Under covid tider vårdades jag inom barnpsykiatrin pågrund utav min anorexi, när jag inte kunde få mig tillräckligt på egen hand så behövde jag sondas. Jag blev lagd i bältessängen av några skötare sen kom sjuksköterskan som skulle genomföra sondningen in…. Hon började skrika på mig när jag låg där fastspänd ”du är så egoistisk när du inte äter och tvingar oss göra denna åtgärd på dig så vi riskerar att bli smittade” – hon syftade på att det är en stor smittorisk för de att vara så nära mig och ”i näsan”. Jag förstår att det är en högre risk, men vad skulle jag göra?.. Jag började gråta och skrek tillbaks ”du förstår ingenting hade jag kunnat äta för er skull hade jag gjort det!” Men hon fortsatte spä på om och om igen hur egoistisk jag är, att jag skulle ha ”jävligt klart för mig” att om hon får corona är det mitt fel.

Denna berättelse handlar mest om att bli bortglömd, åsidosatt och ohörd av psykiatrin.

Första gången jag träffade en behandlare för min ätstörning var jag 17 år. Minns att jag fick fylla i olika bedömningar, men det jag inte kan förstå idag är hur de inte uppmärksammade min ganska svåra sociala ångest. Jag måste ha skattat högt på den. Hur som helst, det hela fokuserade på att väga mig och att visa mig bilder på normala portioner och fråga hur mycket jag tränat ”denna veckan då?”. Det hela var så frustrerande att jag slutade för jag inte tyckte det var värt att missa skolan för det var så himla jobbigt att behöva se vågen och kolla på bilder på mat.

Jag blev 18 och gick tillbaka igen, jag hade kräkts blod och var livrädd. Absolut livrädd. Pga min sociala ångest var det sjukt jobbigt för mig att ringa dit igen, ensam som myndig utan mamma. Första mötet blev jag bortglömt. Ingen kom och hämtade mig i väntrummet. Jag var så rädd för att gå och fråga receptionisten igen så jag gick hem. Två dagar senare fick jag ett Mail ”Oj jag glömde dig”, skrev behandlaren.

Nästa gång blev jag ihågkommen och jag ville berätta för henne att jag hade ätit en bit pizza till middag utan att få ångest dagen innan. Det var en sjukt stor grej för mig. ”Jag förstår det, det är pizza är ju ganska onyttigt”. Sa behandlaren. Efter det åt jag inte pizza på tre år. Vidare ville de sätta mig i gruppbehandling, det var det enda som fanns mig. Trots att jag MÅSTE ha skattat sjukt högt på social ångest i början. Livrädd för grupper såklart så hoppade jag av. ”Jag dör hellre med min ÄS än att prata inför främlingar” tänkte 18-åriga jag helt ovetandes att min sociala ångest var rätt allvarlig.

Idag är jag 28 år. Jag har haft ätstörningar sen jag var 13. Halva mitt liv har varit en kamp. Sommaren 2022 fick jag nog, jag orkade inte mer. Jag försökte få tid på ätstörningsenheten. ”enbart remiss från läkare på VC”, sa de. Jag träffade min läkare på VC där jag för första gången på 10 år berättade för nån att jag har bulimi och tendens till anorexia fortfarande. Det var extremt jobbigt. Min läkare på VC sa ”men tur du klarar av din vardag och plugg, det finns de som inte ens klarar av den”.

Jag tänkte på hur jag kämpat mig dit. Att jag hade tänkt ta självmord om jag inte får hjälp snart. Att jag knappt klarar av uni längre. Jag kände mig inte sjuk nog. Hon skrev ett par rader till ätstörningsenheten efter en somatisk undersökning. På papper var jag riktigt frisk. Väntan på besked tog så lång tid att jag själv behövde ringa VC. ”Oj jag glömde ringa tillbaka till dig, det blev avslaget för nån månad sen, tyvärr! Man måste vara jättesjuk för att få hjälp på psykiatrin”. Jag låste in mig på universitets toalett och grät i en timme. Ilskan i mig drev mig att ringa psykiatrin. ”Hur kan ni avslå nån som varit sjuk i halva sitt liv?” Grät jag. ”Det var för lite information från läkaren”, sa psykiatrin.

Jag ringde min läkare igen. ”Nej det är inte jag som gjort fel! Det är de som avslår alla som inte är jättesjuka”. Hon avbröt mig varje gång jag försökte förklara för läkaren att hon måste ”skriva mer, nån måste bara göra det för jag måste få hjälp SNART, snälla”. Till slut la hon till ett par meningar. Veckor gick, ett till avslag. ”Ja de är sådär det är ingen idé, mina patienter får avslag hela tiden, det är jobbigt för mig också”, sa läkaren. Mitt hjärta krossades. Hur mycket måste man spy och hur lite måste man väga för att få hjälp? Tänkte jag.

Just då träffade jag världens bästa kurator på VC för andra saker. Hon hjälpte mig till en psykolog med spec på ätstörning inom VC. Denna psykolog fick medge till slut, efter några träffar ”Jag tror du måste till psykiatrin”. Äntligen var jag sjuk nog att få hjälp på psykiatrin. Jag beskrev hur utförligt hon måste skriva till de. Efter några veckor fick jag äntligen en tid.

Denna process tog mig 8 månader. Och jag har varit riktigt sjuk i 15 år. Jag är fortfarande i bedömningsstadiet. Mest fylla i papper. Jag vet inte ens om jag ska få hjälp på psykiatrin. De ska nog bedöma om jag är sjuk nog först. Men det jag vet är att jag isf kommer få väga mig en gång i veckan och följa matschema. Och det har inte funkat förr. To be continued.

Jag tog själv Kontakt med Psykistin som ung vuxen trots att min närmaste anhöriga ofta sagt Att dom som jobbar på psykiatrin är ”onormala ” Inte fungerar så bra själv Ändå tog jag sjäv kontakt med Psykistin som ung vuxen Jag mådde så dåligt och mitt liv var koas med en ätstörning och självskade mig själv Och jag hade aldrig blivit lyssna på Och blivit älskar av någon och ingen hade sagt till mig Du duger som du är Jag visste inte vad jag skulle ta vägen eller vad som gjorde att mitt liv inte fungerar så bra Jag blev till sist inlagd på våren avd psy frivilliga och dom börjar prata med mig om hur jag mådde och hur mitt liv varit i barndomen mm Jag börjar öppna mig mer och mer Berätta för första gången om att jag blivit utsatt för övergrepp som barn och hur mitt liv sett ut Personalen på avd Tog mig till polisen och jag fick göra en anmälan mot en person som gjort mig illa i barndomen Och polisförhör var tufft att genomföra Men jag gjorde det Personalen fanns där i början Sen kändes det som dom inte ville lyssna på mig mer eller förstå mig Som börjar proppa i mig medicin Om den ena inte hjälp så provade dom någon annan Jag hade mycket medicin och olika medicin Jag har nog också haft många olika diagnoser utan att det gjorts någon form av utredningen av mig Och jag har fått ECT På tvång och legat inne med lpt och tvingats i olika medicin Psykiatrin gjort mitt liv mycket värre än det varit på många viss Framförallt lyssna dom inte på mig utan gjort lite som du vill ville Och gav mig fler trauma än jag hade när jag frivilliga tagit kontakt med Psykistin Och så fortsätter det i ca 30 år Sen kommer en vändning Jag får en adhd diagnos och lätt atisum dignos Och får chansen att börja Dbt Och blir av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt på bara 3 år Någon lyssna fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Jag har även en Ptsd diagnos pga hur mitt liv sett ut Hur ska man någonsin lita på folk och lita på psykiatrin Psykiatrin har fördärvat mitt liv Jag sökte hjälp som ung vuxen och han bli mycket äldre innan psykiatrin gav mig bra hjälp Jag önskar att ingen ska behöva gå genom det jag gjorde i mitt liv Och speciellt inte bli behandlad så fel av psykiatrin Psykiatrin tog mitt liv igång mig Dom bestämde mycket Dom kunde säga om du gör så här Då blir det bättre Ta denna medicin eller ta emot denna hjälp Men det blev bara värre och värre Psykiatrin gjort mig till någon form av medicin missbrukar eller vad man ska säga Jag har testat så mycket olika medicin och inget har hjälp mig Nu har jag adhd medicin bara från psykiatrin Och jag kommer nog aldrig att bli en ” hel ” Människa pga alla trauma i livet Och jag kan ibland tänker Vad hade jag varit i livet nu Om jag inte kontakt psykiatrin som ung vuxen Och det ända jag ville igentligen Var att bli lyssnad på Och bli trodd

Jag har varit inlagd på BUP fem gänger. Varje gång har jag blivit stressad när vi äter. Jag blir stressad av hur de ”behandlar” anorexia där.  Även när jag inte var inlagd för anorexi blev jag rädd att de skulle tvångsinlägga mig på grund av mina ätvanor. Och det gjorde det inte bättre när de bara höll på att säga ”ta större tuggor”, ”ät snabbare, tiden är snart ute”, ”du vet vad som gäller, kom igen nu”. Det har varit samma sak varje gång och när jag har haft personal som sitter över mig när vi ätit, har jag fått kommentarer som ”vad långsamt du äter”, ”du var inte stor i maten”, ”var det inte gott?”, när jag har ätit ”för långsamt”. Efter vi hade ätit var det nästan alltid någon patient under min inläggning som blev aggressiv och larmet behövde gå av. Jag fick panik när alla började springa i korridorerna och man inte visste vad som hände. Slutenvården har triggat och stressat mig ibland, men än det har hjälpt.

Fick (på riktigt!!) rådet av en läkare, när min anorexi-sjuka dotter blev inlagd på LPT på BUP akuten pga total svält, att vi skulle ”be henne äta mycket ost för att i ost finns ett ämne som ökar serotoninhalten i kroppen och kan göra en lite gladare”…… Jag trodde först att han skojade. Dottern var alltså inlagd pga att hon inte åt någonting alls. Om det nu hade varit så enkelt som att be henne äta stora mängder ost (eller vad som helst) så hade vi ju förmodligen inte varit där…

Jag jobbar som sjuksköterska och har länge varit sjuk i anorexi och depression relaterat till min äs. När jag mådde som sämst i min äs och var inlagd satte dom även diagnosen generaliserar ångessyndrom och satte in mig på lyrica. En medicin som nu blivit narkotikaklassat, i samband med detta 2018 ville min läkare sätta ut läkemedlet som jag nu hade i nästan högsta dosen. Anledningen var att dom tagit bort diagnosen generaliserat ångestsyndrom, vilket var rimligt då jag aldrig uppfyllt kriterierna och jag fått diagnosen när jag låg inlagd för min anorexia. Tyvärr hade jag redan blivit beroende och den uttrappning som min läkare försökte sig på var helt orimlig, det kan jag förstå nu idag. Det gjorde att jag tillslut var helt förstörd hade sjuk många utsättningssymtom som diarréer, insomnia och huvudvärk. Det hela slutade i att jag via en vän hittade en kille som sålde lyrica till mig. Jag mådde så dåligt att jag köpte ett narkotikaklassat läkemedel av en för mig okänd kille på kvällar i ett mindre trevligt område. Nu i efterhand när jag blivit av med mitt beroende så kan jag se tillbaka på detta och känna mig så sjukt ledsen och rädd. Tänk om något gått fel, om jag fått fel medicin av killen, om polisen kommit på mig. Vad hade hänt då, hur hade mitt liv sett ut idag. Att sätta in någon på ett läkemedel som är narkotikaklassat eller sätta ut ett sådant läkemedel innebär att vården/ansvarig läkare måste se till att det fungerar för pat. På mitt jobb ser vi alltid till att det finns uppföljning och en plan för alla patienter som sätts in på ett narkotikaklassat läkemedel och att ev nedtrappning blir rimlig och att det finns någon som kollar av med pat att den mår okej under tiden.

En läkare på psykiatrin skrev i min journal ”troligtvis Eips”. Detta gjorde att min ätstörningsbehandlare på en annan mottagning trodde jag hade Eips och behandlade mig utifrån det i 8 mån tills hon tog upp det och jag ifrågasatte det. Först ville hon inte erkänna att hon hade fel men efter två senare besök sa hon att hon hade läst fel 🙂 Jag blev aldrig frisk med hjälp av den behandlaren.

Jag har kämpat med panikångest, ätstörningar, självskadebeteende samt självmordstankar och -försökt de senaste 13 åren av mitt liv. Under de senaste fyra åren har jag upprepade gånger sökt mig till psykakuten, främst för att jag velat ta mitt liv. Trots att rätt ut ha sagt ”Jag kommer ta mitt liv ifall jag går härifrån, jag kommer hoppa från bron här utanför”, har jag aldrig fått ett ordentligt bemötande. Det jag istället har fått höra är ”Gå hem och sov på saken”, ”Visst söker du hit bara för att få uppmärksamhet?”, ”Förstår du att vi har patienter här som faktiskt mår dåligt, till skillnad från dig?” och andra helt nonchalanta och förminskande kommentarer. Vid flertalet gånger har jag blivit hemskickad mot min vilja. Väl hemma har tagit alla tabletter jag haft hemma i ett försök att ta mitt liv, för att sedan vakna på akuten. Hur kan inte vården ta oss som säger sådana här saker på större allvar och faktiskt bemöta en som en riktig person?

Jag var på sjukhuset o utreddes av ätstörningsteamet,

hade varit nära o svälta ihjäl mig själv vid flera tillfällen
 från 14 års ålder
de gav mig diagnosen ätstörning UNS

 och sade att de inte kunde behandla mig,
eftersom jag två år tidigare fått en sen Asperger diagnos, AST, (autism utan utvecklingsstörning)
Var 19 när jag fick min autism diagnos

De saknade kunskap/resurser
 att göra en differential diagnos,
 dvs att säga vad i ätstörning
 som beror på autism,

Ca 50-60 procent av min ätstörning beror på autism, och 40-50% på psykologiska faktorer, (anorexia nervosa)
och går att behandla bort
med autism-anpassad Kbt-terapeut/behandling

Alla deras behandlingsmetoder
var gruppterapi,
och därför kunde de inte
erbjuda mig någon behandling
Eftersom jag saknar förmåga
att läsa andra människors kroppsspråk adekvat pga autism

Mitt boendestöd och sköterskan som är knuten på mitt LSS boende
har fått stötta mig så gott de kan
Men de saknar kunskap om ätstörningar

Jag har fått i mig 80 procent av näringsbehovet via näringsdrycker
 i fyra år nu
Jag kan när som helst
börja svälta mig själv igen
Jag lever med ett ständigt dödshot över huvudet

Och måste helt själv
hantera den ångest som kommer
 vid intag av mat nu…

Sedan min kommun har skurit ner
på personalen i min LSS bostad,
(för 3 månader sedan)
Så mkt att boendepersonal inte hinner
sitta med mig o kolla så att jag äter

Jag är rädd för att jag ska ramla tillbaka ner i det där svarta hålet…
Jag vill inte hamna där igen

Jag sitter iallafall på kanten av hålet nu…

Jag har slutat gå till daglig verksamhet,  (anpassat arbete för personer med funktionsnedsättning)

Jag stannar hemma
och ägnar 100% av min energi
till att få i mig mat o näringsdrycker
och promenera o kolla film
o göra annat som jag mår bra utav

Jag borde ha samma rättigheter!!!
 till vård som andra patienter!!!

Att ätstörningsenheten inte vet
vad autism innebär
 o inte vill individanpassa sina behandlingsmetoder
Det är inte ok, inte alls ok…

hade fram och tillbaka försökt få kontakt hos bup när jag var runt 12 år. fick enbart kontakt med några sköterskor från jourteamet i kanske 1 år men tillslut skulle jag få träffa (vad jag tror var) en kurator för att få en riktig samtalskontakt och eventuellt någon behandling. personen jag träffar säger på vårt första (och enda) möte att jag inte mår tillräckligt dåligt för bup och att jag borde söka mig till ungdomsmottagningen istället. jag berättar för henne att jag redan sökt hjälp där och de sa att jag mår för dåligt för dem och behöver få hjälp av bup. men det spelar ingen roll enligt henne, jag mår inte dåligt nog så hon tänker inte erbjuda fortsatt kontakt. jag förstår verkligen inte vad som är ”tillräckligt dåligt” då jag kom till bup som 12 åring efter ett självmordsförsök och de var medvetna om mitt självskadebeteende. jag medicinerades dessutom på bup med antidepressiva, ångestdämpande och sömnmedicin.

fick sen tillslut en kontakt på bup efter ett andra självmordsförsök som fick mig att hamna på akuten. skulle ljuga för mig själv om jag sa att det försöket inte delvis var pga att jag ville bevisa för henne att jag faktiskt mådde dåligt nog. men den kontakten ledde inte direkt till någon hjälp ändå. utvecklade ett tablett missbruk under den tiden som 13-14 åring utan att bup brydde sig och sitter nu som snart 19 åring med en ätstörning, självmordstankar och ett mycket värre självskadebeteende än det jag hade när jag var 12. missbruket är jag 4 år ren från men det var enbart med hjälp av min partner och min egna viljekraft, bup vägrade bry sig och erbjuda något slags stöd.