Efter att ha mått dåligt i flera år och försökt söka hjälp men blivit hänvisad vidare då de inte kunde behandla min problematik så fick jag tid på ett lättakut på en vårdcentral då jag verkligen mådde dåligt och hade dessutom självskadat på ett sätt där jag behövde vård. Fick världens finaste psykolog. Hen var helt ny (PTP) men jag kände ett förtroende direkt. Våra samtal höll mig på fötterna. Efter några månader så sa hen att det var dags för en remiss till psykiatrin om jag var okej med det. Jag var rädd men gick med på det. Det gick månader utan att vi hörde något och tydligen hade jag ”ramlat igenom flera stolar” hos psykiatrin. Tydligen ska vårdcentralen ”släppa” patienten efter att remissen är skriven för då tillhör jag psykiatrin. Men hen höll kvar mig. Fick fortsätta komma dit och prata 1-2 gånger i månaden. Vet inte vad jag hade gjort utan dessa samtal då jag ej är en person som känner att jag kan dela med mig till någon i min omgivning. Efter ungefär 7 månader så blev jag kallad på samtal och blev lovad att någon från psykiatrin skulle höra av sig inom en månad. En månad blev till tre och då jag fortfarande hade telefonkontakt med vårdcentralen så hade hen koll och gjorde tillslut en anmälan på psykiatrin efter att vi båda skickat meddelanden till avdelningen för att fråga vad som händer. Dagen efter anmälan så får jag ett meddelande från personen som höll det första samtalet med mig som sa att det var hens första dag tillbaka efter att ha varit sjuk och därför hade ingen hört av sig… lite misstänksamt att första dagen råkade infalla precis efter en anmälan och ingen annan kunde höra av sig under tiden. Men jag blev kallad på möte igenom och fick börja gruppbehandling för min ptsd. En grupp som jag egentligen inte fick ”plats” i. Första samtalet med psykiatrin var en bedömning för just denna grupp. Sen under tiden som hen var ”sjuk” så hade gruppen fyllts upp. Fast det var denna personen som hade alla bedömningssamtal. Det berättade hen när jag en dag efter gruppen frågade om det här verkligen var för mig, för det kändes som att alla andra deltagare hade kommit så mycket längre. Hen berättade då hur hen varit den som pratat med alla och tagit in till denna grupp och därför vet att den passar mig.

Jag mådde allt sämre under tiden och fick därför även gå på suicidpreventiva möten med en annan personal. Under ett av dessa möten så var jag ärlig och berättade hur jag hade satt ett datum och när det var. Vi pratade om det och kom sen fram till att hen som jag hade mötena skulle ringa mig den dagen så att jag fick prata av mig. Detta stod även i min journal. När dagen kom så låg jag som fastfrusen och väntade på hjälpen – det samtalet jag skulle få. Men det kom aldrig. Nästa gång struntade jag i mötet då det kändes som att de struntade i mig. Fick ett samtal där hen undrade vad jag var, på vilket jag svarade att jag var hemma för att jag mådde dåligt och mådde illa. Fick till svar att ”jag hoppas att du inte mår illa pga att du tog något igår med tanke på vilken dag det var”. Okej så personen hade alltså inte glömt? Bara valt att inte ringa?

Nästa gång jag gick dit så tog jag mod till mig att berätta att jag var besviken. Hen som jag hade suicidpreventiva mötena med sa då att hen inte alls uppfattat det som att vi skulle prata (fast det var hens idé och stod i journalen). Jag sa att jag hade tappat förtroende. Hen sa då att det nog ändå är bäst att vi avslutar kontakten då det inte känns som att jag försöker och hen ser inte att det finns något mer som hen kan göra. Så vi bestämde det. Men en suicidpreventiv kontakt??? Avslutas för att jag inte försöker tillräckligt mycket med att fylla i papper hemma??? Ursäkta mig att jag inte orkar. Visste inte att jag behövde prestera på något sätt? Hela tiden där och fortfarande nu så bara längtar jag bort från psykiatrin för det känns inte tryggt för mig att gå här. Jag saknar mig psykolog på vårdcentralen som visade mig hur en fantastisk psykolog kan vara. Det var tryggt. Det här är allt annat än det. Även fått diagnosen EIPS. Kan ha fel men har fått känslan att mina suicidala känslor, planer och tankar viftas bort med förklaringen att det kommer att passera. Att det är en del av EIPS och därför inte lika på ”riktigt”. Vilket gör att jag känner att jag måste göra något värre med mig själv för att bli trodd på och att det inte bara är min EIPS som söker uppmärksamhet typ? Saknar att känna mig trygg. Detta är allt annat än det.

På kliniken jag tillhör älskar man att använda ECT. Jag är extremt ECT skeptisk och anser att det är farligt då man ger sina patienter hjärnskador.
Första gången jag blev inlagd, innan man ens hade en diagnos på mig så gav man mig ECT. Jag var i så dåligt skick att jag inte sa nej. Jag brydde mig helt enkelt inte. ECTn slog snett och jag blev sämre, mycket sämre. Jag gick in i mina trauman och fastnade i en skrämmande värld från förr, efter drygt 1v valde man att avbryta ECTn. Idag vet jag att ECT inte är lämpligt att ge till komplext traumatiserade personer, idag vet jag att jag har dissociativ identitetsstörning och cPTSD. Då ska man inte få ECT, det borde läkarna ha koll på…

Jag hade blivit utsatt för tvångsåtgärder för första gången och tiden efter där är mörk. Tvångsåtgärder dagligen, flera gånger per dag oftast. Med andra ord kaotiskt och traumatiserande. Efter några veckor insåg dem att dem glömt skicka in papperna för att min tvångsvård skulle gälla. Jag hade alltså utsatts för xx tvångsåtgärder utan att ha haft någon tvångsvård. Jag vet dem anmälde sig själva och skickade till IVO angående det men jag hörde inte ett ord och tvångsvården sattes ju bara och tvångsåtgärderna genom åren växte och jag lever idag med ptsd. Ibland önskar jag att jag anmälde där och då. Men det var så mörkt och jag kände mig så liten så jag tänkte att sättet de behandlade mig på var det som var rätt. Sista gången jag skrevs ut därifrån gav min familj dem en chokladask. Jag önskar jag vågade berätta för dem då men jag vet att min familj idag har mycket skuldkänslor. Men det var inte min familj som gav mig ptsd. Det var vården. Vården som skulle skydda mig, hjälpa mig och hålla mig säker. Istället drog dem mig längre ner under ytan.

Jag har gått i terapi för PTSD på psykaitrin. Den gick inte att genomföra. Det som är värre är att de är mycket ovilliga att ta upp den del av min PTSD som är skapad av psykiatrin själva genom massor av bältesläggningar, felbehandlingar, alldeles för månag ECT som givit mig permanenta minnesskador, kränkningar, tvångsmetoder och tvångsmediciner. DE sakerna vill psykatrin inte behandla enligt PTSD fast de givit mig det. De är därmeot villiga att tala om andra saker som hänt mig i livet och som med givit mig PTSD. Men det kunde inte jag genomföra.

”Du är färdigbehandlad.” sade de efter att jag fått terapi för EIPS. Att PTSD var obehandlad och starkare än någonsin togs det aldrig hänsyn till.

Larmet har gått så många gånger på grund av mig. Jag kan fortfarande höra det ibland i huvudet, som en del av min ptsd.

Det ju nästan värst när psykiatriska enheter och enskilda behandlare gång på gång säger att de är vana att jobba med samsjuklighet och att de kan det och sen fungerar vården ändå inte. Flera gånger har jag fått höra att de är vana att ta hänsyn till och arbeta med ”såna som jag” och senare fått veta/höra/förstå att de aldrig mött och behandlat någon som jag. Men alltså, jag är inte en alien eller så. Jag har komplex ptsd pga trauman under uppväxten. Jag stämmer också in på andra diagnoser så som dissociativt syndrom, depression, utmattning men också en tydlig ätstörning och viss emotionell instabilitet. Det ÄR inte konstigt när man har komplex ptsd. Det kan vara lite problematiskt pga att komplex ptsd inte finns med i den senaste översatta diagnosmanualen men den finns på engelska o h den finns framför allt i verkligheten. Men i min verklighet får jag olika diagnoser och trots att flera behandlare verkar veta vad som skulle behövas egentligen och jag håller med så lyckas vi inte.

När jag var som sjukast fick jag ingen hjälp. Jag fick ingen hjälp när jag öppnade min själ och berättade ett av de flera övergrepp jag varit med om. Efter alla försök till att göra min röst hörd gav jag upp på att vården innebar hjälp eller stöd. En av gångerna jag kom in kommer jag aldrig glömma.

Jag kommer in med polishandräckning efter att jag blivit funnen på andra sidan av ett broräcke och tänkt hoppa. Jag var påväg att släppa taget när ett gäng killar dykt upp från ingenstans och burit mig över till deras sida i all hast. Jag visste inte det då, men jag har dessa killar att tacka för att jag inte dog den natten. Jag är helt förtvivlad när polisen dyker upp men är lugn och skakig när jag frivilligt sätter mig i deras bil. Jag upprepar till polisen att jag måste få ett slut på detta liv. Polisen var vänliga och spelade musik för mig och lät mig prata om det som tynger mig. Jag kommer fram till det välbekanta sjukhuset som tidigare gett mig erfarenhet av att inte bli hörd eller sedd.

Jag minns ensamheten på psykakuten och att jag frös då jag var lite nedkyld av vinterns frostiga vindar. Jag gråter och försöker hålla mig samlad för att kunna prata med en läkare. Jag var fortfarande självmordsbenägen och hade uttryckt dessa tankar till polisen påväg in. Jag träffar läkaren och jag kollar för det mesta ner i mitt knä.

”Jag vill inte vara här” säger jag och kollar honom i ögonen. Han frågar varför och jag säger att jag inte hunnit slutföra det jag tänkt genomföra. Han säger att han kommer tillbaka och meddelar mig om en stund om hur det blir.

Natten har hunnit gå över till tidig morgon och jag känner hur paniken växer inom mig. Paniken av att inte kunna lämna, paniken av att vara instängd, paniken av nattens händelser. Ångesten och min inre smärta börjar ta över och det enda som kickar in är flyktinstinkten. Läkaren kommer tillbaka och jag tänker att jag måste härifrån , jag kan inte vara kvar.

”Jag ser i dina journaler att du har EIPS , så du menade inte kvällens självmordsförsök egentligen, eller hur?” Jag kollar på honom, orden som kom ut ur hans mun lät så främmande. Återigen ett bevis på att vara stämplad som en person som ljuger eller överdriver. En diagnos som sattes utan utredning eller djupare inspektion i min bakgrund. En diagnos jag fått i mina papper som om den är den enda som spelar någon roll. Jag ljuger, jag överdriver är de ord som är ristade i min panna efter att den diagnosen sattes på mig.

”Jag vill bara slippa känna” svarar jag. Han nickar åt mig.
”Du menade inte det. Jag ser flera med din diagnos som gör detta för att de vill ’slippa känna’ men de precis som du menar inte att ett självmordsförsök ska gå så långt” jag blinkar några gånger. Skojar han med mig? ”Om du tar en vid behov så kan du få åka hem sen”

Allting inom mig säger att jag ska dra, bort från orden, bort från att inte se mig för mig. Jag var trött på att vara osynlig och stämplad på ett sett jag aldrig visste kunde ske inom vården förrän diagnosen faställdes. Jag tog den där vid behovs medicinen och drog från sjukhuset i all hast. Jag var bara någon som inte menade mina ord, mina handlingar. Jag var en lögn.

Detta var en av många gånger jag blev tilltalad på detta vis och jag var hjälpsökande många gånger, många gånger där jag blev nekad för att de inte kunde hjälpa mig. Jag försökte i min bästa mån att förklara vad jag behövde ,även när ord inte räckte till.

Nu är detta tre år sedan, tre år av att strida med och mot vården på många sett, idag lever jag ett självskadefritt liv och har fått en smula av upprättelse när det kommer till att sätta diagnoser. Det tog fyra år för mig att bli av med EIPS i mina papper och det är för att de valde att lyssna på mig tillslut. Men jag var tvungen att på egen hand ta mig ut ur min självskadebeteende, ut ur ett missbruk för vården ville inte ge mig stöd för den delen. Jag hade behövt deras stöd innan allting eskalerade men jag fick den efter att jag gjort det mesta själv. De blundade för min autism som redan fanns där från början. Jag har fortfarande en lång bit att gå , men hur kan det vara okej att släppa en person som mår så dåligt ? Hur kan det vara okej att se ner på alla med EIPS när man också vet att det oftast är en biverkning av PTSD?

Tänk om psykiatrin kunde lära sig av tandvården när det gäller bemötande. Jag har en svår ptsd, troligtvis cptsd, efter ett år av nästan dagliga sexuella övergrepp och en traumatisk uppväxt. Jag har varit livrädd för tandläkaren, att ligga ner i en stol på rygg och dessutom ha saker i munnen har känts övermäktigt. I våras var jag dock tvungen att gå till tandläkaren och de var helt fantastiskt respektfulla. Ett gratisbesök med samtal och information och sen en undersökning på mina villkor. De gjorde allt för att underlätta och var hela tiden lugna, trygga och stöttande. Aldrig frustration över att jag bröt ihop eller kröp ihop och vi fick pausa.

Planen var att åtgärda alla problem med mina tänder under kraftigt lugnande, men förra vecka fick jag akuta problem och min tandläkare är på semester. Eftersom jag redan ätit lite den dagen kunde jag inte få det lugnandet, men fick annat lättare lugnande. Jag var rädd för att träffa ny personal eftersom efter alla år med kontakt med psykiatrin så vet jag att har man träffat en bra så lär det dröja igen. Men alla jag träffade var underbara. Medan det lugnande verkade kollades jag till av jättegulliga tandsköterskor och tandläkaren och tandsköterskan som gjorde behandlingen var helt fantastiska. När jag fick panik över röntgensaken i munnen så fick jag en spegel så jag kunde se vad jag hade i munnen och tandsköterskan valde i sista stund att inte springa ut när röntgen togs för att stötta mig. De var mjuka, stöttande, peppade, inkännande och lyssnade på allt jag sa. När jag blev rädd för att någon skulle komma in utan att jag hörde det stängde de dörren. När jag fick panik och fick för mig att de var män så pratade de resten av behandlingen för att jag skulle hålla mig kvar i verkligheten. Jag grät av glädje, lättnad och tacksamhet när jag gick. Från psyk brukar jag gå gråtande efter kränkningar och dåligt bemötande.

Om all vårdpersonal, speciellt i psykiatrin, var sådär så skulle förtroendet för vården öka och sannolikt skulle patienterna må lite, lite bättre när det inte behöver slåss för vård, utsättas för kränkningar av personal och bli misstrodda.

Efter en lång tid med extremt hög stress, trauma och ingen hjälp av BUP fick jag till slut hjälp av min pappa att söka på BUP akuten. Jag hade starka impulser att självskada och hade planer på att ta mitt liv. Att söka BUPs akutmottagning var helt min egen vilja. Väl där ville de inte ens träffa mig, vi fick inte ens komma in utan de gav oss bara ett telefonnummer. Det var ett telefonnummer till BUP akuten. Så pappa ringde och förklarade situationen (att jag hade starka impulser att självskada och planer på att ta mitt liv), det enda de sa var ”vart bor ni?” och när pappa sa vår adress sa de: ”men det är så nära så åk ni hem istället så får vi hoppas att det blir bättre”.

BUP akuten har alltså gett mig rådet (när jag har aktiva planer på att avsluta mitt liv) att åka hem och hoppas att det blir bättre.

Jag har aldrig vågat söka mig till psykakuten efter det, trots att det har behövts.