Jag grät och skrek, och de tvingades trycka ner mig i en stol och tvinga i mig medicinen, för att jag så gärna ville slippa. I journalen skrev de att jag var lugn, medgörlig och öppen för att prova preparatet.

för länge sedan
(har vatt 22år inom psykpatient hanteringen)
var jag på slutenvården

de gav mig leponex/klozapin att äta

jag befann mig i en korridor vid allrummet på blåavdelning
plötsligt vek jag mig i 45graders vinkel me överkroppen och börja störtrusa genom korridoren utan kontroll

jag krashade i ett element som gick sönder (det går säkert finna reparationsfakturan på elementet för det gick sönder, för tid och datum)

jag reste mig upp, vände mig om
sen hände samma sak igen!

45 gradersvinkel och tjurrusning genom korridoren
när jag närmade mig allrummet, satt en kvinna där, framför mig 5 meter,
jag skrek och varna henne och fällde knäna mina samtidigt
hasade fram och ramla i hennes famn

ursäkta, förlåt mumla jag

psykofarmaka är farmacia som är sorcery – svartmagi.

och leponex kan döda en.

Jag reflekterade inte först över att läkaren ville sätta in en ytterligare medicin. Jag trodde att 2 olika adhd mediciner, Max dos på antidepressiva och 2 olika sömnmediciner var normalt.. Eller Aa så normalt ett liv med NPF, sömnsvårigheter och depression ser ut.. Jag åt medicinen i flera veckor, månader och mamma undrade varför jag var som en zombie. Tillslut när hon skulle hämta ut medicinen till mig så blev hon rasande och undrade varför man hade skrivit ut en lugnande medicin med en så pass hög dos, och som brukar användas till äldre eller till personer som upplevt ett trauma.

Jag ville inte ta bort medicinen för det var det jag hade.

Mina antidepressiva var redan på Maxdos och jag hade ätit dem i över 5 års tid. Jag kände varken något uppåt & min (dåvarande) läkare påstår att jag kanske klarar mig utan antidepressiva eftersom jag är så pass högfungerande… Min nuvarande läkare satte in en till antidepressiv medicin som hittills fortfarande är väldigt svajigt, för jag orkar inte känna efter.

Jag vill sluta med medicinen ibland men det känns som att jag är beroende och att om jag skulle sluta ta den skulle allt rasa samman.. jag vet att den ena skillnaden på mig utan medicin är att jag har ett svängande humör, mörka tankar och att ångesten och paniken kryper närmare…

Jag finner trygghet i att ta medicinerna och känner att det är de enda som kan hjälpa mig, eftersom ingen tar mig på allvar…

Jag har legat inlagd inom psykiatrisk slutenvård flera gånger, och varje gång irriteras jag över hur lite det krävs för att de ska vilja ge mig ångestdämpande. Går jag fram och tillbaka i korridoren? Ångestdämpande! Gråter jag? Ångestdämpande! Är jag irriterad över en helt naturlig grej? Ångestdämpande! Jag vet att det är nödvändigt ibland, men oftast räcker det gott och väl med någon som bara lyssnar eller visar stöd genom att bara finnas vid min sida. .

Jag var på ett läkarsamtal o kände mig inte bra bemött. Blev arg och upprörd. Då sa min läkare att jag kanske borde ha ett tillägg till medicinen. Å så skrev hon ut en ny medicin åt mig. Jag struntade i å hämta ut den. Vid nästa läkarbesök, med en ny läkare, så frågade hon mig om jag hade tagit den nya medicinen. ”Nej, sa jag. Jag märkte att den andra läkaren tyckte jag var hysterisk och tyckte jag skulle lugna ner mig. Så jag struntade i å hämta ut medicinen.”
”Det var tur det, för den medicinen funkar inte ihop med den medicin som du redan tar.”

Jag mådde dåligt och var tvångsinlagd på psyk. Jag bältades, hade vak, hölls fast etc. Jag kunde inte prata. Och eftersom jag inte kunde prata och hade sån ångest och gjorde dumma saker blev min medicinlista längre och längre. De satte in medicin, men vande mig vid dem och de fortsatte höja doserna eftersom. Vet inte hur många tabletter jag tog tillslut. Utöver det fick jag också starka tvångsinjektioner som gjorde att jag krampade ibland. När jag kom bort från den psykiatrin och flyttade till en annan del av Sverige och blev inlagd och skulle få medicin när jag mådde dåligt var sjuksköterskan rädd att ge mig min ordinerade medicin för det var så otroligt mycket. De gick runt och frågade varandra hela tiden om jag verkligen kunde ta hela den dosen samtidigt. Varje gång jag fick medicin. Jag kan inte prata. Men snälla medicinera inte bort hela min själ för det.

Trots att även socialstyrelsen rekommenderar samtalskontakt före medicin fick jag inget förutom det. Nya läkemedel i höjda doser när det tidigare inte funkade. Trots vidriga biverkningar och misstankar om att ingen medicin kommer fungera skrevs nästa ut. Och när alternativen tog slut kom rekommendationen om elbehandling.

Jag vill inte avskräcka från att söka vård. Jag önskar bara att vi alla visste vilka rättigheter vi har och att vi själva orkade eller hade någon som slogs för oss. För det är ofta vad som krävs. Att man konstant påminner om sin rätt till vård, och kräver den. Vilket är svårt när man knappt orkar leva.

Som 17-åring blev jag inlagd på psykiatrisk avdelning pga anorexia. Läkaren satte dag 1 in höga doser antidepressiva för att jag förhoppningsvis skulle få biverkningen att man går upp i vikt. Då skulle jag ju bli frisk snabbare enligt honom…

Jag var inlagd. Mådde fruktansvärt dåligt, bara grät och grät och grät. Fick inte ens frågan om vad som hade hänt, eller VAD jag kände, utan fick bara medicin. De sa till mig att jag fick x mg, men i själva verket fick jag sju gånger så mycket som de sa, vilket jag senare förstod när jag begärde ut journalen.

Jag är nu 55 år och har haft en svår ätstörning diagnos och själv skade beetende i minst 35år Och hamnade inom psykiatrin som vuxen När jag inte längre orkar med mitt liv Jag valde att lägga in mig på en vård avd psy Men tyvärr så blev det inte bättre utan snarare sämre Jag har haft en massa olika diagnoser Och medicin från psykiatrin Och inget har hjälp mig utan snarare gjort mig sjukare Jag har varit på lpt många ggr och på behandling hem Men ingen har lyssnat på mig När jag för 3år sedan Fick chansen att börja på Dbt och sen trauma behandling av samma terapeut som i Dbt Jag blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende som jag haft i nästa hela mitt Det var äntligen någon som lyssna och stanna kvar Och inte löser det med medicin lpt mm Som sagt av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende på 3 år och detta när någon lyssnar fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Jag har också fått en adhd diagnos och ptsd Men nu har jag äntligen börjar min återhämtning Många saker i mitt liv är för sent Det lev jag har haft önskar jag att ingen ska behöva gå genom Psykiatrin är bra på att lösa saker på kort sikt men inte på långa sikt Och jag tycker också att man ofta får för mycket medicin mm Jag är nu medicin fri också förutom min adhd Och melatonin för sömnen Annars fri från all psy medicin Och jag har haft mycket medicin i mitt liv Att någon bryr sig om en som människor betyder mycket Lyssnar och validerar en Tänkte om psykiatrin hade gett fler chanser att få en behandling som funkar för personen