Pratade med min fasta vårdkontakt på öppenvården om hur mina impulser att självskada varit. Hon sa under samtalet att det enda som kan hjälpa dig är att låsas in på rättspsyk med tvångshandskar. Blev så chockad över vad hon sa. Jag mådde ju betydligt bättre nu än vad jag gjort för några år sedan. Hon borde väl stötta mig och hjälpa mig att orka fortsätta kämpa för att må bra. Efter det samtalet tvivlade jag mer på om jag någonsin kommer må bättre och bli helt självskadefri. Insåg att det hon sagt absolut inte var okej och att jag skulle kunna klaga eller anmäla men vågade aldrig. Var ju bara hon och jag i rummet och vem skulle tro på en psykiskt sjuk persons åsikt om hon som är ”frisk” och klarar av att jobba säger motsatsen. Viste ju hur mycket sämre man blev behandlad så fort dem läste diagnosen Emetionel Instabill personlighetsstörning i journalen när man sökte för fysiska sjukdomar/problem. Varför skulle någon då tro på mig när jag berättar om hur jag blivit behandlad och det bara är jag som varit där och bevittnat det. Ord skulle ju står ju mot ord då och vem väljer man att tro på, mig som har personlighetsstörning eller vårdpersonal som anses frisk och psykiskt stabil?

Jag var tretton år och hade under en tid börjat må dåligt. Jag kände inte igen mig själv. Fick ångest attacker, kompenserade för mat och skar mig, allt detta skedde flera gånger om dagen. Mina föräldrar började märka. Jag var inte mig själv. Jag gick från att vara A elev som inte ville missa en enda skoldag, till att få F på varenda prov. Mitt rum som alltid var kliniskt rent var ju ett bombnedslag med nerdragna gardiner och kläder överallt. Min noggrannhet med kläder och hygien blev snabbt som bortblåsta. Jag gick runt i samma kläder dag ut och dag in och kunde varken borsta tänder eller hår. Jag ställdes i kö för att få hjälp. På vårdcentralen tyckte de att jag mådde för dåligt så det skickade mig vidare till en annan mottagning som var för barn som inte var tillräckligt allvarliga för bup men för allvarliga för vårdcentralen. Mamma och pappa var arga, jag var tillräckligt allvarlig, deras dotter försvann sakta med säkert. Kön dit var lång och innan jag han med första mötet hade jag redan skrivit avskedsbrev och planerat min död. Jag gick bara och längtade. Efter första mötet kom det fram att jag skulle dö. Mottagningen ringde inte bup akuten trots min höga suicidrisk, inte heller blev jag förflyttad till vanliga bup mottagningen. Kvällen kom och mamma och pappa blev alltför oroliga, de kände inte igen mig. De ringde efter ambulans, de var så rädda att jag skulle försvinna. Allt väntande månad efter månad ledde till att jag inte längre ville leva. Om jag hade fått hjälp i det tidiga stadie mitt mående upptäcktes i hade jag kunnat slippa de traumatiska händelserna på slutenvården. Istället var jag tvungen att vara döende för att bli tagen på allvar. Sen den dagen har jag fortfarande blivit runt knuffad mellan olika behandlare och i tryckt med massa mediciner. I år fyller jag 18 och jag är långt ifrån frisk, jag är inne på min fjärde antidepressiva och femte ångestdämpande. Jag ville inte dö men jag ville inte heller leva.

När en läkare på en öppenvårdsmottagning inom psykiatri skrattar åt en i telefonen när man berättar om sina självskadebeteenden för första gången. Sen sänker rösten något och säger ”’men lilla vännen. Du vet väl om att de är kotym att svälta och skära sig nu för tiden? Det är trendigt och alla gör det. Jag skulle kunna satsa pengar på att min dotter låser in sig i garderoben och skär sig. Inget att oroa sig för”.

Efter att ha haft svåra självmordstankar i tre månader där jag låg på nätterna och planerade hela processen ringde jag till psyk. Jag möttes av en manlig personal som sa att jag fick åka till akuten om det blev värre. När jag frågade om en egenremiss för att jag verkligen ville ha hjälp talade han om att en sådan kunde jag ju skicka men den skulle aldrig godkännas. När jag gråtande bönade och bad om hjälp sa han att det inte skulle hjälpa att tjata och lade på. Är nu tio år senare behandlad för bipolär sjukdom och ptsd och har fått tillbaka livslusten men det krävdes fyra läkarbyten och en svår depression innan det togs på allvar.

”Du kommer aldrig att kunna leva ett normalt liv”.  Det gör jag idag, i allra högsta grad. Men som jag själv tvivlat på att det skulle vara möjligt efter att ha fått höra dessa ord från psykiatripersonal.

Läkare som träffat mig 10 år tidigare  i slutenvård sätter tillbaka samma diagnoser (reviderande depression med psykotiska inslag) trots att jag gått över 10 år hos psykolog o 3 år tidigare fått DID diagnos av läkare i öppenvård. Det står tydligt i journal o jag uttrycker även att jag dissocierar o inte vill ha tunga mediciner utan vet att det kommer lägga sig. Han rusar argt ut o jag ser risken o skriver snabbt ut mig. Han medicinerade mig kraftigt, gjorde ECst o utfärdade massa tvångsåtgärder 10 år tidigare. Jag var livrädd att detta skulle upprepas. Min psykolog berättar för mig att läkaren satt tillbaka diagnosers som avskrivits i journalen igen. På samma sjukhus.

Hände 2021
Dissociativ blir jag först nedtryckt i sängen av ett vak som inte vill jag går runt i rummet. Sedan kommer 4 personal in håller fast armar o huvud och trycker in en imovane i min mun o häller in vatten så jag bli blöt överallt. Inget läkarbeslut finns.  Min psykolog gör en anmälan till avdelningschef. Jag får sedan av psykologen veta att de nekat o inget hänt. Ingen hör av sig till mig. Samma inläggning blir jag skriken på o släpad ”bete dig som en vuxen kvinna” jag har DID o små delar i mig som var livrädda. Vill aldrig mer söka hjälp

Varit patient inom psykiatrin i 10 år. Är 33 år. Var först feldiagnocticerad med schizofreni och tungt medicinerad för det felaktigt. Fick sedan autism å PTSD diagnos. Fick vänta och tjata ytterligare 3 år på ADD diagnos.
Har varit mycket inlagd inom slutenvården.
Har varit svårt att få sin röst hörd. Ville byta KP men blev en långdragen process med patientnämnd, chefer.   Finns ingen långsiktig plan. Ingen behandling för Ptsd.  Ingen röd tråd i kontakten.  Inget inflytande eller självbestämmande över mediciner då psykiatrin delar. Dom ger mig ändå för mycket medicin så jag tog intox . Förstår inte syftet att dom ska ha medicin om dom ej delar rätt.  Jättedålig kommunikation med psykiatrin, dom svarar aldrig. Jag förstår inte dom och dom inte mig

Jag har autism. När jag kom till psykiatrin hade jag aldrig gjort ett självmordsförsök. Efter ett antal år i psykiatrin har jag gjort flera försök som blivit allvarligare och allvarligare. Personal som inte håller sina ord, att se överanvändning av våld och tvång är några saker som bidragit till att öka min ångest och känsla av hopplöshet.

Känslan av att alltid gå på äggskal för att bemötande skiljer sig stort mellan olika personal stressar mig enormt. En gång försökte jag förklara för en läkare att många inte vill dö men inte orkar leva, då skrattade han mig i ansiktet och sa att så var det inte alls. Andra personal är jättetrevliga.

Läkarna byts ofta och vid missförstånd i journalen har inte patientnämnden lyssnat även vid rena lögner. Många gånger kommer läkare utan någon kunskap om mig alls. Andra gånger känns det som om det lever en version av mig i anteckningarna som inte stämmer, att jag beskrivits att ”vara” på ett sätt pga hur jag var under t.ex. ett autistiskt meltdown.

Efter att jag mot min vilja lagts i bältessäng och tvångsinjicerats med lugnande läkemedel då jag skadat mig själv på avdelningen försökte man ge mig min insomningstablett där jag låg. Jag var lugn och talade om att jag inte ville sova för natten fastspänd i bältessängen men fick till svar av sjuksköterskan att där skulle jag minsann få sova under natten.