Jag vill uppmärksamma att suicidnära och patienter i psykiatri nekas viss vård för att de är för sköra. Det skulle aldrig hända om patienten är skör pga cancer. En cancerpatient får adekvat vård och omsorg. De som nekas psykiatrisk kontakt hänvisas till kylan av att vara ensam, utan stöd. Det har hänt mig och det händer andra. Jag önskar att alla som drabbas anmäler och Patientnämnderna tillsammans visar den statistiken till våra beslutsfattare.
6 År med mediciner som inte fungerar-tas ej på allvar
Jag sökte mig till BUP som 11 åring. Min pappa var orolig för mitt mående under sommaren och tog mig till vårdcentralen för att få vägledning. Fick remiss till BUP och kallades dit efter några veckor. Kunde inte komma på de tider de gav (två stycken) så de sa att det uppenbarligen inte var så illa. I december samma år är jag 12 år gammal och försöker ta mitt liv. BUP tar mig på allvar då, dock så säger de att självmordsförsöket enbart var för uppmärksamhet. Vid första mötet med BUP i hemregion (var i en annan region när jag hamnade på sjukhus) får jag antidepressiva utskrivna. Kastas runt mellan olika personer från jourteamet, får ingen riktig samtalshjälp. Medicineringen trappar de bara upp mer och mer. Tillslut sitter jag som 13 åring på maxdos som ger mig milda symtom av serotonin syndrom. Jag tar upp det med mina föräldrar och läkare men de säger att jag bara vill sluta ta min medicin och att det inte är någon fara. Det är så otroligt obehagligt att varje dag genomlida serotonin syndrom (även fast det inte är grovt) så jag väljer att själv sluta ta min medicin. Gömmer för mina föräldrar att jag inte tar den och samlar alla tabletter på rummet. Får abstinens av att ha gått från 200mg till 0mg på en gång. Mår skit en stund men kände att det var värt det för att slippa ha skakningar, illamående, diarré, kallsvettning, etc. BUP visste inte om detta, jag hade ropat efter hjälp så länge utan att ha blivit tagen på allvar så jag kände inte att jag kunde berätta. Dock så saknade jag den obehagskänsla medicinen gav mig, utvecklade ett missbruk. Alla samlade tabletter som jag hade använde jag för att ge mig själv serotonin syndrom. Tog små överdoser som jag sedan trappade upp och lärde mig hur mycket jag skulle ta för att få önskad effekt. Försökte få hjälp för detta men BUP tog mig fortfarande inte på allvar.
Jag försöker ta mitt liv igen, denna gång med alla tabletter jag samlat på mig och hamnar på sjukhus igen. Försöker berätta om missbruket för läkarna där men de tror bara jag gjort patetiska självmordsförsök.
Är 14 och missbruket blir värre, jag överdosera minst en gång i veckan. Börjar tro att jag skadat levern och tar upp det med BUP men blir än igen inte tagen på allvar. De byter min medicin till en annan antidepressiv medicin någon gång på hösten/vintern när jag är 14. Två självmordsförsök på ca två månader, dör nästan båda gångerna. Hamnar på psyket och har idag PTSD symtom från vistelserna.
Stabiliseras lite efter andra vistelsen på psyket, dock inte pga psykiatrin alls. Har äntligen en psykolog, känner mig dock inte super trygg med henne. Känner inte att medicineringen fungerar och BUP väljer att byta medicin på mig. Denna nya medicinen ger mig dock grova dagliga panikattacker. Tar upp det med läkaren och de säger åt mig att testa en liten stund till. Panikattackerna fortsätter och det är inte hållbart så de byter tillbaka till den medicin jag hade tidigare. Jag bönar och ber om att få byta från SSRI till en SNRI men de säger att tyvärr går det inte. Så de sätter in medicin för bipolär sjukdom tillsammans med antidepressiva för att ”stabilisera” mitt mående (som förövrigt inte har dessa dalar och toppar de prata om).
Är nu 18, tar medicin som inte ger någon effekt och mår fortfarande skit. Tar maxdos av antidepressiva och måendestabiliserande och har gjort det i flera år utan någon synlig effekt. Allt är det samma som utan medicinen och jag funderar igen på att sluta ta den.
För komplicerad för att få vård
Jag var inlagd för min anorexi och gjorde en psykiatrisk utredning samtidigt, de kom fram till att jag har PTSD & ADHD. När ADHD diagnosen var satt började jag på en medicin som kapade min aptit nästan rätt av. Det var otroligt svårt att kunna äta när jag inte kände någon hunger alls, trots personalvak. Jag hade även problem med magkatarr & hade sura uppstötningar och kände mig mätt hela tiden. När jag kom hem och skulle hantera maten helt själv var det så jäkla tufft att äta utan kroppens normala hungersignaler. Sedan ansåg äs enheten att jag hade ”för många diagnoser” eller var ”för komplicerad för dem” så jag hamnade utan vård några veckor efter jag kommit ut från slutenvården. Jag fick sedan bra vård tack och lov men de var inte alls inriktade på ätstörningar. Det var ren tur att jag inte föll tillbaka med tanke på omständigheterna.
Läkare glömmer att skicka remiss
Efter ungefär 18 månaders kö diagnosticerade läkaren på närmsta Traumaprogram mig med komplex PTSD och skulle remittera mig till en terapeut på avdelningen. Månaderna går och jag frågar hur jag ligger till i kön till terapeuten. Läkaren säger att det inte borde vara långt kvar nu.
När jag läser min journal på 1177 så ser jag en anteckning daterad 6 månader efter att hen sade sig skickat remissen. Där står att hen glömde att skicka den och först nu kom på det.
Nu är behandlingen avslutad och jag har väntat i snart 2 år på att bli kallad till min vanliga psykiatrimottagning för recept etc.
Igår fick jag veta att jag inte verkar ha stått i den kön eftersom läkaren på Traumaprogrammet aldrig skickade den remissen heller. Och hen slutade på det jobbet för något år sedan.
Har känslan av att vården inte ens VILL hjälpa
Jag har varit inom psykiatrin i 11 år nu, imponerande, jag är inte ens 30. I somras gjorde jag misstaget att flytta till annan region. Min gamla klinik skrev en vårdbegäran om ffa medicinuppföljning och recept för tre månader. Fick svar att jag stod i kö och skulle kontakta min gamla klinik om det sket sig. Jag har bytt region. Jag kommer inte åt tjänsten för att kontakta min gamla vård, deras upptagningsområde är bara den regionen. Kontaktar då VC här på inrådan av skolans kurator och berättar att vården tidigare fuckat upp och jag är rädd för att det ska hända igen. Läkaren lovar att ringa kliniken och antingen få en akuttid, förlängning på recept på distans eller ok på att förlänga själv…
När han ringer tillbaka säger han att jag ska kontakta min gamla vård. Som jag verättat är omöjligt. Och om inte det funkar vill han att jag deadass ringer mobila teamet. En akutresurs. För min dagliga medicin.
Tack. Det hjälpte verkligen det här förtroendeproblemet jag redan har med vården. Här står jag nu med knappt tre veckors medicin kvar, med katastroftankar och känslan av att vården inte ens VILL hjälpa mig längre.
I kontakten med psykiatrin är det jag som sitter på mest kunskap
Från 9 års ålder har jag lidit av psykisk ohälsa i form av utmattning, återkommande depressioner, ångest och anorexia men först vid 24 år fick jag en ADD-diagnos och vid 28 år Aspergers syndrom. Anledningen till jag inte fick en Asperger-diagnos från början var pga för god social kompetens, om psykiatrin haft tillräcklig kunskap om tjejer med Asperger skulle de haft koll på vad kamouflering är. I snart 3 års tid har jag krigat mot psykiatrin för att få den vård jag har rätt till, men jag är för högfungerande och de kan bara erbjuda samtalsstöd till personer som är suicidala. I kontakten med psykiatrin är det jag som sitter på mest kunskap om tjejer med NPF och det är inte kunskap som jag fått genom erfarenhet utan som jag läst mig till.
Man måste ha tur för att få hjälp
Denna sommar har fått mig att fundera rejält på vårdverksamheten, och jag vet inte riktigt själv om det jag nu ska skriva är kritik eller en eloge till den.
Jag vet att många upplever en hopplös vårdsituation som blir ännu värre på sommaren i och med semestertider och rutiner som ställs upp och ner osv, men för mig har det varit precis tvärtom. Jag befann mig i en hopplös vårdsituation där jag var fast med en behandlare som jag träffade 45 min varannan vecka och som jag absolut inte klickade med. Vi kom inte fram till något alls och jag grät både före och efter varje besök eftersom allt kändes på hopplöst när jag var utelämnad till honom. Det är dött race, jag kan lika gärna ge upp. Men så gick han på semester och hans enda goda gärning var att ordna så att jag fick träffa en annan medan han var ledig.
Jag upplever att sommaren är en tid av improvisation där personalen lite handfallet gör det bästa av situationen när halva personalstyrkan är borta i en redan underbemannad verksamhet, vilket ju gör att de vanliga rutinerna inte kan uppehållas. Av principskäl är jag emot sådant – samtliga verksamheter oavsett bransch bör ha goda och noga framtagna rutiner som bör följas. MEN när dessa rutiner absolut inte fungerar, så blev den välmenande improvisationen en underbar kontrast och räddning. Efter första mötet med den nya -tyvärr tillfälliga – kontakten hade jag redan berättat mer än jag hade gjort på över ett halvår med min ordinarie kontakt. Rödgråten och omtumlad men också sådär märkligt lättad gick jag ut till bilen och hann inte ens köra ut från sjukhusområdet innan mobilen ringde. Det var en läkare som sa att hon nyss hade pratat med hon jag nyss träffat och att de båda var oroliga för mig. Läkaren sa även att vi hade träffats förut då hon tagit emot och lagt in mig en gång på psykakuten. Jag mindes inte specifikt henne och jag förstår såklart att hon bara ”minns mig” efter att ha kollat upp mig i journalen, men ändå, att hon ens nämnde att vi har träffats förut kändes fint och viktigt, som att hitta en bekant i ett hav av skräckinjagande främlingar. Hon frågade om jag ville komma till henne nu på en gång. Jag satt alltså i bilen med motorn på tomgång och var så chockad att jag knappt kunde svara. Hade hon jag nyss träffat tagit mig på så stort allvar? Hade hon gått raka vägen till en av läkarna? Hade läkaren verkligen beslutat att ringa upp mig och be mig komma till henne?! Så snabbt dessutom, det hade ju bara gått några minuter sedan jag gick ut från hennes rum. Efter att ha fallit mellan stolarna gång på gång i så många år var jag så chockad över den snabba överlämningen. Jag blev så till mig , och jag satt ju redan i bilen så det kändes lite dumt att gå tillbaka, så jag svarade lite pliktskyldigt att det inte behövdes. Läkaren fortsatte dock att prata och ställa frågor och efter ett tio minuters långt samtal som jag ”inte behövde” hade vi bokat in en tid nästa vecka. Innan vi la på frågade hon om jag klarade mig till dess och jag blev tyst en stund innan jag svarade ja. Det kändes faktiskt som att jag skulle klara mig i en vecka, eftersom bara känslan av att bli tagen på sådant allvar liksom fyllde på mina batterier och vetskapen att jag skulle få hjälp om en vecka gjorde det hanterbart att stå ut till dess.
Samtidigt har jag haft en del somatiska bekymmer till följd av anorexi som ingen tagit tag i. En läkare på vårdcentralen ringde dock helt oväntat upp mig och bokade in en tid redan samma vecka, och återigen blev jag så till mig över att han ringde. Jag var så inställd på att även detta skulle falla mellan stolarna, jag var helt beredd på att släppa det hela och hade slutat tänka på det, men istället fick jag ett jättebra bemötande och fick prova en ny behandling med löfte om uppföljning på telefon om en vecka. Den frasen har jag hört förut så jag hade inga som helst förväntningar utan bestämde mig för att vara tacksam för att jag ens fick komma dit. Döm min förvåning när telefonen ringde och den engagerade läkaren och jag hade ett bra samtal.
Under en omtumlande sommar har jag alltså haft stöd av den tillfälliga samtalskontakten på psykiatriska öppenvården en gång i veckan, pratat med läkaren på psykiatrin ett par gånger samt fått hjälp med somatiken på vårdcentralen. Detta har resulterat i att jag har snittat två vårdrelaterade besök i veckan, dvs mer och bättre vård än jag någonsin har fått. Egentligen är det såklart inte bra att vardagens rutiner vänds upp och ner bara för att det blir sommar, men eftersom de stela och opersonliga rutinerna uppenbarligen inte fungerade för mig var uppbrottet från dem och tillämpningen av ”vi gör det bästa vi kan utifrån vad vi har” precis det som behövdes för min del. Men säg den lycka som varar. Semestern är slut och jag är tillbaka i den hopplösa (men ack så rutinmässigt korrekt!) vårdsituation som i våras. Allt hopp som jag lyckats samla på mig under sommaren är helt slut och jag är så ensam. Från att ha haft så många som jag träffat så ofta, har jag plötsligt ingen annan än en hopplös vårdkontakt som gör mig alltmer uppgiven och därmed alltmer suicidal.
Jag vet inte riktigt vad slutsatsen är eftersom jag är glad och ledsen på samma gång. Jag har till slut fått uppleva vårdens fina sida och hur mycket gott vården kan göra. Vården KAN ju, när det väl funkar. Varför funkar det nästan aldrig?Jag är tacksam för den vård jag har fått, men jag är arg för att det inte är en självklarhet. Jag är tacksam över hur engagerade läkarna har varit, men jag är arg över att det gäller att ha tur och hamna hos rätt person. Jag är så berörd av läkare som har tagit sig tid att höra av sig för uppföljning, samtidigt är jag arg över att det ens är värt att påpeka att de faktiskt har gjort sitt jobb – vilket borde vara en självklarhet. Om man är så lyckligt förvånad över att en läkare ringer upp enligt vad som är avtalat, visar det bara hur lågt ribban ligger för svensk sjukvård.
Väntat 3 år på att veta om jag får en diagnos
Skickade egenremiss för könsutredning hösten 2019. Fick svar att väntetiderna är längre än vanligt och att det skulle ta ca 1 år tills ett första möte. Träffar läkare via video januari 2021. Hon screenar mig för olika psykiatriska diagnoser, som de gör, och säger att resultatet av såna screeningar är ”färskvara” då de handlar om hur en mått de senaste 3 månaderna. Jag förstår idag inte riktigt varför vi alls ägnade ett möte åt det då nästa tid skulle bli våren 2022, ytterligare ett drygt år senare. Screeningresultaten är alltså helt inaktuella nu.
Jag träffar i a f en kurator ett par gånger och får bl a göra ”skattningar” om vad jag gillar/ogillar med min kropp. Sen får jag veta att nästa läkarmöte kommer dröja till hösten. Då kommer jag alltså ha väntat i 3 år på att ö h t veta om jag får en diagnos eller ej. Förstår att det är långa köer och att personalen gör vad de kan, men det är otroligt tärande att vänta och inte ens veta om jag kommer kunna få behandling.
Behövt vänta 10 månader trots ”högprioritering”
Jag har behövt vänta på dag/slutenvård för min anorexia som längst i ca 10 månader, trots att jag var ”högprioriterad” / nära döden. Under tiden fick jag ingen behandling alls, bara somatiska kontroller (vad det nu skulle göra för nytta då det bara triggade mig, de såg hur det gick sämre och sämre varje vecka & jag var ju redan på väntelistan) sen blev det semester & då var det samma visa. I princip önskade de mig bara lycka till att överleva, och när jag knappt kunde klara av det blev det akuten.
Tömning av avdelningen
Befann mig innan sommaren på heldygnsvården, en allmänpsykiatrisk avdelning. Bevittna hur avdelningen ”tömdes” inför sommaren på bara två dagar, fick se personer bli hemskickade utan att överhuvudtaget vara eller känna sig redo. Allt för att avdelningen skulle flyttas under sommaren till en mindre. Det gällde alltså att ”rensa upp” bland nuvarande patienter så det fanns plats för kommande… Bara för att det är hårt tryck och få platser så gjorde alltså någon högre upp *troligen* bedömningen att det var bättre att chansa kring patienters mående än att försöka kämpa för att hålla fler vårdplatser öppna under sommaren. Resursbrist och vårdköer när livet är som allra skörast.
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
