Hur mycket jag än tog upp hur mycket derealisation och dissociation jag har, tog min psykolog aldrig det på allvar. Det var det som var orsaken till mina ångestattacker, eftersom jag blev så rädd av min dissociation. Men min psykolog sa hela tiden att vi behövde prioritera andra saker och det blev helt fel.

Jag har fått ha samma specialistöverläkare sedan 2017. Han är fantastisk! Gör allting för att hjälpa till och ringer alltid upp direkt trots att hans chef säger att det kommer ta flera dagar. Nu är han föräldraledig och jag har inte fått någon läkare som ersätter utan bollas mellan olika ”vanliga” läkare och sjuksköterskor som inte förstår min situation eller medicin. Chefen hjälper ingenting. Längtar till min läkare är tillbaka. Han bryr sig genuint som patienter.

En handfull väldigt fina ssk och undersköterskor, några ssk och några läkare/överläkare med vidrig människosyn samt de sistnämnda med sin maktposition som ett vapen MOT de drabbade och oss närstående….(slutenvården familjevård dotter och jag mamma)

Två fantastiska läkare inom slutenvården då min mamma var inlagd för depression.

Så klart finns det bra personal inom psykiatrin. Fattas bara annat! Det ska vara förväntat och ”normalt” med bra personal. De dåliga ska vara en avvikelse. Men det är nästan tvärt om.

Min 19-åriga son har selektiv mutism, autism och social fobi. Inlagd på LPT i 11 månader pga anorexia. Ingen bra kombo av diagnoser. Håller just nu på att svälta ihjäl trots att han länge varit inom vård. Just i detts nu är han sövd på IVA för tvångssondning. Igen.

Som anhörig vet jag inte mycket om vad som händer bakom avdelningens låsta dörrar där min son tillbringar 21 timmar av dygnets 24. Dag efter dag. Månad efter månad. Ser hur han tappat allt hopp, vissnar, tynar. Blir kall i hjärtat och mår fysiskt illa när han skickade mig följade sms:
”Hon vägrade släppa upp mig ur bälte fast jag varit lugn i över 3 timmar för att jag inte svarade henne om jag ville lös. När jag börjadr gråta frågade hon surt vad jag ville uppnå med det. Till sist hade läkaren ringt och sagt att de skulle släppa lös mig.”

Hon=en psykiatrisjuksköterska.

Min son KAN inte be om att bli uppsläppt ur bälte pga sina diagnoser. Lika lite som en förlamad person kan gå upp för en trappa. Det vet denna ssk. Hon jobbar så klart kvar. Ledningen säger att detta inte hänt, de har ju frågat henne. Tjooo!

Jag var där för bedömning pga en annan vårdenhet visste att jag var suicid och hade ett datum. Läkaren som gjorde bedömningen pratade knackig svenska, jag förstod knappt honom och han förstod inte alls mig, så han skickade hem mig, trots att jag verkligen hade behövt vården. Det är ren och skär tur att jag överlevde mina försök, och de borde hjälpt mig trots att jag inte hade något avbrutet försök ännu.

Jag hade under en lång tid blivit utsatt för människohandel där jag blev såld för sexuella ändamål. Berättade om detta till läkaren som i sin tur gör anteckning i min journal att ”patienten har ett sexuellt självskadebeteende”, jag påtalade detta för läkaren och sa återigen att jag blir såld av andra människor, då säger läkaren ”ja men det är ju samma sak”

Försökte förklara till läkaren att jag blivit såld, att jag själv aldrig har sålt sex. Men läkaren fortsatte att anteckna om att jag har ett sexuellt självskadebeteende. Vilket aldrig någonsin har hänt.

Både skötare och sjuksköterskor jag mött under min tid som patient inom psykiatrin har därmed även antecknat i min journal om att jag är sexmissbrukare och även sagt detta till mig. Trots att jag flertalet gånger förklarat att jag har blivit såld och därmed varit utsatt för brott, men ingen som förstod skillnaden mellan att bli såld för sexuella ändamål och själv sälja i självskadande syfte.

Jag har upplevt en väldigt stor blandning. En del använder sin roll till att visa hur mycket makt dem har medans en del verkligen jobbar på rätt ställe och visar medmänsklighet. Har blivit kallad det ena och det andra under panikattacker, bland annat barnslig och fånig, utan att dem försöker hjälpa mig. Medans andra tar sig tid att hjälpa mig igenom ångesten och finnas där vid min sida, vilket är väldigt uppskattat.

Det var sommarlov och min kontakt på öv skulle bytas ut. I början av samtalet får hen veta att jag blivit friskskriven från anorexi (annan vårdenhet) några månader tidigare. Resten av samtalet gick ut på att hen frågade mig om hur hen skulle jobba för att hjälpa sina ätstörda patienter. Chefen på en specialiserad psykiatrisk mottagning frågar mig som patient om hur andra patienter ska behandlas. Detta sker 3 dagar efter mitt LPT avskrevs men ändå var det jag som skulle hjälpa min vårdkontakt. Att jag överlevde sommaren var ett under.

Jag var hos en psykiater och när jag berättade om några av mina tvång som hör till min OCD skrattade hon och sa att dom var konstiga. En annan gång blev jag inlagd (delvis) pga mina tvång och då skrattade en skötare åt mig och sa ”varför slutar du inte bara?”

Jag är mamma till ett barn som började må väldigt dåligt vid 11-års ålder. Bup har skickat in 30-tal orosanmälningar där jag som mamma har svartmålats. Ledningen har ljugit, hittat på och misstolkat. Tolkat barnets autism som orsakad av hemmiljön, tolkat uttryck för autism som bevis på dåliga relationer. Tur att vi hade en seriös privat läkare och psykoterapeut som gjorde autismutredningen som tillika är expert på samspel och anknytning. Hon såg hur illa behandlade vi föräldrar blev av BUPs ledning. Likaså har stödet från skola, Habben och somatisk vård varit hjälpsamt. BUP – som är dem som egentligen ska vara en hjälp – har tillintetgjort oss. Till och med vårt engagemang har svartmålats.