Jag var inlagd under LPT i 16 månader på både en akut psykiatrisk avdelning samt en allmänpsykiatrisk avdelning utan uppehåll. På den allmänna avdelningen så eskalerade mitt självskadebeteende enormt till den grad att det blev livshotande. Istället för att personalen frågade varför jag skadade mig själv så illa, eller försökte stoppa det mer än att naken visitera mig (fick stå helt naken och sedan sätta mig på huk och hosta…) och rev mitt rum upp och ner i jakt efter det jag använde. Så bestämde läkaren att de skulle gipsa mig. Jag hade inget val. Antingen skulle de bälta mig till handkirurgen eller så kunde jag få gå frivilligt. Jag valde till sist att gå frivilligt, men det var aldrig mitt val överhuvudtaget. De gipsade min arm där jag skadat mig som mest, för att får mig att sluta skada mig. De satte gipset över handen (även om jag bara skadat mig på under armen) så att jag inte kunde använda min högra hand överhuvudtaget. Det fick mig inte att skada mig mindre, även om det blev svårare för mig. Gipset löste absolut ingenting såklart eftersom ingen valde att gå ner i djupet på VARFÖR jag gjorde mig så illa. Istället för att prata med mig, försöka komma fram till hur jag skulle hantera min ångest, så fick jag vara gipsad i över en månad. Det var tufft eftersom jag är höger hänt och mesta dels av tiden hade gipset över mina fingrar. Det försvårade min vardag otroligt mycket. Men löste inga problem.

Prövat allt. Från slutenvård t öppenvård t boendestöd o stödteam. Av alla dessa läkare, sköterskor, boendestödjare med el utan utbildning har jag blivit bemött m förståelse el åtminstone av vilja t förståelse av kanske 5 procent.  Ingen har ansvar, personal byts ut, får man överhuvudtaget träffa läkare är det oftast at-läkare som man träffar en gång. Nu tycks alla ha gett upp. Min ”känsla” (andras ord, jag vill säga fakta) är att jag får skylla mig själv som blev psykiskt sjuk. Nu är jag dessutom för gammal o därmed lågprioriterad.  Min ”hjälp” nu är ett stödteam. Fungerar inte alls. Det låter bra, på pappret. Verkligheten är en annan. Fick veta att mina behov styr osv. Visst, de frågar om jag behöver hjälp m något. Vid det här laget borde jag veta bättre än att svara. För ”stödet” har inget m mina behov att göra. Det är andra som bestämmer vad/om jag behöver något. Jag har inga som helst rättigheter. OM jag driftar mig till att uttrycka behov visar det sig att ”chefen” ”kommunen” ”policy” säger att det går inte. För mig är ärlighet, tydlighet, empati viktigt. Jag har väl fel uppfattning om vad som är lögn men om någon säger att de vill hjälpa mig men inte gör det då anser jag att det är lögn. Ord. Tomma ord. Det är väl i gärningar det visar sig om någon menar vad han/hon säger? Jag är så maktlös, förtvivlad, uppgiven. Har inget liv alls. Visst, jag har skrikit, svurit, hotat. Men borde inte personal som jobbar m psykisk ohälsa se igenom sånt? Se att det inte är ondska utan förtvivlat rop på hjälp? Varför finns det lagar? Om lika rättigheter? Om värdigt liv? Varför får vårdpersonal bete sig hur de vill? När någon av oss lyckas dö (jo, jag vill dö) och det föregåtts av åratals felbehandling finns ingen som har ansvar. Ivo? Glöm det. Är man sjuk, ensam, svag orkar man inte ens försöka. Är man död lär det vara svårt..  det händer att psykfall har någon anhörig som anmäler missförhållanden. Vad händer? Det läggs ner. För personal håller ihop. Vem blir trodd? Jag? Eller 10 stycken ”proffs ” som hävdar att honnju tyvärr led av vanföreställningar, inbillade sig saker. Och att de gjort ALLT för att hjälpa. De är sååå ledsna. Politiker? De lever i en annan värld. De är så välkomna att tillbringa en vecka i mitt helvete. Känner att det här blev osammanhängande och rörigt. Jag är så slut efter 3 års sömnbrist, ångest, gråt, hjälplöshet. Kan inte längre hålla ihop,tankar. De har nog rätt. Allt är mitt fel.

Jag har fått mbt terapi, för min borderline (där jag äntligen lärt mig att prata om mina känslor, vilket varit väldigt hjälpsamt), efteråt fick jag ptsd behandling (som givit mig mycket mer flashback och mardrömmar än tidigare )med samma psykolog . Jag var tvungen att avsluta kontakten med psykologen och separationen tog hårt på mig. Nu får jag höra att jag inte ska få prata mer då jag fått så mycket terapi, utan vi ska hitta andra strategier. Konstigt att man äntligen får lära sig att berätta om jobbiga saker och sen ska det bara läggas locket på. Dessutom har separationen trigga i gång mycket känslor hos mig, någon som vården skapat och dessutom alla mardrömmar och flashback som jag inte haft så mycket av på länge har också vården skapat så drar de bara undan mattan för mig. De får mig att må bättre genom att hjälpa mig att prata om känslorna och sen skapar de massa negativa känslor hos mig som jag inte får prata om. Jag har inte vågat prata med någon på 10-15år och sen gör de så här, får mig bara att känna att jag ska stänga in mina känslor igen och att jag inte blir tagen på allvar.

Psykiatrin vill inte behandla ptsd för det är inom ramarna på primärvården men primärvården tycker att ptsd är en för svår diagnos att behandla

Haft diagnosen c ptsd sen 10 år tillbaka men inte fått traumabehandling. Senaste 2 åren har jag åkt in och ut på slutenvården pga suicidförsök. Trots över 20 akutremisser från slutenvården får jag ingen terapi på öppenvården. Läkarna blir tröttare och tröttare på mig och jag har mötts av förslag om att flytta in på boende eller pröva x antal olika läkemedel. De försöker också hitta olika alternativa diagnoser ”för så sjuk kan man inte vara av enbart trauman”. Inget har hjälpt. Nu ska jag förhoppningsvis få traumaterapi privat via nätet hos en ideell förening i höst.

Jag sålde sex stor del av tonåren in till 20-års åldern. Blev utsatt flertal gånger för trauman och varenda gång jag försökte beskriva allt till vården så beskrev jag i journalen som någon med ”sexmissbruk”
Jag var komplext traumatiserad pga 10 åt av trauma av olika män. Men jag blev ändå stämplad som ”sexmissbrukare” och fick därför ingen hjälp.

Jag får ingen samtalskontakt via Öppenvården för de säger de inte hjälpt mig. (haft det förut) inga mediciner pga risk för överdoser. de nekade t.om att bostödet kunde dela ut det efter jag skulle flytta. bostödet och alla andra tyckte jag borde fått en chans med tanke på hur jag mått och hur jag mår, men de sa nej dagen efter. så är inskriven på Öppenvården men har ingen kontakt med dem alls.

Träffade en läkare på vårdcentralen som efter vårt samtal sa de inte visste hur de skulle hjälpa mig, och det är ”svårt”.

Psyk/psykakuten verkar inte veta heller vad de ska göra och nu säger de alltid att en ”inläggning inte kommer gynna mig” och skickar hem mig. kan hända jag varit inlagd över en natt eller några dagar. även om de satt LPT tar de bort det direkt nästa dag och så åker jag hem. det spelar ingen roll vad jag säger om mina suicid – självskadetankar längre.

Jag själv vet inte vad jag ska göra mer eller hur jag ska få hjälp eller vad som kan hjälpa. jag är fast och detta kommer bli min undergång inom snart framtid, for man orkar inte hur länge som helst.

Hej,
Vill beskriva min reda till ADHD diagnos sent i livet vid 26 år pandemitid. Nu 29. Vill kanske inte sätta dit någon för tror att alla jag har mött gjort ett så bra jobb utifrån de förutsättningar och forskning som fanns. Men belysa vikten av att få rätt hjälp i tid. Och att psykiatrin måste prioriteras.

Första kontakten med BUP 14 pga hetsätning träningsberoende låg vikt. Anorexi diagnos som jag aldrig kände igen mig i. Kunde aldrig sitta still.

Hyperaktivitet togs upp men följdes inte vidare. Unga vuxna livet tampats med överaktivitet som dämpats med rörelse träning relationer som gått itu. Impulsitivitet som lett till utbrändhet. Följts periodvis inom ätstörningsvården pga låg vikt pga aldrig kunna vara still. Aldrig sluta starta upp nya grejer. Alltid på gång. Alltid känt mig så ensam i allt vad är det för fel på mig varför slutar aldrig motorn snurra. Samtidigt genomgått läkarutbildningen plus haft massa extra jobb projekt osv.

Fick förslag kortverkande cs medicin vid diagnos men inga övriga verktyg. Försök gjordes få över till neuropsyk men accepterades inte pga fortsatt låg vikt. Efter flytt sökte privat vård som skrev ut lång verkande cs som jag bett offentlig vård om men inte fått kontakt inom neuropsykiatri då den gamla (som jag fortsatt vill hävda aldrig stämt) anorexi diagnosen över allt. Fick Elvanse utskrivet – jag lugnade ner mig på första gången i typ hela mitt liv fick normalt BMI sov åt. Blev en människa. Bekostade privata psykiatrin själv för 10.000 kronor. De hjälpte mig sedan över till offentlig neuropsykiatri där jag nu vid 29 års ålder får alla de insatser som jag kanske hade behövt när jag var 14 – arbetsterapeut, rehabkoordinator, sjuksköterska, läkare. Ett team. Det har alltså tagit 15 år från första kontakt med psykiatrin till rätt hjälp och insatser. Då är jag ändå utbildad inom vården och kan som både vart på gott och ont för egen del som patient hur systemet funkar.

Skriver detta för jag önskar ingen det jojo land jag levt i. Jag önskar ingen vara så dåligt satt ekonomiskt jag är i som ligger dels i diagnosen och impulsivitet men också i att behövt bekosta privat vård för att få rätt hjälp (vad hade hänt annars? Ytterligare fördröjning 10-15 år?) , emotionellt, psykiskt, relationer med nära som tagit så mycket stryk.

Se tjejerna och kvinnorna. Se alla såklart. Men se hur mycket som kan döljas bakom högfungerande utåt sett men som med välutvecklade egna ”självhjälps” strategier kan ha maskerat hela sin diagnos för omgivning och inte fattat vad allt beror på. Genom normer har vi inte blivit utåtagerande eller synts hörts lika mycket. Vårat tjejernas självmedicinerings mönster för hantera ADHD symptom kanske ser annorlunda ut än hur det stereotypiska mönstret är. Se oss. Och ge oss rätt hjälp. För vi har också trots att vi aldrig vill erkänna det för varken oss själva om man är mitt i det eller att omgivningen vill se att man har begränsad kapacitet vad man klarar av att bära. Vården bär ett ansvar att lyssna på patienten och jag hade önskat att jag hade fått hjälp blivit accepterad av neuropsykiatri tidigare, fått ta medicin tidigare så att jag inte hade behövt leva med benskörhet, otaliga fallolyckor etc. För att jag ständigt har utsatt mig själv extremt fysiskt och psykiskt när det som behövdes var rätt adhd medicin för att lugna ner mig plus ett team som lär en hur ens hjärna funkar.

Jag har diabetes, typ 2, och står på medicinering för detta. Min diabetesmedicin är ganska farlig om man inte äter och dricker (man kan få ketoacidos) och man kan även få hypoglykemi, bli låg och få känningar. Senast jag var inlagd i slutenvården, för några månader sedan, så slutade jag ta min diabetesmedicin då jag flera gånger kände mig låg. Anledningen till detta, var att personalen rent generellt är katastrofer på somatiska sjukdomar. En annan patient, en typ 1a, när hen blev låg, fick hen inte ens socker av personalen! Så min och henoms strategi var att köpa eget druvsocker och trycka i oss när vi kände oss låga. Hur oprofessionell kan psykiatrin vara?

Nu vill dom tvinga på mig mer medecin!
”Neuroleptika” Jag skrattar och gråter.
Jag är för arg av ingen riktig naturlig anledning? Ãr vi patienter? Att man inte orkar bli fortsatt baktalad, nedtryckt, Överkörd? Av icke fungerande stöd och vård! Vi patienter får fortsãtta påminna Vårdarna, Personal dagligen om det mest enkla!