Jag kom i kontakt med psykvården efter ett suicidförsök när jag var ensam utomlands. Via psykolog på min vårdcentral blev jag remitterad till en öppenmottagning på vuxenpsyk som accepterade mig som ett ”gränsfall”. Efter att jag tackade nej till att hoppa in i en redan pågående gruppterapi som hade tvingat mig att ta studieuppehåll (när skolan var det enda som gav mitt liv mening) och som inte hade passat mig personligen, fick jag ångestmedicin utskriven. Efter flera tillfällen när dem glömde ringa mig under mina telefonmöten, bokade om läkartider osv. hade jag fått dålig återkoppling på den medicinen och sömntabletterna jag fick. Efter ett år på mottagningen hade jag inte träffat samma läkare en enda gång och inte haft någon kontakt med en psykolog. Då ringde dem mig och sa att jag borde ha blivit skickad till vårdcentral vid det här laget för jag var ”stabil” (under den här perioden kunde jag knappt sova, hade mycket ångest och självmordstankar). Eftersom att jag vid det här laget hade blivit så desperat att jag gick i privatterapi ville de dessutom ta bort mig från kölistan till terapi på mottagningen eftersom de inte hade resurser att hjälpa alla. Sedan dess har jag blivit skickad till vårdcentral utan återkoppling på nya sömntabletter och en höjd dos ångestmedicin och fick första möte efter 6 månader.
”Men ditt liv fungerar ju”
Efter att i år ha mått dåligt och inte vågat söka vård så ringde jag till slut till min vårdcentral och bad om en konsultation. Jag sov 2 timmar per natt, hade ångestattacker dagligen och kunde inte gå utanför dörren.
När jag väl ringt, så ringer läkaren upp två dagar senare för en telefonkonsultation. Det går ut på att hen i fem minuter lyssnar på mina problem. Att jag inte sover, har svårt att äta, tidigare haft bekymmer med mat, har dagliga ångestattacker och inte klarar av att gå utanför dörren.
Efter allt detta frågar hen om jag studerar. Jag svarar att jag för två månader sedan börjat ett mycket krävande program på universitetet.
Hens dom? ”Men ditt liv fungerar ju så varför ska vi hjälpa dig? Du går upp ur sängen och pluggar på universitet. Då har du inga problem”.
Två år senare har jag fått diagnosen djup depression, bulimi nervosa med överhängande suicidalrisk och äter diverse tabletter samt går på psykologsamtal två gånger i veckan, och legat inlagd samtidigt som jag fortfarande läser vid universitetet.
Men hey, mitt liv fungerar ju så varför skulle jag söka hjälp?
BUP feldiagnoserade mig med ADD
Jag var LPT inlagd på barnpsykiatrisk slutenvårdsavdelning, jag var kanske 16 år, käkade olika mediciner, var suicidal och hade ett grovt självskadebeteende. Sömn var inget som fungerande, inte heller rutiner. Under dessa omständigheter så gjorde man ändå en ADD utredning på mig. Trots att dem visste om ovanstående, så gör dem en utredning om bla mitt fokus, tester som bla kräver fokus och sitt sinnesfulla bruk. Jag fick diagnosen ADD och det står i pappren att jag bla är ”låg begåvad och ligger under gränsen”, står att jag har svårt socialt, svårt med att fokusera på rätt saker etc. Men samtidigt under samma utredning så har dem skrivit att jag har det ”lätt socialt, lätt att prata med mig”. 1. Dem säger emot sig själv. 2. Dem drar slutsatsen om att jag är lågt begåvad och svårt med fokus under ovanstående omständigheter. Idag är jag 20+ och ingen på öppenvården jag går hos idag håller varken med eller känner igen beskrivningen, ingen av mina vänner eller andra omkring mig känner igen beskrivningen. Det ska ej vara möjligt att få göra en sådan utredning när man är så pass instabil, påverkad av mediciner, suicidal, sömnbrist etc. Detta innebar för mig att få käka mediciner som inte hjälpte, att få en diagnos som man säger idag är helt felsatt och felgjord. Men även det värsta, detta innebar också att få en stämpel som lågbegåvad.
Imovane utskrivet på BUP
När jag var fjorton skrev BUP ut Imovane till mig eftersom jag hade svårt att sova. Jag fick ingen effekt av tabletten mer än att jag blev hög varje kväll (något mina föräldrar noterade då det var svårt att missa). Trots det hade jag kvar medicinen i två månader. Jag protesterade inte eftersom jag ju blivit beroende och när den väl sattes ut började jag gråta.
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
