Opsynligas logga

Som om jag inte ens var en människa

Jag har PTSD efter många års upprepade och långa inläggningar inom psykiatrin (längsta tio månader) där jag både själv varit utsatt för många tvångsåtgärder och bevittnat andra bli utsatta. Vården skadade mig så djupt genom sin okunskap kring autism och ätstörningar. För ingen av de situationerna där jag blivit fasthållen, bältad, sondmatad hade behövt hända om jag fått adekvat vård innan läget blev akut. Det är som att något är trasigt inuti, alla gånger jag blivit behandlad som om jag inte hade något värde. Som om jag inte ens var en människa. Det trasar sönder på ett sätt som jag inte vet om det ens är möjligt att laga. Speciellt inte då det är nästan omöjligt att få traumabehandling. Trots att jag i nuläget har bra öppenvårdsbehandlare känner jag mig inte trygg. Jag litar inte på vården, jag är ständigt rädd att de ska vända sig emot mig. Att jag återigen ska bli inlåst, att allt ska ryckas från mig så som det gjorts så många gånger förut. Och det gör ont.

Dagliga flashbacks

Jag blev inlagd för första gången när jag var 13 år. Sondad innan jag ens visste vad en sond var. Men jag minns tydligt första gången jag blev bältad. Jag vägrade mat och de behövde tvångssonda mig. De drog fram sängen och sade åt mig att lägga mig ner. De spände fast mig och jag fick total panik. Och då visste jag inte vad det var en början till. Än idag kan jag inte ligga på rygg i sängen. Jag får dagligen flashbacks från alla bältningar. De lämnade mig där. Själv i sängen. I flera timmar. Aldrig mer tänker jag befinna mig inom psykiatrins väggar.

Vården som skulle hjälpa gav PTSD

Jag har länge varit inom vården. Bott på behandlingshem. Varit inlagd. Vården som skulle hjälpa mig gav mig istället ptsd och det får jag leva med varenda dag. Jag önskar jag hade anmält men nu är det för sent. Det var inte förrän jag kom därifrån som jag insåg hur fel de behandlade mig. Jag valde att flytta för att slippa den psykiatrin jag tillhörde då. Idag vårdas jag inneliggande men blir inte utsatt för den sortens trauma som tidigare.

Jag är ständigt rädd

Jag har blivit rörd så många gånger i slutenvården att jag klarar inte fysisk kontakt på samma sätt. Dem har dragit mig över golv, hållit fast mig, slitit saker ifrån mig. En gång drog en överläkare mig i mina flätor.  Jag har så mycket ptsd av allt detta som hänt och jag är ständigt rädd. Drömmer mardrömmar varje natt av att dem tar mig. Mitt lidande är fruktansvärt.

Sa att jag inte kunde ha PTSD

Jag blev efter tre fina år p samma avdelning som sjuksköterska utsatt för kränkande särbehandling, mobbning och diskriminering från en ny chef och hon började med att sätta mig framför sig och såga mig vid fotknölarna genom att säga saker som ”alla hatar dig, alla vill att du slutar, du är inkompetent, människor säger upp sig pga dig” mm.

Jag visste inte då att det ens fanns människor som ville skada andra så fullt medvetet. Jag hamnade i totalt chock. Det blev fler och fler gånger och jag utvecklade PTSD.

På vuxenpsykiatrin fick jag höra att jag inte kunde ha det eftersom jag inte hade upplevt något trauma!

En privat psykolog som jag till sist fick tag på sa att jag hade solklar PTSD men jag fick inte hjälp i tid så det kommer att vara kvar.

Ätstörningsvården gav mig PTSD

Jag fick en allvarlig ätstörning när jag var 14 år. Till slut kunde jag inte stå på benen och tappade ca 4 kilo i veckan. Till slut blev jag inlagd på barnkliniken med sond i en vecka.

Därefter tog BUPs vårdavdelning över. De var totalt oförberedda när jag kom dit. Jag fick ett litet rum med sönderhackade väggar. De började rota genom mina saker och klippa byxorna jag hade på mig. Första natten bröt jag ihop. Jag kände mig så otrygg och rädd. Under natten hade de ingen kunskap om sonden över huvud taget och jag fick därför inte portionen jag behövde.

Den första veckan fanns ingen planering över huvud taget. Sedan började de sätta sonden i snabbare fart fast barnkliniken hade sagt att man inte fick göra det vilket min mamma började. På kvällen svimmade jag. Även där hade inte personalen en aning om vad de skulle göra.

Efter jag svimmat blev det mer planering. Men de började säga åt min mamma att vara där mindre. Min enda trygghet. Därefter gick allt snabbt utför. De drog mig in i duschen under tvång, ibland upp till tre personer därav män. Ibland låste de ute mig från mitt rum och höll fast mig i korridoren medan jag hade ångest. Samtidigt blev jag förminskad gång på gång. När jag hade ångestattacker så sa de åt mig att låta mindre för att jag skrämde andra och att de inte förstod vad jag hade ångest för. När jag självskadade sa de åt mig att det inte var tillräckligt djupt för att behöva hjälp.

Det var ännu mer och jag fick PTSD av min erfarenhet på slutenvården. De gav mig medicin så att jag skulle ha bättre samtal med dem. Jag kände mig aldrig tillräcklig. När jag fick autismdiagnosen respekterade de inte det. Det tog lång tid innan jag ens var redo för en behandling för PTSD.

KBT gav mig PTSD

KBT har gett mig CPTSD. Jag växte upp i en sekt där mina tankar skulle kontrolleras och min magkänsla ignoreras. När jag lyckades lämna det utanförsamhället för att delta i det riktiga samhället så fick jag samma behandling av psykriatrin m.h.a. KBT. Mina tankar skulle dissikeras och det skulle letas efter errors. Den lilla magkänslan jag hade analyserades men alltid till fel slutsats. Jag togs inte på allvar utan blev istället gaslightad och nedtryckt. Det var mig det var fel på fick jag lära mig av KBTn. Jag önskar att jag kunde ta tillbaka alla de 15år av psykriatrins sketna självförgörande KBT men det har format mig så pass mycket att jag skulle inte längre vara jag, utan det. Jag blev feldiagnotiserad med Borderline men det jag egentligen har är CPTSD och jag är AuDHD.

Tvingad till ECT utan tvångsvård

Jag blev handgripligen tvingad till ECT trots att jag var på frivilligvård. Det enda som jag sa var att jag inte ville, jag upprepade, upprepade och upprepade detta. De sa att de inte skulle göra någonting, detta lovade de flera gånger. Plötsligt kände jag hur mitt hjärta stannade, som om att jag hade dött. Han sprutade saker rakt in i blodet på mig. Jag trodde att jag dog, vad knappt medveten längre och slutade andas. Efteråt när jag vaknade visste jag ingenting om världen, om mig själv, bara att jag var på en psykiatrisk avdelning. Situationen var extremt skrämmande. Två ”behandlingar” till blev det (de hjälpte inte). Jag hade svår ångest och kunde inte sova i flera år efteråt, dissocierade av stress när jag försökte besöka psykiatrin. Jag fick aldrig någon hjälp med det, ingen ursäkt heller. Min hjärna återhämtade sig på ett halvår. Det är nu många år sedan och det har tagit mig lika lång tid att reparera upp mig själv igen, helt på egen hand.

Psykiatrin lyssnade bara på förövaren

Har en miserabelt dålig erfarenhet av psykiatriker efter att jag anmält en pedofil och därefter levt under allvarliga hot, trakasserier och förföljelse.
Det första felet psykiatrin gjorde var att släppa in bl a den jag anmält och som hotade mig i min s.k. vård. De gjorde det utan att vare sig fråga eller informera mig. Den jag anmält var en klassificerad narcissist, extremt aggressiv och manipulativ. När han smutskastade mig och påstod att jag var allvarligt psykiskt störd så lyssnade psykiatrikern på det. Utan något vetenskapligt underlag fick jag den diagnos som narcissisten påstod att jag led av – paranoia. Ingen psykiatriker pratade med mig om vad som låg bakom min anmälan. Utan att känna till min historia så dömde de mig. När jag senare påtalade att denna narcissist hotade mig och förföljde mig så fick jag diagnosen ”paranoia av förföljelsekaraktär”. När jag hävdade att jag visst var utsatt för hot och trakasserier och att jag även flera gånger blivit överfallen samt även beskjuten så fick jag diagnosen ”kroniskt vanföreställningsssyndrom”. Fortfarande känner inte psykiatrikerna till någonting om vad jag varit med om. De ställer inga frågor och kommunicerar inte med mig över huvud taget. De för dock kommunikation med narcissisten och andra tredjehandspersoner. Vad de säger får jag inte reda på eftersom det är sekretesskyddat gentemot mig. Jag kan inte bemöta detta flöde och flödet uppmuntrar därmed till allehanda smutskastning och förtal. I journalen skriver en psykiatriker ”Vanföreställningarna är extra starka mot fadern (=den anmälda narcisdisten). Psykiatrin gjorde därmed sitt ställningstagande för förövaren och mot offren (jag och mitt barn). Jag fick vare sig träffa psykolog eller terapeut. När jag förmedlade att jag som barn var utsatt för diverse övergrepp och vanvård så notetades det i journalen att jag sannolikt hade en personlighetsstörning sedan jag var barn. Fortfarande ställs inga frågor till mig och de dömer mig/diagnostiserar mig utan att känna till någonting om vad jag var med som barn. Eftersom de inte frågar mig någonting om vad jag var utsatt för som barn så spekulerar psykiatrikern själv och namnger fel person angående de sexuella övergreppen i journalen. Senare släpper de in en person som jag bröt kontakten med 20 år tidigare i ”planeringen” av min vård (som inte existerade). Även detta utan att vare sig fråga eller informera mig. När man släpper in en co-narcissistisk borderline personlighet så kan det inte gå annat än illa. Nu fick jag inte bara diagnoser utan alla möjliga negativa personlighetsdrag. Mycket var hämtad från henne själv. Jag blev inte enbart offer för narcissister utan även vad man kallar för ”gaslightad” av psykiatriker som utan att blinka noterade alla påstådda personlighetsdrag i journalen. När jag sedan får nog och påtalar att jag inte vill ha något mer med dem att göra så sprider denna klinik ut till andra enheter/kliniker att jag inte känner förtroende till psykiatrin över lag – trots att jag uppgivit att det gäller enbart denna klinik. Nu när jag tagit avstånd från denna miserabla klinik så gaslightar de mig och förtalar mig till andra sjukvårdsinrättningar såsom primärvården. Till primärvården har en psykiatriker spridit ut att jag är en farlig person och jag blir därmed nekad sjukvård, även för kronisk sjukdom. Är det sådan här psykiatri vi vill ha i Sverige? En psykiatri som inte enbart smutskastar patienten utan även förtalar denna i syftet att förstöra relationen med primärvården.

Skötare förstår inte var gränsen går

Jag har mycket trauman med mig vilket gör att bemötande blir extremt viktigt för att inte göra situationen värre eller trigga osv. Jag vet inte hur många gånger det hänt att vårdpersonal i psykiatrin lekt psykologer fast de kanske är skötare. Jag tror inte de gör det medvetet eller för att skada, men det blir skadligt. Jag tänker att deras uppgift är att stötta/lyssna medans behandlarens uppgift är att behandla.

En undersköterska skulle ju inte få utföra en kirurgs jobb, så varför kan skötare göra en psykologs? Linjerna är otydligare, men konsekvenserna är lika förödande.

Det är kompetensbrist, de vill hjälpa men förstår inte vad gränsen går, vilket blir så dumt. Det lägger bara ytterligare ansvar på patienten som egentligen behöver få känna sig trygg, inte vara den som sätter gränserna på det sättet.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.

Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.