Blev aldrig tagen seriös av äs-vården när jag hade bulimi men när jag tappade mycket i vikt och hade anorexia då blev jag plötsligt en prio-patient. Vill tilläggas att jag mådde så mycket sämre psykiskt när jag hade bulimi än när jag jag hade anorexia
”Det är vanligt bland flickor i din ålder”
Jag hade haft anorexi under ganska många år och vårdats på BUP. Jag blev ”friskare”, men det som ingen visste var att jag hade utvecklat en bulimi. Vid ett samtal med min terapeut och läkare tog jag modet till mig och berättade hur det låg till, att jag hade börjat kräkas och hetsäta. Svaret jag fick var att det är vanligt bland flickor i min ålder. Jag fick ingen behandling och det var aldrig någon som tog upp ämnet något mer
Jag har fortfarande problem, men inte så stora som jag hade när jag gick till de så kallade specialisterna
Jag gick på en ätstörningsklinik en period för min bulimi. Men var tvungen att sluta gå dit då personalen var nedlåtande, oförstående och jag insåg att allt de gjorde var att göra min bulimi värre. Det fanns tillfällen när vi hade gruppsamtal och sköterskan pekade ut mig specifikt med att säga ”Du är för tjock för att ha bulimi”. De kunde också bemöta dig med hot om du inte följde deras planer pedantiskt, vid mer än ett tillfälle hotade med att låsa in mig och ge mig ECT mot min vilja för de tyckte inte jag lyssnade..
När jag sa ifrån att bemötandet känns hotfullt och otrevligt och att jag bara vill ha hjälp med att hantera min ätstörning så kallades jag för ”för lat att hjälpa” och ”otacksam mot personalens välvilja”. Under det år jag gick på kliniken blev min ätstörning väldigt illa, så illa att psykiatrin fick ingripa och avsluta kontakten åt mig. Har fortfarande bulimi och problem, men inte så stora som jag hade när jag gick till de så kallade specialisterna som skulle hjälpa mig, men istället förnedrade mig till ett värre tillstånd.
Livrädd för psykakuten sen dess
Jag kom in efter självmordsbenägen pga psykisk misshandel av mitt ex. fick tvång. Och har EXTREMT kräkfobi, och vad tror du händer. Jo galningen till läkare ska tvinga in mig på en avdelning där vinterkräksjukan härjar. ”Så kanske du slutar vara så rädd”. Jag totalt vägrar och får PANIK. Blir hysterisk o bönar och ber om hjälp, att jag gör vad som bara inte där. Då säger hon ”om du inte slutar skrika så kommer vi ge dig en spruta och släpa in dig på avdelningen”.
Som tur var kom bakjouren tillslut och jag togs till en annan avdelning. Är livrädd för psykakuten sen dess
BUP sa att jag skulle googla information om min autismdiagnos
Jag fick min autismdiagnos när jag var 15 år och det är ändå relativt tidigt för att vara tjej med den diagnosen. BUP sa att om jag vill veta mer om den diagnosen så får jag googla. De sa till mig att det jag upplevde var ångest och jag hade då gått med ångest i tre år utan att veta vad det var men även om jag nu hade ett namn på det så hade jag ingen aning om vad det innebar och BUP förklarade inte heller vad det var för mig.
Jag trodde att min autismdiagnos var ett sett för dem att leta fel på mig. Det var det enda jag såg och ingen lyssnade på vad jag hade att säga. Mina föräldrar försökte se till att jag skulle få stöd på olika sett i och med den diagnosen men ingen tyckte att jag behövde ett stöd. Varken skolan eller vården anpassade sig efter mina svårigheter och jag fick ofta höra ”det märks inte att du är autistisk” från alla i min omgivning och jag började då tänka att jag har nog inte den diagnosen.
Jag försökte läsa mig till i vuxen ålder vad det innebar och det som jag såg då på nätet var en beskrivning av de med den diagnosen som gjorde att jag inte kände igen mig alls. Jag var inte fyrkantig, jag hade varken svårt för ljud eller lukter.
För ca 2 år sedan läste jag en bok skriven av en tjej med den diagnosen och det var inte förrän då som jag började känna igen mig.
Jag gick alltså med en diagnos i 10 år som jag inte trodde att jag hade för att vården inte förklarade för mig vad det innebar för mig från början.
Jag utvecklade både ett självskadebeteende och en ätstörning vilket jag idag vet är vanligt att tjejer med någon form av NPF diagnoser utvecklar om de inte får rätt stöd från början.
Jag fick även en adhd diagnos för några månader sedan. Jag har ingen aning om hur jag hanterar mina känslor och jag glömmer alltid bort mig själv, jag vet inte hur man gör lite och jag tänker och känner allt för mycket hela tiden. Jag önskar vården hade fångat upp mig tidigare för jag växte upp med att inte kunna hantera något, speciellt inte min ångest. Jag blev en person som hamnade och sedan nästan bodde på psyk. Ett självskadebeteende över styr och tankar på att ständigt vilja dö för att jag aldrig hade energi eller orken till något. Vi tjejer är annorlunda på NPF diagnoser än män och därför känner vi ofta inte igen oss i den beskrivning vi får av vården eller av det som går att läsa till på nätet. Vården behöver bli bättre på att se oss tjejer med dessa diagnoser så att vi kan få rätt stöd att fungera i vardagen tidigare än vad vi ofta får. Jag vet att jag inte är ensam, vi är för många som hamnar mellan stolarna.
Övervåld och minnesluckor
Jag kom till en låst avdelning i samband med att jag försökt ta mitt liv. Jag var väldigt suicidbenägen och under den perioden handlade det mesta i mitt liv om att skada mig men jag vet att jag även var en person som försökte prata och förklara hur jag tänkte och varför. Detta var tre år sedan.
Jag kom då till denna avdelning och jag har nästan inga minnen av min vistelse här.
Jag vet att jag sitter i soffan i allmänna rummet där andra medpatienter vistades.
Jag kommer ihåg att jag var här en vecka men jag minns inte ens vart jag sov eller om jag åt mat. Jag minns inte ens vart toaletten låg.
Jag minns att jag håller i mitt örhänge som åkte ut ur örat på mig.
En av skötarna ser då detta och istället för att be mig att ge det till den personen så vet jag att jag ligger på golvet i nästa ögonblick och att jag skriker av smärta för skötaren håller min arm i en konstig vinkel att det enda jag känner är smärta. Två andra skötare kommer då springandes och hjälper till att hålla mig på golvet. Jag ligger halvvägs ner på golvet och andra halvan av min kropp är fortfarande kvar i soffan.
Jag får panik över att jag blir fasthållen och att det gör så ont i min kropp av att de håller mina armar I den vinkeln som de gör.
Jag kan tillägga att jag aldrig någonsin varit våldsam mot en annan människa, jag har aldrig varit utåt agerande mot en enda människa. Men detta är vad som skrevs i mina journaler. De skrev att jag hade hoppat på en manlig skötare och att de varit tvungna att ta drastiska åtgärder för att lugna mig. Detta är det enda som jag minns av min vistelse denna gång.
Jag var vid ett senare tillfälle på samma avdelning men under andra omständigheter. Jag minns att jag frågade dem vart toaletten låg och de skrattade till och sa att det borde jag ju veta eftersom jag varit här tidigare, och att jag var där en vecka men jag hade ingen aning och fick då gå och leta efter toaletten på egen hand. Jag hade sedan tidigare PTSD och min hjärna hade under en lång period tagit bort jobbiga händelser genom att ge mig luckor, både i vardagen och luckor för de händelser som varit känslomässigt jobbiga för mig. Jag får än idag panik av att någon håller i mig. Och jag vet inte än idag exakt vad som hände.
Den skötare som först brottade ner mig har jag fått veta från andra patienter att han ofta tar till med övervåld när det inte alltid behövs. Jag var inlagd på HSL vid detta tillfället och var hjälpsökande. Jag vet att jag även såg på en film under denna vistelse på min mobil men jag var tvungen att se om på den filmen senare på grund av att jag inte minns något av filmen heller. Det enda jag minns är när jag kommer in på avdelningen och när jag blir nedbrottad på detta sett.
Försökte be om hjälp, men blev istället hemskickad efter självskada
Låg på psykiatrin under tvångsvård i flera månader, blev gång på gång ignorerad av personalen när jag försökte få kontakt för att få hjälp, satt på mitt rum med panikångest och hade skadat mig så illa att dem fick ringa efter en ambulans, när jag kom tillbaka avskrevs tvångsvården och jag blev hemskickad för personalen på slutenvårdsavdelningen var rädd för mig, lilla mig, som aldrig någonsin brukat våld, lilla jag, som nästan dog dagen efter. Allt jag gjorde var att be om hjälp, på slutenvårdsavdelningen efter jag uppenbarligen blivit tvingad att komma dit och ignorerad i dagar. Jag försökte be om hjälp, för dem ville det och miste nästan mig själv på kuppen.
Min familj tvingas ta ansvar för att hålla mig vid liv
Jag vägrar slutenvård av så många anledningar. Att bli skriken på att jag förstör för alla på avdelningen och höra ”mamma mia ” när jag är i mitt värsta tillstånd . En gång blev jag utsläppt mitt i natten för att gå till akuten och sy. ”Det var tur att inget värre hände ” var svaret efter. Jag kom aldrig mer tillbaka till avdelningen. Och för att hålla mig vid liv har min familj fått ha koll på mig, låst in mig i mitt hem och min mamma som vak. Min mamma gick nästan in i vägen av allt ansvar. Ska det behöva vara så ?!
”Vi skulle inte hjälpt dig utan lämnat dig att dö med dina skador om du nu ändå inte tar emot penicillin”
Jag hade skadat mig mycket illa. Pågrund av tvångstankar. Jag hade hål i matstrupen och riskerade att dö. Jag var chockad och ledsen när läkaren tappar humöret helt. Hon skriker ”Vi skulle inte hjälpt dig utan lämnat dig att dö med dina skador om du nu ändå inte tar emot penicillin”. Jag hade då stor stress och tvång att jag inte fick ta emot det. Fick ingen ursäkt ingenting trots att jag kort efter hon stängt dörren om sig tog emot droppet. Jag blev mycket ledsen av hennes ord. Jag var mycket dålig och jag ville inte dö. Men jag var döende.
Diskriminerad inom vården på grund av min autism
Jag är autistisk och var inlagd för kombinerad ätstörningsbehandling och traumaterapi. Det fanns en långsiktig planering för inläggning många månader. Tyvärr behövde jag ta beslutet att skriva ut mig i förtid pga avdelningens bristande bemötande och kommunikation. Jag orkade helt enkelt inte med deras otrevliga och arga bemötande när jag fick ångest över att de ständigt missade att informera mig om förändringar. I journalen står det under utskrivningsorsak ”Inte längre i behov av slutenvård” Jag önskar att de någon gång bara kunde vara ärliga i journalen. Erkänna att de misslyckats, istället för att hela tiden bara försöka mörka saker.
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
