Jag vårdades under LPT på psykiatrins slutenvård för anorexia och depression där en läkare var allt annat än mänsklig mot mig. Fick ECT-behandling mot min vilja under tvång. Blev fasthållen och skrek att jag inte ville och ändå så söver de mig. Upplevde massa biverkningar från behandlingen, bland annat minnesluckor som är vanligt. Sa saker om och om igen men visste inte om det. Då säger läkaren till mig att jag fejkar minnesluckorna. Kände mig så kränkt. Får sedan höra från en skötare på avdelningen att ECT-behandlingen inte givit något resultat alls, vilket inte läkaren berättat för mig utan bara fortsatt med behandling efter behandling trot att hon visste detta. Är tacksam att jag tog mig därifrån levande.

Jag var inlagd på psyk med lpt i 15 månader. 9 av de månaderna levde jag på sondmat. Det var mina föräldrar som fick sonda mig då personalen hade ”för mycket att göra”. Personalen skyllde på mina föräldrar när jag inte tog emot sondmaten och behövde bli bältad.

Genom min extremt långa tid som patient inom både barn och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin hade jag aldrig varit med om att bältas. Har lagts in och tvångsmedicinerats så att jag tappat räkningen. Men när jag väl blev bältad första gången 2020 insåg jag att tröskeln för att återigen hamna i bältessängen sjönk direkt. Så idag, 4 år senare hotar personal med bältessängen och rullas in på rummet nästan samtidigt som jag skrivs in. Idag arbetar jag inom vården och jag dissocierar fortfarande så fort jag hör en säng rullas i korridoren. Jag kommer aldrig glömma hur det känns att inte ha en egen bestämmanderätt.

Jag var hos en läkare som läste i journalen att jag varit utsatt för sexuella övergrepp i barndomen. Hon frågade om det och när hon förstod att det inte hade varit någon penetration så skrattade hon högt och sa ”jaha, men då var det ju inga övergrepp, vad skönt!”

Jag var med om sexuellt utnyttjande, övergrepp och våldtäkt av ett ex. Konsekvenserna blev att jag hamnade i depression och olika ångesttillstånd. När jag sökte hjälp för händelserna och äntligen orkade öppna upp mig blev min behandlares första reaktion: ”du vet att man ibland behöver säga nej va?”, varpå jag kände mig övergiven och skuldbelagd. När jag sedan berättade för en annan vårdgivare om andra olämpliga beteenden från mitt ex sade denne: ”du har redan berättat om honom”. Jag kände mig då invaliderad på nytt och har efter detta svårt att öppna upp mig. Det är många gånger som jag bara har gråtit och inte velat prata om mina trauman.

En bältning frågade jag när jag skulle få komma upp och sjuksköterska och läkare som var på avdelningen kom. Jag har tics där jag rycker i kroppen och som förvärras kraftigt när jag är mår dåligt. Därför var ticsen ganska starka när läkaren kom in och hen sa då att de inte kunde släppa upp mig trots att jag var lugn så länge jag hade mina tics. Då började jag gråta för att jag visste att om det var så skulle jag aldrig släppas upp.

Jag var inlagd för depression. Fick vittna hur en patient på rutin blev bältad för att tas till ECT. Några skötare var gulliga och bad oss gå undan när de skulle rulla hen dit… men senare rullade de ändå omkring patienten, bältad, framför patienterna. Det som är så sjukt är att de verkligen verkade göra det på rutin. Jag hoppas att hen vet att hen är värd allt i världen trots det hen fått utstå. Och att ingen behandlar hen som att hen är ”jobbig” för att hen är sjuk. Och att personalen lär sig hur man bemöter svårt sjuka människor med respekt, emotionell intelligens och som om de har ett mänskligt värde

På sociala medier och på tv. När man hör om psykisk ohälsa så säger man alltid: ”Sök hjälp, det finns hjälp att få”. Jag har alltid tänkt, att de snackar så mycket skit. Har ropat på hjälp så länge. Vart är hjälpen? ”Vad är det för hjälp du vill ha?” Är svaret. Som om man är en börda och inte kan ta emot hjälp. Jag har ju inte ens fått det jag eftersökt. Fått mediciner och diagnoser. Man känner sig så förvriden och maktlös. Precis som i en dysfunktionell relation där man är i underläge och i detta fall har psykiatrin har det narcissistiska övertaget. Man har inte mycket att säga till om, allt bara snurrar runt i ens eget huvud. Ingen att bolla med på evigheter så det blir bara ett större och komplexare nystan för var dag. Man  hinner ruttna bort snart. Så hemska känslor kopplat till ett fördärvat liv. Och så förväntas man ta tag i sitt eget liv, för det är det enda som finns kvar. Men man är oförmögen att göra det… och fortsatt ingen som bryr sig. Men ja, det finns ju hjälp att få. Antar jag…

Detta är min historia inom psykiatrin: Jag söker frivilliga psykiatrin som 19åring Mitt liv hade varit tufft så länge jag kan minnas Jag hade då ett självskade beetende och ätstörning Men visste inte att det hete så eller vad det borde på Jag hade en barndom som utåt såg bra ut Men jag tag bort min känslor totalt Nu i efterhand har jag genom Dbt fått svar på varför jag tog bort mina känslor tidigt Ja det var för att överleva Och jag hade på olika sätt när jag fick min Dbt behandling redan varit inom psykiatrin i över 30år Och lite enkelt förklara Jag psykiatrin bryde sig inte Iallafall inte dom flesta Finns undantag Psykiatrin har tvingat mig till många olika saker Tex var inlag på vård avd psy och blev tvingad att gå ut själv Jag försöker verkligen att förklara Jag fixar inte det själv tyvärr Och jag gjorde inte det Jag tog överdoser många olika tillfällen när jag tvingade ut från avd psy där jag var inlagd Till sist kostade jag för mycket pengar pga hamnade ofta på intensiven och någon chef överläkare på hela sjukhuset Sa till psykiatrin hon får inte gå ut själv Och då fick jag inte längre gå ut själv Men fick även vak på avd Det var inget jag behöver Tiden gick och jag tror nog att många försöka hjälp mig Men inget hjälpte mig Var även 7år på ett behandlingshem utan någon form av behandling Ren förvaring och dom på behandlingshem tvingade mig att ta förtidspension och tiden gick Jag hamnade djupare och djupare in i min ätstörning och självskade beteende Och jag förstod ingenting igentligen Fick ofta höra om du gör så här tex en medicin eller ECT Men igentligen prata ingen på psykiatrin med mig ordentligt Jag fick en adhd diagnos ca 20år efter jag frivilliga kontakt psykiatrin Men då när utredningen var klar och man konstatera adhd Fick adhd medicin Men inget mer Visst medicin hjälp mig att koncentrera mig bättre Och jag tänkte det är väl så här Inget mer att göra trots adhd Ja tiden gick Sen äntligen blev jag erbjuder en behandling Dbt Klart jag ville Och jag börjar Dbt och det hjälpte mig mycket Jag blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt Som jag haft i ca 35 år Men det som var bäst igentligen var att Dbt teamet behandla mig som en människa Dom lyssna på mig och tog mig på allvar Och jag fick också lite hjälp med mina trauma Jag fick hjälp att förstå Inget som hänt i barndomen var mitt eget fel Jag var barn och jag fick också genom min terapeut i Dbt hjälp att få lite mer hjälp med min adhd En pegasus utbildning Men när Dbt var klart Så tycker jag och min terapeut i Dbt Att jag behöver mer hjälp från psykiatrin Och vi pratade tillsammans med min läkare i psykiatrin på min ordinarie psy mottagning Och läkaren lovade mig bla en trauma behandling och stödsamtal vb och i början gick det bra Jag fick även en utredning till och landade i lätt atisum dignos Sen börjar kaoset åter Jag skulle minsann inte ha en trauma behandling och inga fler stödsamtal Jag skulle bara fokusera på det som roligast i livet och inte söka hjälp hos psykiatrin Men om livet inte fungerar Då söker man hjälp Det lärde jag mig i Dbt Så jag tog upp kampen själv Men till sist så tycker min läkare i psykiatrin att jag skulle flytta till ett LLS boende Jag sa nej och jag kämpade i omgångar på lite olika sätt Tog hjälp av en vanlig läkare Ja 2 ggr 2 remisser Men det struntade psykiatrin i Men nu äntligen har jag fått en kontakt person inom psykiatrin som jag tycker är bra Men det är mycket i livet som är koas och jag förstår inte mig själv Så bra Varför jag gör som jag gör Och har mycket tankar Allt är mitt eget fel För varför bryts sig inte någon om att lyssna på mig utan att jag behöver ta en kamp hela tiden Jag står även i kö för en trauma behandling Men är livrädd och mycket besviken på psykiatrin och jag har på något viss kämpat i över 37år med psykiatrin och innan psykiatrin min barndom var det heler ingen som bryde sig om mig Och jag får ofta höra i olika sammanhang Du ser så kompetent och välmående ut Men inte många försöker först min situation och när jag försöker förklara allt koas inom mig All stess oro sorg ilska mm Jag är nu livrädd att jag aldrig kommer må bättre Jag behöver inte må bra helt och hållet Jag vill bara få mer ro i huvudet och minder stess oro Och våga släppa på mina kontroll behöv Men hur vågar man det Och hur vågar man börja bli den person Man nog är Hur vågar man ta bort sin mask och hur vågar man börja lita på folk och hur vågar man på rätt sätt återhämta sig Det tyck vara svårt När man ständigt få kämpa själv med allt När jag ber om hjälp Så lyssna på mig Och gör så med alla människor Jag hoppas än att jag kommer må bättre på lång sikt Men många saker i livet är för sent och tänk om jag fått bättre hjälp från början Jag vet ej längre om jag kommer orkar kämpa och det nu blir ännu mer saker som jag behöver kämpa för Jag ville bara när jag sökte psykiatrin frivilligt bli lyssna på och så blev det inte Har nog provat all medicin det finns inom psykiatrin Både frivilliga och fått på tvång Och inget har hjälp mig och jag börjar bli gamal Först tog mina anhöriga mina drömmar ifrån mig Sen fortsatte psykiatrin göra det Är mitt liv inte värt något Jag har aldrig gjort någon brot eller tagit droger eller skadat någon annan Och utåt har det nog set bra ut Men vad gör man inte för att fungera normalt och när man sen inte orkar längre själv Tar mod till sig Söker hjälp men det blev inte så bra Jag önskar ingen att behöva gå genom det jag gjort och gör till viss del

Jag är inlagd på lpt och avvek, var hemma några timmar och skar mig. Såret behövde tydligt sys, och när jag kom tillbaka till avdelningen så var det precis när natten skulle byta av kvällspersonalen. Kvällssjuksköterskan kollade på såret och sa att ”det behövs nog sys” precis innan hon gick hem. När nattsjuksköterskan kollade på det erbjöd han att lägga på steristrips. Jag sa flera gånger att det behöver sys, har sytt många gånger innan och vet när ett sår behöver sys. Han vägrade och sa att det inte var djupt och det fanns inte så mycket jag kunde göra eftersom att han vägrade lyssna. Dagen efter kollade en annan sjuksköterska på såret och kontaktade läkaren, som sa att såret hade behövt sys och blev arg på sjuksköterskan för att han inte kontaktat läkaren. Detta har skett innan med samma sjuksköterska och jag blir så frustrerad att han inte lyssnar på mig, som uppenbarligen verkar ha bättre koll på sår än honom