Jag har mått dåligt väldigt länge och känner att det kanske inte ger mig så mycket just nu, den vården jag får. Jag får väldigt mycket vård, hämtar mediciner på mottagningen tre gånger i veckan, psykologbesök en gång i veckan och läkarbesök ca varannan vecka. Medicinjusteringar kontinuerligt. Jag vet inte varför men jag blir inte bättre? Dom lägger ner så mycket tid på mig men det känns inte som att någon hittar rätt. På vardagarna känns det som jag springer mellan mitt hem och min mottagning för olika besök, men mer ”för att gå på mina tider” och inte för att faktiskt få hjälp. För jag mår fortfarande lika dåligt. Varit så sen jag kom ut från en lång period (6 månader) av inneliggande tvångsvård. Det känns mer som att man är rädd för att jag ska dö av självmord under deras ansvar och att de är rädda att ”de inte gjort nåt” om det händer. Jag känner hur jag bollas hit och dit och inte får bukt med varför jag mår som jag gör. Jag hade snarare kanske behövt tre psykolgtider i veckan för att bearbeta svåra trauman. Men man lägger ner krut på att jag ska begränsas med tillgång till mediciner ur ett säkerhetsperspektiv. 45 min av traumaterapi i veckan, tar tid. Har jag den tiden kvar? Kommer jag orka stå ut? Jag tror fan inte det. Blir så himla frustrerad och ledsen. Det är så jobbigt att må så dåligt.
Utöver dessa tider hamnar jag vissa helger fortfarande på psykvården för ”stabilisering”. Eller på akuten för att sy sår jag själv orsakat. Det blir inte bättre bara för att man har tät uppföljning. Man behöver få behandling. Det är som att gå och lämna blod varje vecka men aldrig få svar på blodproverna
