Hela min barndom har varit trasslig. Jag fick min autism och adhd diagnos efter 3 års kontrollen (vi tror att allting blev en miss, man kan inte utreda en 3 åring). När jag var runt 10 år började jag självskada. I mars 2023 spårade mitt mående totalt. Jag började självskada mer, jag drog mig undan från både vänner och familj. Juni 2023 tog jag min första överdos. Jag blev hämtad av ambulans och kördes till sjukhuset. Dom skickade sedan mig till psykakuten där jag satt i timmar och väntade.. när det väl var min tur sa dom ”vi anser att du har en väldigt hög suicid-risk så vi bestämmer att det är bäst att du stannar kvar här” efter 3 dagar inlagd kommer dom in och säger att det är dax för läkarsamtal. Jag går in i samtalsrummet där de sitter en psykolog och en läkare. Dom säger att jag inte har visat några speciella täcken på att jag inte längre vill leva under tiden jag varit där och säger därefter att jag är fri att gå hem. Jag säger emot att jag inte orkar mera,, att jag har rummet fullt med mediciner och att jag kommer återigen göra ett försök när jag kommer hem. Dom svarar ”ta livet av dig kan du göra när som helst så du behöver inte göra det idag”
Jag lämnade slutenvården, med en klump i magen efter att ännu en gång blivit svikt..

Hej. Jag vill berätta om en bältning jag utsattes för. När 8 personal, två på varje lem, håller mig fast på golvet kommer ansvarig sjuksköterska ner bredvid mig på knä och tar ett strypgrepp. Jag ser sadismen i ögonen och inser att detta har han väntat på. Bältessängen körs fram i korridoren och jag lyfts upp på den och blir fastspänd. Sedan rullas jag till mitt rum som är tömt på alla möbler och hör hur sjuksköterskan säger att han ska göra iordning injektionerna.  Han blir borta en ganska lång stund och under tiden har det börjat klia i hela ansiktet. Sedan kommer fyra personal in i rummet och sjuksköterskan, han har med sig en cocktail på fyra olika ”mediciner” och personal frågar vilken sida jag ska vändas mot, så de ska veta vilket ben och vilken arm som ska kopplas loss för att kunna dra ner byxor eller ta av tröjan. Han svarar att det inte blir nödvändigt för han tänker ge medicinen i framsidan på låren, två i varje ben, genom tyget, som var ett ganska hårt tyg. Varje injektion gör väldigt ont för han träffar tydligt både nerver och själva benet i låren. När det är klart spenderar jag fyra timmar helt oförändrad och klarvaken i bälte med växande svullnader i båda låren.  I efterhand på nästa läkarmöte säger läkaren inget om själva medicineringen och att sjuksköterskan slant med handen. Det förnekades att jag hade blivit strypt, 8 personal hade tydligen inte den uppfattningen om vad som skett. Sjuksköterskan hade fått byta till en annan avdelning att arbeta på märkte jag när jag träffade honom igen flera år senare fast nu nattskift.

Jag känner mig väldigt trygg med min behandling då jag vårdas av ett DBT-team. Det innebär att jag både har färdighetsträning i grupp samt individualterapi en gång i veckan. Utöver det kan jag ringa min terapeut mellan sessionerna för att undvika självskada eller självdestruktivitet. Det här hjälper mig mycket i min vardag och jag känner mig trygg med mina behandlare som ständigt finns tillgängliga, har respekt för mig som patient samt validerar mina känslor och upplevelser.

Jag har under flera års tid varit in och ut på samma slutenvårdsavdelning. Även om det gett mig trauman jag väldigt gärna skulle vara utan så är vissa inom personalen en trygghet när jag är där. Dom känner mig bättre än jag själv vill erkänna, dom har räddat mitt liv gång på gång. Några få har övertalat läkare om att vissa åtgärder borde gå att undvika. Dom har gjort allt för att jag ska slippa tvångsåtgärder och hållit min hand genom allt och det kommer jag vara evigt tacksam för. Mitt i allt det hemska.

Jag vårdades inom slutenvårdspsykiatrin för mitt självskadebeteende. Hade ofta extravak för att de ville förhindra att jag skadade mig själv men jag lyckades göra mig själv illa flera gånger trots extravak. Tillslut började de under nätterna att regelbundet komma 2-3 stycken personal och ta av mig täcket och känna igenom hela min kropp så att jag inte hade skadat mig eller höll på med det i smyg. Otroligt kränkande att bli avriven täcket flera gånger i timmen varje natt och ha ett flertal skötare, både kvinnliga och manliga, som tafsar dig inpå huden, utan ett ord, för att sedan lägga på täcket igen, gå därifrån för att komma tillbaka och upprepa allt igen en liten stund senare.

Jag är 33 år och hade gått till psykiatrin under 10års tid. Jag har blivit slussad till psykiatrin för att jag från början led utav anorexi. Det visste dock inte vuxen psyk när jag började att då dit. Det var inget som utreddes och jag blev medicinerad för allt möjligt. Jag ville inte berätta om anorexin eftersom jag tyckte det blivit min livsstil. Jag har ätit alla möjliga sömnmediciner. Fått ECT och adhd diagnos som tagits tillbaka när jag förklarade att jag haft anorexi. Det har synts tydligt då jag ofta varit underviktig. Men jag kom ändå undan med det i många år. I slutet nu har jag fått utskrivet iktorevil och innan det xanor för att sova. När jag och läkaren missförstått varandra att jag skulle ta två /kväll och han menade att han sagt 5 ggr i veckan men inte helg. Så fick jag slut medicin för tidigt. Jag var vaken 5 dygn sa upp mig från jobbet och började på allvar tro att jag skulle dö. Jag sökte upp stafettläkarna men ingen ville gå emot överläkarens recept. Nästa gång dom missade att skriva ut receptet i tid fick jag ett ep anfall och slog upp ansiktet efter tre dagar. Läkaren sa under nästa videosamtal att det var roligt att se att jag lever. Jag anmälde stafett läkaren som inte ville skriva ut medicinen när den tagit slut.

Jag fick en gång träffa en  psykiatriker i början av kontakten med psykiatrin för mig. Hade varit med om många händelser som gjorde jag inte kunde sova. Hade själv svårt att acceptera att jag var deprimerad och var öppen med det till läkaren. Vi började prata om händelser jag varit med om, jag började berätta om att jag vid ett tidigare tillfälle sökt vård på vårdcentral och då blev utsatt för övergrepp av denne läkare. Psykiatrikern tittar äntligen mig i ögonen när jag berättar detta och ställer då frågan vart detta hände. Det visade sig då att dom var väldigt goda vänner! Han började le stort och tog fram sin privata smartphone och visade mig glatt bilder på dessa två läkare, på en lyxbåt med kvinnor runt sig och i väldigt små badbyxor. Jag berättade om övergrepp, han berättade om sin fina vänskap och resor.
Jag gjorde en anmälan till rörande psykiatri på denna läkare. När jag var tillbaka på kliniken kanske en månad senare för en läkartid, ser jag att jag är bokad hos samma läkare jag lämnade anmälan om! Jag vände i dörren, några dagar senare kom en faktura hem på uteblivet besök..

Jag upplever att vår dotter har starka negativa upplevelser efter slutenvården, och hon vägrar nu att följa med till bup eller att vi ens nämner ordet bup. Det var en mardröm att vara med om olika händelser under den tiden hon var inlagd.

Det värsta var när hon tvingades i medicin inför undersökning på sjukhuset. Den stress personalen gav henne var helt meningslös! Detta då det visade sig att det inte var någon tidsbrist, utan att vi satt och väntade på SJukhuset i nästan 1 Tim. Det var mkt dålig planering och dålig kommunikation mellan slutenvården och SJukhuset.

Ett annat hemskt och onödigt lidande är det tillfället en jourläkare kommer in till vår dotter. Han hade aldrig mött henne förut och började skälla på henne i affekt. Det slutade med tvångsinjektion och en utskällning till oss föräldrar. Hur vi kunnat uppfostra henne på det här sättet. Det var så fruktansvärt oproffsionellt och kränkande. Och att den här läkaren inte kunde skilja på hennes sjukdom och sina egna affekter.
Under det här tillfället satt fler läkare och skötare i rummet. Ingen sa någonting.

Vidare så bestämde slutenvården tillsammans med socialtjänsten och bup att min dotter skulle skriva under ett kontrakt på hur hon skulle sköta sig om hon ville komma ut från slutenvården.
Jag skulle vilja låta dem veta  HUR barn med Autism BÖR bemötas!
Jag är chockad över okunskapen inom vården 2024!
Min dotter fick tex sitta tillsammans med flera läkare och ett antal skötare dagligen för att bli intervjuad. De satt mitt emot henne och tittade henne i ögonen. Det värsta en autistiskt person i stress kan tänka sig! Hon blev inlåst och tvångmedicinerad. Hon blev ifrågasatt när hon fick den mat hon gillade. Jag köpte sånt som hon gillade. Hon är selektiv i maten.
Det var mestadels förvaring att sitta där i 3 veckor. Kontakt med psykologen med samtal kom inte in förrän i slutet av perioden, och då hann min dotter bara med halva utredningen!
Sedan ville inte bup använda sig av samma psykolog som hade funkat efter hon kommit ut, så nu har hon inte gjort klart utredningen.

Skötarna som var där hade dålig kommunikation med varandra. Vissa sa att min dotter skulle ta medicin, andra sa att hon inte behövde det.
Vi fick vid ett tillfälle fel journal i händerna. Alltså en journal för ett annat barn!
Det var olika skötare varje dag och ….hann aldrig skapa relation eller kunna känna sig trygg med någon. Detta är också mkt viktigt om man har npf (autism). Min dotter började umgås med ett barn med svåra ätstörningar som aldrig fick göra några fysiska aktiviteter, så hon blev mkt påverkad av henne och tillslut satt de och pratade om matvägran och medicinvägran. Detta när andra skötare satt i sina fåtöljer med sina mobiler!

Min dotter har varit extremt känslig mot krav när hon varit sjuk. På slutenvården blev hon tvungen att plocka upp efter sig när hon i ilska kastar saker. Detta var extremt ångestfyllt för henne. Hon skulle liksom ”uppfostras”.
Hon fick inte hålla kontakten med mig när hon ville, utan blev inlåst på rummet utan mobil. Och när jag var hemma med lillebror fick hon inte ringa mig. Detta skapade extrem panik och ångest. Andra föräldrar som var på avdelningen hörde av sig till mig för att be mig kontakta personalen, eftersom hon hade skrikit i ångest flera timmar!
Detta är omänskligt och fruktansvärd behandling mot ett barn! (10 år)
Jag upplevde större delen av personalen som mkt hämmade och okänsliga. Detta kan bero på den miljö de jobbar i, men det är inte ok!

Jag kommer aldrig någonsin låta min dotter komma tillbaka dit. Jag kommer göra allt i min makt för att slippa detta.

Min dotter berättade för mig att skötarna skrattade åt henne när jag inte var där.
Hur ska vi orka efter dessa upplevelser ?!!

Kom i kontakt med psykiatrivård i 20 års ålder. Tagit 25 år att ta mig tillbaka efter depression, självskada, suicidförsök, ECT, övergrepp innan men även inom psykiatrivården.

Varit ensam i min kamp men gjort allt jag kunnat. Anmält, talat med chefer för klinik samt vittne, läkarchef, AT läkare, inblandade.
 Alla har tysta ned lagt locket på.
  Idag håller jag inte tyst om detta. Jag kämpat för mina och andras lika rättigheter även om jag vet svårt då man oftast aldrig får hjälp eller stöd och står ensam i allt.

Har ändågått vidare till patientnmnder och framfört tips men mkt verkar segt.

Jag vet med gången och erfarenheter av mkt som bör komma fram till ytan.

Jag vill ingen annan ska gå igenom det jag gjort därför är jag vass i denna fråga.

Ja det bör börja bli stora förändringar inom psykiatrivård nu så här får det ej fortsätta år efter år.

Får katastrofala konsekvenser!

Jag vet.

Jag har haft många olika hyrläkare som jag har behövt förklara och redovisa på nytt för om tidigare livshändelser och sjukdomsbild. Jag har upplevt dåligt bemötande ett antal gånger. En läkare sade när jag började gråta ”gråt inte, det kommer inte att hjälpa dig”. Under ett samtal säger han ”Nästa gång vi ses får du inte ha ångest” – vad menar han med det? Samma läkare har berättat om andra patienter för mig som har haft permission. Om en som åkte till Åre under sin permission och sade sedan till mig att jag inte skulle göra något sådant. Han har även sagt att han har mycket på sitt bord. På ett möte bröt han tystnadsplikten till min arbetsgivare och sade att jag hade försökt att ta mitt liv två gånger då. Denna läkare har även sagt att jag har en hög dos av ett läkemedel och jämförde sig med sig själv som tog en tablett av sin fru och blev helt däckad av det. Jag upplever att han inte tar mig på allvar. Bl.a. har han sagt ”alla jobb är stressiga” när jag har uttryckt att jag är stressad på jobbet. Dessutom har han skuldbelagt mig att jag tar med min mamma på mötena ”det är inte schysst att låta din mamma gå ifrån hennes jobb”.

Idag hade jag en annan läkare och jag är väldigt uppgiven och missnöjd med dagens läkarbesök. Inledningsvis säger läkaren att jag har ångestdiagnos och nekar till PTSD och EIPS. Jag blev väldigt förvånad över att jag inte får diagnosen EIPS eftersom det har konstaterats av min psykolog som gjorde utredningen att jag uppfyller fem/nio kriterier (vilket betyder att jag har diagnosen). Min psykolog skulle närvara på dagens läkarbesök men blev sjuk och kunde inte vara med. Jag blir mycket ledsen och förvånad att läkaren kommer oförberedd till samtalet och har inte varit i kontakt med min psykolog. Jag har under hösten gjort en basutredning och sedan fördjupad utredning som har involverat mycket energi och känslor. Nu kommer jag hit och får allt nedrivet. Han säger att jag har social ångest och vill rikta fokus dit. Han frågar vilka sammanhang jag tycker är ångestfyllda, hur det har fungerat på jobbet och om jag klarar av att handla mat. Jag frågar om det finns någon vårdplan. Han svarar att jag ska fortsätta att ta mina mediciner, att han kan kontakta rehabkoordinator som kan boka tid med försäkringskassan och min arbetsgivare. Jag blir mycket förvirrad eftersom dagens möte skulle handla om min utredning samt sjukskrivning.

Jag upplyser läkaren om att jag har fått diagnosen EIPS och att jag önskar DBT-behandling. Han säger då att jag inte har denna diagnos. Jag blir upprörd och frågar vad som gäller nu och läkare bläddrar då i min journal och frågar om mina tidigare behandlingar. Han avfärdar mina önskningar om DBT och presenterar ingen tydlig vårdplan. Jag är härmed mycket mer förvirrad efter mötet än innan och känner att min utredning har varit i helt onödan. Vad kommer jag att få för hjälp nu? Vad hände med diagnoserna jag fick av psykologen?