Jag har behövt vänta på dag/slutenvård för min anorexia som längst i ca 10 månader, trots att jag var ”högprioriterad” / nära döden. Under tiden fick jag ingen behandling alls, bara somatiska kontroller (vad det nu skulle göra för nytta då det bara triggade mig, de såg hur det gick sämre och sämre varje vecka & jag var ju redan på väntelistan) sen blev det semester & då var det samma visa. I princip önskade de mig bara lycka till att överleva, och när jag knappt kunde klara av det blev det akuten.
Tömning av avdelningen
Befann mig innan sommaren på heldygnsvården, en allmänpsykiatrisk avdelning. Bevittna hur avdelningen ”tömdes” inför sommaren på bara två dagar, fick se personer bli hemskickade utan att överhuvudtaget vara eller känna sig redo. Allt för att avdelningen skulle flyttas under sommaren till en mindre. Det gällde alltså att ”rensa upp” bland nuvarande patienter så det fanns plats för kommande… Bara för att det är hårt tryck och få platser så gjorde alltså någon högre upp *troligen* bedömningen att det var bättre att chansa kring patienters mående än att försöka kämpa för att hålla fler vårdplatser öppna under sommaren. Resursbrist och vårdköer när livet är som allra skörast.
Slängdes ut på grund av sjukdom
Jag väntade i fem månader på att få en tid hos psykiatrin. Jag var på ett par besök, men blev sjuk i covid-19 och andra virus som gjorde att jag inte fick komma på mina besök. På grund av ”för många uteblivna besök” – 2 stycken på grund av sjukdom – sattes jag på väntelistan igen och jag vet inte hur mycket jag orkar.
Väntetid
Jag fick vänta ett år på den terapin jag behövde. Jag insjuknande så mycket under den väntetiden att när jag väl fick terapin så var jag i så dåligt skick att jag inte kunde ta emot terapin. Så min vardag fortsättes bestå av tvångsåtgärder och inläggningar.
Utan vård med svår anorexi
Jag väntade på vårdplats för min anorexi på en privat klinik. Undertiden sa vårdcentralen att jag skulle åka till akuten om jag fysiskt blev sämre, psykakuten om jag behövde stöd undertiden. Vårdcentralen kunde inte ge mig samtalsstöd i någon form då jag stod i kö till en privat klinik. En dag slog mitt hjärta oregelbundet och jag trodde att det skulle stanna, åkte då in till akuten, berättade om min situation. De tog då EKG, sa att jag var stark som tog hjälp men sen skickades jag hem. ”Vi kan inte göra något här” fick jag som svar. I ren panik för mitt liv lyckades mamma och pappa få en akuttid på psyket. Allt efter att båda gråtit och skrikit på personalen i telefonen i cirka 45 minuter. När jag väl kom dit pratade jag med två sjuksköterskor i 10 minuter, blev sedan lämnad ensam i rummet en timme för att de skulle skriva ihop en krisplan. 1. Gå upp ur sängen, 2. Gå en promenad, 3. Ring hit. Det var allt jag fick till min hjälp för att klara tre månader ensam innan jag skulle börja min behandling som jag är på nu. Vägrade ringa dit igen och kan inte lita på öppenvården. När jag ser tillbaka på hur mitt tillstånd var då undrar jag hur de inte kunde lägga in mig, jag var gravt underviktig och farligt låg puls.
Väntar de på att jag ska ta livet av mig eller magiskt sluta behöva hjälp?
Har stått i kö för att få en tid hos psykolog + stående kontakt pga stort behov. Kötiden började i juli 2020. Fortfarande ingen psykolog: ingen hjälp alls. Snart två års kötid alltså. Väntar de på att jag ska ta livet av mig eller magiskt sluta behöva hjälp?
Diagnos avfärdad
Jag har tidigare skrivit här om hur jag fick min diagnos avfärdad av en läkare som aldrig träffat mig. Nu har jag träffat en till person som råkat ut för samma sak-av samma läkare. Jag har också sett läkaren figurera i flera tidningsreportage, som framgångsexempel på att korta vårdköerna. Är det så här mottagningen kortar köerna undrar jag då, avfärdar diagnoser på patienter som söker vård hos dem utan att prata med dem.
Diagnosförvirring
Jag skickade nyligen in min gamla neuropsykiatriska utredning till en neuropsykiatrimottagning för att få den bedömd utifrån om man missat autism/autistiska drag. Mottagningen svarar då med att mitt underlag inte uppvisar att jag har autism eller annan neuropsykiatrisk diagnos, trots att psykologen i utredningen ställer diagnosen ADD. Då de bara kopplar fram telefonsamtal från listade patienter kan jag inte heller kontakta dem och fråga vad de baserar uttalandet att jag inte har någon diagnos på, om det är att de inte håller med om psykologens bedömning eller om de bara inte läst remissen och utredningen ordentligt. Tyvärr känns det som det senare då de inte svarar på frågorna i egenremissen, behandlar remissen och utredningen som två separata ärenden och svarar mig i tredje person. Det är så jag undrar om de driver med mig, och känslan av att jag inte är värd mer engagemang än så här får mig att undra om jag bara inbillat mig eller förstorat mina svårigheter. Uttalandet om att jag inte har någon neuropsykiatrisk diagnos alls, skrivet av någon som aldrig träffat mig, finns i och med detta nu även förevigat i min journal utan att jag vet vad det baseras på. Hade hoppats på att få reda ut frågor kring min diagnos med någon med målet att få känna mig färdigutredd, då jag aldrig fick möjlighet till någon uppföljning sedan jag blev diagnosticerad för tio år sedan. Blev bara lämnad med en diagnos. Att diagnosen inte har fått landa har gjort att jag haft svårt att berätta om den och tala för mig när det gällt mina behov i arbetslivet.
Ska jag bollas runt resten av mitt liv?
Efter att fått stå i kö ca 2 år till en psykiatri kom det fram till att det inte var deras jobb att rätta upp mig, de sände mig då till habiliteringen.. De ville alltså inte hjälpa mig trots att jag hela tiden sa att jag ville dö,”för vadå du har ju asperger, det är inte vårt jobb”, sa läkaren där. Därefter hamnade jag i psykoso hade nog vart i en länge och höll i sig långt efter. Jag flyttade tillbaka till hemtraktera.
Jag har så mycket luckor av att inte minnas.. men ett besök hos akut psykiatrin minns jag att de sa till mig, ”att skärp dig nu, vadå vill du ha uppmärksamhet? Åk hem nu”. De lämnade mig i väntrummet och kom aldrig tillbaka. Där efter har jag en minneslucka. Idag har jag haft psykos liknande symptom i perioder, det är krångel med medicin och har fortfarande läkare som säger saker som ”att jag inte vill bli frisk”, ”vad är ditt problem” etc. Jag har asd, add och en trolig bipolär personlighets störning som ska utredas. Jag vill må bra, det är inte enkelt att ha det såhär.. jag vill må bra annars hade jag inte haft vårdkontakt alls. Det är underligt för mig att de tycker att JAG hela tiden förväntas veta vad jag behöver.. Nyligen i samband med den här obehagliga läkaren pratade jag med en enhetschef som ville ta reda på vad problemet var. Hon skrattade och sa att han är väldigt passionerad, samm sak händer igen, hon tycker att jag ska skickas till habiliteringen ”för de har ju hand om aspbergern, vi kan ju inte hjälpa dig”… vården ska ha kontakt med varandra. Vården ska inte bolla en patient fram och tillbaka och skylla på att de inte har hand om de ena eller det andra. Jag flyttade hem för 5 år sedan, det tragiska är att jag sedan dess blivit bollad fram och tillbaka och för 2 år sedan sa habiliteringen upp min kontakt, anledningen var att ”om du mår dåligt är det inte vårt jobb”. Ska jag bolls fram och tillbaka resten av mitt liv?! Varför vill ingen hjälpa?! Alla kontakter jag mött gör allt för att hitta en anledning till att inte behöva ta ansvar.
Runtskickad och bortglömd
Jag hade gått hos BUP sedan jag var ungefär 13 år för ångest, depression och misstänkt personlighetsstörning. När jag fyllde 18 skulle jag remitteras till vuxenpsykiatrin för vidare vård. Jag blev inte remitterad dit, utan hamnade på min vårdcentral istället. Genast när jag kom till vårdcentralen fick jag höra att mina problem var alldeles för grova för att de skulle kunna hjälpa mig på vårdcentralen och hänvisade mig till vuxenpsykiatrin. Jag söker mig dit och får vänta i över 1 år innan jag får träffa en psykolog för att göra en utvärdering. Efter det mötet tar det ytterligare 6 månader innan jag får träffa en läkare. Väl hos läkaren pratar vi bland annat om mitt problem med mardrömmar, sömnterror som jag har flera varje natt och ger mig sömnbrist. Efter 15min hos läkaren får jag utskrivet beta blockerare. Han säger därefter adjö. Utan att ha diskuterat orsaken till mardrömmarna eller mina andra problem- han rusade bara vidare. 20 min totalt får jag prata med läkaren. Och får bara hastigt utskrivna piller. Som jag sedan ser efter egen research att de inte alls går ihop med mina andra mediciner eller hälsotillstånd. Jag söker mig då istället till en privat mottagning. De gör en intensiv utredning och det visar sig att jag har ADHD samt bipolär sjukdom. Den privata mottagningen remitterar tillbaka mig till vuxenpsykiatrin efter att jag fått mina diagnoser för att de ska kunna ge mig det stödet jag behöver. Vuxenpsykiatrin skriver i min journal i april månad att jag ska få träffa en läkare i juli månad. Men där är inget datum inskrivet. Månaderna går och jag väntar på att få en kallelse. Det blir november, och jag har fortfarande inte blivit kallad. Att jag ännu lever är ett mirakel jag får tacka min familj och mina vänner för.
Senast tillagt
- ”Du är ett slöseri med resurser”
- Utskriven direkt efter suicidförsök
- Vuxenpsykiatrin fick reparera de skador BUP orsakat
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
