Remissen var avvisad till primärpsykiatri, när jag hade flera olika psykiska sjukdomar som bara recediverade och blev sämre där bara ssri medicinering hjälpte mig inte. Fått inget psykoterapi och annat som erbjuds (i fall om de tillhör precis som jag är) alla andra som har samhuklighet vid 2 npf diagnoser. Psykiatern bedömde mig utan att träffa mig och hängde på mig en stigma i hans svaret till remissen, alltså det som jag inte gjort/sagt eller uttryckt mig.
Mediciner som inte fungerar ihop
Jag var på ett läkarsamtal o kände mig inte bra bemött. Blev arg och upprörd. Då sa min läkare att jag kanske borde ha ett tillägg till medicinen. Å så skrev hon ut en ny medicin åt mig. Jag struntade i å hämta ut den. Vid nästa läkarbesök, med en ny läkare, så frågade hon mig om jag hade tagit den nya medicinen. ”Nej, sa jag. Jag märkte att den andra läkaren tyckte jag var hysterisk och tyckte jag skulle lugna ner mig. Så jag struntade i å hämta ut medicinen.”
”Det var tur det, för den medicinen funkar inte ihop med den medicin som du redan tar.”
Framgångsrik ätstörningsbehandling
Jag drabbades av en ätstörning när jag var 17 år i samband med att det skakade ordentligt i några av mina viktigaste kompisrelationer. Min familj tog detta tidigt på allvar, och därför sökte jag hjälp innan det hade hunnit bli riktigt allvarligt. Jag ringde ett samtal till vuxenpsykiatrin (hade då hunnit fylla 18 år) och fick komma och träffa både psykolog och fysioterapeut utan krav på någon remiss eller så. Det första psykologen sa till mig var: Här kommer vi inte hålla på och väga dig eller så, vi kommer bara prata om hur du mår psykiskt. Och så blev det verkligen. Hos fysioterapeuten fick jag arbeta med min kroppsuppfattning, t ex stå framför en spegel tillsammans med henne och titta på olika delar av min kropp på ett sätt som kändes tryggt. Även massage och att jag fick rita teckningar som illustrerade min kroppsuppfattning ingick i behandlingen. Hela behandlingen, både hos psykolog och fysioterapeut byggde på att jag själv verkligen ville ta emot hjälp och bli frisk, och att jag tog ansvar för att göra min del. Detta var behandlarna tydliga med från start, och det fick mig att känna mig som en viktig ”medspelare” och känna stolthet inför dem när jag successivt gick upp i vikt. Idag har jag en sund, normalviktig och vältränad kropp och en frisk kroppsuppfattning. Jag har gått upp i vikt i samband med två graviditeter, och kunnat gå ner mina extrakilon utan att triggas eller återfalla i ätstörningsproblematiken. Jag vill dela min upplevelse som ett föredöme för hur en framgångsrik ätstörningsbehandling kan se ut.
Kampen fortsätter tack vare psykolog
Jag är extremt högfungerande har jag fått veta efter utredning (2020) och nu(2023) en extra utredning för psykologen jag har nu tycker att psykiatrin gjort fel, ett himla tjabbel… iallafall, jag blir arg bland folk, jag skriker fula och otrevliga ord, jag knuffar mig fram och blir allmänt jobbig. Och jag vet själv, det är inte jag, egentligen. Brände ut mig på jobbet väldigt fort och fick sluta, har sen studerat konst och det hat varit en fröjd, men nu är det ju att hitta ett jobb, och jag vet inte vad jag klarar av ens. En väldigt osäker situation. Jobbigt. Press från allmänheten om jobb, pengar, sociala saker jag blir tokig. Låser in mig och släcker ofta ner innan lunch för jag vill inte veta av nånting mer. Ilskan kommer ofta från ingenting alls, mina tårar likadant, starka och snabba ändringar gör att jag känner mig osäker. På mig själv, vem jag är, vad håller jag ens på med, jag vet inte längre. Jag har för tillfället rätt hjälp tacka fan för det… så det går år rätt håll men i flera år, tror från 12 till 20år som jag kände att nått inte stämmer med mig, nått är fel. Det känns fel. Vrider och vänder mig , massa ångest och grejer… Allt blir tillslut för mycket. Därav, jag gick in i väggen och slutade jobba för det funkade inte…
Många sa att jag va biolplär. Men jag har gjort min läsning och det är inte samma grejer, dom kan gå hand i hand vissa gånger ja. Men jag är säker på att jag bara har adhd. Men alla jag träffat säger ”adhd, skojar du?” Dim tror mig aldrig för jag är så pass högfungerande att det märks aldrig, men jag kämpar och kämpar och kämpar och fan jag vet snart inte hur jag ska orka… tur jag har rn bra psykolog som förstår mig nu. Hade varit sämre utan den.
Läkare drar i flätor som straff
Slutenvården har förstört mig. Dem har förstört mitt liv. Min c-ptsd är ur kontroll att jag skadar mig. Förstå att vården gör att jag skadar.. sanslöst. Dem hjälpte inte mig, dem hotade, kränkte,skrek, men fan inte hjälpte dem mig. En gång drog en överläkare mig i mina flätor som straff för jag gjorde suicidförsök. Jag kommer aldrig förlåta.
Åsikter, inte fakta
ens journal består av åsikter, inte fakta.
som pat inom psyk förs noteringar kontinueligt om vad som Personalen uppfattar att man sagt och gjort.
detta kan vaken? fria fantasier ur pesonalens synvinkel och Sksffa Inga Fiender inom psyk, de har Kona/Nordkorea Auktoritet inom de låsta/stängda avdelningarna på slutenvården.
mitt råd efter 22 år inom psyk som pat? ;
håll låg profil. smöra. TA DETAS SKIT!
lär dig att du är Ingenting värd och Har inga Rättigheter!!! BARA SKYLDIGHETER gentemot dem.
för det är Vi mot Dem.
LPT/ÖPT i 15 år. utan orsak.
jo jag är kristen.
’ De har hatat mig först, de kommer hata er också ’ lovade vår Herre
Felkönad
efter ett självmordsförsök på grund av könsdysfori så blev jag inlagd på psyket. men så fort jag och min pappa kommer dit och ska skrivas in så felkönar läkaren mig. han kallar mig för ”hon” och ”dotter” när han pratar med min pappa även fast vi rättar honom och jag sitter där och har så mycket ångest och panik. hade en panikattack under det mötet pga att han felkönade mig men inte brydde han sig om det.
det var då jag helt tappade tilliten till slutenvården, min första upplevelse av slutenvården var ett inskrivningsmöte som inte kunnat gå sämre.
Sämre bemötande i primärvården på grund av psykiatrin
Utdrag ur remiss där en psykiatriker misskrediterar mig som patient.
Remissen det handlar om är skriven på olagliga grunder och dess enda avsikt är att få mig misskrediterad inom primärvården. Psykiatrikern vill få deras hjälp med att ’återbörda’ mig till den psykiatriska kliniken. En kontakt som jag betackar mig ifrån. Det enda remissen medfört är att jag blir oerhört illa bemött inom sjukvården samt att jag inte får adekvat hjälp avseende fysisk ohälsa. Remissen instruerar primärvården om att bemöta mig utifrån psykisk ohälsa när jag söker för fysisk vård. Något som lett till allvarliga konsekvenser för mig. Remissen är kritiserad av IVO på flera punkter.
Remissen uppges gälla ”hosta”, men den handlar i själva verket om något helt annat. Det är inte första gången som denna psykiatriker använder missvisande remiss gällande mig. Remisser som har orsakat att jag inte har fått nödvändig hjälp avseende fysisk ohälsa. Trots att psykiatrikern känner till att jag har haft kronisk hosta sedan länge samt att jag är utredd av specialistläkare gällande den väljer hon att, utan att informera mig, skriva denna onödiga remiss. Remissens innehåll påvisar smutskastning på hög nivå av en klinik som har som uppdrag att bedriva god, psykiatrisk och psykisk, hälsovård. En klinik som tillsammans med ”närstående” dömer sin patient utan att känna till bakgrundsfakta. De har inte ställt en enda fråga till mig. De har valt att inte fråga mig om någonting grundat på den s.k diagnos de satt på mig. De har i förhand valt att inte tro på mig.
Citat ur remiss avseende ”hosta”:
Citat 1: ”… en kvinna som under flera år haft kontakt med psykiatriska kliniken pga vad som då bedömts vanföreställningar.” Exakt så skrev hon i remiss till primärvården tre år tidigare då jag fick kronisk hosta efter en influensa. Även den remissen ledde till dåligt bemötande inom primärvården. Informationen i remissen är ej korrekt. Jag har enbart haft kontakt med denna klinik för uppföljning av medicinering (prover) en gång om året. Är informationen nödvändig i en remiss gällande hosta? Om sådan information utgår gällande bemötande av patients fysiska vård, hur betrodd blir patienten då?
Citat 2: ”…ingen har lyssnat på vad hon varit utsatt för (sexuella övergrepp i barndomen), inte ens familjen trodde på henne.” Är det här nödvändig information gällande undersökning av hosta? Aktuell ’psykiatriker’ har ej fått mitt godkännande till att lämna ut denna privata information till andra. Psykiatrikern framställer mig som icke-trovärdig ytterligare en gång i samma remiss. Kunskapen om sexuella övergrepp samt dysfunktionella familjer ligger på en mycket låg nivå på denna klinik.
Citat 3: ”Patienten vill fortfarande inte ha någon kontakt med psykiatrin och därför är det svårt att hjälpa henne härifrån på något sätt. Hon tycker att psykiatrin har bara förstört för henne då det blivit svårare att få hjälp för somatiska problem då hon uppfattats som ej trovärdig i sina besvär”. Jaa, det bemötande jag har fått är inte utifrån mitt eget agerande utan utifrån att denna psykiatriker även tidigare skrivit remisser till primärvården. Remisser som har lett till att jag inte har fått hjälp med fysiska åkommor. Jag undrar även varifrån ”vill fortfarande inte ha” kommer?
Citat 4: ”Uppger att hon besvärats av långvarig hosta…”. (Något som aktuell psykiatriker alltså känner till sedan tidigare och som även IVO påpekat framgår av klinikens journal.) Och så detta då i samma mening ”… och tycker att hon blivit dåligt bemött utifrån att hon uppfattats som psykiskt sjuk. Hon vill därför spärra sin journal på vår klinik.” Och hur tror denna ”psykiatriker” att jag blir bemött efter den här remissen? Journalen har av förståeliga skäl varit spärrad sedan länge. Problemet är inte nytt.
Citat 5 och själva frågeställningen till primärvården: ”Tacksam om ni kallar patienten för undersökning för hennes hosta. Om hon bedöms vara försämrad psykiskt är vi tacksamma för gemensam diskussion och att vi hjälps åt för att kunna bemöta hennes frustration men också hjälpa henne om hon skulle behöva förnyad kontakt med oss.” Kontentan: en psykiatriker vill att en vårdcentral skall kalla mig avseende undersökning av min hosta men hon vill att det är mitt psykiska mående som skall bedömas. Hur skulle primärvården bedöma det? Skulle de utgå från att min hosta grundade sig på psykisk ohälsa? Efter utskickad remiss har jag konsekvent nekats läkarkontakt avseende min hosta. En psykiatriker som motverkar uppföljning av utredd hosta kan man inte ens kalla för läkare! Jag har aldrig varit i kontakt med primärvården utifrån psykisk ohälsa. Vad har de att jämföra med? Kan tala om att primärvården arbetar hårt med att framkalla reaktioner hos mig genom provokativa bemötanden. I journalerna noteras enbart min reaktion – aldrig orsaken till den. Svensk sjukvård inte värd någon annan plats än i papperskorgenen enligt min erfarenhet! En sjukvård som har gjort med skada än nytta! Uruselt!
Psykiatrikern har önskemål om en ”gemensam diskussion” avseende min psykiska hälsa med primärvården via en remiss gäller undersökning av hosta. Den diskussion har redan skett vad jag har förstått – och jag som patient hålls helt utanför. Får ingen information. Men, på min förra vårdcentral har man haft en ”rond” och gjort en ”bedömning”. De vägrar delge mig information och insyn. Efter denna ”rond” har ett enormt hat uppviglats gentemot mig inom primärvården. Jag vet inte vad det handlar om. Det enda jag har gjort är att anmält en pedofil. Psykiatrikern, och min f.d familj, vägrar att släppa taget om mig. De gör allt för att återfå kontrollen över mig. Den kontrollen har de nu fått via primärvården.
Är det så här en psykiatrisk klinik ska bemöta kvinnor och barn som utsatts för sexuella övergrepp? Något för Metoo-rörelsen att bita i?
Läkaren lyssnade på mig
Blev kallad till en ny psykläkare och var väldigt nervös så tog med mig en person på besöket. Läkaren tog sig tid att tillsammans med mig kolla journaluppgifter ca 10 år bakåt i tiden (minns inte exakt). Hon var väldigt mjuk, positiv och inkännande. Jag blev lite misstänksam för så här bra kan det väl inte vara? Sen frågade hon om jag inte vågade träffa henne själv nästa gång, vilket jag efter viss tvekan gjorde. Vi sågs några gånger, 1,5 timme per gång (!!). Normalt får jag bara 40-45 minuter läkarsamtal en gång per år.
Hon kollade igenom hela min 16 år långa journal och jag fick göra olika screeningar för ptsd. Hon ordnade så jag äntligen blev utredd för ptsd och det visade sig att jag har det. Det tog ca 16 års kontakt med psykiatrin innan jag fick diagnosen.
Kommer aldrig glömma denna läkare. Tyvärr har hon slutat på den mottagningen.
Så det finns enstaka guldkorn.
Lurad – Att bli bestulen på livet
Delar för att skapa medvetenhet och hoppas på förändring för andra som kommer promenera i korridorerna efter mig.
Brist på konskvenstänkande och prioritering av att lösa problemet i stunden har lämnat mig med en känsla av att vara ensam med min sjukdom. Utan tillit till vården och med stor rädsla för att söka hjälp står jag ensam kvar lika sjuk som när beslutet om tvångsvård togs.
Jag blev lurad till ett möte med läkaren. Så kändes det åtminstånde. Mötet tog plats på psykiatrin pga det var där läkaren jobbade den dagen och inte kunde möta upp på ätstörningsenheten. Högst tveksam till att åka på mötet bad jag om en försäkran att inte bli inskriven (kände att det var ansökande) och att om planer fanns på det iaf få möjlighet att packa med mig kläder och andra tillhörigheter samt förbereda mina barn på att jag skulle vara borta en period. Svar uteblev.
Eftersom jag var/är i behov av hjälp åkte jag ändå med en svag förhoppning om att det var tydligt att jag frivilligt sökte hjälp och att inlåsning som skett efter egenremiss till avdelningen ca halvåret tidigare inte fungerat. Att de nu visste hur stressad och förstörd jag blev av den typen av behandling. Att de inte skulle ta det beslutet igen. Inte göra samma misstag.
Vid ankomst till mötet fanns det inget tvivel om att beslutet om tvångsvård redan var taget. Oavsett vad jag sa så var beslutet redan fattat och förankrat hos läkarens kollega och därför inte gick att överklaga. Utan hänsyn till annan sjukdomsbild, att jag tagit steg i rätt riktning och att jag aldrig missade ett avtalat möte ansågs det ändå för farligt att låta mig åka hem. Detta utan att prover eller kontroller av hjärta, vikt och blodtryck gjordes. Prover som troligtvis hade visat låga men godkända värden.
Pga sociala begränsningar är vårdavdelningar djupt traumatiserande. Att endast bli erbjuden ett grupprum innebar för mig, i ett försök att undvika människor, att i två dagar (minst) bli sittande i ett hörn i korridoren. Detta efter att först ha fått en panikattack och hamnat i kraftig hyperventilering vid ankomst till avdelningen. Utan mat och vatten i två dagar tappade jag över två kilo. De två kilo jag sen tvingades gå upp för att bli utskriven.
Jag lastar inte avdelningen eller personalen. Det finns eldsjälar och hjältar där!!
Jag lastar bristen på vårdplan, bristen på behandling!! (inte kontroller) och bristen på att se alla aspekter av en människa och tänka vad är bäst på sikt. Brist på medmänsklighet och vilja att anpassa vården efter individen. Inte följa protokollet i första hand utan att första prioritet är personen! framför dig. Att skapa kontakt och tillit.
Inskrivningen skedde för ett halvår sedan. Jag mår sämre sen dess.
Jag har inte varit på ett enda vårdbesök.sen den dagen.
Jag vågar inte.
Vill att dem motiverar varför jag ska gå på kontroller. Vill inte bli bara kontrollerad. Det är jag ganska bra på själv. Jag vill ha hjälp, vård och en plan att följa.
Avdelningen skrev ut mig för att jag inte vill boka nya möten utan att få dem motiverade eller ha en plan framåt. Möten jag vet att jag behöver men är livrädd för, NU.
När man frivilligt söker vård, går på alla bokade besök och tar alla prover borde inte inlåsning vara aktuellt. Att jag inte frivilligt vill bli inlagd beror på att jag blir sönderstressad i sjukhusmiljön och inte klara de socialakrav som det innebär. Att jag blir deprimerad och får kämpa med mörka och betungande tankar i veckor efteråt. Att jag blir bestulen på livet utan möjlighet att planera saker jag kan längta till och sträva mot.
Jag behöver vården och hade frivilligt gått på vilka möten och provtagningar som helst för att hjälpa mig själv ta mig loss ur sjukdomens grepp. Hade valet getts att få stöd och behandling hade jag tacksamt stått först i kön.
Istället blev jag lurad.
Nu känner jag mig lämnad övergiven med min värsta fiende.
Anorexia Nervosa
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
