Jag har en PTSD-diagnos som försämrades drastiskt när jag i juni utsattes för ett nytt trauma. Under sommaren har jag gjort flera suicidförsök med bland annat intoxer, detta ledde till inläggning på psykiatrin med LPT. När jag skrevs ut skrevs även alldeles för många recept ut. Jag fick heller ingen uppföljning när jag skrevs ut från slutenvården. Detta på grund av att jag ”är en komplex patient där det är oklart vilka insatser som skulle hjälpa bäst på kort och lång sikt” (så står det ordagrant i min journal). Jag har ingen uppföljning inom psykiatrin bortsett från ett läkarbesök inbokat i december. Jag mår fruktansvärt dåligt på grund av så många olika faktorer, både på grund av att min fysiska hälsa är dålig men också för att jag gång på gång utsätts för traumatiska händelser. Idag sitter jag hemma med väldigt många tablettförpackningar och jag vet att jag när som helst kan dö, detta är en trygghet. Att jag kan fly. Men min friska sida tycker det är absurt hur psykiatrin hanterat allt. Att skriva ut ett dussintal recept till en suicidal person och inte följa upp patienten.
”Den som talar om det gör det inte”
Jag har varit inlagd 6 gånger. Alla för suicidprevention och ibland även medicinomställning. Man har sagt att jag behöver få vila och känna mig trygg. Släppa ansvaret ett tag och få landa.
De flesta tillfällen har blivit långvariga, minst en månad och trots att jag vid det här laget legat på 4 olika avdelningar, på 3 olika sjukhus, med olika personal är min erfarenhet densamma varje gång:
* Du får ingen behandling mer än ökad medicinering – tillvaron i slutenvården är inget annat än inlåst förvaring.
* Personalen har, med några alltför få undantag, en nedvärderande syn på patienterna och tycker att vi är jobbiga och i vägen. Som att vi är ett nödvändigt ont i deras arbetsmiljö. Om du mår dåligt och ber om hjälp tas det ofta som ett tecken på att du söker uppmärksamhet. Självskadar du hotas du med utskrivning.
* Du måste alltid dubbelkolla din medicinering, varje gång jag varit inlagd har det skett allvarliga misstag med antingen medicinsort, beställningar eller dosering.
* Arbetsterapin är ett skämt – material finns inte för att kunna göra något konstruktivt och terapeuten är oftast uppgiven
* Fysisk aktivitet står på schemat men består i verkligheten i bästa fall av en promenad (men om samtliga patienter som vill promenera har full frigång organiseras inget utan du förväntas gå själv), i värsta fall andningsövningar
* Avdelningen hävdar att man vid utskrivning kommer att fångas upp av öppenvården och att man kommer att få den hjälp man behöver för att komma vidare. Det är inte sant. När man påpekar att öppenvården inte fungerar som de tror så blir man misstrodd.
* Kommunikationen mellan avdelning och öppenpsyk är väldigt bristfällig och journalföringen är oerhört inkomplett.
* Om du inte gjort ett aktivt självmordsförsök tas din dödslängtan inte på allvar. ”Den som talar om det gör det inte” är fortfarande något som personalen tror på helhjärtat.
Det finns ingen plats där jag känner mig så otrygg och osäker som i slutenvården. Jag har aldrig tvångsvårdats utan har gått med på det frivilligt, för att jag hoppas att jag kanske den här gången ska få hjälp. för att jag mått så dåligt att jag insett att antingen blir jag inlagd, eller så dör jag. Tröskeln för att söka hjälp, för att erkänna hur mörka mina tankar är och hur långt mina planer har kommit är så hög nu – för jag vet att det inte gör någon skillnad. De håller mig bara inlåst tills jag säger de ord de vill att jag ska säga för att bli utskriven. Tills jag ger upp hoppet om att få hjälp och säger att jag mår lite bättre och lovar att söka hjälp om jag blir sämre igen.
Sadistisk sjuksköterska
Jag var inlagd på en slutenvårdsavdelning, och mådde mycket dåligt. Jag var djupt deprimerad, hade svår ångest och var i det närmaste psykotisk. Den manlige sskan som jag ska berätta om, hade ett mycket märkligt sätt. Han var lynnig, och betedde sig trevligt ena stunden, för att i nästa stund bli kall och obehaglig.
Jag misstänker att han tog anabola steroider, då han såg ut som en body builder och var väldigt biffig. Plus hans oerhört lynniga sätt.
Sskan lade sig i min medicinering, och ville bestämma över min vid behov medicin, trots att jag var ordinerad den, av överläkaren. Han började vägra ge mig den enda lugnande, icke-beroendeframkallande, sprutan jag hade varje dag. Han sa att jag har ”fixa idéer”, och förvägrade mig den när jag bad om den, trots att jag hade svår panikångest.
Han påstod att överläkaren inte ville att jag tog den medicinen, då jag hade liknande preparat som stående medicin. Han sa att det var skadligt för hjärtat, och att ingen ville ta på sig ansvaret för om jag dog. (Vilket var märkligt i första hand, om det nu var så skadligt, varför blev jag beviljad den injektionen?) Jag var alltså inte viktig, utan det viktiga var att ingen blev anmäld, om jag dog av för mycket medicin, som läkaren själv ordinerat.
Vid ett tillfälle gav han mig ”ett val”, som han uttryckte det. ”Antingen fortsätter du med de lugnande du har stående, eller så får du sprutan en gång om dagen.”
Han beslöt sig alltså för att leka doktor och bestämde sig för att ändra min ordination av läkemedel och hälsade överläkaren att jag hade ”gjort mitt val”. Och överläkaren lät honom bestämma.
En annan av alla sjuka händelser han utsatte mig för var i det närmaste sadistisk. Jag väntade på att få höra ett besked från en läkare, och hade väntat enda sedan ronden på morgonen. Sskan var den som skulle ge mig beskedet. Jag hade svår ångest över beskedet, som skulle komma att påverka mig och min vård.
Min anhöriga kom på besök under besökstiden, och vi frågade upprepade gånger om han kunde komma och lämna beskedet när min anhöriga var närvarande, så att jag skulle få stöd i det hela.
Han vägrade. Jag satt med panikångest hela besökstiden, från klockan 14.00-19.00 och höll min anhöriga i handen, som en livboj för att jag inte skulle drunkna av den konstanta panikångesten.
Oavsett hur mycket vi bad att han skulle komma och lämna besked, så brydde han sig inte om det.
När besökstiden närmade sig sitt slut, vid 19.00, så kom det in 2 stycken manliga skötare och talade om att besökstiden var slut, vilket var mycket konstigt, då det aldrig hände vanligtvis. Den ena av skötarna var mycket biffig och såg också ut som en body builder, och de var mycket fientliga och betedde sig som dörrvakter, som ville kasta ut min anhöriga.
Min anhöriga försökte en sista gång att få sskan att komma, men igen fick vi ett nekande svar.
När min anhöriga gått väntade sskan ännu en timme på att lämna beskedet, som om han ville dra ut på mitt lidande så mycket som möjligt. När han äntligen behagade komma var jag i upplösningstillstånd.
Jag frågade varför han låtit mig vänta så länge. Han svarade att han hade tänkt ge mig beskedet nu, vid 20.00 på kvällen. ”Varför berättade du inte det när min anhöriga var här?” Han tittade föraktfullt på mig och svarade: ”Äh, du regredierar bara när hen är här.” Jag hade gråten i halsen. ”Gillar du att se mig lida?” Då såg han bara ännu mer föraktfullt på mig och gick sedan därifrån.
Han återkom ofta till att jag ”regredierade” då min anhöriga kom på besök. Han var den enda i personalen som sa sådana saker till mig, och det han anspelade på var att det var när min anhöriga kom, som jag grät och var sårbar.
Jag vågade helt enkelt inte gråta när inte min anhöriga var där.
Det sista händelsen jag ska berätta om för att ge ännu en inblick i hur macho han var, var när jag vid ett tillfälle dissocierade, och var på väg in i köket för att ta något att skada mig med. Dörren till köket stod av någon anledning öppen, och om jag försökte ta min i köket när dörren var öppen vanligtvis, så brukade alla andra skötare eller sskor putta/leda mig därifrån. Men han bokstavligt talat LYFTE mig ut. Han tog ett mycket hårt tag i mina överarmar, så att det var blåmärken länge efteråt, och bar iväg med mig, (trots att jag är en vuxen kvinna, som inte väger som en fjäder), och satte ner mig en bit därifrån.
Jag blev ännu mer skräckslagen i dissociationen, och förstår fortfarande inte varför han var tvungen att demonstrera sin makt så tydligt. Som om jag vore en vikt i en tyngdlyftningstävling.
Bristande information och felbehandling
Hej. Vårdas just nu på slutenpsykiatrisk avdelning och blev tipsad om er sida av en annan patient. Jag skulle vilja dela med mig av en av mina historier från psykiatrin som har kommit att prägla hela mitt liv. Hoppas att det inte är för långt.
Första gången jag vårdades inom slutenpsykiatrin var för sex år sedan. Jag befann mig mitt i ett trauma och hade börjat dissociera kraftigt för första gången i mitt liv. Jag var väldigt rädd, för jag visste inte vad det var som hände mig och jag trodde att jag höll på att bli galen, så jag bestämde mig för att åka in till psykakuten. Först ville de skicka hem mig med någon sorts antidepressiva, men jag stod på mig och de bestämde sig till slut för att jag skulle läggas in
När jag kom upp till avdelningen fick jag en säng, och de tog mina skor för att de tyckte att det var för jobbigt att snöra upp dem. Jag fick ingen information om vad som skulle hända, eller att jag kunde få mat och jag hade på den tiden så svår social fobi att jag inte vågade fråga dem. Efter ett dygn fick jag träffande en jourläkare som jag fick väldigt mycket förtroende för (hon var den första som meddelade mig om att jag kunde få mat och när mattiderna var) och hon ville sätta mig på ett antipsykotiskt läkemedel då hon sade att det skulle hjälpa mot dissociationerna (som jag fortfarande inte visste var dissociationer, eftersom att ingen hade informerat mig om vad det var jag upplevde). Jag var väldigt orolig för biverkningar – speciellt för att gå upp i vikt då jag har ätstörningar – så jag bad om något utan viktuppgång som vanlig biverkning. Läkaren satte in Abilify och lovordade det läkemedlet – sade att det var så gott som fritt från biverkningar och sade att jag skulle börja med det dagen därpå.
Nästa morgon kom sjuksköterskan in och delade läkemedlet. Jag sade till henne att jag var orolig för biverkningar och bad henne titta till mig om någon timme. Hon sade att hon skulle komma in. Efter ungefär en halvtimme efter att jag tagit tabletten fick jag feber och frös så att jag skakade. När sjuksköterskan kom in så försökte jag förmedla till henne att jag hade feber, men jag var såpass svag att jag bara kunde mumla fram ”jag har feber”. Hon verkade inte lyssna efter svaret för hon sade ”Okej.” Och gick bara därifrån. Jag somnade och sov till middagen, då jag gick upp för att få i mig någonting.
I matkön så tappade jag plötsligt hörseln och ramlade ihop på marken. Jag försökte säga till personalen som stod och delade ut maten att jag inte kunde höra något men de stod bara och stirrade på mig som om jag var helt galen. Efter ett tag kom en skötare och fick upp mig på fötter och jag kräktes över hela golvet. De tog mitt blodtryck och det var, vad jag i efterhand har förstått, farligt lågt. Jag kommer inte ihåg hela trycket, men jag minns att mitt undertryck låg på 17. Det skall optimalt vara på 80.
Jag fick en kanna saft för att höja mitt blodtryck och sedan lades jag ensam på mitt rum. Det här var en fredag och någon läkare kallades inte in med motivation att ”det finns ingen läkare här på helgen.”. Jag fick ligga där och bälga i mig saft. Jag kunde knappt gå och tog mig inte längre än till toaletten och ingen kom in och erbjöd mig någon mat. Dagen efter kom de och gav mig en ny Abilify och jag vägrade ta den. De sade att ”du kan väl testa?”. Ingen verkade ta i beaktning hur sjuk jag hade blivit.
Efter helgen hade jag blodtrycket hunnit bli tillräckligt stabilt för att jag skulle kunna gå uppe längre stunder. Jag blir då meddelad att jag kommer att bli utskriven eftersom att jag vägrar att ta mina mediciner. Jag försöker förklara situationen, brister i gråt och skriker i desperation att jag kommer att dö om de skriver ut mig. Det stod senare i mina journaler att jag försökte manipulera dem för att få stanna kvar på avdelningen. En sjuksköterska uppmanade mig att låtsas ta läkemedlet för att få stanna kvar. Jag försökte förklara för henne att jag var där för att få hjälp och inte bara för sakens skull. Jag blir erbjuden ett nytt antipsykotiskt läkemedel och blev hemskickad samma dag.
Jag försökte anmäla händelsen till IVO senare men de lade ned ärendet direkt då avdelningen skrivit i mina journaler att jag fått ”god omvårdnad.”. Jag blev sjuk i PTSD efter den här händelsen, men öppenvården diagnosticerade mig med borderline då jag uppfyllde fyra kriterier för det eftersom att jag hade börjat dissociera. Egentligen skall man uppfylla fem och det skall ha pågått en längre tid. Öppenvården har behandlat mig för borderlineproblematik två gånger och jag har kämpat i snart sju år för att få behandling för PTSD. De har kommit med allsköns bortförklaringar genom åren: de säger att jag har ”extra mycket borderline” (nu uppfyller jag förresten bara tre kriterier), ”autismproblematik”, att jag är ”mycket svårbehandlad”, ”omotiverad”, har ”bristande sjukdomsinsikt”. och att jag har ”komplex traumatisering men det är ingen riktig diagnos så det finns ingen behandling för det.”. I april 2020 avslutade de mig från öppenvården efter flera år av att vägra mig en traumabehandling, med motivationen att ”patienten är adekvat medicinerad.”. Den läkaren hade träffat mig en gång, för att skriva ett sjukintyg.
Detta, ihop med andra händelser inom slutenvården, har påverkat mig så svårt att jag i sex år har varit skräckslagen för både läkemedel och vårdpersonal. Det här vet öppenvården om och jag har dragit på mig flera fysiska sjukdomstillstånd som inte är behandlade för att jag inte vågar söka vård. Jag fick en ny öppenvårdskontakt på en annan mottagning i början av det här året och de vill ändå inte ge mig en traumabehandling, utan väljer att gång på gång skicka mig på tio veckors DBT.
Hade jag valt att inte söka psykiatrisk vård så hade jag inte varit lika sjuk idag, varken psykiskt eller fysiskt.
En sådan stor risk får inte tas
En i familjen var väldigt deprimerad och sökte hjälp på den vuxenpsykiatriska mottagningen. Han hade suicidtankar och planerade att avsluta sitt liv. Väl på mottagningen fick han utskrivet antidepressiva läkemedel som med stor risk skulle få honom att må ännu sämre de första veckorna. Han började äta medicinen efter läkarens rekommendationer i hopp om att må bättre, men började må sämre pga den och en vecka senare fanns han inte längre kvar i livet. En sådan stor risk får inte tas när patienten redan mår så pass dåligt att det kan bli fara för dess liv att påbörja medicinering som får de att må ännu sämre. Läkaren som gett ut medicinen blev anmäld och avskedad.
Får än idag ångest av vistelser på IVA
Jag hade vårdats på en avdelning på psykiatrin i en länge tid tillbaka och tog en överdos på en av mina permissioner. Jag skickades till akuten och blev tagen som intoxlarm och folk sprang överallt för att hjälpa mig. Jag grät och var ledsen och ville inte ha hjälpen. Tillslut tog de upp mig på intensiven där läkaren sa att jag skulle dricka laxerande men när jag vägrade det sa hon att hon skulle gå och läsa i min journal för att se vad de skulle göra. Fem minuter senare kom hon tillbaka och det första hon sa vad ”sluta Datta med henne, hon vill bara ha uppmärksamhet och hon vill hamna här och bli omhändertagen av oss” jag grät och skrek. Försökte dra ut infarterna och gå. Sjuksköterskan (stor tung man) tryckte ner mig i sängen och la sig över mig för att hålla fast mig. Jag låg och grät och skrek att jag ville ringa min mamma innan de gav mig propofol och jag somnade. Personalen från psykiatrin reagerade starkt på läkarens bemötande och ville hjälpa mig att anmäla. Men anmälan togs aldrig emot. Istället fick jag veta att den här läkaren ville träffa mig och prata. Grejen var bara att när väl mötet kom hade hon fått veta att jag ville prata. Jag fick i alla fall fram frågan om varför hon sa och gjorde som hon gjorde. Då svarade hon långt om att ”jag blev rädd du skulle slå mig och jag har pratat med andra kollegor på jobbet som är rädda för att gå till jobbet ibland för att du ska vara där och de ska behöva rädda dig mot din vilja. ” hon la över ansvaret på mig. Det var jag som var fel. Det var jag som gjort fel. Jag har aldrig i hela mitt liv slagit en personal under dessa 10 år inom vården. Anmälan blev inte av. Och jag får fortfarande ont i magen och ångest och Flashbacks av mina vistelser på IVA
”Snygg i kroppen”
Jag sa till en läkare som jag träffade för första gången (en av de ”bästa” på mottagningen); att jag var oroad över min mens som försvunnit och allt hår jag tappade. Att jag kanske var för mager…? Jag Sa också att jag var ledsen, bar på en del sorg och traumatiska händelser.
Han sneglade upp på mig, sa att jag var ”snygg i kroppen” tittade sedan ner och skrev i sitt receptblock,
Ut antidepressiva mediciner (som jag absolut inte efterfrågat)
Totalt varade besöket (som jag tagit sats för att ens komma till) i ca 5 minuter.
Fick inte samtalsterapi, bara ECT
Jag har bestämt mig för att sluta med alla psykmediciner läkarna har prackat på mig de senaste åren. Alla säger jag för det ÄR många. En efter en har jag fått. Mediciner som sagts hjälpa mot än det ena och en det andra. Mediciner som jag har trott hjälpt mig då man som sjuk desperat litar på läkarnas ord och kompetens. De berättar inte om de negativa effekterna, biverkningarna och hur de systematiskt dödar ens hjärna, kropp och själ. Det håller de hemligt och ger ofta rådet att inte googla eller läsa biverkningarna som står i bipacksedlarna som följer med alla pillerburkar. De ger en mer eller mindre medvetet medeciner som krockar och motverkar varandra eller till och med höjer effekten och biverkningarna. Men det får vi inte veta. Ibland är det så illa att läkarna inte ens vet detta själva. De kan omöjligt hålla allt detta i huvudet och är alltför ignoranta att själva kolla upp alla mediciner de skriver ut. Detta innebär en direkt fara för patienternas liv i värsta fall. I bästa fall, om vi har tur, blir det inga bestående men. Men det är som att spela rysk roulett. Jag har tidigare varit en förespråkare för psykofarmaka. Tyckte att om det finns hjälp att få varför inte ta den då. Varför må dåligt och försöka stå ut när det bara är att medicinera bort det. Sa att ibland måste man. Det var innan jag förstod att de inte hjälper utan gör raka motsatsen. De förvärrar problemen och gör måendet ännu sämre och så ger läkaren ytterligare ett piller för att ’hjälpa’ men istället blir du ännu sjukare och måste få ytterligare ett piller. Till slut är du inte dig själv längre utan bara ett tomt skal. Kemisk lobotomering. De medicinerna som skulle ta bort din ångest ger dig istället ännu mer ångest. Tar bort den lilla glädje, kreativitet och livslust man fortfarande har kvar… Det är inget liv. Jag åkte in akut på psyk för fyra år sedan. Det var första gången jag hade kontakt med psykvården. Det första de gjorde var att ge mig ECT vilket såhär i efterhand är heeelt sjukt. De brände sönder min hjärna, helt krasst, och det borde vara totalt förbjudet utan undantag. Det säger sig ju självt att det är skadligt att tillföra hjärnan el. De framkallar ett krampanfall som är kraftigare än ett Grand Mal. När en epileptiker får ett sådant anfall gör sjukvården ALLT för att få stopp på det så fort som möjligt för att minimera risken för hjärnskador. Hör gör de tvärtom samtidigt som man sövs och får starkt muskelavslappnande medel för att motverka frakturer i kroppen som är en stor risk att få annars. Vissa patienter, de som anses bli ’hjälpta’ av ECT är de som blir smått euforiska efter en behandling. Det tillståndet är vanligt efter en fysisk skallskada genom olycka. De skulle mao lika gärna kunna slå ett basebollträ i huvudet på patienten och nå samma effekt. Vad ECT gör mer med hjärnan är för mycket för att dra här men läs gärna på. Och OM någon ni känner blir erbjuden denna misshandel så snälla hjälp dem att säga NEJ. Man tror ju att detta är något ovanligt som tas till som allra sista utväg men så är inte fallet. Det var som sagt första gången jag hade kontakt med psykiatrin och det pga djup depression. Jag borde erbjudits samtal och stöd som behandling i första hand men den typen av hjälp existerar inte. Det var i princip ” Det är ECT som gäller eller så kan vi inte hjälpa dig”. Jag är inte heller ensam om detta utan de elektrifierar patienter på löpande band tre dagar i veckan. Och det bara på sjukhuset jag var inlagd på. Hur många fler som görs vet jag inte. Men med tanke på att många sjukhus forskar och får bidrag för att utföra detta så är jag rädd att det är många. Detta är samma läkare som sen ordinerar en mediciner. Då kan man lätt förstå att de bryr sig föga om hur man mår. De gav mig just samma behandling man ger grisar före avlivning. För att de blir lugnare och mer medgörliga. Säger inte det allt? När jag nu, efterklok som man kan bli, ser tbx på dessa fyra år så kan jag inte längre förneka att jag trots alla mediciner de facto blivit sämre. Och nog för att jag har förlorat ett gäng hjärnceller på kuppen men jag kan ändå dra slutsatsen att OM medicinerna och behandlingen psykiatrin gett mig hade gjort någon som helst nytta så hade jag självklart mått lite bättre idag. Eller jag hade ju iaf inte mått sämre!?! Jag har i fyra års tid BETT om samtalshjälp, beteendeterapi och ångesthantering. Fyra år! Inte fyra dagar, inte fyra veckor, inte fyra månader utan FYRA ÅR! Jag har fortfarande inte fått det. Det kostar väl förmycket. Eller så besitter de inte kunskapen. Eller viljan. Eller resurserna. Detta trots att all forskning visar att just samtal är det som är mest effektivt mot psykiskt dåligt mående och det som fungerar bäst. Tusen gånger bättre än piller. Mänsklig kontakt. Någon som lyssnar och bryr sig. Utan att komma med pekpinnar, hån, kränkningar och förminskande attityd som tyvärr verkar vara mer regel än undantag för läkarna inom psykiatrin. Jag trodde och hoppades att jag bara haft otur och råkat ut för de värsta men ju mer jag pratar med andra utsatta och ju mer jag läser så inser jag att detta är utbrett och vanligt i dagens Sverige. Klart att det finns änglar och underbara läkare även inom psykiatrin men de är tyvärr utrotningshotade. Det är en hierarki och jargong som är svår att förstå om man inte upplevt det själv. De yngre nya läkarna ställer in sig i ledet och vågar inte säga pip av rädsla. Det sitter på riktigt AT-läkare runt om på landets psykakuter som bollar självmordsbenägna människors liv i sina händer, med en avtrubbad empatilös maktgalen överläkare som bakjour. De skickar hem människor som inte längre vill leva för att de inte är ’tillräckligt’ suicidala eller svarar ’fel’ på en fråga i formuläret och därmed inte uppnår full pott i poäng på riskstegen. Sen skickar de med lite tabletter och säger till en att söka igen om det blir värre. Kan någon snälla förklara för dem att det inte kan bli värre än att vilja dö och inte orka leva. Det förstår vilken människa som helst men inte läkare som ska HJÄLPA dem som inte kan hjälpa sig själva. Jag vet att nån nu kanske tänker att detta ändå inte kan vara sant. Att det jag skriver är överdrivet eller tom hittepå. Jag förstår er i sådana fall. Jag har helt ärligt själv tvivlat på om det jag hört, sett och råkat ut för verkligen är sant. Man vare sig kan eller vill tro det. Det låter ju fruktansvärt! Inte klokt! Sjukt! Pga detta har jag vid i princip alla mina möten med psykläkare det sista halvåret haft med mig min man, min mamma eller båda två. De är chockade och kan knappt tro heller att det de hört och sett är sant. Det är tom så att även de har blivit illa bemötta som anhöriga. Det är tydligen ok att behandla dem lika illa. Jag har sett dem båda sitta och gråta och BE läkarna att hjälpa mig och läkarna har bara lagt över ansvaret att hålla mig vid liv på dem och på mina barn. Nu kanske det var bra för jag lever ju tack vare dem, min familj 
Jag lever INTE tack vare läkarna iaf! Och jag mår inte bra tack vare läkarna, tack vare deras sk behandling eller tack vare deras piller. Tvärtom! Hade det hängt på dem så hade jag med stor sannolikhet inte andats idag. Och det får mig att tänka på alla dem som hamnar i psykvårdens klor och inte har någon familj. Vem ska hålla dem vid liv? Vem ska kämpa för dem när de inte orkar själva? Vi alla måste göra det! Du och jag! Jag hoppas att det jag skrivit nu kan hjälpa dem. Att det kan öka förståelsen från omgivningen. Att ni som står utanför och ser på ska inse att det inte bara är att rycka upp sig eller ta sig i kragen. Och att man kämpar mot så mycket mer än sig själv och sitt dåliga mående. Att man även om man söker och försöker få hjälp kanske inte får det. Utan när man är som mest utsatt, utlämnad, känslig och i behov av någon som tar en på allvar och lyssnar kanske istället möts av detta. Empatilösa maktgalna läkare som drivs av status och inkomster från läkemedelsbolag. Detta är bara min historia och mina upplevelser och jag önskar som sagt att jag bara haft otur och varit ensam om detta men det är jag inte. Vi är många. Alldeles för många för att kunna blunda för problemet. Ingen kan känna sig trygg med psykvården i Sverige och det måste uppmärksammas spridas och tas på allvar. Folk dör, varje dag, helt i onödan.
Diskriminering av POC med autism
As a parent to an a special need child I knew i will not be treated in the same way as Swedish pears who are parenting special needs children or any kind of disability, but what I never expected in my wildest dreams was my son will be converted to criminal for exhibiting autistic traits and sentenced indefinitely to Swedish maximum psychiatric hospital for years and no journalist, organizations lawyers or local media will be willing to pick up the case and put an end to the drama frightens me .
My same son who was stabbed 2014 in a home and justice was not served , the courts claimed he didn’t have the psychological capacity to witness or press charges against someone. Suddenly he has the capacity in 2019 .
Knowing that this doctor (a psychiatrist) still exists among us is frightening how many of her patients’ relatives has she been banned from visiting and communicating with their loved ones. She banned me from communicating and visiting my son. The last restriction has passed and she has not still allowed us to visit or communicate. I called today demanding to speak to he I learned in a very horrible disrespectful manner that she is on vacation.
A hospital counselor that is supposed to be of help to vulnerable and oppressed people like my son is instead applying for Conservatorship for him just to cover their tracks and silence us .
This is the sixth time they are applying , they started in 2016 , she has applied twice and this time the courts granted her request of a conservator is so sickening .
Allowing racial doctors who are acting according to their ego is so heartbreaking that shows the level of nonchalant attitude of the politicians and the system .
Medicating a patient to the extent that even a layman can take note of the devastating side effects of the medications such as rashes , shaking, twitching and rotten gums can be noticeable .
Working as a caregiver I witnessed most Swedish parent’s recommendations respected by doctors, occupational therapists, disability case workers but not that of blacks .
POC are never good enough , they are deviant toxic banned with any explanation or help to fix the “ toxicity”. I have watched our autistic people of color die in a group home and the mother was asked to present the power of *name* before the kommun can tell her what happened to her son
Bältades fast jag var lugn
Jag var välkänd på en avdelning där jag då bodde. Jag hade behandlats inneliggande i månader och de visste vem jag var. De tog emot mig efter överdoser gång på gång och stod alltid redo när jag kom med polis i fotfängsel handfängsel och midjebälte. Poliserna hämtade mig på Iva där jag var sövd och satte på fängslen innan jag väcktes. Sen körde de mig två timmar bort till psyk där de då alltid stod redo. Det hände flera gånger. Poliserna körde mig i en rullstol och in i bältesrummet där de stod redo att bälta mig innan de ens träffat mig. Hur lugn jag än var spände de alltid fast mig och gav mig medicin jag inte ville ha. Mot psykos. Jag var inte psykotisk och medicinen fick mig att krampa och ögonen rullades bak. De lyssnade inte på mig när jag sa hur obehagligt det var och det var inte förrän jag fick hög feber som de hämtade läkaren igen som gav mig medicin mot kramperna.
Jag blev så traumatiserad av alla de här gångerna att jag valde att flytta därifrån. Jag får ångest av att bara åka förbi staden där jag var inlagd då. Får flashbacks och drömmer mardrömmar om det här ofta. Jag har ännu mer trauman i bagaget nu några år senare. Men det gör så ont att se tillbaka på mitt 18 åriga jag som behandlades som världens brottsling. Poliserna var ofta med och bältade mig och gav mig alltid en klapp på kinden. Jag är fortfarande inom psykiatrin och har varit inneliggande länge. Varit nära döden och vill fortfarande dö. Dessa minnen gör mig galen.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
