Opsynligas logga

Misstrodd

Under en av mina inläggningar inom vuxenpsyk tog jag en överdos.
Hamnade på somatisk avdelning i fem dagar pga akut leversvikt och var nära att få en levertransplantation. Varför det tog sex timmar innan de skickade iväg mig efter de upptäckt händelsen är för att arbetsledaren inte trodde mig.

Läkaren lät bli att ge kramplösande

Det har skett många kränkningar men de som nog påverkat mig mest är att inte bli trodd.
Jag led av c-ptsd och hade svåra dissociativa störningar. Genom åren har såväl läkare och överläkare anklagat, journalfört och bemött mig genom att påstå jag låtsas för att få uppmärksamhet, trots att dissociation är en vanligt förekommande störning hos pat med c-ptsd. Jag har haft så svåra störningar som lett till kramper och andningsuppehåll. Vid en inläggning lät läkaren bli att ge mig kramplösande medicin för att ”se när krampen upphör av sig själv”. Hen hade gått hem för dagen. När jag på kvällen krampade ringde sjuksköterskan ner till psyk akut för att det fanns ingen ordination kvar på medicin o jag hade så svåra kramper som i ett epilepsianfall. Men avdelningens läkare hade faxar till jouren tidigare och sagt till de att ingen medicinering ska ordineras. Jag var på tvångsvård. Det gick lite mer än 2h innan kramperna slutade. 2 timmar där varje muskel vred sig i kroppen, från tå till käkarna. Jag hade kissat ner mig. Och jag hade fruktansvärt ont efteråt i dagar av den muskelanspänningen. Min puls o blodtryck var tidigare skyhöga men läkaren tyckte inte vitala parametrarna behövde kollas mer trots att även min syresättning sjönk avsevärt.
Jag grät efteråt. Hur kan man göra ngt så omänskligt. Jag har som barn varit utsatt för många års grova sexuella övergrepp av flertal män. Mamma hade psykos. Jag led tillräckligt av mina trauman som jag dessutom inte fick hjälp för. Och så blir man inte trodd och åter traumatiserad. Det här var bara ett tillfälle av oändligt många. Jag har blivit utskriven mitt i ett dissociativt anfall. Man har nekad mig vård för man trodde jag spelar teater och tar plats av de som verkligen är sjuka. Jag har vägrats lugnande när jag skakat som ett asplöv av ångest pga hemska flashbacks för att jag ”överdriver”. Jag har blivit bältad trots att jag då återupplevde övergrepp. Jag har blivit feldiagnostiserad 16år med borderline och bipolär men har hela tiden haft komplex ptsd, en (min första o enda) utredning visade 16år efter stämpeln borderline att jag bara uppfyllde 2 kriterier för det men alla för ptsd o panikångest. Jag har låsts in på lpt månader i streck utan terapi. Jag har blivit sydd utan bedövning efter en självskada. Jag har blivit tvångsmedicinerad med antipsykotiska läkemedel när jag ist haft dissociativa störningar. Jag har blivit utskriven efter ett självmordsförsök för att jag tvingades lova skriftligt att inte skada mig på avdelningen (mitt självskadebeteende var livsfarligt och flera gg om dagen så jag kunde inte hålla mig till en sådan överenskommelse) så jag skrevs in för ett problem och skrevs ut för samma inom loppet av 24h. Jag har blivit hemskickad med lugnande piller från psyk akut när jag precis avgiftasts på beroendecentrum. Läkare ordinerade vak men fick inte in personal så min partner satt vak mer än 12h. Vak har somnat och jag skadat mig. Man har släppt ut mig trots ingen utgång var tillåten, gick hem o tog en överdos. Ja, listan kan fortsätta länge till o allt finns i mina journaler, svart på vitt. 18 år av vanvård. 18 år jag inte får tillbaka. Man har berövat mig inte bara mina rättigheter utan även mitt egenvärde genom att systematiskt tuta i mig att jag ju inte ville bli frisk. Att få höra att man är hopplös, omöjlig att rehabilitera, inte vill bli frisk under så många år när allt man gör är att överleva de trauman som skadat mig för livet med ett lidande så ofattbart, det knäcker en. Jag har behövt söka vård för psykiatrins ”vård”. Som tur är har jag till slut hittat en behandling som hjälpt och idag är jag fri från allt det som plågat mig. Men psykiatrin har ärrat mig för en livstid.

Vårdkvalitet

Hej,
Hjärtat värker när jag läser om det fruktansvärda som hänt så många unga människor.
Jag kan inte jämföra mina upplevelser med hur illa det har varit för så många andra, men det är heller inte meningen att jämföra, utan enbart att berätta.
Jag var knappt 18 år när jag tog en intox för att jag var så deprimerad att jag såg ingen annan utväg. Jag ville nog inte dö, men jag ville så desperat ha hjälp. Jag började äta antidepressiva några veckor efter det, och livet tog ett enormt uppsving. Jag var glad, energisk och motgångar bet liksom inte på mig. Jag sprang ute på kvällarna och även när jag ramlade ner för en trappa och bröt min armbåge så reste jag mig och gick vidare. Min psykolog (som jag gick till privat) började oroa sig, ett sådant enormt uppsving i humöret på en person som precis börjat äta antidepp kunde tyda på bipolär sjukdom och mani. Hen, och min psykiater jag också gick till privat kunde inte jobba ihop då det inte finns något system för det, vilket ledde till att jag blev remitterad till en mottagning för unga vuxna. Jag fick efter många veckor ett brev hem om att jag skulle få träffa en läkare. Jag gick dit. Jag var en väldigt känslig person då, styrd av mitt humör och inte riktigt mig själv alls. Jag träffar denna läkare som är specialist inom psykiatri och valt att arbeta inom vård av unga, och berättar om hur min psykolog misstänker att jag möjligtvis är bipolär då jag blivit mycket risktagande och manisk sedan insättningen av min medicin. Hen kollar på mig och hånler, sedan säger hen ”Du kan inte komma hit och säga att du är bipolär bara för att du tycker att det är trendigt”
Jag reser mig upp och går. Min remiss blev sedan bortglömd och bortprioriterad eftersom att jag var vad som kallas ”icke vårdsökande” och hörde aldrig ett ord från hen igen.
Detta är en sak som jag tänkt på mycket. Det är en liten sak, men som jag tagit upp med flera psykologer/läkare på mottagningen efterråt. Kort och gott jobbar denna person fortfarande kvar på den mottagningen. Jag vet inte om min historia hjälper, eller om den ens är relevant i jämförelse med allt annat. Men nu har jag berättat.

Hon dog morgonen efter

Min syster sökte och fick ”vård” inom psykiatrin under många år. Det var tydligt att hon hade ett medicinmissbruk utöver både psykiska och somatiska diagnoser. Detta framkom i hennes journal.
Hon ringde sin psykiatriker efter ett av sina självmordsförsök och sa att hon inte klarade av att få så mycket medicin utskriven och ville ha det mer kontrollerat. Psykiatriker hänvisade till att hennes bästa vän kunde ansvara för medicinen. En vän som inte hade kunskap eller vilja att ta det ansvaret.

Min syster ringde några dagar senare en vårdare på en av de psykiatriska kliniker hon legat inne på. Hon är uppenbart påverkad av mediciner och sluddrar fram att hon behöver hjälp och att hon inte  kommer finnas mer dagen efter. Vårdaren säger att hen inte hinner prata då det är matdags på kliniken och lägger på luren. Hon dog morgon efter av en överdos. Lämnade ett meddelande på sin mobil om att hon inte orkade andas längre.

Detta finns som bevis då hon spelade in alla sina samtal. Psykiatrikern och den vårdare som tog emot samtalet blev båda anmälda. Vårdaren blev av med sitt jobb då det även visade sig att hen hade inlett en sexuell relation med min syster då hon var inlagd. Psykiatrikern jobbar kvar.

Ingen orkade lyssna

Ingen kunde hjälpa mig, jag var ett hopplöstfall. Jag har tappat räkningen på alla gånger jag hamnar på psykakuten efter ännu en överdos, ändå skickades jag hem med lite lugnande, där dem talade om för mig att jag bara var ute efter befräktelse. Jag kunde manipulera. Men varför kunde ingen se igenom mina otaliga försök? Jag hamnade tillslut på öppenvården. Men väl där hade all min tillit tagits ifrån mig. Jag vågade aldrig öppna mig helt och hållet. Jag föll tillbaka hela tiden för att jag kunde inte jobba fullt ut med vad jag behövde. Hur skulle jag kunna lita på något som aldrig hade lyssnat på riktigt?

Epileptiskt anfall av psykofarmaka

När jag var 17 fick jag ett epileptiskt anfall till följd mediciner som skrivits ut av BUP och som jag tagit enligt ordination. Jag kommer dela upp texten i två delar, först berätta motiveringen min läkare hade till att skriva ut så mycket medicin och sedan vad som hände när jag anmälde händelsen till IVO.

Del 1:

När jag första gången träffade min läkare var jag 16 år och behandlades för min anorexia, min ångest och mitt självskadebeteende. Jag hade, när jag var fjorton, gjort en neuropsykiatrisk utredning som konstaterade att jag uppvisade vissa symtom för autismspektrum men diagnosen sattes aldrig eftersom jag var för sjuk i anorexia. Det konstaterades sedan av flera läkare att jag inte hade autism utan att mina autistiska symtom berodde på att jag var svårt sjuk i anorexi (så som tvångsmässighet och att jag inte ville umgås med andra människor). Detta går att läsa i journalen och konstaterades innan jag träffade min nya läkare.

När jag då var 16 och började hos min nya läkare var min medicinering relativt mild men när jag fortsatte må dåligt skrev min läkare ut allt fler och starkare mediciner. Då jag fick mitt epileptiska anfall var jag ordinerad följande mediciner varje dag:
– Flouxetin 60 mg
– Theralen 2x 15 mg
– Voxra 150 mg
– Mirtazapin 15 mg
– Lyrica 400 mg
– Ritalin 15 mg
Vid behov hade jag också
– Zyprexa 2x5mg
– Lergigan 2x5mg

Jag fick det epileptiska anfallet utan förvarning och jag hade tur som klarade mig med lindriga skador. Jag krampade och var sen medvetslös i ca 10 minuter. När jag vaknade till liv mindes jag ingenting och kunde inte röra mig. Ambulansen tog mig till sjukhuset där läkaren konstaterade att det epileptiska anfallet med största sannolikhet berodde på övermedicinering med Ritalinet som huvudorsak. Hen skickade ändå en remiss till epilepsiutredning eftersom att jag var minderårig. CT-röntgen och MR-röntgen visade inget så neurologen på sjukhuset konstaterade att krampanfallet berodde på övermedicinering. Jag har varken haft ett sånt anfall före eller efter att Ritalinet sattes ut och övriga mediciner sänktes.

När jag träffade min läkare nästa gång var jag arg och berättade vad som hänt och att neurologen med många års erfarenhet sagt att mitt krampanfall berodde på min medicinering. Min läkare svarade kort och gott att hen inte trodde att det berodde på min mediciner. Därefter var det slutdiskuterat.

Orsaken till att min läkare skrev ut Ritalin var för att jag var trött på morgonen. Min läkares egna motivering är att detta berodde på att jag hade visat symtom på neuropsykiatriska problem, detta grundat i utredningen jag nämnde tidigare och som flera gånger hade ogiltighetsförklarats. Jag har under min uppväxt alltid varit väldigt pigg på morgonen och anledningen till att jag var trött nu var för att jag fick så mycket sömnmedicin. Jag fick alltså Ritalin för att bli tillräckligt pigg för att orka kliva upp trots att sömnmedicinerna fortfarande gjord mig dåsig men eftersom jag inte har någon ADHD eller dylik neuropsykiatrisk funktionsvariation så blev jag hög av Ritalinet (som är narkotikaklassat då det är en amfetaminliknande substans). Jag var alltså hög varje morgon fram tills jag fick krampanfallet och läkaren på sjukhuset satte ut Ritalinet.

Del 2:
Jag anmälde ovanstående händelse till IVO. Gången är sådan att man först måste kontakta patientnämnden som vidarebefordrar ens ”klagomål” till vårdenheten som får svara på detta. Så jag skrev vad som hade hänt och fick efter några månader ett svar på posten skrivet av min gamla läkare. I det brevet totalförnekar läkaren att denne ska ha gjort något fel. Läkaren skriver dessutom flertalet faktafel, som doser på medicin och att jag fått diagnosen autismspektrumtillstånd. Dessutom genomsyras brevet av härskartekniker där stor vikt läggs vid min sk ”autism” och att jag bältats ofta. Sådant som inte alls har med saken att göra vilket jag och alla andra som läst brevet tolkar som att min läkare försöker sänka min trovärdighet.

Jag stryker under alla fel, förklarar och hänvisar till min journal. Sedan skickar jag in materialet till IVO. Ytterligare några månader senare får jag ett brev på posten som säger:
”Inspektionen för vård och omsorg (IVO) utreder inte ärendet eftersom IVO inte har skyldighet att utreda denna typ av klagomål enligt patientsäkerhetslagen, PSL.” Brevet avslutas med ”Detta beslut får inte överklagas enligt 10 kap 13 § PSL.”

Jag undrar verkligen hur det kan gå till såhär? Får man medicinera en minderårig patient på felaktig grund så att denna hamnar i ett mycket allvarligt somatiskt tillstånd, inte erkänna att man gjort fel, och sedan få fortsätta jobba som barnläkare? Och hur kan det vara så att det inte går att överklaga ett beslut från IVO? Och om man kan det på något annat ställe måste de väl i så fall informera om det? Jag ringde till dem efter det här och de hänvisade bara till paragrafen som säger att inget mer kan göras.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.

Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.