Jag har haft mycket ångest och självskadebeteenden sedan det att jag började skolan. Mina föräldrar hörde av sig till BUP första gången när jag var 11år just för min starka ångest och att skolan uppmärksammat plåster på mina armar i samband med ombyte till idrottslektionen. Ingenting hände förrän jag hamnade på akuten efter en överdos som 15år. Jag blev då akutprioriterad till bup, men ingen behandling fick något resultat så min psykolog ville utreda mig för autism för att jag hade svårigheter som kunde tyda på det. Kort därefter sa min psykolog upp sig och trots att det var garanterat att jag skulle få en ny kontakt upprättades ingen och drygt ett år senare någon månad innan jag fyllde 18år startades en utredning för att vara klar innan min 18års dag. Jag fick diagnosen autism och när jag skulle över till vuxenpsykiatrin skulle jag få behandling/ hjälp där. Istället hamnade jag än en gång utan hjälp och det ihop med gymnasiet och min känsla över att alltid behöva prestera resulterade i att jag 18år och 4månader blev inlagd på slutenvården utbränd och suicidal. Slutenvården missade helt min primära autismdiagnos och jag blev såpass traumatiserad över bemötandet och vården att det istället försämrade det hela efter några månader som inlagd mellan det att jag var 18 och 19år. Idag är jag 20år, jag har varit utbränd 2 gånger och sjukskriven. Att psykiatrin varken reagerade eller agerade har inneburit att jag både förlorat hela min skolgång och tonår till ångest, självskada och ständigt gått med en känsla av att vara annorlunda och ”fel” utan att förstå varför. Dessutom har det påverkat min framtid, oavsett hur positivt man kan försöka se på det innebär min utbrändhet att mina förutsättningar att plugga och jobba är påverkade. Jag är numera extremt känslig för stress och krav, har flera gånger försökt ”köra på” och prestera på ett normtypiskt sätt bara för att efter någon vecka vara helt slut och sönderstressad med hjärtklappning, kräkningar och svårigheter att klara av att ens sköta de allra mest basala av mina behov. Jag är knappt vuxen men redan helt slut; jag kan inte låta bli att tänka på hur det kunnat se ut om jag fått hjälp i tid.

Att jag hade blivit utsatt var inte något nytt, inte heller var reaktionerna det.
För ett år sedan öppnade jag upp mig inför min sjuksköterska på psykiatrin, där jag önskade att få kontakt med en psykolog. Men så blev det inte, psykologerna hos psykiatrin finns enligt sjuksköterskan ”bara till för de som behöver absolut hjälp”. Sköterskan sa även då att det handlade om människor som försökt ta livet av sig. Varje dag möts jag av ett obehag i kroppen när jag får flashbacks för grova övergrepp som jag blivit drabbad av, det är på gränsen till att jag inte kan leva på det sättet jag önskar. Men det räcker inte, för att prata så behöver jag må sämre (deras uppfattning av sämre). Jag vill inte behöva gå till en kurator på Umo för att läka mig själv.

Det ju nästan värst när psykiatriska enheter och enskilda behandlare gång på gång säger att de är vana att jobba med samsjuklighet och att de kan det och sen fungerar vården ändå inte. Flera gånger har jag fått höra att de är vana att ta hänsyn till och arbeta med ”såna som jag” och senare fått veta/höra/förstå att de aldrig mött och behandlat någon som jag. Men alltså, jag är inte en alien eller så. Jag har komplex ptsd pga trauman under uppväxten. Jag stämmer också in på andra diagnoser så som dissociativt syndrom, depression, utmattning men också en tydlig ätstörning och viss emotionell instabilitet. Det ÄR inte konstigt när man har komplex ptsd. Det kan vara lite problematiskt pga att komplex ptsd inte finns med i den senaste översatta diagnosmanualen men den finns på engelska o h den finns framför allt i verkligheten. Men i min verklighet får jag olika diagnoser och trots att flera behandlare verkar veta vad som skulle behövas egentligen och jag håller med så lyckas vi inte.

För fyra år sedan fick jag en akuttid till bup efter att min skolkurator upptäckte mitt självskadebeteende. Min familj och jag tyckte att vi hade sån tur med att få komma dit så snabbt, då vi hört om så många som behövt vänta betydligt mycket längre. Ju längre tid som gick, desto längre blev tiden mellan besöken. Efter två år av besök som inte hjälpt över huvud taget ville vi att jag skulle utredas för add/adhd. Min psykolog höll med om att det vore lämpligt men skickade inte någon remiss för detta trots upprepade påminnelser. Han sa att det inte var någon idé eftersom jag skulle behöva vänta så länge. Efter 6 månader av tjat hade fortfarande inget hänt och jag hade blivit sämre. Jag var rädd för mig själv och suicidal. Mina föräldrar tog mig till bup akuten där de skickade hem mig med en piggelin i handen och sa att jag skulle tänka positivt. Däremot skickade de en akutremiss till bup angående adhd utredning. Efter det tog det ca 1 månad tills jag utreddes. Jag diagnostiserades med med add och fick börja på medicin som inte fungerade bra för mig. Vi bestämde att jag ska testa en ny medicin. Nu kommer det värsta: eftersom jag fyller 18 ska jag flyttas till vuxenpsykiatrin och bup vill att jag ska påbörja ny medicin där. Problemet är att min läkare glömde skicka min remiss för 6 månader sen till vuxenpsykiatrin och de säger nu att väntetiden för att jag ska få påbörja ny medicin är ca 8 månader. Utan medicin blir jag otroligt trött, till den nivån att jag knappt klarar mig igenom en skoldag, och om jag gör det slutar det ofta med att jag bryter ihop väl hemma eller inne på skoltoan. Att jag ska klara mig genom sista året på gymnasiet utan medicin känns i dagsläget som en omöjlighet. Min skolgång påverkas av bups misstag. Jag önskar bara att köerna kan kortas ner.

Har gång på gång sökt vård hos psykiatrin för att jag inte orkar, vill eller ens kan fungera vissa dagar. Jag klarar mitt jobb för att jag jobbar övertid utan att säga något de dagar jag har energi och ligger sedan flera dagar i sängen eller sitter vid datorn hela nätterna. Varje gång jag söker vård får jag till svar att mina problem inte är tillräckligt allvarliga då de inte förstör min levnadsrytm. ”Du har ju både sambo, fast jobb och hyreslägenhet”, har jag fått som motivering till deras beslut mer än en gång.

Hur dåligt ska jag behöva må och hur mycket funktionsnedsättning måste mina problem ge min vardag för att jag ska bli tagen på allvar?

För flera år sedan när jag var i 13-14 års åldern fick jag träffa en psykiater för bland annat min pågående depression, ångestproblematik och ett självskadebeteende. Jag blev inte tagen på allvar för mina problem utan blev tilltalad som en tonåring med hormoner i kroppen. Vid ett tillfälle när jag berättade om mitt tillvägagångssätt i min självskada skojade psykiatern och sa att: ”Nålar är mer effektivt, också mindre blod på det sättet” med ett leende på läpparna. Behövde inte träffa honom efter det.

Efter ett läkarbesök på öppenpsyk upptäckte jag att läkaren kopierat en ett år gammal journalanteckning som en annan läkare skrivit. Hen hade även skrivit in värden för blodtryck, puls och vikt trots att hen inte ens tagit dem! Jag har påpekat detta för en chef där som säger att det är svårt att göra något åt.

Jag har fått mbt terapi, för min borderline (där jag äntligen lärt mig att prata om mina känslor, vilket varit väldigt hjälpsamt), efteråt fick jag ptsd behandling (som givit mig mycket mer flashback och mardrömmar än tidigare )med samma psykolog . Jag var tvungen att avsluta kontakten med psykologen och separationen tog hårt på mig. Nu får jag höra att jag inte ska få prata mer då jag fått så mycket terapi, utan vi ska hitta andra strategier. Konstigt att man äntligen får lära sig att berätta om jobbiga saker och sen ska det bara läggas locket på. Dessutom har separationen trigga i gång mycket känslor hos mig, någon som vården skapat och dessutom alla mardrömmar och flashback som jag inte haft så mycket av på länge har också vården skapat så drar de bara undan mattan för mig. De får mig att må bättre genom att hjälpa mig att prata om känslorna och sen skapar de massa negativa känslor hos mig som jag inte får prata om. Jag har inte vågat prata med någon på 10-15år och sen gör de så här, får mig bara att känna att jag ska stänga in mina känslor igen och att jag inte blir tagen på allvar.

Haft diagnosen c ptsd sen 10 år tillbaka men inte fått traumabehandling. Senaste 2 åren har jag åkt in och ut på slutenvården pga suicidförsök. Trots över 20 akutremisser från slutenvården får jag ingen terapi på öppenvården. Läkarna blir tröttare och tröttare på mig och jag har mötts av förslag om att flytta in på boende eller pröva x antal olika läkemedel. De försöker också hitta olika alternativa diagnoser ”för så sjuk kan man inte vara av enbart trauman”. Inget har hjälpt. Nu ska jag förhoppningsvis få traumaterapi privat via nätet hos en ideell förening i höst.

Jag får ingen samtalskontakt via Öppenvården för de säger de inte hjälpt mig. (haft det förut) inga mediciner pga risk för överdoser. de nekade t.om att bostödet kunde dela ut det efter jag skulle flytta. bostödet och alla andra tyckte jag borde fått en chans med tanke på hur jag mått och hur jag mår, men de sa nej dagen efter. så är inskriven på Öppenvården men har ingen kontakt med dem alls.

Träffade en läkare på vårdcentralen som efter vårt samtal sa de inte visste hur de skulle hjälpa mig, och det är ”svårt”.

Psyk/psykakuten verkar inte veta heller vad de ska göra och nu säger de alltid att en ”inläggning inte kommer gynna mig” och skickar hem mig. kan hända jag varit inlagd över en natt eller några dagar. även om de satt LPT tar de bort det direkt nästa dag och så åker jag hem. det spelar ingen roll vad jag säger om mina suicid – självskadetankar längre.

Jag själv vet inte vad jag ska göra mer eller hur jag ska få hjälp eller vad som kan hjälpa. jag är fast och detta kommer bli min undergång inom snart framtid, for man orkar inte hur länge som helst.