Jag hade varit inlagd på vuxen psykatrin och inne på avdelningen gjort ett suicidförsök. När jag efter detta var bättre fysiskt (nästa dag) kom läkaren från psykatrin och sa att eftersom jag gjort ett försök på avdelningen skulle jag skrivas ut. Det eftersom det bryter mot deras regler. Jag blev alltså utkastad från psykatrin men när jag senare kollade min journal var det inte alls det som stod, utan de hade antecknat i journal att jag skrevs ut pga ”patientens intiativ” och att de inte kunde övertala mig att stanna. Det skrev alltså totala motsatsen från vad som egentligen hade hänt. Jag tycker att om de har dessa regler får de åtminstone stå för det och inte skriva något annat i journalen.

Jag har haft en tufft liv och tog därför kontakt med psykiatrin som ung vuxen men idag önskar jag att jag inte gjort det Men idag vet jag att jag har diagnos adhd och atisum Och Cptsd Men när jag nu rätt nyligen på äldre dagar fick min diagnos atisum Då tycker min läkare i psykiatrin att jag ska bo på ett LLS boende och sa att nu vet vi varför du mår dåligt och inget att göra åt det Jag hade då nyligen efter avslutad Dbt blivit lovad stödsamtal av psykiatrin vb och en trauma behandling men nu får jag inte det längre Jag tog upp kampen än en gång och allt kämpande genom åren har gjort mig mycket trött och tar mycket kraft av mig Till sist förra sommaren hamnade jag i kris på riktigt och anledningen till det var som jag såg det att jag inte fick den hjälp jag verkligen behöver och blivit lovad av psykiatrin efter Dbt Jag tog helt slut i både kropp och själ och mådde mycket dåligt Min läkare i psykiatrin sa att krisen var mitt eget fel Jag skulle fokusera på det som roligast i livet och inte söka hjälp hos psykiatrin längre Jag fick då lite stöd förra sommaren av mobilen teamet i psykiatrin Och det hjälper Jag vet att få prata med någon om vad som känns inom mig hjälp mig mycket och det var lite därför jag och min terapeut i Dbt ville att efter Dbt så skulle jag få stödsamtal av psykiatrin vb Så jag inte skulle behöva åter hamna i destruktiva beteenden Jag blev av med dom genom Dbt Så jag överleva förra sommaren pgafick stöd av mobila teamet en period Nu detta året är jag åter just nu i kris igen och det som nu nyligen hänt är att jag precis haft en mycket allvarligt infektion och blivit opererad 5ggr och får atibotika intravenöst och legat på sjukhuset 14dagar Och den vanliga vården skrev en remiss till psykiatrin Att jag behöver prata med någon om vad som känns inom mig Men nu säger psykiatrin nej till stödsamtal och nej till att jag ska få hjälp med någon att sova på Sover mycket dåligt Till saken hör nu att jag åter gör fel saker Jag löser min ångest med att göra fysiskt saker som att städa hemma om och om igen Och det ska jag igentligen inte göra nu pga min skadade arm Som jag hade infektion i och blev operad i Armen är ev skadad för livet Pga infektion och den jag själv prata med på psykiatrin håller med mig att jag är i kris men läkare säger nej till stödsamtal och nu är jag åter helt slut i både kropp och själ och kan ibland tänka att det är nog mig det är fel på För varför lova psykiatrin mig mycket men sen tog bort alla löften Jag man blir skickad lite fram och tillbaka i vården och då speciellt när det är både psykiatrin och vanliga vården man behöver samtidigt Är så lätt för dom innom vården att när det inte fungerar säger nej vi kan inte göra så mycket åt det Har forfarannde kontakt med vanliga vården pga min skadade arm Men igen hjälp från någon att få prata om det Och detta har hänt och känns inom mig Allt har nu triggat mina trauma i livet mycket och jag mår mycket dåligt Men igen tycks fatta det Jag kan säga till folk och vården hur jag mår men jag vissar inte så mycket pga hur mitt liv sett ut och mina trauma i livet Men att säga hur man mår tycks inte hjälpa Är på väg att ge upp helt Jag har inget liv nu känns det som iallafall och igen tar mitt rop på hjälp på allvar Har kämpat i mott vind i hela mitt liv Och verkligen försökt få hjälp Bor ensam Så jag får kämpa själv med allt Att få hjälp är inget självklart Trots remiss från vanliga vården och trots man fått diagnosen sent i livet Nej om nu blir sjuk så ska man samtidigt orka kämpa för det man igentligen har rätt till och många tycker jag borde ha fått mina stödsamtal i psykiatrin nu pga min situation men säger psykiatrin nej och dom som bestämmer detta Inte ens prata med mig direkt utan via 1177 eller någon som jobbar på mottagningen men inte kan ändra deras beslut Vad händer då Jag vet inte om jag ska vara ärlig Jag tycker inte vården fungerar alls när det blir så här Man ska ju få vara delaktig i sin vården heter det ju Men jag känner mig inte så delaktig När dom som tar beslut som gäller mig Inte ens prata med mig personligen Har då igen chans att ev få förklara saker för dom Jag önskar att det var mycket bättre bemötande för alla som verkligen vill ha hjälp Lyssna på dom som vill ha hjälp Ta inte beslut över huvud på någon Du vet inte hur den person kommer må då och ing en i mitt fall iallafall Har återkommit och frågar Hur det går nu Att kämpa själv med allt i över 50år Kämpa bara för att man någon gång i livet vill må så bra som möjligt Jag har inte gjort någon fel alls Det är andra som i hela mitt liv ställt till för mig Från det jag föddes har folk gjort mig ” illa” på olika sätt Och att få hjälp att sen kunna återhämta sig känns omöjligt

När jag var AT-läkare på allmänpsykiatrin i min stad skrev jag åtta avvikelser på en månad. Bland annat på grund av en överläkares extremt bristande suicidriskbedömning. Hela bedömningen bestod i att han sa till patienten: ”Du har inga mörka tankar? Nej? Okej.” innan patienten ens hade hunnit svara. En annan avvikelse gällde när jag själv blev otillbörligt fysiskt vidrörd av en överläkare på psyk akut. Jag försökte säga ifrån till avdelningschefen och studierektorn, jag skrev också en avvikelserapport. Men allting sopades under mattan. Läkartidningen skrev en artikel om saken men detta var innan #metoo så ingen brydde sig, fokus för artikeln låg på vem som har ansvaret för AT-läkares arbetsmiljö. Inte om det faktum att jag blivit antastad av en överläkare, som redan blivit namngiven i tidningen året innan på grund av att han pratat med en journalist om en patients diagnoser (och därmed brutit sekretessen). Inte heller att överläkaren sedan försökt sprida rykten om att jag skulle ha borderline och därmed inte skulle tas på allvar. Eller att områdeschefen efter detta slutade svara på mina avvikelser utan bara skrev tillbaks att det var väldigt misstänkt att en och samma person skrivit så många avvikelser på så kort tid. AT-chefens enda kommentar i artikeln var att jag borde ha kommit till henne lite tidigare, dvs hon försökte lägga ansvaret på mig. Året innan detta jobbade jag på BUP, där jag gick till avdelningschefen om att en skötare var väldigt närgången mot patienterna. Chefens råd var att jag själv skulle ha ett samtal med skötaren om saken. Hur det gick kan ni ju lista ut… Några månader senare var det en patient som sa ifrån. Först då tog man det på allvar och skötaren fick sparken. Jag skojar naturligtvis, han blev bara förflyttad till en annan avdelning. Året efter ATn jobbade jag på en annan vuxenpsykiatriavdelning där jag blev vittne till hur en sjuksköterska slog en patient i ansiktet. Jag skrev en avvikelse men blev kallad till samtal hos chefen som sa att de inte tänkte göra något åt saken eftersom sjuksköterskan ifråga var oumbärlig för verksamheten. Där dog mina sista planer på att bli psykiater och jag valde en helt annan ST framöver.

Jag sökte till vuxenpsykiatrin för att få hjälp och fick efter lång väntan en vårdkontakt där. Kontakten blev dock inte långvarig då den som skulle vara min fasta vårdkontakt började göra saker som att kränka, hota och vara nedlåtande mot mig vid möten och samtal.

Vissa besök där jag tog upp min svåra ångestproblematik och trauman inom vården så kunde jag hånas för att jag ”fortfarande” hade det som ett problem. Enligt min vårdkontakt så va det bara tex att lägga av att må dåligt och allt jag sa om mina trauman i vården minimerades. Jag skulle nämligen ha mer förståelse för personalen som utsatt mig för övergrepp även om det kunde ses som fel och även om det skadat mig för livet.

Efter månader med denna typ av möten så tog jag tillslut kontakt med patientnämnden och mottagningens chef för att få byta vårdkontakt. Men jag nekades att göra det, för ingenting av de saker jag nämnt fanns ju med i journalen. Man menade att min vårdkontakt inte alls behandlat mig olämpligt eller nedlåtande, för det fanns inga anteckningar om att det skulle ha skett.

Jag frågade mottagningens chef om de på fullaste allvar menade att de ansåg att en personal som medvetet beter sig olämpligt skulle ärligt journalföra detta beteende. Och svaret va ja, för om det inte stod i journalen så stämde inte min upplevelse. Och personalen är ju tvungen att journalföra besök och samtal som skett.

Det slutade med att mottagningen avslutade med mig istället, för man ansåg att jag inte var i behov av stöd mer. För min vårdkontakt skrev inte i journalen att hen agerat olämpligt. Men hen skrev efter att jag pratat med hens chef att jag inte behövde mer stöd längre och den journalanteckningen vägde viktigare än mitt faktiskta behov.

Jag står nu fortfarande utan stöd två år senare och har svårt att få en ny vårdkontakt, för man menar att mitt behov inte ändrats enligt journalen de tittat på. Och jag hänvisas till att kontakta den vårdkontakt jag hade då om jag undrar något mer om det.

Jag var på LPT inom vuxenpsykiatrins slutenvård efter ett suicidförsök och försökte igen att ta livet av mig på avdelningen. Jag fick då direkt prata med en överläkare. Han ansåg att eftersom han bedömde suicidrisken trots att den var väldigt hög var lika hög på avdelningen som hemma var det ingen idé att jag skulle vara kvar på avdelningen. Han skrev därför ut mig. Jag gick från sjukhuset men kom tillbaka med ambulans efter några timmar och hamnade på intensivvårdsavdelningen efter att ha gjort ytterligare ett suicidförsök

Att helt plötsligt ha saker att säga till om. En riktig sekretess mot familjen som gjorde jag, efter lång tid, kunde börja vara helt ärlig å ta emot hjälp på annat sätt. Kunde göra utredning. Vara inlagd på slutenvård. Allt utan mina föräldrars vetskap. Helt plötsligt lyssnade de på mig, och inte mina föräldrar. Helt plötsligt var jag patient och inte ett problembarn.

Vuxenpsykiatrin fick börja i fel ände dock. Att börja m reparera de skador BUP gjort. Bygga förtroende. Hålla sina ord och löften.

Jag fick min Autismdiagnos när jag var 38 år. Jag fick 10 ggr på Habiliteringen sen skulle Öpvm ta hand om mig. Problemet är att de inte kan/vet hur man ska bemöta Autism som diagnos, så det jag har fått börja i Dbt nu, hoppas bara att det fungerar.  Helst hade jag önskat att Habiliteringen tagit hand om mig helt!

Min första fasta vårdkontakt inom vuxenpsykiatrin ifrågasatte varför jag fortfarande har autism som vuxen, eftersom det heter ”autism i barndomen” i ICD-10.

Jag är 18 år och har sedan i höstas varor mycket till och från på en slutenvårdsavdelning. På avdelningen jobbar det en hel del personal som inte bryr sig särskilt mycket om patienterna, som mest sitter med sina mobiler och även en del som säger rent ut sagt kränkande och förminskande saker. Jag som hade varit inlagd på bup innan (på en helt fantastisk avdelning men jättebra personal) kände mig så sjukt ensam och missförstådd på avdelningen. Men det är en skötare som behandlar mig som sitt eget barn. Varje gång hon jobbar sitter hon i timmar med mig och pratar, lägger pussel, spelar kort, ser till att jag går upp på morgonen, att jag äter och att jag inte skadar mig. Hon är helt underbar, och ser inte mig som min diagnos (till skillnad från många andra inom vården som bara ser min eips). Hon bryr sig genuint om sina patienter, och det var en så otroligt fin sak hon sa. Hon sa att hon inte brukar läsa så mycket i journalen innan hon pratar med patienterna och själva låter de beskriva sitt mående och sina svårigheter. Detta för att man lätt automatiskt bildar sig en uppfattning om en patient utifrån journalen och att det omedvetet påverkar sitt sätt att se på patienten. Jag är så tacksam för henne, hon ser mig som en person som råkar må dåligt och inte som ”hon med eips”.

Efter att ha mått dåligt i flera år och försökt söka hjälp men blivit hänvisad vidare då de inte kunde behandla min problematik så fick jag tid på ett lättakut på en vårdcentral då jag verkligen mådde dåligt och hade dessutom självskadat på ett sätt där jag behövde vård. Fick världens finaste psykolog. Hen var helt ny (PTP) men jag kände ett förtroende direkt. Våra samtal höll mig på fötterna. Efter några månader så sa hen att det var dags för en remiss till psykiatrin om jag var okej med det. Jag var rädd men gick med på det. Det gick månader utan att vi hörde något och tydligen hade jag ”ramlat igenom flera stolar” hos psykiatrin. Tydligen ska vårdcentralen ”släppa” patienten efter att remissen är skriven för då tillhör jag psykiatrin. Men hen höll kvar mig. Fick fortsätta komma dit och prata 1-2 gånger i månaden. Vet inte vad jag hade gjort utan dessa samtal då jag ej är en person som känner att jag kan dela med mig till någon i min omgivning. Efter ungefär 7 månader så blev jag kallad på samtal och blev lovad att någon från psykiatrin skulle höra av sig inom en månad. En månad blev till tre och då jag fortfarande hade telefonkontakt med vårdcentralen så hade hen koll och gjorde tillslut en anmälan på psykiatrin efter att vi båda skickat meddelanden till avdelningen för att fråga vad som händer. Dagen efter anmälan så får jag ett meddelande från personen som höll det första samtalet med mig som sa att det var hens första dag tillbaka efter att ha varit sjuk och därför hade ingen hört av sig… lite misstänksamt att första dagen råkade infalla precis efter en anmälan och ingen annan kunde höra av sig under tiden. Men jag blev kallad på möte igenom och fick börja gruppbehandling för min ptsd. En grupp som jag egentligen inte fick ”plats” i. Första samtalet med psykiatrin var en bedömning för just denna grupp. Sen under tiden som hen var ”sjuk” så hade gruppen fyllts upp. Fast det var denna personen som hade alla bedömningssamtal. Det berättade hen när jag en dag efter gruppen frågade om det här verkligen var för mig, för det kändes som att alla andra deltagare hade kommit så mycket längre. Hen berättade då hur hen varit den som pratat med alla och tagit in till denna grupp och därför vet att den passar mig.

Jag mådde allt sämre under tiden och fick därför även gå på suicidpreventiva möten med en annan personal. Under ett av dessa möten så var jag ärlig och berättade hur jag hade satt ett datum och när det var. Vi pratade om det och kom sen fram till att hen som jag hade mötena skulle ringa mig den dagen så att jag fick prata av mig. Detta stod även i min journal. När dagen kom så låg jag som fastfrusen och väntade på hjälpen – det samtalet jag skulle få. Men det kom aldrig. Nästa gång struntade jag i mötet då det kändes som att de struntade i mig. Fick ett samtal där hen undrade vad jag var, på vilket jag svarade att jag var hemma för att jag mådde dåligt och mådde illa. Fick till svar att ”jag hoppas att du inte mår illa pga att du tog något igår med tanke på vilken dag det var”. Okej så personen hade alltså inte glömt? Bara valt att inte ringa?

Nästa gång jag gick dit så tog jag mod till mig att berätta att jag var besviken. Hen som jag hade suicidpreventiva mötena med sa då att hen inte alls uppfattat det som att vi skulle prata (fast det var hens idé och stod i journalen). Jag sa att jag hade tappat förtroende. Hen sa då att det nog ändå är bäst att vi avslutar kontakten då det inte känns som att jag försöker och hen ser inte att det finns något mer som hen kan göra. Så vi bestämde det. Men en suicidpreventiv kontakt??? Avslutas för att jag inte försöker tillräckligt mycket med att fylla i papper hemma??? Ursäkta mig att jag inte orkar. Visste inte att jag behövde prestera på något sätt? Hela tiden där och fortfarande nu så bara längtar jag bort från psykiatrin för det känns inte tryggt för mig att gå här. Jag saknar mig psykolog på vårdcentralen som visade mig hur en fantastisk psykolog kan vara. Det var tryggt. Det här är allt annat än det. Även fått diagnosen EIPS. Kan ha fel men har fått känslan att mina suicidala känslor, planer och tankar viftas bort med förklaringen att det kommer att passera. Att det är en del av EIPS och därför inte lika på ”riktigt”. Vilket gör att jag känner att jag måste göra något värre med mig själv för att bli trodd på och att det inte bara är min EIPS som söker uppmärksamhet typ? Saknar att känna mig trygg. Detta är allt annat än det.