinera???!

dagarna därefter hade jag mörkfärgad urin och värk i njuren.
påföljande dagar drack jag en hel del vatten för att skölja rent njurarna, i rädsla för eventuell dialyskonsekvens,

under bältningen fick ja lös min vänstra arm i den svåra förtvivlan över att va pissnödig, (jag fruktade dialys)

då tröck de ner armen och sade sinsemellan ;

– olansapinet, det kommer komplettera trillafonet bra! (trillafonet de tidigare injicerat)

och Injicerade Olanzapine (zyprexa) och accutard i höften (medans jag var bältad)

jag var bältad konstant under de fyra timmarna, och en sköterska jag nån dag senare kommenterade detta till, påstod att de inte alls injicerat olanzapine

så hade jag det efter injiceringarna, och under bältningen

jag hade ett helvete i bältningen

höften var svullen i 3 dar, värkandes, efter injiceringarna och jag har mått väldigt dåligt både psykiskt och fysiskt efter deras ”Sk” vård.

SKA INT NÅN HÅLLAS ANSVARIG FÖR DETTA????!

2/2

• 18e oktober
dagen efter Utökade de plågorna med en Extra injektion trillafon, vilket de tvingade mig att acceptera

en till injektion i raden av de Oändliga Injektionerna – de mentala våldtäkterna

fem injektioner allt som allt, under inläggningen.
och en eventuellt skadad njure under fyra timmars lidande – Helt utan orsak!!!

jag känner mig som en aushwitz fånge som TVINGAS LYDA!!! under LPT/ÖPT’t, och psykiatrin initierar detta!

jag gjorde en anmälan till  ansvarig psykiatriker på den 17e eller 18e oktober, så psykiatrin måste väl ha börjat utreda missförhållanderna då?, IVO reglerna vet jag om.

meddela mig om utredning är igång?

förövrigt så jag har överklagat domen från förvaltningsrätten till kammarrätten, för  kravet på sveda och värk negligerades i förvaltningsdomstolen.

50.000kr/ injektion i skadestånd och 100.000kr i sveda och värk för bältningen och dialysrisken, totalt 350.000kr.

detta som hänt, vill jag Kräva att IVO utreder!

ens journal består av åsikter, inte fakta.

som pat inom psyk förs noteringar kontinueligt om vad som Personalen uppfattar att man sagt och gjort.

detta kan vaken? fria fantasier ur pesonalens synvinkel och Sksffa Inga Fiender inom psyk, de har Kona/Nordkorea Auktoritet inom de låsta/stängda avdelningarna på slutenvården.

mitt råd efter 22 år inom psyk som pat? ;

håll låg profil. smöra. TA DETAS SKIT!

lär dig att du är Ingenting värd och Har inga Rättigheter!!! BARA SKYLDIGHETER gentemot dem.
för det är Vi mot Dem.

LPT/ÖPT i 15 år. utan orsak.
jo jag är kristen.

’ De har hatat mig först, de kommer hata er också ’ lovade vår Herre

Utdrag ur remiss där en psykiatriker misskrediterar mig som patient.

Remissen det handlar om är skriven på olagliga grunder och dess enda avsikt är att få mig misskrediterad inom primärvården. Psykiatrikern vill få deras hjälp med att ’återbörda’ mig till den psykiatriska kliniken. En kontakt som jag betackar mig ifrån. Det enda remissen medfört är att jag blir oerhört illa bemött inom sjukvården samt att jag inte får adekvat hjälp avseende fysisk ohälsa. Remissen instruerar primärvården om att bemöta mig utifrån psykisk ohälsa när jag söker för fysisk vård. Något som lett till allvarliga konsekvenser för mig. Remissen är kritiserad av IVO på flera punkter.

Remissen uppges gälla ”hosta”, men den handlar i själva verket om något helt annat. Det är inte första gången som denna psykiatriker använder missvisande remiss gällande mig. Remisser som har orsakat att jag inte har fått nödvändig hjälp avseende fysisk ohälsa. Trots att psykiatrikern känner till att jag har haft kronisk hosta sedan länge samt att jag är utredd av specialistläkare gällande den väljer hon att, utan att informera mig, skriva denna onödiga remiss. Remissens innehåll påvisar smutskastning på hög nivå av en klinik som har som uppdrag att bedriva god, psykiatrisk och psykisk, hälsovård. En klinik som tillsammans med ”närstående” dömer sin patient utan att känna till bakgrundsfakta. De har inte ställt en enda fråga till mig. De har valt att inte fråga mig om någonting grundat på den s.k diagnos de satt på mig. De har i förhand valt att inte tro på mig.

Citat ur remiss avseende ”hosta”:
Citat 1:  ”… en kvinna som under flera år haft kontakt med psykiatriska kliniken pga vad som då bedömts vanföreställningar.” Exakt så skrev hon i remiss till primärvården tre år tidigare då jag fick kronisk hosta efter en influensa. Även den remissen ledde till dåligt bemötande inom primärvården. Informationen i remissen är ej korrekt. Jag har enbart haft kontakt med denna klinik för uppföljning av medicinering (prover) en gång om året. Är informationen nödvändig i en remiss gällande hosta? Om sådan information utgår gällande bemötande av patients fysiska vård, hur betrodd blir patienten då?

Citat 2: ”…ingen har lyssnat på vad hon varit utsatt för (sexuella övergrepp i barndomen), inte ens familjen trodde på henne.” Är det här nödvändig information gällande undersökning av hosta? Aktuell ’psykiatriker’ har ej fått mitt godkännande till att lämna ut denna privata information till andra. Psykiatrikern framställer mig som icke-trovärdig ytterligare en gång i samma remiss. Kunskapen om sexuella övergrepp samt dysfunktionella familjer ligger på en mycket låg nivå på denna klinik.

Citat 3:  ”Patienten vill fortfarande inte ha någon kontakt med psykiatrin och därför är det svårt att hjälpa henne härifrån på något sätt. Hon tycker att psykiatrin har bara förstört för henne då det blivit svårare att få hjälp för somatiska problem då hon uppfattats som ej trovärdig i sina besvär”.  Jaa, det bemötande jag har fått är inte utifrån mitt eget agerande utan utifrån att denna psykiatriker även tidigare skrivit remisser till primärvården. Remisser som har lett till att jag inte har fått hjälp med fysiska åkommor. Jag undrar även varifrån ”vill fortfarande inte ha” kommer? 

Citat 4:  ”Uppger att hon besvärats av långvarig hosta…”. (Något som aktuell psykiatriker alltså känner till sedan tidigare och som även IVO påpekat framgår av klinikens journal.) Och så detta då i samma mening ”… och tycker att hon blivit dåligt bemött utifrån att hon uppfattats som psykiskt sjuk. Hon vill därför spärra sin journal på vår klinik.”  Och hur tror denna ”psykiatriker” att jag blir bemött efter den här remissen? Journalen har av förståeliga skäl varit spärrad sedan länge. Problemet är inte nytt.

Citat 5 och själva frågeställningen till primärvården: ”Tacksam om ni kallar patienten för undersökning för hennes hosta. Om hon bedöms vara försämrad psykiskt är vi tacksamma för gemensam diskussion och att vi hjälps åt för att kunna bemöta hennes frustration men också hjälpa henne om hon skulle behöva förnyad kontakt med oss.” Kontentan: en psykiatriker vill att en vårdcentral skall kalla mig avseende undersökning av min hosta men hon vill att det är mitt psykiska mående som skall bedömas. Hur skulle primärvården bedöma det? Skulle de utgå från att min hosta grundade sig på psykisk ohälsa? Efter utskickad remiss har jag konsekvent nekats läkarkontakt avseende min hosta. En psykiatriker som motverkar uppföljning av utredd hosta kan man inte ens kalla för läkare! Jag har aldrig varit i kontakt med primärvården utifrån psykisk ohälsa. Vad har de att jämföra med? Kan tala om att primärvården arbetar hårt med att framkalla reaktioner hos mig genom provokativa bemötanden. I journalerna noteras enbart min reaktion – aldrig orsaken till den. Svensk sjukvård inte värd någon annan plats än i papperskorgenen enligt min erfarenhet! En sjukvård som har gjort med skada än nytta! Uruselt!

Psykiatrikern har önskemål om en ”gemensam diskussion” avseende min psykiska hälsa med primärvården via en remiss gäller undersökning av hosta. Den diskussion har redan skett vad jag har förstått – och jag som patient hålls helt utanför. Får ingen information. Men, på min förra vårdcentral har man haft en ”rond” och gjort en ”bedömning”. De vägrar delge mig information och insyn. Efter denna ”rond” har ett enormt hat uppviglats gentemot mig inom primärvården. Jag vet inte vad det handlar om. Det enda jag har gjort är att anmält en pedofil. Psykiatrikern, och min f.d familj, vägrar att släppa taget om mig. De gör allt för att återfå kontrollen över mig. Den kontrollen har de nu fått via primärvården.

Är det så här en psykiatrisk klinik ska bemöta kvinnor och barn som utsatts för sexuella övergrepp? Något för Metoo-rörelsen att bita i?

Delar för att skapa medvetenhet och hoppas på förändring för andra som kommer promenera i korridorerna efter mig.

Brist på konskvenstänkande och prioritering av att lösa problemet i stunden har lämnat mig med en känsla av att vara ensam med min sjukdom. Utan tillit till vården och med stor rädsla för att söka hjälp står jag ensam kvar lika sjuk som när beslutet om tvångsvård togs.

Jag blev lurad till ett möte med läkaren. Så kändes det åtminstånde. Mötet tog plats på psykiatrin pga det var där läkaren jobbade den dagen och inte kunde möta upp på ätstörningsenheten. Högst tveksam till att åka på mötet bad jag om en försäkran att inte bli inskriven (kände att det var ansökande) och att om planer fanns på det iaf få möjlighet att packa med mig kläder och andra tillhörigheter samt förbereda mina barn på att jag skulle vara borta en period. Svar uteblev.

Eftersom jag var/är i behov av hjälp åkte jag ändå med en svag förhoppning om att det var tydligt att jag frivilligt sökte hjälp och att inlåsning som skett efter egenremiss till avdelningen ca halvåret tidigare inte fungerat. Att de nu visste hur stressad och förstörd jag blev av den typen av behandling. Att de inte skulle ta det beslutet igen. Inte göra samma misstag.

Vid ankomst till mötet fanns det inget tvivel om att beslutet om tvångsvård redan var taget. Oavsett vad jag sa så var beslutet redan fattat och förankrat hos läkarens kollega och därför inte gick att överklaga. Utan hänsyn till annan sjukdomsbild, att jag tagit steg i rätt riktning och att jag aldrig missade ett avtalat möte ansågs det ändå för farligt att låta mig åka hem. Detta utan att prover eller kontroller av hjärta, vikt och blodtryck gjordes. Prover som troligtvis hade visat låga men godkända värden.

Pga sociala begränsningar är vårdavdelningar djupt traumatiserande. Att endast bli erbjuden ett grupprum innebar för mig, i ett försök att undvika människor, att i två dagar (minst) bli sittande i ett hörn i korridoren. Detta  efter att först ha fått en panikattack och hamnat i kraftig hyperventilering vid ankomst till avdelningen. Utan mat och vatten i två dagar tappade jag över två kilo. De två kilo jag sen tvingades gå upp för att bli utskriven.

Jag lastar inte avdelningen eller personalen. Det finns eldsjälar och hjältar där!!
Jag lastar bristen på vårdplan, bristen på behandling!! (inte kontroller) och bristen på att se alla aspekter av en människa och tänka vad är bäst på sikt. Brist på medmänsklighet och vilja att anpassa vården efter individen. Inte följa protokollet i första hand utan att första prioritet är personen! framför dig. Att skapa kontakt och tillit.

Inskrivningen skedde för ett halvår sedan. Jag mår sämre sen dess.
Jag har inte varit på ett enda vårdbesök.sen den dagen.
Jag vågar inte.
Vill att dem motiverar varför jag ska gå på kontroller. Vill inte bli bara kontrollerad. Det är jag ganska bra på själv. Jag vill ha hjälp, vård och en plan att följa.

Avdelningen skrev ut mig för att jag inte vill boka nya möten utan att få dem motiverade eller ha en plan framåt. Möten jag vet att jag behöver men är livrädd för, NU.

När man frivilligt söker vård, går på alla bokade besök och tar alla prover borde inte inlåsning vara aktuellt. Att jag inte frivilligt vill bli inlagd beror på att jag blir sönderstressad i sjukhusmiljön och inte klara de socialakrav som det innebär. Att jag blir deprimerad och får kämpa med mörka och betungande tankar i veckor efteråt. Att jag blir bestulen på livet utan möjlighet att planera saker jag kan längta till och sträva mot.

Jag behöver vården och hade frivilligt gått på vilka möten och provtagningar som helst för att hjälpa mig själv ta mig loss ur sjukdomens grepp. Hade valet getts att få stöd och behandling hade jag tacksamt stått först i kön.
Istället blev jag lurad.
Nu känner jag mig lämnad övergiven med min värsta fiende.
Anorexia Nervosa

Jag var inlagd för svår depression med vanföreställningar och outhärdlig ångest och bad om starkare ångestlindring eftersom jag varken kunde äta eller sova, men blev nekad. I flera dagar grät jag dygnet runt. Den enda som brydde sig var en praktikant.
Till slut gjorde jag ett självmordsförsök på toaletten, vilket upptäcktes av rumskamrater. Efteråt fick jag höra av medpatienter att en skötare sagt att jag ”kunde ha suttit där hela natten utan att det hänt nåt”.
Jag önskar att jag hade anmält det.

Jag har kommit in till bup-akuten flera gånger med polis, dem flesta gångerna slutade med bältesläggning då dem ansåg att jag var aggressiv. Men en gång var annorlunda än dem andra. När jag kom in den gången med polis som vanligt möts vi av en skötare som sa direkt, vi kanske borde lägga henne i bälte med en gång, )
( istället för att vänta och höra med läkaren. ) Poliserna och skötarna lägger mig då i bälte utan en bedömning. Utan som en rutin grej, som att varje gång jag kommer in med polis lägger vi henne direkt i bälte.

När jag vårdades på sluten avdelning vårdades samtidigt en kvinna med anorexi där eftersom att hon var för gammal för att vårdas på ätstörningsavdelning (35 år). Varje dag sa personalen ”äter du inte upp idag får du inte gå ut sen”. I perioder fick hon ligga i sängen hela dagen och rullas omkring i rullstol när hon behövde förflytta sig. Är det en bra metod att få anorektiker att äta med hot och bestraffningar?

Har haft depression, social fobi ångest och ett undvikande beteende sedan 14 års ålder (är 39 år idag). Har isolerat mig större delen av dom åren. Har egentligen aldrig fått den psykiatrisk vård jag behövt och som kunnat förbättrat min problematik. Har haft kontakt med BUP och vuxenpsykiatriska mottagningar. Träffade en kurator på psykiatrisk mottagning i många år (som inte har tillräcklig kunskap för att kunna hjälpa till). Hade djup depression och ångest men fick ingen egentlig vård. Fick först träffa en psykolog vid 30 års åldern (i en annan kommun) varav jag äntligen fick en diagnos bpd/avoidant personality disorder) som förklarade mitt beteende, mer än social fobi. Beteendet var dock cementerat och psykologen pratade om att hon vela träffat mig vid 20- årsåldern. Psykologen blev sedan privat (efter några månader) och inga av mina knutar löstes upp. Har sedan varit obehandlad (förutom medicin/sjukskrivning) och fler problem har tillkommit med åren bla ocd. Har fått KBT 10-20 veckor för min ocd  (inte hjälpt men åtminstone varit ett försök till vård/behandling). Ocd mottagningen är den enda psykiatriska mottagning (som jag stött på) med professionellt trevliga läkare med god kompetens!  Tycker i allmänhet att den psykiatriska vården är nästintill obefintlig, det som erbjuds är medicin och sjukskrivning ev någon lättare samtalskontakt med kurator) . Utöver det är det många utövare i allmänna psykiatrin som är direkt otrevliga emot sina patienter (samt förvrider journaler till sin fördel). Mottagningschefer som är okontaktbara (trots att man kontaktat patientnämnden). Har alltid (numera)med mig min sambo till psykiatrin för att inte bli illa bemött. Skulle nog säga att psykiatrin gjort mig sjukare än frisk. De otrevliga bemötandet har gjort mig ännu mer undvikande i mitt beteende, mer ångest och tillitsproblem tex). Antingen rustar man psykiatrin (med kompetens, omtanke och riktiga behandlingar) eller lägger ner detta luftslott till mottagningar. Skulle aldrig råda någon att sätta sitt barn på varken BUP eller inom den allmänna psykiatrin med tanke på hur det ser ut ( man tar mer skada än man får vård). Var rädda om era barn ( sök andra vägar).

När jag  var inlagd på pysikiatrisk slutenvårdsavdelning för bipolärt depresivt skov 2020 var det någon i personalen – det kan inte varit någon annan eftersom jag låg isolerad utan rumskamrater och hade mina tillhörigheter i ett låst skåp som bara jag hade nyckeln till – som kletade tuggemi i mina trosor. Jag vågade inte konfrontera någon om detta. inte ens de två i personalen som jag hade åtminstone ett uns förtroende för. jag trodde jag förtjänade att bli mobbad för något fel jag gjort, att alla på avdelningen hatade mig, jag tänkte att jag har blivit utsatt för det perfekta brottet! ingen kommer tro på mig om jag skulle våga berätta.

(2021) Det tog mig fler månader innan jag fick den hjälp jag verkligen behövde. Under den vägen hann mycket hända. Jag upplevde triggande kommentarer från min egen behandlare. Jag fick många gånger höra att jag inte var tillräckligt sjuk för att bli antagen på psykiatrins slutenvård, eller i huvudtaget få bättre hjälp. Jag hade så stora förhoppningar att slutenvården skulle kunna hjälpa mig att komma tillbaka på fötterna igen då jag upplevde att BUP:s vård var ensidig och fyrkantig, gav mig inte så mycket. Trots allt så vägde jag sjukligt och hade ett BMI under 15, min ångest var för hög att jag tillslut började skada mig själv och rispa mig för att lindra min ångest och all smärta som hade med mitt tillstånd att göra. Min behandlare fick mig att vilja gå ner ytterligare i  vikt för att bevisa hur sjuk jag var, för att vara ”tillräcklig” för att få hjälp. Det resulterade att jag blev sjukare, mitt hjärta tog massor av stryk, var nära fler gånger att bli inskickad till intensiv på hjärtövervakning då mitt hjärta kunde slå 34-36 slag per minut. Tillslut åkte jag in på akuten, efter suicid försök. Blev inlagd därefter. Men min upplevelse från både öppenvården och slutenvården är att det fattas massor med kompetens. På slutenvården blev jag lika illa behandlad. Jag upplevde att jag mer var ett problem än en patient, det skär i mig än idag att tänka tillbaka när man kunde höra skärande skrik genom salen, där patienter bältades och ingripes med tvångsåtgärder. Under mina måltider så fick jag aldrig något riktigt stöd, skötarna kunde säga att jag bara skulle skärpa mig och sluta bete mig som ett barn. Jag fick aldrig någon sympati från de som jobbade på natten och jag upplever dem som mest outbildade.  Jag skrek och grät, det var ingen som såg mig för den människa jag var utan min psykiatriska diagnos. Jag upplever att det många gånger känns som ett maktmissbruk av personalen. Det är så många hemska saker som hänt bland dessa väggar och det har traumatiserat mig än idag. Att men kunde bli fasthållen, inlåst i sitt rum osv, ingen lyssnade till en. Än idag har jag tappat allt tro för vården, till en början hade jag förhoppningar på att vården skulle kunna hjälpa mig men idag upplever jag mer att istället för att vården gjort mig friskare har jag istället blivit sjukare psykiskt. Jag vågar inte längre be eller söka om hjälp.