Flera skötare stod och kollade på när jag skadade mig, dom hade gett upp med att försöka få mig sluta skada mig på avdelningen. Dom ända som brydde sig var patienterna.

Att jag hade blivit utsatt var inte något nytt, inte heller var reaktionerna det.
För ett år sedan öppnade jag upp mig inför min sjuksköterska på psykiatrin, där jag önskade att få kontakt med en psykolog. Men så blev det inte, psykologerna hos psykiatrin finns enligt sjuksköterskan ”bara till för de som behöver absolut hjälp”. Sköterskan sa även då att det handlade om människor som försökt ta livet av sig. Varje dag möts jag av ett obehag i kroppen när jag får flashbacks för grova övergrepp som jag blivit drabbad av, det är på gränsen till att jag inte kan leva på det sättet jag önskar. Men det räcker inte, för att prata så behöver jag må sämre (deras uppfattning av sämre). Jag vill inte behöva gå till en kurator på Umo för att läka mig själv.

Jag är bipolär, fick diagnosen hösten 2015.
Samma år hade jag varit manisk hela sommaren, utan att jag eller närstående förstod vad som hände, pga att jag inte hade någon diagnos. Till slut besökte jag vårdcentral tillsammans med mamma, i september. Läkaren där skickade oss till psykakuten, för att hon ansåg att jag var så pass manisk att jag riskerade att hamna i psykos.

På psykakuten ville de inte lägga in mig för att jag inte var manisk nog. Jag fick hota med suicid och fick då sova över en natt.

I oktober blir jag psykotisk och jag och mamma åker tillbaka till psykakuten. Jag flippar ur totalt på akutrummet, hallucinerar och skriker, men blir lite lugnare efter några timmar. Då får jag en remiss i ett kuvert och läkaren säger att jag måste åka till en annan stad för att få bli inlagd. Så jag traskar ut från psykakuten (mamma hade åkt iväg) med kuvertet i handen. Senare under dagen leder vanföreställningarna till att jag hoppar på ett tåg och åker flera timmar söderut, blir omhändertagen av polis, körd till psykakuten i staden och får LPT. Dagen efter körs jag i sjuktransport till min hemstad och är inlagd i en månad på LPT.
Allt detta hade kunnat undvikas både första och andra gången på psykakuten.

Jag kom in till psykakuten för att få tillgång till ett mobilt team. Jag mådde dåligt och AT läkaren var orolig och trodde bestämt inläggning. Jag dämpade direkt ner att jag inte behövde läggas in (det var sant), bara för att de kunde skriva LPT om jag ifrågasatte. Även om jag inte skulle neka vård officiellt har de skrivit vårdintyg ”preventivt” tidigare. Han sa att PIVA var rutin vid suicididrisksinläggningar och jag visste att den situationen hade inneburit skräcken för att gråta för högt eftersom inget skyddade mig från att bli tvångsmedicinerad och/eller bältad.

Jag behövde inte bli inlagd, men det var för att beslutsfattande läkare råkade känna mig.

Jag var inlagd under LPT i 16 månader på både en akut psykiatrisk avdelning samt en allmänpsykiatrisk avdelning utan uppehåll. På den allmänna avdelningen så eskalerade mitt självskadebeteende enormt till den grad att det blev livshotande. Istället för att personalen frågade varför jag skadade mig själv så illa, eller försökte stoppa det mer än att naken visitera mig (fick stå helt naken och sedan sätta mig på huk och hosta…) och rev mitt rum upp och ner i jakt efter det jag använde. Så bestämde läkaren att de skulle gipsa mig. Jag hade inget val. Antingen skulle de bälta mig till handkirurgen eller så kunde jag få gå frivilligt. Jag valde till sist att gå frivilligt, men det var aldrig mitt val överhuvudtaget. De gipsade min arm där jag skadat mig som mest, för att får mig att sluta skada mig. De satte gipset över handen (även om jag bara skadat mig på under armen) så att jag inte kunde använda min högra hand överhuvudtaget. Det fick mig inte att skada mig mindre, även om det blev svårare för mig. Gipset löste absolut ingenting såklart eftersom ingen valde att gå ner i djupet på VARFÖR jag gjorde mig så illa. Istället för att prata med mig, försöka komma fram till hur jag skulle hantera min ångest, så fick jag vara gipsad i över en månad. Det var tufft eftersom jag är höger hänt och mesta dels av tiden hade gipset över mina fingrar. Det försvårade min vardag otroligt mycket. Men löste inga problem.

Prövat allt. Från slutenvård t öppenvård t boendestöd o stödteam. Av alla dessa läkare, sköterskor, boendestödjare med el utan utbildning har jag blivit bemött m förståelse el åtminstone av vilja t förståelse av kanske 5 procent.  Ingen har ansvar, personal byts ut, får man överhuvudtaget träffa läkare är det oftast at-läkare som man träffar en gång. Nu tycks alla ha gett upp. Min ”känsla” (andras ord, jag vill säga fakta) är att jag får skylla mig själv som blev psykiskt sjuk. Nu är jag dessutom för gammal o därmed lågprioriterad.  Min ”hjälp” nu är ett stödteam. Fungerar inte alls. Det låter bra, på pappret. Verkligheten är en annan. Fick veta att mina behov styr osv. Visst, de frågar om jag behöver hjälp m något. Vid det här laget borde jag veta bättre än att svara. För ”stödet” har inget m mina behov att göra. Det är andra som bestämmer vad/om jag behöver något. Jag har inga som helst rättigheter. OM jag driftar mig till att uttrycka behov visar det sig att ”chefen” ”kommunen” ”policy” säger att det går inte. För mig är ärlighet, tydlighet, empati viktigt. Jag har väl fel uppfattning om vad som är lögn men om någon säger att de vill hjälpa mig men inte gör det då anser jag att det är lögn. Ord. Tomma ord. Det är väl i gärningar det visar sig om någon menar vad han/hon säger? Jag är så maktlös, förtvivlad, uppgiven. Har inget liv alls. Visst, jag har skrikit, svurit, hotat. Men borde inte personal som jobbar m psykisk ohälsa se igenom sånt? Se att det inte är ondska utan förtvivlat rop på hjälp? Varför finns det lagar? Om lika rättigheter? Om värdigt liv? Varför får vårdpersonal bete sig hur de vill? När någon av oss lyckas dö (jo, jag vill dö) och det föregåtts av åratals felbehandling finns ingen som har ansvar. Ivo? Glöm det. Är man sjuk, ensam, svag orkar man inte ens försöka. Är man död lär det vara svårt..  det händer att psykfall har någon anhörig som anmäler missförhållanden. Vad händer? Det läggs ner. För personal håller ihop. Vem blir trodd? Jag? Eller 10 stycken ”proffs ” som hävdar att honnju tyvärr led av vanföreställningar, inbillade sig saker. Och att de gjort ALLT för att hjälpa. De är sååå ledsna. Politiker? De lever i en annan värld. De är så välkomna att tillbringa en vecka i mitt helvete. Känner att det här blev osammanhängande och rörigt. Jag är så slut efter 3 års sömnbrist, ångest, gråt, hjälplöshet. Kan inte längre hålla ihop,tankar. De har nog rätt. Allt är mitt fel.

Jag har fått mbt terapi, för min borderline (där jag äntligen lärt mig att prata om mina känslor, vilket varit väldigt hjälpsamt), efteråt fick jag ptsd behandling (som givit mig mycket mer flashback och mardrömmar än tidigare )med samma psykolog . Jag var tvungen att avsluta kontakten med psykologen och separationen tog hårt på mig. Nu får jag höra att jag inte ska få prata mer då jag fått så mycket terapi, utan vi ska hitta andra strategier. Konstigt att man äntligen får lära sig att berätta om jobbiga saker och sen ska det bara läggas locket på. Dessutom har separationen trigga i gång mycket känslor hos mig, någon som vården skapat och dessutom alla mardrömmar och flashback som jag inte haft så mycket av på länge har också vården skapat så drar de bara undan mattan för mig. De får mig att må bättre genom att hjälpa mig att prata om känslorna och sen skapar de massa negativa känslor hos mig som jag inte får prata om. Jag har inte vågat prata med någon på 10-15år och sen gör de så här, får mig bara att känna att jag ska stänga in mina känslor igen och att jag inte blir tagen på allvar.

Psykiatrin vill inte behandla ptsd för det är inom ramarna på primärvården men primärvården tycker att ptsd är en för svår diagnos att behandla

Haft diagnosen c ptsd sen 10 år tillbaka men inte fått traumabehandling. Senaste 2 åren har jag åkt in och ut på slutenvården pga suicidförsök. Trots över 20 akutremisser från slutenvården får jag ingen terapi på öppenvården. Läkarna blir tröttare och tröttare på mig och jag har mötts av förslag om att flytta in på boende eller pröva x antal olika läkemedel. De försöker också hitta olika alternativa diagnoser ”för så sjuk kan man inte vara av enbart trauman”. Inget har hjälpt. Nu ska jag förhoppningsvis få traumaterapi privat via nätet hos en ideell förening i höst.

Jag sålde sex stor del av tonåren in till 20-års åldern. Blev utsatt flertal gånger för trauman och varenda gång jag försökte beskriva allt till vården så beskrev jag i journalen som någon med ”sexmissbruk”
Jag var komplext traumatiserad pga 10 åt av trauma av olika män. Men jag blev ändå stämplad som ”sexmissbrukare” och fick därför ingen hjälp.