Opsynliga – berättelser från psykiatrin

Det enda jag fick var en tid till öppenvården

I december nu åkte jag till psyk med polisen och hade inte varit där på 2 månader. under dessa 2 månaderna har jag mått sämre. speciellt tvånget har blivit värre och fått nya tvångstankar. berättade för läkaren om allt detta och blev hemskickad.

En vecka senare till psyk med polisen igen och blev hemskickad direkt av en annan läkare som var dryg fast jag hade varit vid tågstationen.

2 dagar senare stannade en polisbil vid mig på natten och frågade hur det var och sa att jag hade sån ångest och började gråta. de tog mig till psykakuten fast jag inte ville. hade inte kontaktat någon denna gg eller sagt något till nån annan. ingen visste jag var ute. en reserv jour satte lpt sen nästa dag på eftermiddagen tog läkaren på avdelningen bort lpt och sa bara ”vi får se hur det är imorgon” och efter helgen pratade jag med en överläkare och fick åka hem.

Allt är exakt likadant som innan jag kom hem. det enda jag fick var en tid till Öppenvården. jag har ingen hjälp eller medicin och det har varit såhär ett tag nu.

Läs mer om: #Ångest • #Bemötande • #MellanStolarna • #Psykakuten • #Slutenvård • #Suicid • #Tvångssyndrom • #Tvångsvård Publicerad 21/12-2022

Förkrossad, rädd och tomma löften

Blev hänvisad till psykjouren om något skulle hinna bli sämre innan måndagen då jag hade en planerad inskrivning till avdelningen.
Men när jag efter mycket fungerande å panik, bestämde mig för att åka in i förtid då måendet bara blev sämre. Så blev jag väl där mött av en jourläkare som inte tyckte inläggning skulle hjälpa mig.. Han justerade även planering om inläggningen dagen efter å sa bara att någon hör av sig via telefon.
Jag åkte inte hem, utan körde rätt ut i skogen, förkrossad, rädd, otrygg, ville bara sluts existera men bestämde mig tillslut för att hålla ut till nästa morgon. Ingen ringde..

Läs mer om: #Ångest • #Bemötande • #MellanStolarna • #Psykakuten • #Slutenvård • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 21/12-2022

Tog fyrtio år att få rätt diagnos

Som så många andra var jag feldiagnosticerad i många år. Men först tog det nästan tjugo år innan man ens gjorde någon grundlig diagnosutredning. Då fick jag diagnoserna bipolär typ två och GAD. Samtidigt som flera jag träffade inom psykiatrin skrev ”misstänkt aspergers” i journalen. Tillslut gjordes en riktig aspergersutredning. Som sedan fick göras om (pga slarv från psykiatrin). Men tillsist, efter fyrtio år, fick jag en autismdiagnos. Nu är det bara rätt hjälp som ska till. Vilket kommunen vägrar. ”Vi vill inte att funktionsnedsatta ska bli beroende av hjälp.” Mina funktionsnedsättningar är medfödda, de kommer aldrig att gå över.

Läs mer om: #Ångest • #Autismspektrumtillstånd • #Bemötande • #BipolärSjukdom • #Diagnostisering • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkö • #Vårdkvalitet Publicerad 21/12-2022

Från LPT till ingen kontakt

Jag har tyvärr alldeles för många berättelser från psykiatrin om dålig, felaktigt eller till och med skadlig vård.

Ett exempel är när jag varit inlagt 6 månader på en ätstörningsavdelning. Jag hade gått från tvångsvård med sondmatning flera gånger per dag i månader, till att äta frivilligt och närma mig normalvikt. Jag mådde lite bättre och det fanns hopp för en gångs skull. Jag skrevs ut och skulle samtidigt skickas till vuxenpsykiatrin då jag fyllde 18 år den sommaren.

Efter sommaren ringde en läkare från vuxenpsykiatrin. Min mamma svarade eftersom jag har svår telefonfobi och endast vågar prata med min mamma och ena syster i telefon. Läkaren vägrade prata med mamma och ville endast prata med mig. Mamma förklarade att jag inte vågade prata i telefon. Då lade läkaren på luren och jag hörde ingenting från psykiatrin på 5 månader.

Till slut sökte jag mig till psykakuten och blev inlagd, då hade jag tappat en stor del av den viktuppgång som skett på ätstörningsavdelningen. Min allvarliga anorexi fortsatte i många år till efter denna händelse.

Att gå från LPT, sondmatning, många och långa inläggningar till ingen som helst kontakt på 5 månader är under all kritik. Om jag inte kunde prata i telefon pga min ångest – varför bokade läkaren ingen tid att träffa mig öga mot öga?

Läs mer om: #Ångest • #Ätstörningar • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #MellanStolarna • #Psykakuten • #Slutenvård • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 11/12-2022

Ingen hjälp, ingen hänvisning

När jag var tonåring gick jag KBT-behandling via BUP, sedan tog det några år. När jag var i tidiga 20-årsåldern tog jag mod till mig och sökte mig till Vuxenpsykiatrin i den region som jag då bodde i.
Jag fick komma på ett bedömningssamtal hos en psykolog, och jag beskrev min bakgrund och mina symptom:
– Trauma i barndomen då min ena förälder tog sitt liv.
– Utsatt för mobbning i grundskolan.
– Trichotillomani (Ett tvångssyndrom där man plockar sitt hår och i vissa fall äter det. Många med TTM skäms och kan få stora kala fläckar på huvudet.)

Jag hade tidigare gått till BUP för detta.
– Nedstämdhet, oro och ångest under en längre period. Troligtvis hade jag en pågående depression och social fobi/ångest.
– Erfarenheter av sexuellt ofredande.
– Erfarenhet av ett destruktivt förhållande med en person som var svartsjuk ock kontrollerande. Det var dessutom mitt första förhållande.
– Mycket låg självkänsla.
– Oro för att bli övergiven, rädsla för att personer i min närhet skulle dö.

Några veckor efter besöket fick jag beskedet över telefon att jag inte ansågs vara tillräckligt sjuk för att få hjälp från dem. Jag hade ju inte något pågående självskadebeteende eller självmordstankar, var deras förklaring.

Om jag minns rätt så fick jag inga förslag på vart jag skulle vända mig istället. Jag själv visste inte då att jag som psykiskt sjuk t.ex. kunde vända mig till vårdcentralen för att få hjälp. Jag trodde på riktigt att vården var uppdelad mellan psykiatri och fysiska sjukdomar, så att det bara fanns ett ställe att gå till som vuxen. När jag var barn så hade jag ju direkt fått komma till BUP när min familj förstod att jag led av trichotillomani.

Jag bor i en annan region nu. Nu snart 8 år senare har jag haft flera depressioner och självmordstankar har tillkommit, så pass att jag behövt läggas in på psyk och nu är sjukskriven på heltid. Trichotillomanin har inte blivit bättre, inte heller min sociala fobi.

Men det känns i alla fall bra att äntligen få specialistvård. Nu i höst tog vuxenpsykiatrin emot mig och genomförde en utredning. Jag fick diagnosen Ängsligt/Fobiskt personlighetssyndrom och nu väntar jag på att få påbörja psykoterapi.

Jag önskar att jag hade fått specialiserad hjälp mycket tidigare. Det känns som att jag pga mitt mående har förlorat så mycket från mina unga vuxna år gällande kompisar, resor, evenemang, normal dejting, fritidsintressen, träning och annat som gör att livet ändå känns ganska bra.

Läs mer om: #Barnpsykiatri • #Depression • #MellanStolarna • #SocialÅngest Publicerad 11/12-2022

Blir lurad ”hjälp” i en sårbar situation

Jag flyttade till en ny stad men bodde fortfarande i samma län. I samband med en akut slutenvårdsinläggning fick jag frågan om jag hellre ville ha kontakt med öppenvården där jag bodde nu och avsluta min gamla. Jag kom från en hastig flytt pga trauman och ville bara börja om så jag sa ja. Överläkaren skickade en remiss med rekommendation att jag ska tillhöra NPF teamet då min autism var största boven till mitt dåliga mående. Sagt och gjort, men på den stora ronden som öppenvården hade ansåg dom att jag hade för brett problemområde pga mat-problematik, ångest kopplat till trauman och svåra depressiva episoder. Jag fick aldrig någon plats på NPF teamet, istället valde dom att bara sätta mig under suicidprevention i ett år där en sjuksköterska skulle ringa mig varannan vecka. Jag hann avsluta kontakten med min förra behandlare och var så uppgiven över att jag stod där helt utan hjälp eller terapi. Jag hade ingen. 6 månader senare kontaktade jag min gamla behandlare på nytt och vädjade om hjälp. Hon förstod min uppgivenhet och hur sårad jag blivit. Det gick 3,5 månader till och sen var jag tillbaka med min gamla behandlare som än idag hjälper mig med allt. Jag blev lurad hjälp i en extremt sårbar tid i mitt liv.. det har satt sina spår och tilliten till sjukvården är väldigt svag.

Läs mer om: #Ångest • #Ätstörningar • #Autismspektrumtillstånd • #Bemötande • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Slutenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 10/12-2022

Är jag ett förlorat fall?

Jag har varit sjuk i ospecificerad ätstörning sedan 14 års ålder (är idag 18) när jag var 17 avslutade ätstörningsenheten min behandling då de ansåg att de hade provat allt och inte såg någon större förändring i mitt mående samt i min ätstörning. De fick mig att känna mig helt hjälplös och som ett förlorat fall, kändes helt som de gav upp och inte brydde sig alls längre. Under detta år utan stöd samt hjälp och behandling från sjukvården har jag bara blivit sämre fysiskt och psykiskt. Nu är jag på väntelista till en ätstörningsenhet för vuxna. Men väntetiden är upp till 1 år. Ska man behöva nå botten och tappa all kroppsvikt för att synas och få den hjälp man behöver?

Läs mer om: #Ätstörningar • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkö • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 10/12-2022

Var rädda om era barn

Har haft depression, social fobi ångest och ett undvikande beteende sedan 14 års ålder (är 39 år idag). Har isolerat mig större delen av dom åren. Har egentligen aldrig fått den psykiatrisk vård jag behövt och som kunnat förbättrat min problematik. Har haft kontakt med BUP och vuxenpsykiatriska mottagningar. Träffade en kurator på psykiatrisk mottagning i många år (som inte har tillräcklig kunskap för att kunna hjälpa till). Hade djup depression och ångest men fick ingen egentlig vård. Fick först träffa en psykolog vid 30 års åldern (i en annan kommun) varav jag äntligen fick en diagnos bpd/avoidant personality disorder) som förklarade mitt beteende, mer än social fobi. Beteendet var dock cementerat och psykologen pratade om att hon vela träffat mig vid 20- årsåldern. Psykologen blev sedan privat (efter några månader) och inga av mina knutar löstes upp. Har sedan varit obehandlad (förutom medicin/sjukskrivning) och fler problem har tillkommit med åren bla ocd. Har fått KBT 10-20 veckor för min ocd (inte hjälpt men åtminstone varit ett försök till vård/behandling). Ocd mottagningen är den enda psykiatriska mottagning (som jag stött på) med professionellt trevliga läkare med god kompetens! Tycker i allmänhet att den psykiatriska vården är nästintill obefintlig, det som erbjuds är medicin och sjukskrivning ev någon lättare samtalskontakt med kurator) . Utöver det är det många utövare i allmänna psykiatrin som är direkt otrevliga emot sina patienter (samt förvrider journaler till sin fördel). Mottagningschefer som är okontaktbara (trots att man kontaktat patientnämnden). Har alltid (numera)med mig min sambo till psykiatrin för att inte bli illa bemött. Skulle nog säga att psykiatrin gjort mig sjukare än frisk. De otrevliga bemötandet har gjort mig ännu mer undvikande i mitt beteende, mer ångest och tillitsproblem tex). Antingen rustar man psykiatrin (med kompetens, omtanke och riktiga behandlingar) eller lägger ner detta luftslott till mottagningar. Skulle aldrig råda någon att sätta sitt barn på varken BUP eller inom den allmänna psykiatrin med tanke på hur det ser ut ( man tar mer skada än man får vård). Var rädda om era barn ( sök andra vägar).

Läs mer om: #Ångest • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Depression • #Diagnostisering • #EIPS • #Journalföring • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #SocialÅngest • #Tvångssyndrom • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 10/12-2022

Går det att överleva med komplexiblitet?

När jag var inlagd sa läkaren till mig att ingen någonsin skulle kunna hjälpa mig. Hon och flertalet skötare hade börjat sätta diagnoser på mig utan utredning utan bara genom att gissa. Mina tidigare diagnoser blev ifrågasatta och slutligen blev jag utskriven på grund av min komplexiblitet och att jag enligt henne inte skulle överleva oavsett vart jag var. Det har snart gått ett år och jag lever men traumat från avdelningen kommer aldrig lämna mig.

Läs mer om: #Bemötande • #Diagnostisering • #Lagligt? • #MellanStolarna • #Slutenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 10/12-2022

Citat från psykiatrin

Vi är vana vid samsjuklighet här”
och ”De flesta av våra patienter har fler än en diagnos” och ”Här i rummet får allting finnas” och ”Dissociation är inget ovanligt här. Det jobbar vi med hela tiden och jag har mött många som behöver hjälp att orka vara kvar i det jobbiga”.

Efter olika många veckor, försök, kamp, process:
”Det är ju komplext och du behöver mer riktad vård för… (här kan valfritt problem som just de inte kan hantera, placeras in i luckan )”
eller,
”Du har ju mer än en diagnos och här har vi framförallt fokus på… och det har vi ju vetat hela tiden”
och så har vi,
”Du har ju svårt att hantera de emotioner som dyker upp här i rummet och vi har ju försökt så då får vi pausa den här behandlingen om du ska kunna få mer hjälp med det på en annan enhet”
och sist men inte minst,
”Jag har aldrig jobbat med någon som är den här typen av komplex dissociation och ätstörning”

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #Diagnostisering • #MellanStolarna • #Vårdkvalitet Publicerad 10/12-2022