Jag hade svår anorexi men var på bättringsvägen. Jag gav min tomma tallrik till en skötare som högt utbrast ”Oj!! Du har ätit upp allt!?” Som att det var fel sak att göra.

När jag var 16 år skulle jag för första gången börja behandling för min anorexi, jag var i förnekelse att jag var sjuk och min behandlare sa till mig att jag skulle skärpa mig annars skulle hon skicka mig till bup akuten och ”där kommer de tvinga dig att äta så det är bara att göra som jag säger”. Jag berättade allt för min mamma som inte ville att jag skulle gå dit, jag bytte behandlare men hon gav mig inte heller någon hjälp. Efter en vägning fick jag en panikattack och satt på golvet och skakade, fick då höra ”ska du reagera såhär är det ingen idé att du går behandling”. Blev senare inlagd på bupakuten och blev sondad för första gången samma kväll som jag kom dit. Skrek i ren och skär panik och smärta men de höll bara fast mig hårdare ju mer jag skrek. Är idag 19 år och drömmer fortfarande mardrömmar om tiden jag var inlagd.

Jag blev inlagd för första gången när jag var 13 år. Sondad innan jag ens visste vad en sond var. Men jag minns tydligt första gången jag blev bältad. Jag vägrade mat och de behövde tvångssonda mig. De drog fram sängen och sade åt mig att lägga mig ner. De spände fast mig och jag fick total panik. Och då visste jag inte vad det var en början till. Än idag kan jag inte ligga på rygg i sängen. Jag får dagligen flashbacks från alla bältningar. De lämnade mig där. Själv i sängen. I flera timmar. Aldrig mer tänker jag befinna mig inom psykiatrins väggar.

Jag fick en allvarlig ätstörning när jag var 14 år. Till slut kunde jag inte stå på benen och tappade ca 4 kilo i veckan. Till slut blev jag inlagd på barnkliniken med sond i en vecka.

Därefter tog BUPs vårdavdelning över. De var totalt oförberedda när jag kom dit. Jag fick ett litet rum med sönderhackade väggar. De började rota genom mina saker och klippa byxorna jag hade på mig. Första natten bröt jag ihop. Jag kände mig så otrygg och rädd. Under natten hade de ingen kunskap om sonden över huvud taget och jag fick därför inte portionen jag behövde.

Den första veckan fanns ingen planering över huvud taget. Sedan började de sätta sonden i snabbare fart fast barnkliniken hade sagt att man inte fick göra det vilket min mamma började. På kvällen svimmade jag. Även där hade inte personalen en aning om vad de skulle göra.

Efter jag svimmat blev det mer planering. Men de började säga åt min mamma att vara där mindre. Min enda trygghet. Därefter gick allt snabbt utför. De drog mig in i duschen under tvång, ibland upp till tre personer därav män. Ibland låste de ute mig från mitt rum och höll fast mig i korridoren medan jag hade ångest. Samtidigt blev jag förminskad gång på gång. När jag hade ångestattacker så sa de åt mig att låta mindre för att jag skrämde andra och att de inte förstod vad jag hade ångest för. När jag självskadade sa de åt mig att det inte var tillräckligt djupt för att behöva hjälp.

Det var ännu mer och jag fick PTSD av min erfarenhet på slutenvården. De gav mig medicin så att jag skulle ha bättre samtal med dem. Jag kände mig aldrig tillräcklig. När jag fick autismdiagnosen respekterade de inte det. Det tog lång tid innan jag ens var redo för en behandling för PTSD.

Jag kom tillbaka till min dåvarande psykolog efter sommaren där jag gått ner en del i vikt, vilket psykologen såg direkt. Det första hen sa var ”oj vad du har gått ner i vikt”.
I slutet av samtalet så sa hen ”nu får du börja äta ordentligt för annars kommer jag ringa din mamma”. Jag var 22 år.
Där förstörde hen den tillit jag innan haft till hen och jag pratade aldrig mer om min ätstörning.

När jag var inlagd med LPT för anorexi på vuxenpsykiatrin, det blev akut och för lång kö på BUP, så fick jag mina bröst kommenterade och jämförda med annan patient av manlig nattpersonal

Vi skulle äta middag. Försökte då gömma maten för att slippa äta och då kallar skötaren mig barnslig samtidigt som hon väldigt aggressivt pratar med mig. Kände mig då barnslig och att jag bara låtsades att vara sjuk och då fick jag en panikattack.

Jag skulle bli utsatt för en tvångsåtgärd i form av tvångsmatning – låg på golvet och hade en panikångestattack samtidigt som jag fightades för mitt liv mot personalen. Då kommer enhetschefen gåendes i korridoren (när jag hyperventilerar) och rakt av skriker på mig att jag skulle  ”sluta andas så där töntigt” och att hon skulle polisanmäla mig om jag fortsätter göra motstånd… Notera att jag inte var våldsam, försökte bara ta mig loss i ren och skär panik.

Denna sommar har fått mig att fundera rejält på vårdverksamheten, och jag vet inte riktigt själv om det jag nu ska skriva är kritik eller en eloge till den.

Jag vet att många upplever en hopplös vårdsituation som blir ännu värre på sommaren i och med semestertider och rutiner som ställs upp och ner osv, men för mig har det varit precis tvärtom. Jag befann mig i en hopplös vårdsituation där jag var fast med en behandlare som jag träffade 45 min varannan vecka och som jag absolut inte klickade med. Vi kom inte fram till något alls och jag grät både före och efter varje besök eftersom allt kändes på hopplöst när jag var utelämnad till honom. Det är dött race, jag kan lika gärna ge upp. Men så gick han på semester och hans enda goda gärning var att ordna så att jag fick träffa en annan medan han var ledig.

Jag upplever att sommaren är en tid av improvisation där personalen lite handfallet gör det bästa av situationen när halva personalstyrkan är borta i en redan underbemannad verksamhet, vilket ju gör att de vanliga rutinerna inte kan uppehållas. Av principskäl är jag emot sådant – samtliga verksamheter oavsett bransch bör ha goda och noga framtagna rutiner som bör följas. MEN när dessa rutiner absolut inte fungerar, så blev den välmenande improvisationen en underbar kontrast och räddning. Efter första mötet med den nya -tyvärr tillfälliga – kontakten hade jag redan berättat mer än jag hade gjort på över ett halvår med min ordinarie kontakt. Rödgråten och omtumlad men också sådär märkligt lättad gick jag ut till bilen och hann inte ens köra ut från sjukhusområdet innan mobilen ringde. Det var en läkare som sa att hon nyss hade pratat med hon jag nyss träffat och att de båda var oroliga för mig. Läkaren sa även att vi hade träffats förut då hon tagit emot och lagt in mig en gång på psykakuten. Jag mindes inte specifikt henne och jag förstår såklart att hon bara ”minns mig” efter att ha kollat upp mig i journalen, men ändå, att hon ens nämnde att vi har träffats förut kändes fint och viktigt, som att hitta en bekant i ett hav av skräckinjagande främlingar. Hon frågade om jag ville komma till henne nu på en gång. Jag satt alltså i bilen med motorn på tomgång och var så chockad att jag knappt kunde svara. Hade hon jag nyss träffat tagit mig på så stort allvar? Hade hon gått raka vägen till en av läkarna? Hade läkaren verkligen beslutat att ringa upp mig och be mig komma till henne?! Så snabbt dessutom, det hade ju bara gått några minuter sedan jag gick ut från hennes rum. Efter att ha fallit mellan stolarna gång på gång i så många år var jag så chockad över den snabba överlämningen. Jag blev så till mig , och jag satt ju redan i bilen så det kändes lite dumt att gå tillbaka, så jag svarade lite pliktskyldigt att det inte behövdes. Läkaren fortsatte dock att prata och ställa frågor och efter ett tio minuters långt samtal som jag ”inte behövde” hade vi bokat in en tid nästa vecka. Innan vi la på frågade hon om jag klarade mig till dess och jag blev tyst en stund innan jag svarade ja. Det kändes faktiskt som att jag skulle klara mig i en vecka, eftersom bara känslan av att bli tagen på sådant allvar liksom fyllde på mina batterier och vetskapen att jag skulle få hjälp om en vecka gjorde det hanterbart att stå ut till dess.

Samtidigt har jag haft en del somatiska bekymmer till följd av anorexi som ingen tagit tag i. En läkare på vårdcentralen ringde dock helt oväntat upp mig och bokade in en tid redan samma vecka, och återigen blev jag så till mig över att han ringde. Jag var så inställd på att även detta skulle falla mellan stolarna, jag var helt beredd på att släppa det hela och hade slutat tänka på det, men istället fick jag ett jättebra bemötande och fick prova en ny behandling med löfte om uppföljning på telefon om en vecka. Den frasen har jag hört förut så jag hade inga som helst förväntningar utan bestämde mig för att vara tacksam för att jag ens fick komma dit. Döm min förvåning när telefonen ringde och den engagerade läkaren och jag hade ett bra samtal.

Under en omtumlande sommar har jag alltså haft stöd av den tillfälliga samtalskontakten på psykiatriska öppenvården en gång i veckan, pratat med läkaren på psykiatrin ett par gånger samt fått hjälp med somatiken på vårdcentralen. Detta har resulterat i att jag har snittat två vårdrelaterade besök i veckan, dvs mer och bättre vård än jag någonsin har fått. Egentligen är det såklart inte bra att vardagens rutiner vänds upp och ner bara för att det blir sommar, men eftersom de stela och opersonliga rutinerna uppenbarligen inte fungerade för mig var uppbrottet från dem och tillämpningen av ”vi gör det bästa vi kan utifrån vad vi har” precis det som behövdes för min del. Men säg den lycka som varar. Semestern är slut och jag är tillbaka i den hopplösa (men ack så rutinmässigt korrekt!) vårdsituation som i våras. Allt hopp som jag lyckats samla på mig under sommaren är helt slut och jag är så ensam. Från att ha haft så många som jag träffat så ofta, har jag plötsligt ingen annan än en hopplös vårdkontakt som gör mig alltmer uppgiven och därmed alltmer suicidal.

Jag vet inte riktigt vad slutsatsen är eftersom jag är glad och ledsen på samma gång. Jag har till slut fått uppleva vårdens fina sida och hur mycket gott vården kan göra. Vården KAN ju, när det väl funkar. Varför funkar det nästan aldrig?Jag är tacksam för den vård jag har fått, men jag är arg för att det inte är en självklarhet. Jag är tacksam över hur engagerade läkarna har varit, men jag är arg över att det gäller att ha tur och hamna hos rätt person. Jag är så berörd av läkare som har tagit sig tid att höra av sig för uppföljning, samtidigt är jag arg över att det ens är värt att påpeka att de faktiskt har gjort sitt jobb – vilket borde vara en självklarhet. Om man är så lyckligt förvånad över att en läkare ringer upp enligt vad som är avtalat, visar det bara hur lågt ribban ligger för svensk sjukvård.

Jag har behövt vänta på dag/slutenvård för min anorexia som längst i ca 10 månader, trots att jag var ”högprioriterad” / nära döden. Under tiden fick jag ingen behandling alls, bara somatiska kontroller (vad det nu skulle göra för nytta då det bara triggade mig, de såg hur det gick sämre och sämre varje vecka & jag var ju redan på väntelistan) sen blev det semester & då var det samma visa. I princip önskade de mig bara lycka till att överleva, och när jag knappt kunde klara av det blev det akuten.