Det var så många gånger på psykavdelningen som personalen totalt ignorerade mig. Antingen struntade de helt i tillsynen under flera timmar. Eller så tittade de bara på mig där jag satt på sängen och grät och hyperventilerade, stängde dörren igen och gick.

Jag har en rätt ovanlig diagnos som en psykolog med traumakompetens satte efter en utredning. Den heter DID och alla jag möter i öppenvården utgår från att jag har den här diagnosen. Men inte slutenvården… läkaren där hävdar att jag inte alls har DID utan EIPS. Detta hävdar hon helt utan att ha gjort en utredning och på grund av detta bemöter mig slutenvården som en EIPS patient. Är så himmla trött att inte tas på allvar av slutenvården.

På grund av utdragen flashback m panikattacker blev jag liggande dubbelvikt på rummet i heldygnsvården helt ensam under 5h. Skötare berättade senare att dom fått instruktion att ignorera mig av ssk eftersom jag behövde lära mig hantera det hela själv. Jag hade lika gärna varit kvar hemma.

”Du vill bara ha uppmärksamhet!”

Jag är autist, utmattad och deprimerad. Jag träffar folk sammanlagt ungefär fem minuter per vecka (kassörskorna på affären). Om jag vänder mig till människor och söker hjälp så är det allvarligt. Då BEHÖVER jag uppmärksamhet. När man är allvarligt sjuk så BEHÖVER man uppmärksamhet.

Jag fick så mycket mediciner att jag började krampa när jag låg bältad. Jag kände hur kroppen spände sig och ögonen rullade bakåt utan att jag kunde kontrollera dem. Jag uttryckte till mitt vak att något var fel men han trodde mig inte. Efter en stunds övertalning kontaktade han sjuksköterska som kom med en sjuksköterskestudent. Den enda som kändes snäll var studenten och jag höll hennes hand och bönade och bad att hon skulle hjälpa mig. Sjuksköterskan bad mig tillslut att hålla ögonkontakt med studenten för att se om jag kunde det. Vilket jag inte kunde. Så sjuksköterskan som först inte trodde mig gav mig då injektion mot biverkningarna, kramperna. Och tillslut blev det bättre. Men att inte bli trodd på i ett sådant utsatt sammanhang var sjukt hemskt.

Jag berättade om våldsutsatthet för en vårdkontakt. Istället för att få hjälp med situationen jag befann mig i medicinerades jag med haldol pga dom trodde inte att det jag berättade kunde hända.
(jag fick senare hjälp av polisen)

Under ett möte med en läkare fick min kompis läkarens skattningsformulär att fylla i om sina depressiva symtom. När min kompis är klar läser läkaren tyst igenom pappret och säger sedan: ”Nej, så dåligt mår du inte”. Läkaren stryker därefter över svaren med tippex, och ändrar dem. Min kompis bröt ihop.

Från att jag var 12 år tills jag fyllde 18 kämpade jag för att få hjälp av myndigheterna då jag levde i en svårt dysfunktionell familj, men jag blev aldrig trodd trots otaliga anmälningar, polis- och ambulansbesök, jourplaceringar mm. Min förälder lyckades manipulera myndigheterna att tro att jag var psykiskt sjuk för att flytta ansvaret från sig själv. Ja, jag mådde otroligt dåligt, men på grund av min hemmiljö. Jag utsattes under flera år för inläggningar, tvångsåtgärder och behandlingar så som ECT mot min vilja istället för att fokusera på det som orsakade mitt mående. Jag fick allvarliga kroniska psykiatriska diagnoser, anklagades för att ljuga, sågs som manipulativ på grund av mina ”sjukdomar”. När jag fyllde 18 och kunde fly hemmet för gott blev jag ”mirakulöst” frisk. Idag lever jag ett helt vanligt Svensson-liv med villa, Volvo, vovve och barn påväg och alla de felaktiga diagnoserna har blivit borttagna. Den enda diagnos jag har idag är PTSD, orsakad av psykiatrin och socialtjänsten. Psykiatrin har bekräftat att man missbedömt situationen under flera år, och det är en vinst naturligtvis men ärren efter allt jag utsattes för inom psykiatrins tvångsvård och alla svek är något jag kommer tvingas leva med resten av livet.

Mådde skit och hade ångest och Sa att jag hade ”demoner”. Och dom trodde inte på mig och sa, skärp dig. Sedan sa jag något annat och då sa hon: det är bara din demon som pratar och så suckade hon några gånger…

Hade tagit en massiv intox och efter jag var frisk förklarad på somatiken hade jag fortfarande symptom. Kunde inte gå bland annat men personalen trodde inte det och sa ”skärp dig nu” osv… mådde extremt dåligt då.. dom tvingade mig att gå fast jag inte kunde, jag föll på golvet och dom blev arga på mig…