Sjuksköterskan skulle se om mina självskador behövde läggas om, och fällde kommentaren ”nästa gång du känner för att självskada så tycker jag du ska köpa en semla istället”.
Blev uppmanad att kontakta ett medium
Jag är bipolär typ 1, och har varit inlagd x antal gånger. Både med LPT och utan. Det absolut konstigaste och mest oproffisionella var dock den gången så sjuksköterskan sa till mig att hon trodde att jag skulle bli frisk om jag kontaktade ett medium. Hon namngav mediumet och frågade om jag ville ha hennes nummer.
”Det brukar vara en effektiv metod”
Jag var inlagd på en psykiatrisk avdelning i extremt dåligt skick. Jag gjorde under en period upprepade hängningsförsök på avdelningen. ST-läkaren frågade mig i ett samtal ”Hur kommer det sig att du inte lyckats med dina hängningsförsök? Det brukar vara en effektiv metod”. Det var som att hen ville bevisa att jag fejkade allt.
Felaktig utsättning under graviditet
Under tidig graviditet bad jag om utsättning av en av mina tre mediciner då den pga graviditeten verkade påverka mig annorlunda än tidigare, vilket gick bra enligt läkarbedömning. Jag kände mig stabil psykiskt på de två mediciner jag hade kvar och graviditeten fortlöpte helt normalt. Halvvägs genom min graviditet hade äntligen min hyperemesis gått över och jag började trivas med att bära på ett litet liv. Då ringde en psykiatriläkare jag aldrig träffat upp mig, vi samtalade lite kort och hen sa att hen bedömde att jag var frisk och att all min medicinering skulle sättas ut. Jag kände mig inte bekväm med det, hen sa att jag kunde fundera på saken till min läkartid två veckor senare. Jag gick till besöket som visade sig vara med en av hens AT-läkare istället för hen själv, jag stod fast vid att jag inte ville sätta ut medicinen nu när jag var så stabil men läkaren argumenterade att det var det bästa för barnet, och som blivande förälder ville jag självklart göra det som var bäst för mitt barn!
Utsättningen var snabb, från maxdos till inget på två veckor. Barnmorskan var synbart obekväm när jag berättade om utsättningen, hen sa att jag skulle ringa hen när jag blev att må dåligt. NÄR, inte OM. Kort därefter vaknade jag en morgon och ringde i panik till min barnmorska, jag var övertygad om att jag blivit angripen av en alien då jag kände rörelser inuti mig. Detta var inte första gången jag känt fosterrörelser, men utsättningen av mina mediciner hade fått mig att tappa verklighetsförankringen helt och jag förstod inte alls vad som pågick. Trots snabb insättning av medicinerna igen av mödravårdsläkare och kontinuerlig kuratorskontakt hela resten av graviditeten återfick jag aldrig känslan av samhörighet med barnet i magen utan kände mig som att det var en parasit, jag hade ständiga panikattacker och utarbetade till slut en detaljerad suicidplan. De sista veckorna var jag inlagd på sjukhus eftersom min ångest inte gick att hantera.
Enda anledningen till att jag orkade hela vägen till förlossningen var min fantastiska barnmorska som gav sitt allt och lite till för att hjälpa mig, och enda anledningen till att jag skrotade mina suicidplaner var att jag vid första anblick av mitt barn äntligen kände den där samhörigheten och kärleken som jag helt berövats under graviditetens andra halva pga att medicinerna sattes ut. I efterhand läste jag i bipacksedeln där det på den ena medicinen stod med stor text att den inte fick sättas ut hastigt under graviditet, och när jag begärde ut min journal för att se läkaranteckningen om min medicin stod det inte mer än ”läkemedel sätts ut, patienten är okej med detta”, utan ett ord om hur mycket de tjatade. Även efter mödravårdsläkaren satt in medicinen igen ringde psykiatriläkaren (som jag till dags dato fortfarande aldrig träffat) upp mig och försökte pressa mig till att sätta ut medicinen en gång till. Tack och lov stod jag emot den gången.
Utebliven vård efter klagomål
Efter att ha självskadat kom jag till psykakuten mitt i natten, inläggningen var ett faktum trots att jag inte hade några aktiva suicidtankar. Hamnade på avdelning på samma sjukhus men flyttades följande eftermiddag till ett mindre sjukhus i regionen. Vid ankomst till det mindre sjukhuset hälsades jag med ”hej, här är ditt rum”, varpå personalen försvann. Två andra patienter såg min förvirring, hälsade mig välkommen och såg till att jag hade koll på var jag kunde hitta matsal, TV-rum osv. De följande två dagarna tilltalades jag knappt av personalen annat än för att informeras om att det var mat, två gånger var jag nära att bli utan mat då ingen hämtade mig och matsituationen var något jag behövde extra stöd med. Men eftersom jag ännu inte haft ett inledande samtal hade jag inte kunnat informera om att just mat var ett problem för mig. Vid två tillfällen fick jag frågan ”hur mår du?”, båda gångerna befann vi oss i korridoren ute på sjukhuset bland andra patienter och personal utan möjlighet för mig att svara på frågan i en bekväm miljö. Jag försämrades och orkade inte lämna sängen. Dag tre hade vi äntligen det inledande samtalet och jag upplevde skötaren som väldigt irriterad över att jag slutit mig inåt pga deras behandling av mig, hen frågade ”hur ska vi bemöta dig när du inte är särskilt glad?”. Hade jag varit glad hade jag inte varit där. Hen ville ta med mig för att vägas, jag förklarade att mat och vikt är något jag kämpar med och att jag därför inte ville vägas, hen blev sur.
Senare under dagen bad jag om ett samtal, vi samtalade kort men avbröt för mat. Jag bad om att fortsätta samtalet efter maten men under den stund det tog för mig att ta sats att börja prata bröt istället sköterskan in och ville göra en planering för kommande dagar, vilket ju var bra om det inte vore för att hen direkt hen var klar med det reste sig och gick utan att jag fått börja prata. Jag tog hjälp av min psykolog från öppenvården för att lyfta hur jag kände och hade äntligen ett bra samtal med en skötare som ordnade möte med läkare, dessvärre spårade det samtalet ur direkt. Läkaren uttryckte vad jag tolkade som anklagningar om att jag enbart var missnöjd som bestraffning för att avdelningen skickat en orosanmälan, vilket inte alls var sant då jag vet att det hör till rutinerna. Jag försökte förklara hur jag kände och fick till svar att ”det här är inget dagis”, vilket ledde till ett meltdown och jag lämnade rummet och fick en panikattack. Jag skrevs ut en halvtimme senare med rådet att åka till psykakuten igen. Där förklarade jag läget och min försämring, hur jag var orolig över att åka hem då jag nu blivit suicidal och hade stark dödsångest. Läkaren såg ingen anledning till inläggning för ”inläggning är för patienter som mår sämre än du”. Återkom igen senare under kvällen, uttryckte starka suicidtankar med plan för hur jag skulle gå tillväga, men blev återigen avvisad med hänvisning till att jag inte gjort ”några allvarliga suicidförsök” tidigare. Ansvaret för mig lämnade läkaren till två av mina vänner då hen ansåg det olämpligt för mig att vara ensam med min starka ångest. Jag kunde alltså tidigare i veckan bli inlagd för jämförelsevis lindrigare problematik, men efter att jag tagit upp att bristerna på avdelningen gjorde mitt mående sämre är jag inte längre välkommen på avdelning. Egentligen borde jag inte ens vara utskriven ännu när jag skriver detta, och jag hoppas att mina vänner kommer orka dra det lass som psykiatrin lagt på de när jag nu är dränerad på all känslor utom ilska och ångest.
”Oklart om patienten blivit utsatt”
Jag var med om en våldtäkt och blev till följd av detta inlagd på psyk. Jag ventilerade med en personal och sa att det är jobbigt då jag har PTSD av ett tidigare övergrepp vilket gick till på nästan samma sätt. I min journal skrev personalen sedan ”Oklart om patienten blivit utsatt för våldtäkt eller om det är flashbacks från tidigare upplevelser”.
Utskriven mot min vilja
Hade möte med läkaren på avdelningen där jag var inlagd. Min mamma var också med. Jag grät och bönade och bad om att få stanna då jag väntade på behandlingshem och inte kunde hålla mig nykter om jag var ute i friheten. Jag var dessutom gravt suicidal och hade bara dagar innan försökt ta mitt liv. Ändå skrev de ut mig emot min vilja trots att även mamma sa att det innebar att hon inte kunde garantera min överlevnad. Läkaren ansåg inte att jag var i tillräckligt stort behov av hjälp.
Andra har det värre
Var inlagd pga plan av självmord och självmordsförsök. Får kommentar av skötare ”du som är så ung, varför är du här? Ditt liv kan väl inte vara så dåligt. Finns andra som har det värre än dig och som behöver platsen mer”
Ditt fel om jag slutar
Jag låg inne på slutenvården på psykiatrin och gjorde ett självmordsförsök. Gång på gång förvarnade jag hur dåligt jag mådde men fick ingen respons. De lämnar mig ensam och jag gör ett suicidförsök. Jag blir medvetslös och sövs ned i respirator. De vet inte om jag kommer överleva.
När jag mår bättre igen och kommer tillbaka till avd får jag höra av personal att jag skulle bett om hjälp trots att jag sa till innan att jag inte nådde bra och bad om att få prata med en syrra som inte hade tid. Personalen hotar även med att sluta pågrund av mig. Säger ordagrant, ”gör du så igen kommer jag sluta här och då är det ditt fel”. Jag svarar inte men blir ledsen inombords.
”Du ser ju så normal ut!”
”Men du ser ju så normal ut!” Bara för att jag hade orkat tvätta håret inför mötet så kan jag inte vara psykiskt sjuk? Fått höra det flera gånger och det känns väldigt förminskande.
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
